Part 2

Om det inskränkt sig till litet afyttring af närmaste ranchägares ungboskap, skjutning på sheriffen eller annan lindrigare förseelse, så hade nog takten i galoppen varit så långsam, att flyktingen mycket väl kunnat hinna undan, äfven om han ridit en halt, sadelbruten häst. Men med häststöld är det något helt annat. Det är ett brott, och skall straffas med ögonblicklig hängning, en åtgärd som dock här försvårades af den omständigheten, att det inte fanns ett träd inom en radie af hundra mil.

Murphy visste emellertid råd för det, ty han underrättade högt och tydligt, att eftersom Tom ljugit för honom och dessutom stulit hans principals häst, skulle han skjuta Tom som en dingo, så snart han kom inom skotthåll.

Men Skallerorms-Bob, som red nära intill, drog fram sin Coltrevolver och synade den noga, innan han stoppade ned den i hölstret igen, och Pats rika ordflöde stannade af och försvann som en bäck rinner ut i sanden.

Morrison å sin sida gaf order, att ingen fick använda vapen utom i nödfall.

Närmaste ranch låg jämförelsevis nära Morrisons, och när man passerade den, fick man den underrättelsen, att Tom nyss förut ridit förbi i sakta mak, förande »Lady Bess».

Här ökades styrkan med fem man, ehuru de tyckte att det var underligt, att en hästtjuf red så lugnt innan han var säker för förföljare. Pat förklarade att han naturligtvis ridit sakta förbi för att icke väcka misstankar, och förklaringen accepterades, fastän en af ranchens pojkar svor på, att Tom ridit sakta hela vägen. Det syntes på hästarna.

Det dröjde inte länge till, innan man fick Tom och hästarna inom synhåll. Han red fortfarande sakta framåt, utan att fråga efter att en blodtörstig hop förföljare var honom i hälarna.

Nu ökades galoppen. Hästarna flögo fram öfver marken och närmade sig Tom allt mer och mer. När de voro omkring en engelsk mil bakom honom, vände han sig om och fick syn på dem, men i stället för att, som man kunnat vänta, kasta sig upp på fullblodet och söka komma undan, stannade han för att invänta dem.

»Han ger sig!» skrek Pat och jagade på sin häst.

Men Skallerorms-Bob och Fighting Fred, slöto upp på hvar sin sida om honom.

»Sakta i backarna!» ropade Fred. »Så där bär sig ingen hästtjuf åt! Om Tenderfoot ämnat stjäla den hästen, så har jag, fördöme mig, också tänkt lägga mig till med den här irländaren.»

Och Freds tal gillades, galoppen saktades och några minuter därefter red man lugnt fram till Tom.

Minnie red främst, och när hon satt af följde de sexton männen hennes exempel.

»_Stand back!_»

Kort, klart och öfverraskande kommo orden och för de förvånade männens blickar tedde sig en ovanlig syn.

Ett par steg framför Tom stod Minnie som en beskyddande valkyria, och i hvardera af hennes små händer blänkte en Smith & Wesson af aktningsvärd kaliber.

Lydande den magiska kraft, som ligger i de två små orden, stodo männen orörliga som gjutna i brons. Endast Pat Murphy tog ett steg framåt och förde handen mot hölstret.

Minnies vänstra hand lyftes ögonblickligen. Det blixtrade till! Irländaren förde handen mot hjärttrakten, raglade ett par steg åt sidan och sjönk tillsamman framför de öfrigas fötter.

Då stoppade Minnie ned sina vapen, lade armen kring Tenderfoots nacke och sade:

»Kom Tommy! Låt oss rida hem.»

[1] _A 1._ (Lloyds högsta klass för fartyg) i engelskan något förstklassigt.

[2] _Dutchmen_: eg. holländare, betecknar i västern äfven skandinaver och tyskar. _Dagoes_: mexikaner, italienare o. dyl.

En kärlekshistoria.

Fred älskade Adelaide med hela sitt mycket unga hjärtas glöd, så som endast en ung man om aderton år kan älska, men han älskade Huldah icke mindre. Hjärtat har ju fyra rum.

Fred var emellertid gentleman, fastän han af ett oblidt ödes nyck kommit att byta fäderneslandets lugna torfva mot det nya landets guldbemängda jord, och ansåg sig som sådan icke böra inleda förbindelse med någon af de unga damerna, förrän han definitivt bestämt hvilken af dem som skulle få nöjet att bli hans ledsagarinna genom lifvet. Ty för lifvet skulle det vara.

Fred var verkligen mycket ung.

Men det var inte lätt för Fred att välja mellan dem. Adelaide var en lång blondin, född i Staterna, men skämdes ändå inte för sina föräldrars svenska nationalitet. Hon gjorde sin insats i kulturarbetet som stenograf och maskinskrifverska på ett större affärskontor.

Huldah var liten och mörk, och hennes dialekt lät åhöraren ana, att det dekorativa h, som fanns i slutet af hennes namn var en nyare ackvisition, som icke medförts från den värmländska hembygdens leende dalar.

Hon verkade som glansstrykerska på en oerhördt liten tvättinrättning.

Det var, som nämndt, alldeles fördömdt svårt för Fred att välja. Huldah såg bäst ut, men var tyvärr hopplöst obildad, Adelaides utseende var mera alldagligt, men intellektuellt höjde hon sig betydligt öfver den hulda Huldah.

Den sociala skillnaden mellan dem var, enligt amerikansk uppfattning, allt för obetydlig för att spela någon nämnvärd roll.

En vacker dag i vårbrytningen när Fred var på besök hos Huldah, fick han det glada budskapet, att han vore välkommen till en bal, som flickorna i tvättinrättningen skulle hålla nästa lördagskväll i butikslokalen. De flästa af flickornas bekanta, både manliga och kvinnliga, voro bjudna, och nästan alla hade lofvat komma.

Fred blef naturligtvis mycket glad öfver inbjudningen. Åtminstone sade han så. Men i sitt stilla sinne var han inte vidare trakterad af utsikten att få frottera sig mot skandinaviska timmerhuggare, brädgårdsarbetare och annat folk af samma slag, gladt, snusigt och högröstadt. Ty Fred hade ännu inte vistats så länge i Staterna, att hans åsikter hunnit bli vidare demokratiserade.

Ju mer han funderade på saken, desto ovilligare blef han, och till slut beslöt han att inte gå. Men om han uteblef efter att ha lofvat ansåg han det inte vara skäl att uppsöka Huldah vidare, ty hon skulle utan tvifvel ana orsaken och då vore det ju förkyldt. I stället skulle han ägna sig helt åt Adelaide.

Beslut och handling äro, som bekant, ett hos mannen, två hos kvinnan och tre hos barn och tjänstefolk. Fred var en man, ehuru en rätt senfödd sådan. När beslutet var fattadt, ringde han således upp Adelaide för att fråga om hon hade lust att gå på teatern på lördagskvällen.

Adelaide var ledsen, »very sorry, indeed,» men hon kunde inte följa med. Hennes mäst älskade tant hade nämligen kommit till staden och Adelaide kunde inte lämna henne, fastän hon så gärna, så gärna skulle velat gå med Fred.

Fred öfvervann på stället sin motvilja mot mindre unga fruntimmer, som inte brytt sig om att gifta sig, och föreslog att tanten skulle följa med. Men det gick inte det heller, ty tanten var religiös och tålde hvarken karlar eller teater, förklarade Adelaide.

Well, det var tydligen ingenting att göra vid, utan att uppskjuta teaterbesöket och bida tiden. Fred fogade sig således och gjorde en dygd af nödvändigheten genom att åka hem i ordentlig tid den kvällen.

Vid 8-tiden riskerade han alltså lifhanken med ett språng upp på en framrusande elektrisk spårvagn, som gick till 6:te avenyn, där han bodde. Det var godt om rum i vagnen och Fred fick plats i ett hörn, där han kunde göra det bekvämt åt sig. Han ämnade just försjunka i studiet af en tidning, när han borta i vagnens andra hörn fick se Adelaides askblonda lockar.

Nej, Fred blef inte glad, och gick inte fram och hälsade heller. Han inte ens nickade tvärs öfver vagnen eller sökte draga hennes uppmärksamhet till sig. Ty i obehagligt nära grannskap till de askblonda lockarna dvaldes en äkta svensk ynglings lingula peruk.

Det gick upp ett stort ljus för Fred. Detta var således tanten, den mest älskade, religiösa tanten, som hvarken tålde teater eller karlar.

Freds s. k. tro på kvinnan, ramlade i ett ögonblick, han kände hur det kylde kring hans varma, klappande hjärta, och i stum förtviflan sjönk han ned bakom sin tidning. Det såta paret hade inte observerat honom.

Vid ett gathörn stego de af och snuddade i förbifarten vid Fred, som försökte göra sig så liten som möjligt bakom tidningen för att inte bli sedd. Han lyckades också undvika detta, och när han tittade ut genom rutan efter dem, såg han Adelaide förtroligt sticka sin arm under den unge mannens.

Då förstod han att det vore fördelaktigare för honom att gå på balen, och hädanefter uteslutande ägna sig åt hulda Huldah.

Följaktligen for han hem och klädde om sig, och befann sig en halftimma senare i precis det sällskap han beräknat. Men Huldah tog emot honom så öfversvallande vänligt, och hennes vackra ögon strålade så klart, att han utstod allt för hennes skull. Han öfverraskade till och med sig själf med att tycka det hela vara roligt.

Och det var minsann ingen ledsam tillställning. Dansen tråddes med lif, lust och tjockbottnade snörkänger, och glädjen och dammet stod högt i tak.

En af karlarna var specialist på »gig», och en annan hade jämn sysselsättning med att i en vattenhink hämta skummande milwaukeeöl från närmaste krog. Pängar till öl och musik satsades af de manliga deltagarna.

Men Freds största nöje var att i dansen trycka Huldahs svällande barm mot sitt heta bröst, och han sökte vaksamt efter tillfälle att få tala vid henne i enrum, ty hennes läppar frestade.

Framåt natten kom till sist det efterlängtade tillfället. Han stod i rummets ena ända strängt upptagen vid ölhinken, när han såg Huldah kasta en blick omkring sig och försvinna genom dörren till den mörka tvättstugan.

Fred lämnade genast hinken åt sitt öde, ty varma kyssar smaka bättre än kallt öl. Sakta och lugnt gick han, utan att väcka uppmärksamhet, utefter väggen och följde i ett obevakadt ögonblick Huldahs exempel.

Tvättstugan tycktes vara tom, men i ett litet rum därinnanför lyste det svagt, och dit styrde Fred, ljudlöst och försiktigt, sina steg.

Kommen till dörren stannade han. Ty i det lilla rummet, som upplystes af ett ensamt ljus i en ölbutelj, stod Huldah med båda armarna om halsen på en grofväxt timmerhuggare, som med synbart välbehag tryckte sina snusiga läppar mot hennes svällande mun.

Då förlorade Fred tron på lifvet, smalt diskret in i mörkret, och gick tillbaka ut i danslokalen för att bortslösa sitt hjärtas bästa känslor på en linnesömmerska med valkar i håret och tre löständer i öfverkäken.

En valmanöver.

Den, som läst den lärorika uppbyggelseskriften »Prärielif», känner rätt väl till en stad, som heter Harristown.

Den är belägen långt borta i utkanten af Syd-Dakotas ofantliga, gräsbevuxna slätt, många mil västligare än den plats, där den längst framträngde nybyggarens ståltrådsstängsel annekterat prärien för odling och kultur.

Begreppet »stad» kan ju, icke utan skäl, anses vara ganska sväfvande i dessa trakter, där alla samhällen, från den syndiga metropolen där fem- à sex- -- ja, kanske sju- eller åttatusen människor myllra, till den mera anspråkslösa kommun, som består af två hus och en höstack, anse sig ha rättmätiga anspråk på nämnda beteckning.

Dock må ingen låta förleda sig till det misstag, att Harristown endast uppfyller minimifordringarna. Detta är nämligen outsägligt ohälsosamt, om man befinner sig inom hör- och skotthåll för någon af stadens manliga innevånare.

Harristown är nämligen ett i stark utveckling stadt samhälle. Den har flera hundra invånare, ett åttiotal envåningshus, aderton krogar, en diversehandel, där man säljer allt, från en slåttermaskin till en stärkkrage -- inom parentes kan anmärkas, att den förra artikelns omsättning betydligt öfverstiger den senares -- ett apotek, där man tillhandahåller cigarrer, borstar, tvål, räfgift m. m. -- och äfven, fastän i ringa mån, medicin --, bank, järnvägsstation samt doktor och begrafningsentreprenör, de senare kompletterande hvarandra.

Befolkningen är till sitt sätt otvungen och behaglig. Ofta mera otvungen än hvad som är behagligt. Den gör lika lätt vänner som ovänner och bjuder lika gärna på whisky som på bly.

Beundrar man blott staden, och säger ja och amen till allting, så vinkar hela Harristown med en butelj smygdestillerad whisky, men den som kritiserar, riskerar att bli illa bemött, och får trösta sig med att hans lifförsäkring kommer att göra änkan mera begärlig.

I detta idylliska samhälle skulle man en gång välja borgmästare i stället för den gamle, som helt hastigt lämnat denna jämmerdalen, när han ex officio var sysselsatt med att hjälpa sheriffen vid infångandet af en förbrytare.

Det var en gammal bra borgmästare Harristown hade haft, och stadsborna hedrade hans minne med ett så grundligt graföl, att man blef tvungen att samtidigt begrafva tre vanliga medborgare, som vid den anslående fästligheten råkat stå i vägen, när någon af deras vänner önskade affyra sin lilla kulspruta.

Dessa tre dödsfall gåfvo naturligtvis ökad glans, åt grafölet och förlängde det betydligt, hvilket hade till följd att Harristowns befolkning först en vecka efter den ursprungliga högtidligheten blefvo i stånd att föranstalta om val af ny borgmästare.

Men äfven verkningarna af denna fest förgingo till slut, och friska och energiska började harristownborna agitationen.

Republikanska förbundet anordnade en afton enskildt möte i Johnsons saloon för utseende af kandidat, och Demokratiska föreningen sammanträdde samma afton i Pat Flanagans förfriskningsställe i samma lofvärda syfte. Nykterhetspartiet höll konferens i sin privata bostad. Det hade nämligen köpt hem en bytta öl.

Att icke alla de inlägg som gjordes i den politiska diskussionen vid mötena voro torra, skönjdes nogsamt på valmännen efter sammanträdenas slut.

När de båda grupperna på hemvägen råkades, uppstod, delvis på nämnda grund, ett animeradt slagsmål, hvarunder sheriffen, som var republikan, fick två framtänder inslagna af metodistprästen, som var demokrat.

När slagsmålet slutat, tågade skaran samfäldt till apoteket, ty samtliga voro mer eller mindre i behof af plåster och liniment, men apotekaren, som visste sin plikt som demokrat, nekade att betjäna andra än Demokratiska föreningens ledamöter.

Nykterhetspartiet hade icke deltagit i slagsmålet. Det låg nämligen, fullt som ett ägg, hemma och sof med den tomma ölbyttan i famnen.

Dagen därpå tillkännagaf stadens tidning, Harristown Tribune, med feta typer, att republikanerna, som var att vänta, utsett stadens mest framstående och aktade medborgare, kreatursuppfödaren öfverste Ed. J. Potter som kandidat till borgmästarebefattningen, och prisade i högstämda ordalag mr. Potters dygder.

Demokraterna hade -- fortfarande enligt samma källa -- sin natur likmätigt nominerat kreatursuppfödaren öfverste Hammersmith, hvilken tidningen ville beteckna som stadens sämst ansedde, och således som demokratisk kandidat mest lämplige man. Dessutom ville tidningen fråga, om någon af dess läsare kunde förklara den bekanta företeelsen, att de flesta af traktens ranchmän vid senaste boskapsmärkning funnit sina hjordar af ungboskap betydligt mindre än de beräknat, medan öfverste Hammersmiths flock var öfverraskande stor.

Nykterhetspartiet hade nominerat sig själf, och tillbrakte dagen med att i några vänners sällskap utrota rusdryckerna på öfverste Smiths krog. Nykterhetspartiet hette för rästen Jerry Winkle.

Artikeln i Tribunen hade närmast till följd, att öfverste Hammersmith infann sig på tidningens byrå för att träffa redaktören öfverste Mills, men då han fann de framstående republikanerna krögaren öfverste Johnsson, diversehandlaren öfverste Patterson, sheriffen m. fl. alla väl beväpnade, afstod han från de säkerligen ganska skarpa anmärkningar han ämnat göra och nöjde sig med att förnya sin prenumeration.

Fastän demokraterna inte hade någon tidning till sitt förfogande blefvo de dock icke svaret skyldiga. Dagen därpå fann man nämligen öfver allt i staden uppklistrade plakat, med uppmaning att rösta på Hammersmith.

Dessutom fanns å plakaten öfverstens nästan till oigenkännelighet förskönade porträtt samt en fråga till öfverste Potter. Man önskade nämligen veta, om icke direktören vid Illinois statsfängelse i Joliet skulle kunna förklara det egendomliga förhållandet, att en chicagoresa, som Potter företagit i sin ungdom, kommit att räcka två år och sex månader, i stället för tre veckor som beräknadt var.

Allt eftersom dagen för valet närmade sig tilltog valstriden i häftighet. Hvarenda vägg i staden var fullklistrad med de olika partiernas plakat, och knappast hade det ena partiet satt upp ett nytt, förrän det andra klistrade ett ännu nyare öfver.

Republikanerna hade hela tiden de bästa utsikterna, tills Tribunen i ett tanklöst ögonblick beskyllde Hammersmith för att vid ett tillfälle ha skjutit sju negrer. Detta höjde genast Hammersmiths popularitet till den grad, att hans val redan var så godt som säkert och republikanerna började gå omkring och se misslynta ut.

Då ansåg Potter tiden vara inne att suspendera valkommittén och taga frågan i sina egna händer, och detta gjorde han på ett sätt som var en prärieman värdigt.

Dagen före valet kom han nämligen in på Harristown Tribunes redaktion och kastade ett papper på bordet med orden:

»Tag in den här notisen!»

Redaktören tog upp papperet och läste:

»_Dödsfall._ Det är vår smärtsamma plikt att meddela våra läsare, att en af vår stads mest aktade och ansedde medborgare, öfverste William George Hammersmith, hastigt afled i dag på middagen. Hvarje man i vårt samhälle skall, med uppriktiga känslor af sorg och saknad, följa denne ädle, oförliknelige man till hans allt för tidigt öppnade graf. Frid öfver hans minne!»

Redaktören såg förvånad upp från manuskriptet.

»Är Hammersmith död?» utropade han. »Jag såg honom för knappt en timme sedan frisk och kry.»

Öfverste Potter spottade med osviklig säkerhet en tobakssats på en fluga, som satt sig i solskenet på väggen midt emot.

»Död?» sade han. »Hammersmith? Nej, det är han inte. Men han skall tala på ett valmöte om en stund, och jag har tänkt att titta dit ett slag.»

Bröllop med förhinder.

Freddie, tecknaren, såg blek och förstörd ut, när han kom upp på de två rummen vid Chicago avenue, där laget var församladt vid en anspråkslös aftongrogg. Tyst steg han inom dörren och slog sig ned i en ledig karmstol, lutade hufvudet i händerna och gjorde en nekande åtbörd, när en flaska Pickwick Rye whisky och en sodavattensifon sköts fram mot honom.

Denna senare åtgärd lät oss förstå, att något allvarligt var å färde, och Willy, skalden, fann sig föranlåten att kläda sitt deltagande i ord.

»Hvad sjutton är det fatt med dig,» frågade han därför med mjuk röst. »Du ser ju ut i ansiktet som liket efter en bagare, som dött af bleksot.»

Något som liknade en snyftning skakade Freddies kropp, och han riktade mot oss en blick så full af tragik, att vi måste ta groggarna i botten för att rädda oss från en för tidig död genom skrattkramp.

»Kamrater!» sade han högtidigt, med darr på rösten, och vi exploderade igen.

Då blef Freddie ilsken!

»Grina i hälsicke, edra missbildade hospitalsaspiranter, men skaffa er nya fysionomier först, så att er likhet med er darwinska stamfader icke blir fullt så i ögonen fallande,» var den vänliga anmodan han riktade till oss.

»Förståndet, om man så får kalla det, börjar återvända,» anmärkte Charley, tenoren.

»Tydligen!» instämde Johnny, novellisten. »Ty han börjar åter använda sitt forna, formsköna blomsterspråk. Vi kunna kanske nu börja hysa någon liten förhoppning att få höra honom på ett relativt förnuftigt sätt berätta om sin senaste, säkerligen oerhördt tragiska, erfarenhet.»

»Hälst utan svammel,» tillade Willy.

Freddie tog den nyss ratade whiskyflaskan och blandade sig en grogg.

»Fy tusan sådana kamrater man har,» sade han. »Här kommer man själsligt förkrossad och väntar sig sympati, men finner man någon? Jo, i hälsingland! Man blir utskrattad af en samling fångrinande individer, som på grund af ärftlig belastning och medfödd obegåfning i förening med en sjuklig svaghet för andra personers kontanta tillgångar funnit sig tvungna att brådstörtadt lämna det land, som haft olyckan att se dem födas, och där ingen, utom polisen, vill se dem återkomma.»

»Vi gilla inga själsligt förkrossade herrar,» anmärkte Charley kallt. »För öfrigt var det ju intressant att få en inblick i de motiv, som kom dig att lämna gamla landet. Jag har för rästen länge trott att det var nedärfda brottsliga anlag, i förening med den påtagliga obegåfningen.»

»Tillåt mig påpeka att jag lika litet som operapubliken är trakterad af att höra din röst,» svarade Freddie. »Men om herrarna försöka att hålla sig lugna, skall jag tala om hvad det är som gjort mig nedstämd.»

»Han är återställd,» hviskade Willy till Johnny, och fick till svar en instämmande nick.

Freddie såg skarpt på dem, men när inga vidare anmärkningar gjordes, sjönk han bekvämt tillbaka i sin stol och frågade:

»Ni ha ju klart för er, att jag var litet förlofvad med Betty Johnson, förmodar jag?»

»Ja visst!» kom det unisont till svar, och Charley såg litet mörk ut, ty han hade själf en kortare tid bland andra älskat äfven Betty, tills Freddie genom sin energi och större koncentrationsförmåga, efter en lång och häftig konkurrens lyckades remplacera honom.

»Det är slut nu!» sade Freddie kort.

Charley smålog.

»Jag har alltid sagt, att hon inte länge kunde vara nöjd med dig.»

Charley kan konsten att säga en replik på ett försmädligt sätt, och situationen såg ett par ögonblick ganska hotande ut, men sedan Willy underrättat, att den, som öppnade fientligheter kom att aflägsnas genom fönstret, kunde faran för förvecklingar anses för tillfället afvärjd.

»Hon har inte tröttnat på mig,» protesterade Freddie. »Men en herre som heter Chester och är affärsman med inkomster har kommit emellan, och hon anser tydligen, att det där är bättre affär.»

Indignationen var allmän, och så intensiv, att till och med Charley greps af den, och Freddie kände sig både tröstad och uppbyggd.

Alla gåfvo på en gång luft åt sin harm och orden »bracka», »knodd» m. m. förekommo i sällskap med ett urval af andra invektiv ymnigt i den del af svenska talspråket, som satte rummets atmosfär i dallring.

»Vi ha ingenting att säga om _karlen_,» sade Freddie till slut, när allt ofördelaktigt, som öfverhufvud taget kan yttras om en person, redan sagts om herr Chester. »Han har full rätt att slå mig ur brädet om han kan, men det är lumpet handlat af tösen. Och Betty, som jag trodde så blindt på.»

»Jag har alltid funnit något opålitligt hos den flickan,» upplyste Charley. »Tänk bara, att rata en sådan som Freddie för att ta en merkantil bracka, det är helt enkelt upprörande!»

»Det är en förolämpning mot hela laget,» ansåg Willy, »och laget måste hämnas.»

»Hämnas!» Freddie gapskrattade. »Jag har ju en gång sagt, att han har inkomster, och som de flesta dylika i detta barbariska land gifter han sig naturligtvis bums. Hur vill du då bära dig åt?»

Då kom Johnnys talang till sin rätt. Han var en karl med idéer, en karl, som aldrig blef bet i någon situation, och han var redo att rädda äfven denna.

»Jo, det skall jag tala om för herrarna,» sade han lugnt.

Det blef tyst i rummet när Johnny utvecklade sin plan. Den var djärf, det medgafs, men det var ej något hinder, snarare tvärt om, och när Johnny slutat, antogs hans förslag med acklamation, ty vi ansågo redan lagets ära räddad.

Ett par dagar därefter gick Freddie och köpte en blomsterbukett, som han inte hade råd till, och stegade med den beslutsamt upp till den sköna Betty. Inte för att rehabilitera sig, som man skulle kunna tro, utan därför att han tyckte, att »de borde skiljas som vänner». Åtminstone uppgaf han den orsaken för Betty.

Den arma flickan trodde honom så som han förut trott henne, och bjöd honom på kaffe utan att ana det lömska motiv, som hvilade fördoldt i denne samvetslöse mans svarta själs innersta gömslen.

De skildes som vänner! Som mycket goda vänner, och Freddie grät och bedyrade -- med tanke på blomsterbuketten och allt annat han slösat bort på mr Chesters blifvande fru -- att han hela lifvet skulle räkna henne och den merkantile till sina dyrbaraste bekantskaper.