Part 5

»Jag kan inte inse, hvarför jag skall finna mig i en sak, som jag inte tycker om,» svarade Bill. »Jag tål inte det här vårdslösa julfirandet på juldagen, som de ha för sig här. Hela den amerikanska julen är ett oting ....»

»Utom mistelkvisten i taket,» inföll jag.

»Right you are! Utom mistelkvisten,» svarade Bill. »Men nu tänker jag fira jul här, en äkta svensk jul, med gran och grenljus, lutfisk och fläsk, glögg och risgrynsgröt, och så skall här dansas ringdans kring granen precis som vi gjorde hemma i Småland.»

»Jag går in på allt,» instämde jag. »Men förlåt om jag framslungar en liten enfaldig fråga: hur faderlund skola vi två bära oss åt för att dansa ringdans? En sådan åtgärd tycks förutsätta allvarliga fysiska deformiteter.»

Bill betraktade mig hånfullt.

»Idiot!» sade han vänligt, och försjönk därefter i tystnad.

Som jag intet ytterligare hade att tillägga, följde jag hans exempel.

Sedan denna angenäma samvaro fortsatt en stund, började Bill fundersamt räkna upp en del namn.

»Erikssönerna, Milly på herrekiperingen, Peters på Syltan, lille Berg på Missionsbladet, Tilly och Anna och så Ye Sing på tvättinrättningen -- det blir tillräckligt.»

»Förlåt en oskuldsren yngling! Hvad ämnar du göra?»

»Bjuda hit hela rasket på julfäst, naturligtvis!»

»Och Ye Sing med?»

»Han är själfskrifven! Någon originalitet får det väl lof att vara. Tänk dig Ye Sing ätande julgröt och sjungande en kinesisk julpsalm! Har du nånsin sett en kines äta julgröt förr?»

»Knappast! Och jag erkänner, att det skulle vara ganska roligt, att få lägga den upplefvelsen till min rika samling.»

»Tjopp då! I morgon skaffar jag agremangerna och arrangerar det hela, och du bjuder gästerna.»

-- -- -- --

Julaftonen ingick klar och kall, och snön låg i mjuka drifvor öfver gatorna. Bill hade försvunnit redan tidigt på morgonen och jag följde vid en något senare timme exemplet, för att bjuda gästerna. Det gick lätt att öfvertala dem, ty de voro allesamman ensamma som vi, och endast allt för glada att få fira jul på hyggligt vis en gång. Endast Ye Sing, kinesen på tvättinrättningen, gjorde några små svårigheter, emedan han inte visste hvad hela tillställningen egentligen skulle betyda. Mot den moderata ersättningen af 50 cents gaf han dock med sig och lofvade att hedra vårt enkla samkväm. Lille Berg på Missionsbladet var däremot icke nöjd med så litet, utan uppställde som oeftergifligt villkor, att glögg skulle finnas i obegränsade kvantiteter. Så köpte jag, med tanke på Milly, en mistelkvist i en blomsterhandel och vandrade hem till vår kula, där Bill var sysselsatt med att kläda granen med glitter, bomull och svenska flaggor -- gud vet hvar han fått dem från.

Inackorderingsfrun lagade med förtjusning julmaten, det var första gången på många år, och när gästerna fram på aftonen började komma, voro båda våra rum smyckade till julfäst. Att grenljusen bestodo af tre hopsplitsade dankar kunde ju inte inverka på julglädjen.

Erikssönerna kommo först, och frågade, i samma ögonblick som de hunnit inom dörren, om vi väntat länge. Ty klockan fattades blott tio minuter i den bestämda tiden och de voro båda från landet. Kort därefter hördes lätta steg i trappan och vi betraktade med spänd förväntan dörren. Mistelkvisten hängde nämligen där ofvanför. Dörren öppnades. Milly stod på tröskeln. Som pantrar rusade vi alla fyra fram för att använda privilegiet, men Milly tog ett steg åt sidan och följden blef, att Bill tryckte en öm kyss på den yngre Erikssons svällande, ehuru något snusiga läppar, medan den äldre på ett liknande sätt karesserade mitt vänstra öra. Något skamflata stodo vi där, medan Milly skrattade åt oss, och kommo, för försiktighets skull, öfverens om att singla slant om, hvem som skulle få kyssa nästa flicka.

Kort därefter kom lille Berg på Missionsbladet och frågade, nästan innan han kommit in, om man fick supen till fisken. Lugnad i detta hänseende ägnade han sig åt att dricka glögg och flirta med Milly på ett sätt, som gaf mig anledning att hota honom med allvarlig kroppsskada, en hotelse, som dock icke hade någon synbar inverkan på hans uppförande.

Tilly och Anna kommo därnäst och kysstes af resp. Eriksson junior och Bill. Därefter kom Peters som blef okysst, och lille Berg, som blifvit lifligt intresserad af den hälsning, som beskärdes Tilly och Anna, frågade om vi väntade någon mer flicka. Vi svarade ’ja’, och Berg bad att få abonnera på den, en begäran, som utan invändningar beviljades.

Snart ljödo åter trippande steg i trappan, och Berg ställde sig i posityr. En stilla knackning ljöd på dörren. Berg kastade upp den, tog den utanför stående personen om halsen och kysste till. Nästa sekund dansade Berg, under upphäfvande af de rysligaste eder, omkring på golfvet, medan Ye Sing stod i dörren, förtjust och förvånad öfver ett så hjärtligt mottagande.

»Stig in, Ye Sing,» sade Bill vänligt. »Slå er ned, spotta och var hemtreflig.»

Ye Sing steg in, tyst och allvarlig, drog af sig sina tjocka känger och tog på sig ett par mjuka filttofflor, bugade sedan djupt och frågade:

»Me washee dishes?» (Mig diska?)

»Sällan, snedögde son af midtens himmelska rike. Icke för detta lumpna ändamål har du inbjudits i denna utvalda krets och begåfvats med en half dollar,» svarade Bill. »Nej, ättling af en tusenårig kulturstat, här ska’ru finna kärlek.»

Med detta överräckte han till den angenämt öfverraskade mongolen ett glas rykande glögg och bad att få skåla. Ye Sing läppjade försiktigt, drack sedan hänförd ur hela glaset och höll fram det till påfyllning under förklaring, att detta var en »velly, velly good drinkee», mycket, mycket god dryck.

Lille Berg, som ansåg kinesens glöggdrickning vara ett intrång i sina personliga rättigheter, protesterade högljudt mot, att den ädla varan slösades på en asiat, men då hans anmärkningar inte ledde till någon åtgärd försvann han ute i köket.

Så satte vi oss till bords och gröten kom fram. Då anlände lille Berg från köksregionerna och gaf kinesen i julklapp ett par pinnar, som han täljt därute. Ye Sing tyckte visst inte, att de voro af den modell han var van vid, men han tackade likafullt och lät dem försvinna i en af sina vida ärmar. Men detta ingick icke i Bergs planer. Han hade täljt pinnarna för att se Ye Sing äta gröt och mjölk med dem, och han förklarade med en röst, som säkerligen hördes tvärs öfver gatan, att han icke ville gå miste om detta lärorika nöje. Som emellertid Ye Sing lika bestämt, ehuru mindre högröstadt, förklarade, att han icke kunde den konsten, fick Berg finna sig, men hans aktning för den kinesiska kulturen led härigenom ett svårt afbräck.

Efter maten dansade vi kring granen och sjöngo: »Nu är det jul igen». Ye Sing dansade med, men då han hade litet svårt att komma tillrätta med sången var Peters vänlig nog, att på stående fot göra en fri öfversättning af texten till kinesiska. Den lät ungefär så här: »Tjing, tjing, tjang, jangtsekiang» o. s. v., men egendomligt nog tycktes Ye Sing inte förstå det lingo, som Peters uppgaf vara Yes hemlands klingande språk. När Peters såg, att hans öfversättning icke blef accepterad, åtog han sig att lära Ye den svenska texten. Efter något arbete var första raden inlärd, och därvid fick det bero, emedan Peters arbetsförmåga inte räckte längre.

Men Ye Sing var förtjust och dansade solo kring granen, sjungande: »No elle jol ien, No elle jol ien», på en melodi, som möjligen åtnjuter en viss popularitet i det himmelska riket, men hvars lämplighet som svensk folkvisa torde vara omtvistad.

Så gick kvällen under glam och glädje, och när glöggen till sist var slut och grenljusen nedbrunna i stakarna tog Ye Sing åter på sig de tjocka skorna, och gästerna sade god natt. Men medan vi sade adjö, lyckades jag i förstugans mörkaste vrå sticka in mistelkvisten bland banden på Millys hatt.

Vännerna.

Under ett par månader hade Anderson varit sysselsatt med att genomkorsa den stora republikens nordvästra stater, i akt och mening att samla prenumeranter på Missionsbladet, Kristlig och politisk tidning för svenskarna i Amerika.

Som emellertid ofvannämnda svenskar icke tycktes tillbörligt uppskatta denna publikation, hade det ekonomiska utbytet af Andersons välsignelsebringande verksamhet blifvit skäligen klent. Förgäfves hade han förevisat de dyrgripar hvarmed bladet i fråga begåfvade sina förskottsbetalande prenumeranter, men de praktfulla håfvorna -- en oljetryckstafla föreställande »Jerusalem i sin härlighet» eller ett porträtt af Martin Luther, efter fritt val -- förmådde icke uppmjuka den ytterst lindrigt kristliga befolkningens hjärtan i den mån, att de blefvo villiga att öfverlåta sina dollars i Andersons trogna vård.

Anderson var således just ingen Rockefeller, när han en vacker eftermiddag kom på utslitna klackar vandrande järnvägslinjen mot den lilla staden Little Springs i Iowa, där han visste, att en ganska blomstrande svensk missionsförsamling var till finnandes. I hans ficka funnos tre exemplar af Förenta Staternas kvartsdollarmynt och från dessa hade Anderson föresatt sig att icke skiljas, förrän bleka svälten stirrade honom i ansiktet.

På grund af denna sin obenägenhet för utgifter styrde Anderson sina steg till den svenske pastorns bostad, där han kunde beräkna att för en dag eller två få tak öfver hufvudet utan penningar och för intet, eller i värsta fall i utbyte mot ett halfårs gratisprenumeration på Missionsbladet.

Andersons beräkning slog inte heller fel. Ty när han för pastorn framställt sitt ärende, bjöds han på mat hvarefter han inkvarterades i ett rum, där den af olyckan hemsökte gudsmannen redan förut hyste en tidningsagent, representanten för kristliga ungdomstidningen Blåklockan, mr Gus Sutherquist.

Af vissa skäl fann mr Anderson sig föranlåten att gent emot mr Sutherquist iakttaga ett ytterst reserveradt uppträdande, och mr Sutherquist ansåg sig tydligen icke ha skäl att bemöta mr Anderson på annat sätt, men sedan mr Anderson genom en liten titt öfver mr Sutherquists axel funnit, att denne herre, trots sin utan tvifvel strängt kristliga moral, debiterade sin tidning hotellkostnader fastän han bodde gratis, och för mr Sutherquist påpekat, att äfven mr Anderson hade samma vana, blef förhållandet dem emellan genast märkbart hjärtligare.

Aftonen tillbrakte de båda herrarna, som kristliga tidningsagenter bruka, med förtäljande af sedelärande berättelser och förtärandet af någon läskedryck, exempelvis lemonad, ur en medhafd butelj. Under tiden blefvo de allt mer förtroliga, och svuro slutligen, under inflytande af läskedrycken, hvarandra evig trohet och vänskap i nöd och lust, samt äfven i affärer, och öfverenskommo att påföljande dag gemensamt söka sprida Ordet, i form af Missionsbladet och Blåklockan, bland invånarna i Little Springs.

Nu voro, som nämnt, Little-Springsborna rätt kristliga af sig, och till följd däraf blef resultatet godt. Anderson hade, när de på kvällen träffades, lyckats introducera Missionsbladet i 9 hem, en bragd, som inbrakt honom 13 dollars och 50 cents, af hvilka han själf fick tillgodoräkna sig 5:40, och Gus Sutherquists fiskafänge hade resulterat i 11 prenumeranter på Blåklockan, summa 11 dollars, af hvilka 4:40 voro hans egna.

Så lyckliga dagar kunde man dock icke beräkna ofta, och vännerna höllo just på att resonnera om, hur man skulle kunna göra dem litet mindre sparsamt förekommande, när Gus tappade pipan ur mun och slog sig för pannan.

»Ah, en idé!» skrek han. »En himlasänd gudaingifvelse.»

Därpå steg han upp, fattade sin förvånade väns hand och underrättade honom, att deras lycka var gjord. Sedan framlade han sin plan, hvilken så lifligt slog an på Anderson, att han fann sig föranlåten att utföra en liten indiandans.

Denna afbröts dock något omildt af pastorn, som kom upp och meddelade, att så bråkiga herrar icke kunde vara sanna kristna, och att de därför voro oförhindrade att lämna hans hus nästa morgon. Ju tidigare desto hällre.

Vännerna togo pastorns ord ad notam, ty klockan var knappast tre på morgonen, då de lämnade hans bostad genom fönstret. Då de emellertid ogärna ville lämna den man, som visat dem så mycken vänlighet, utan att ha ett litet minne af honom, hade Gus före affärden smugit sig in i pastorns arbetsrum, där han hämtat ett fickur och diverse andra småsaker.

I distraktion hade han också råkat stoppa på sig en del kontanter, som han hittade i en skrifbordslåda, en sak som han inte märkte, förrän det var för sent att vända om och lägga dem tillbaka. Han slog därför knut på näsduken, för att inte glömma att sända dem pr post, och att han sedan råkade tappa näsduken var ju ren otur.

En liten promenad på morgonkvisten skadar ju inte alls och med spänstiga steg promenerade vännerna i den härliga friska luften de få kilometerna till närmaste järnvägsstation.

Den var, som de flesta dylika, en »stad» om 7 à 8 hus, och tilltalade inte alls resenärerna, som funno den för liten att operera i. Vid 8-tiden på morgonen kom ett tåg, och Gus Sutherquist följde med detta till Brooks Junction, ett samhälle beläget ett par timmars resa från deras tillfälliga uppehållsort, medförande hela bagaget. Anderson stannade kvar, för att komma efter med middagståget.

Framkommen till Brooks Junction tog Gus en kappsäck i hvardera handen och gick direkt till den svenska församlingens herde, där han presenterade sig som representant för de båda tidningarna Missionsbladet och Blåklockan af hvilka han erbjöd pastorn ett gratisexemplar för lifstiden om han finge stanna till sista tåget på kvällen. Gus’ billiga begäran bifölls genast, och pastorn gick så långt i sin vänlighet, att han inbjöd Gus att deltaga i frukosten, som nyss var serverad. Gus protesterade och uppgaf att han inte var hungrig men pressades med mildt våld ned på en stol vid frukostbordet, där han snart på ett effektivt sätt vederlade sin förra uppgift.

Den stora uppmärksamhet som Gus ägnade frukosten, hindrade honom dock icke att föra en lika kristlig som målmedveten bordskonversation. Han berättade hur han i två år genomkorsat Amerika i alla riktningar för Blåklockans räkning, och hur han under sina resor haft lyckan att blifva ett medel för mången syndares omvändelse. Ty det var icke för guldets skull han verkade på detta sätt, utan för att sprida god, kristlig litteratur i så många hem som möjligt. Därför brukade han också, där det tilläts honom, aflägga ett vittnesbörd vid de bönemöten han kom att besöka, och hände det ofta att han blef det ringa medlet att omvända en själ.

Pastorn blef mycket glad.

»Då är ni säkert en man, som i mycket rikt mått fått gåfvan, broder,» sade han. »Och om ni ville göra oss den tjänsten att tala några ord, så skall jag gärna sammankalla vännerna i afton. Då kan ni nog också få tillfälle att placera en del tidningar.»

Gus svarade blygsamt, att väl vore hans gåfvor ringa, men nåden var så mycket större, och han skulle därför gärna tala.

Med middagståget kom Anderson. Men han uppsökte icke pastorn, utan gick direkt till hotellet, där han åt litet och drack ganska mycket, spelade biljard och tärning och för öfrigt fördref tiden på bästa sätt, tills aftonen kom.

På kvällen gick han ut ett slag och promenerade, och när han kom till bönehuset, steg han in och satte sig nära dörren.

Därinne voro ett sextiotal bröder och systrar församlade, och för dem introducerade pastorn, broder Southbranch -- Sutherquist hade ändrat namn för tillfället -- som skulle aflägga ett vittnesbörd.

Gud, hvad den nye brodern talade vackert. Det tog rätt in i hjärtrötterna, och näsdukarna kommo snart fram. När brodern slutat, ämnade kören klämma i med en sång, men den kom af sig vid ingången, ty nere vid dörren reste sig en man, som med tårade ögon och utsträckta händer gick emot den nye brodern, hvilken såg en smula förvånad ut.

»Southbranch!» sade mannen. »Känner ni igen mig?»

»Jag känner eder icke, broder!» svarade Gus saktmodigt.

»Minns ni den sjunde oktober 1904 i Des Moines, Iowa?» frågade mannen vidare.

»Jag kan icke så noga minnas, broder!» svarade Gus.

Församlingen var högst intresserad.

»Om ni inte minns mig,» sade mannen gråtande, »så glömmer jag dock aldrig er, ty genom eder fördes jag till den rätta vägen, som jag sedan lämnat, och dit ni nu för mig för andra gången.»

»Halleluja!» andades församlingen och kören tog upp sången: »Hur ljufligt att mötas vid Jordanens strand.»

»Låt mig prenumerera på de där tidningarna ni har!» sade mannen därefter och lämnade Gus en tiodollar. »De tidningar _ni_ för måste vara goda.»

Gus tackade, skref ut kvitto och lämnade tillbaka 7 dollars 50 cents.

»Nej,» sade då mannen. »Behåll penningarna! Om ni ännu insamlar medel till missionen bland zulukaffrerna, så lämna öfverskottet dit.»

Gus tackade ödmjukt och hemställde till församlingen att tacka den ädle gifvaren.

Församlingen skrek: »Halleluja», men mannen afsade sig all ära. Ville någon tacka honom, så vore det bättre att göra detta genom att prenumerera å Southbranchs tidningar, eller skänka en skärf till missionen.

Genast framsteg en af församlingens diakoner och följde uppmaningen, en annan pamp gjorde likadant och snart stod man i kö.

Den nyfrälste biträdde vänligen med att taga emot kollekten till zulukaffrerna.

Dagen därpå lämnade Anderson och Sutherquist-Southbranch sina platser i resp. tidningars tjänst och drogo med 120 dollars på fickan vidare mot okända öden.

Fallmaskinen.

»På tal om uppfinnare,» sade Ned Jackson, och fyllde sin pipa med Swans tobak, »så bodde det för ett par år sedan en karl här i trakten, som sysslade med sådant.

Han hade hyrt Pidersens gamla lada att experimentera i, och där inne hamrade han och uppfann och gick an, så att halfva countyts befolkning brukade stämma möte där utanför om kvällarna. Inte för att de fingo se något, men det var ju intressant ändå att ligga i gräset där utanför och höra hur han bultade och väsnades där inne.

Vi va’ verkligen stolta öfver Hawley, han hette så. Det var den första uppfinnare vi haft i det här countyt och det fanns ingen mer än vi som hade någon här i trakterna. Hvad det egentligen var, som han uppfann, visste vi inte och inte spelade det någon roll heller. Hufvudsaken var att han uppfann.

Då och då gjorde han en insamling för att betäcka kostnaderna och vi betalade gärna, fastän vi ofta tyckte att det klunkade litet egendomligt i de lådor som skickades till honom. Men om det var sprit, så var den nog denaturerad, ty han förklarade själf att han var nykterhetsvän, och aldrig drack något starkt, utom när han blef bjuden.

En dag kom Hawley upp till Hoolans saloon där vi stodo, en hel del af oss, och underrättade att maskinen var färdig. Nästa söndag mellan klockan 11 och 1 skulle han förevisa den på statens landtbruksmöte, som hölls då, mot en entré af 25 cents.

Vi gratulerade naturligtvis Hawley, bjödo på whisky och behandlade honom vänligt, ty nu var det klart, att vi skulle bräcka folket rundt omkring. Och Hawley skröt och domderade, och påstod, att en sådan maskin som han uppfunnit aldrig blifvit uppfunnen förut, och han sade saker om Thomas Alva Edison, som Thomas nog skulle kännt sig rätt besvärad af, om han hört dem.

Well, landtbruksmötet började och Hawley visade sin maskin för en beundrande människomassa om 300 personer utom barn och negrer, dock först sedan han noggrannt inkasserat alla 25:centarne.

Den såg inte mycket ut för världen, maskinen, men Hawley förklarade, att alla verkligt stora uppfinningar utmärkte sig för stor enkelhet. Det var endast en träställning med segelduk på, och vi som satsat, undrade rätt mycket hur den apparaten hade kunnat draga så stora kostnader. Men ingen brydde sig för rästen om, att det varit dyrt, ty vi hade ju i alla fall vår egen uppfinnare, och det hade vi råd till.

När allmänheten var samlad, steg Hawley upp och höll ett tal.

»Detta maskinteknikens underverk, som ni, mina damer och herrar, samt barn och negrer, se framför er,» sade han, »är en uppfinning, som fyller ett länge kändt behof.

I dessa dagar bygga alla människor flygmaskiner, hvilka mycket riktigt stiga upp i luften, men det händer lika ofta att de falla ned, och att den djärfve uppfinnaren slår ihjäl sig. Denna fara är nu fullkomligt afvärjd.

Man har förut användt fallskärmar, ett slags primitiva inrättningar, som endast fylla mycket små fordringar och alls inte motsvara de kraf på säkerhet och komfort, som en modärn luftseglare har rätt att uppställa.

Därför har jag, på fullt vetenskapliga grunder, konstruerat denna _fallmaskin_, som nu står framför er.

Luftseglaren medför den upp i luften, och när han känner, att han börjar falla, stiger han helt lugnt upp i fallmaskinen och seglar sakta och elegant till jorden. Allt hvad han behöfver göra är att landa riktigt.

Sedermera skall jag sätta en motor i maskinen och göra den till kombinerad flyg- och fallmaskin. Som emellertid denna förbättring blir dyrbar, ser jag mig tvungen att hemställa till de närvarande om något litet bidrag.»

Vi pojkar härifrån countyt voro väldigt stolta öfver fallmaskinen och genast villiga att satsa en dollar eller två hvar. Vi satsade för rästen af gammal vana, ty det hade vi gjort ett par gånger i veckan under den senaste tiden.

Men främlingarna voro mera småsinnade, och en af dem yttrade högt, att det inte vore någon konst att snickra ihop en träställning och sedan påstå, att man kunde destillera whisky med den eller hvad som hälst. Han ville se hvad maskinen dugde till innan han satsade något.

Som ni vet så har dom alltid en så’n där ballon captif på statens landtbruksmöten, och någon föreslog, att vi skulle skicka upp Hawley med den och låta honom gå ned med sin maskin. Uppfinnaren protesterade visserligen, men vi tyckte att förslaget var bra, ty då skulle folket få se att våran uppfinnare verkligen dugde.

Hawley var mycket ovillig, men med tillhjälp af ett par starka karlar fingo vi upp honom i fallmaskinens korg, hängde den i ett rep under ballongen och släppte upp hela härligheten. Två man sutto i ballongkorgen.

När ballongen löpt linan ut, skar dom af repet, och fallmaskinen kom.

Det var synd på Hawley i alla fall, ty han var säkert ett geni, och hade han kunnat få den maskinen att flyga lika bra som den föll, så hade han nog blifvit världschampion.

Men felet var nog det, att han inte landade rätt.»

En rekreationstripp.

Vi voro två rika unga män, som en vacker juniafton vandrade in i staden Fargo i Nord-Dakota. Rika på erfarenhet och framtidsmöjligheter, men tyvärr inte på guld.

Vi reste för vår hälsas skull. Allt för långa uppehåll mellan målen ha nämligen ett särdeles ogynnsamt inflytande på det allmänna hälsotillståndet, och ägaren till det »boardinghouse» i staden vid Mississippi, där vi brukat intaga våra lukulliska måltider, hade på ett synnerligen ofint och pockande sätt begärt att få åtnjuta den ersättning af dollar 3:50 i veckan, som i fyra veckor uteblifvit.

Med rätta upprörda öfver ett sådant beteende lämnade vi omedelbart boardinghouset. Sedan vår värdinna, likaledes af lumpna, materiella motiv, nekat att låta oss bo kvar och dessutom låst in våra koffertar, samt då ett antal personer, hvilka förmenade sig ha guld att fordra af oss, hänsynslöst nog började uppsöka oss i vår privata bostad, beslöto vi att företaga en liten turisttripp till de stora hvetefälten i Nord-Dakota.

Det var ju litet obehagligt, att våra tillgångar voro begränsade till ett par dollars, medan resan till Fargo kostar cirka sex dollars pr person, om jag minns rätt. Och de snikna järnvägsbolagen hysa en lika löjlig, som djupt rotad antipati mot fripassagerare.

För ett par unga män, som pröfvat mycket, från litteratur och konst till plåtslageri och trottoarläggning, är dock ingenting omöjligt. Vi hade beslutat att resa till Nord-Dakota, och en stor och energisk samling fordringsägare i förening med ett par väntande processer om brutet äktenskapslöfte bidrogo på ett underbart sätt att stärka vårt beslut.