Part 8

Doktor Roth talade, men J. A. Broms lyssnade icke. Tankarna, som fängslats en stund av grannlåt och ljus, gledo åter in i gamla banor. Han slöt ögonen och såg pappersluntornas siffror. Luren, som han av artighet eller gammal vana hållit vid örat, föll till golvet. Och han iddes icke taga upp den. Vad skulle han höra? Tokprat! Han satt där han satt, därför att Kroken hade lurat honom dit, och därför att han betalt en krona i inträde. Nej, det var för resten inte den lille dumme Kroken, som lurat honom. Han hade lurat sig själv. Han hade trott, att den eviga tankegången skulle brytas. Men den bröts icke. Och den gick så här:

Se, jag föddes i en torparstuga, där det inte fanns någon torpare, åtminstone har jag aldrig sett eller hört talas om honom. Men när jag var så fattig, måste jag använda alla medel för att komma mig upp. Likafullt gjorde jag aldrig något straffbart. Och ändå aktar folk mig som en tjuv. Och jag har hjälpt många människor, det kan en se i mina papper. Och ändå säger folk, att jag är obarmhärtig. De föraktar mig, fast jag gjort större arbete än någon annan i staden. Jag har inte stulit, jag har inte mördat, jag har icke begått hor. Jag har icke missbrukat Guds namn, jag har läst i Skriften och offrat åt församling och mission. Lilla gumman i himlen vet, att jag inte är elak, fast jag slog henne en enda gång, och det förlät hon mig. Och ändå får jag inte hjälp och inte sömn. Somliga hatar mig, somliga föraktar mig. Och mitt eget barnbarn--

Här gjorde tanken en volt och kastade in på bakspår:

För hur skulle jag kunna sälja mina ägodelar och dela ut bland de fattiga? Då burade de mig för vårdslöshet. Och hur ska jag kunna hjälpa att andra är fattiga, när jag inte vet, vad jag själv har? Om de inte bestule mig, så kunde jag kanske räkna ut det på ett ungefär, och ge bort, vad som blir över. Men de stjäl och stjäl och själv lever jag som en fattiglapp, då fattiglappar leva som herremän. Men en oveten unge kan inte få döma över en gammal man, som slitit en hund hela sitt liv--

Han väcktes av sorl, av skratt och oväsen.

--Va är det nu?

--Det är Rothen förstås. Han säger, att vi ska samlas i endräkt för att diskutera det centrala i livet, det, som alla tänka på om dagen och begagna sig av om natten.--

--Va är det då?

--Det kan väl bror förstå--när det är Rothen, som säger det--Men jag ska ge honom på tafsen--

Redaktören reste på sig, kutig och sned, hov upp sin grova röst och sade:

--Förlåt, go herrar, jag vill inte störa, för jag ser nog, va det här ska bli för slags diskussioner. Och gärna för mig, eftersom jag tänker gå hem och lägga mig. Men det vill jag ha sagt för den heliga logikens skull, att gör herrarna det könsliga till det centrala i livet, så blir herrarna samt och synnerliga beskällare och ingenting annat. Och det skulle jag också tro--

Inlägget hälsades med jubel. Men redaktören tog Broms under armen och sade:

--Kom, bror, vi båda är för gamla. Pojktokar kan vara roliga till en tid, men de trötta i längden.

Han lotsade fabrikörn ut i tamburen, där stod Julius Krok.

--Nå, ingenjören, det blir en livad diskussionsklubb--

Krok svarade icke, han stod på lur bakom dörren som en katt. När stojet lagt sig något rusade han in i salen, sprang upp på tribunen och drev doktorn en örfil.

--Nej se! sade redaktören. Lammet tog humör.--

I nästa ögonblick skållade nya skrattsalvor. Doktor Roth hade tagit sin lille vän upp på armen och bar honom kring i salen, görande miner som en öm dadda.

--Nå, sade redaktören, det är ju väl, när det slutar med glädje. Kroken hade visst tänkt sig något annat, men det går val över, det med. Leve glädjen och ungdomen, kära bror. Vi gamla, vi nöjer oss med nattmössan och ett varmt krus vid fötterna.

--Husch då, och såna ska sätta näsorna i vädret. Pojkvaskar.

Redaktören ville följa honom hem, men Broms måste träffa Sörman. Och redaktören, som kände Sörman, drog sig tillbaka och gick åt annat håll. J. A. Broms stakade sig fram till Garvarebrunnsgränd. Vinden hade vänt sig och gått på nordväst. Skyarna slungades fram, över Backarna slog det blå blixtar utan knall.

Polisen Lönrot gick sitt pass i Garvarebrunnsgränd, fabrikören frågade om han kunde följa honom till Tre Remmare. Det kunde han icke, men han ropade an en pojke, som stod i Sofiagatans hörn.

--Han ska följa fabrikörn till Tre Remmare. Och se till att fabrikörn inte snubblar.

J. A. Broms lade sin högra hand på gossens axel och vandrade långsamt framåt. Det brände och stack i den sjuka handen som alltid vid väderbyte. Smärtan drog åter upp ur speldosan, de nötta tankesträngarna gåvo ifrån sig sin gamla melodi, visan om debet och kredit här på jorden och debet och kredit i himlen.

Men se att jag slog skomakarn, det var till hans eget bästa, för annars hade han fått skämmas för sin otrogna hustru--

--Husch så du skakar, pojke. Fryser du?

--Nej bevars, goda fabrikörn.

Broms tvärstannade och drog åt sig den sjuka handen.

--Är du nu här igen, din stryker? Vad vill du, va? Ska jag inte få fred för dig, va? Ska jag skicka polisen på dig?

--Det var ju polisen, som skicka mig till fabrikörn. Och för resten vet jag inte, vad jag har gjort fabrikörn--

Broms började gå, gick så gott som i blindo men ökade likväl stegen, så att Benjamin måste halvspringa.

--Va har jag gjort fabrikörn?

--Du stjäl. Du stjäl i kompis med krögerskan--

--Det är lögn inför vår herre Jesus--

--Tig! röt Broms och höjde käppen. Du stryker ikring mig, du. Du tror, att du ska plocka mig till sist. Men sir du, det går inte, det går inte. Du stryker ikring mig, för du vill slå ihjäl mig och ta plånboken. Men där blir du lurad, för jag är inte så dum, så jag bär pengar på mig--

Han började hosta och kände ryckningar i maggropen. Benjamin stödde honom. När hostattacken gav med sig, sade Benjamin:

--Fabrikörn vet, att om jag får läsa till präst, så ska jag bli som en annan människa. Se, det finns två naturer i mig, och jag kämpar för att den goda ska komma ovanpå. Ska inte fabrikörn hjälpa mig då?

--Nej, svarade Broms. Rösten var försvagad efter hostattacken men alltjämt hård som glas. Jag hjälpte dig en gång, när du inte visste det. Och det har jag fått sota för. Jag får alltid sota för, att jag hjälper folk. Nu är det slut med det.

Han försökte gå ifrån honom, men ynglingen följde flämtande och rörde vid hans rockärm.

--Fabrikörn--bara en sak till. Är det fabrikörns allvar att madam Ekman ska bort från Tre Remmare?

--Bort! skrek Broms. Hon har stulit--

--Ska inte fabrikörn ha någon barmhärtighet--

--Jag? Jag? Jag, som kunde ange henne--

--Är det fabrikörns allvar?

--Så sant jag lever, svor J. A. Broms för tredje gången denna dag. Och det var de tre första ederna efter väckelsen och dopet.

Benjamin Hagelin sackade efter. Broms steg in på Tre Remmare, som var överfull med folk. När han såg så många människor, blev han skygg och gick åter ut på stentrappan. Skenet från lyktan kastades oroligt fram och tillbaka över stenarna. Kornblixtarna lyste upp över Backarnas björkar, vilkas grenar vredos i ängslan.

--Fabrikörn ska val stiga in, ropade krögerskan. Sörman sitter i gråa rummet och tittar i kladden. Men en så fin kassa som i kväll ha vi inte haft på länge--

J. A. Broms steg in. De närmaste makade sig åt sidan, så att han fick fri väg fram till lilla dörren. Men nästan på tröskeln till grå rummet satt Liter-Pelle. Han lade armarna i kors och stirrade husbonden rakt i ansiktet, hans uppsyn påminde om den stora grågula hundens. Och J. A. Broms blev rädd. Han stannade vid disken.

--Ska inte fabrikörn gå in till Sörman, så kommer jag med kaffet.

--Är det jag, som generar? Liter-Pelle sprang upp och bugade. Mjukaste tjänare. En fattig fan ska aldrig sitta i vägen för en rik.

--Fy skäm ut dig, sade Broms och steg in till Sörman.

Han slog sig ned vid bordet och granskade kladden, men siffrorna blevo orediga. Han lyssnade för att höra, vad som sades på hans rygg. Han hörde ingenting, det hade blivit tyst i krogrummet. Men det var honom i alla fall omöjligt att fästa tankarna vid siffror. Halvt bedövad av värmen slöt han ögonen. Då såg han ett ansikte. Först var det lilla gummans men blev så småningom Louises ansikte. Han såg den plågade, gråtfärdiga barnmunnen, som skulle ljuga kärlek till morfar.

Och plötsligt slog det honom, att han aldrig givit Louise någonting. Varför hade han aldrig givit henne en leksak? En docka? Det hade icke varit snålhet, som hindrat. Han kände, att han kunde ge henne allt, allt vad han ägde. Och hon skulle ändå icke behöva ljuga någon kärlek. Det är narri. Narri som gubbfan och allt--

Men nu orkade han inte längre. Om hon bara ville leka med en docka och krypa upp i hans knä--

--Det skriker, sade Sörman.

Det lät som ett långt utdraget vrål, som från en människa eller ett djur var omöjligt att avgöra. Det kom från gatan, möjligen från fabriken. Sörman gick ut för att höra, vad som stod på.

J. A. Broms tog åter till kladden. Halvslummern hade friskat upp honom, siffrorna blevo tydliga. Han räknade klart och redigt, när han räknat ned och skulle vända, smålog han, så att tandköttet lyste fram.

--Husch ja då, gumma lilla, mumlade han. Visst ska barnet ha en docka. Den kan då inte kosta mer än en tia eller så--

Sörman slog upp dörren.

--De säger, att de håller på och slå ihjäl fabrikshunden. Va ska vi göra, fabrikörn?

--Tvy såna rackare! Husch då. Va ska vi göra? Jo, det ska han få se. Giv mig käppen.

--Nej, gå inte ut, fabrikörn, man kan aldrig veta vad det är. Och de har släckt kroglyktan.

--Den har vinden blåst ut.

J. A. Broms gick ut i krogrummet. Han rätade på sig nästan som i forna dagar. Och när han såg krogmadammen sitta nerhukad och med bortvänt ansikte sade han:

--Var inte rädd, lilla madammen, det är inte henne de vill åt. I krogdörren stod en skock arbetare, tysta och lyssnande till tjutet, som förnyades.

--Det är inte en hund, sade Sörman. Det är någon som härmar.

--Vi få se, vi få se.

Han trädde ut på trappan, dörren stängdes bakom honom och han stod i mörkret. Han trevade och fick tag i Sörmans arm.

--Nej, hör du, öppna, jag ser ingenting.

--Det är något krångel, fabrikörn. Jag får inte upp låset. De håller för.

Broms gick ner på gatan, Sörman stannade vid dörren, som han sökte få upp.

--Gå inte för långt, fabrikörn. Här, sade han och stämman var hes. Ropa på polis. Här är sattyg--

--Är du rädd? Jag ska väl knacka upp dörren--

Han vände sig om, men i detsamma stupade Sörman nedför trappan. Broms vek åt sidan, kände ett kraftigt slag under vänstra bröstet och föll.

--Låt mig inte glömma--mumlade han. En docka, en docka--

Han kunde icke förstå, varför han låg där på gatan, och varför Sörman låg där. Men det bekymrade honom icke stort. Han var endast ängslig, att han skulle glömma dockan. En man har sitt arbete, sina affärer, sina bekymmer, en småsak faller honom lätt ur minnet.

Men han ville inte glömma dockan--på inga villkor--

Kornblixtarna dansade uppe på Backarna. Molnen jagade fram, som vilsna fåglar, jäktade av ångest och storm.

J. A. Broms låg på rygg och stirrade upp mot dessa blixtbelysta moln. Det var för honom något nytt och ovanligt, och han förundrade sig. Men slutligen blev han trött på dansen och slöt ögonen.

Poliserna Anders och Lönrot funno Sörman död. Broms andades ännu, men vaknade icke till sans.

II. BACKARNA

STADEN VÄXTE

Okända, förbisedda främlingar, som i skepnad av arbetare, bodbetjänter, bokhållare smugglat sig in i samhället, läto maskerna falla och visade sig vara företagsamma, dristiga människor, de där byggde hus, satte i gång fabriker och öppnade diversebodar.

Folkmängden ökades.

Urinnevånarna kände icke längre igen sina gator. De mötte människor, som de aldrig sett förr. Människor med okända föräldrar, okända syskon, okända kläder, allting okänt. Det fanns till och med en karl, som icke kunde tala svenska, en tysk. Och häradshövding Björner hade en fransysk fröken i sitt hus. Jungfru Lisen kunde vandra hela Storgatan utför utan att möta en enda bekant--

--mer än doktorn förstås och borgmästarns otäcka hundracka.

Gamla damer, som en sista gång ville betrakta Karlslundens sönderskurna trädstammar, råkade in bland åbäkiga hus, gingo vilse på gator med främmande namn och måste skälvande och halvgråtande niga för en okänd poliskonstapel i pickelhuva och omgjordad med svärd.

Södra kyrkogården stängdes, och en ny begravningsplats togs upp en fjärdingsväg söder om staden. Så långt skulle de döda färdas. Ensamma bland främlingar skulle de vila på en slätt, där det blåste förfärligt och där lördagskrattningen helt säkert skulle försummas. Det blev svårt för de gamla att dö.

Och det var icke lätt att leva.

Vad kostade famnen björk? Vad kostade smöret? Ägg? Kött? Bara vanligt buljongskött?--hu! Och skatterna.

Utbölingarna gjorde sig stora förtjänster och levde kräsligt. Urinnevånarna erinrade sig tider, då de själva förvärvade rikedomar. De kommo mycket väl ihåg, hur de hade burit sig åt. Och de försökte omigen. Men knepen voro för gamla, utbölingarna för sluga. Då sålde de sina ägodelar--ifall de ännu ägde något--och lämnade staden. De trivdes icke längre, främlingarna togo för stor plats.

Av invandrarna kommo naturligtvis icke alla till rikedom eller ens till god bärgning. I början kände främlingarna sig vilse och övergivna, små, föraktade, förbisedda. De sökte varann, som skrämda får. Men då de voro komna från skilda landsändar, kunde främlingskapet enbart icke utgöra ett föreningsband. Religionen blev här den starka sammanhållningen. Doktor Roth har påpekat, hursom de troende under loppet av ett decennium nådde fram till stadens högsta taxeringssiffror. I spetsen för denna uppmarsch kommo de, som tillhörde Betaniakyrkan på söder. Därnäst Hagelinarna, vilka också kallas "zionisterna" efter Hagelin den yngres skofabrik Zionsborg, där de en tid höllo sina möten.

De världsligt sinnade främlingarna gingo i regel under. Gingo upp som solar i glans och glam, men slocknade hastigt, försvunno i mörker för att någon gång dyka upp igen som planeter av andra ordningen. De gingo till betanister och hagelinare för att söka hjälp men fingo till svar: Hjälp dig själv, och Gud skall hjälpa dig. Då togo de nya tag och hjälpte sig själva, men Gud lät bli att hjälpa dem, ty de voro icke troende och de offrade på världens och köttets altare. Och fabrikör Hagelin hjälpte icke, och byggmästar Larsson hjälpte icke. Ty varför skulle de taga brödet ur barnens mun och kasta det åt hundarna?

Så föllo de världsliga och lättsinniga utan möjlighet att åter stå upp. De blevo till en låg kast, som måste uträtta ödmjuka sysslor. Blekängen var deras hemvist. Och man kände igen dem på deras kläder som varit av bättre kvalitet än någonsin de troendes, men som så småningom blevo till lumpor och smuts.

De tydliga fördelarna av att tillhöra ett eller annat religiöst samfund verkade förädlande på stadens andliga liv. Det var slutligen endast personer i en oantastlig ställning och med fast lön, som vågade trotsa Gud och föra ett världsligt leverne. Mickelsmässan var alltjämt en syndens stora dag. Ty landspatronerna, som fruktade Gud var och en i sin socken, släppte Barrabam lös, så snart de åkt över Blekängsbron. Men jul och valborgsmässa och midsommar och Lucia hade blivit fromma, stillsamma dagar. Poliskonstaplarna gingo miste om extraförtjänster, som de fordom förvärvade genom att öva barmhärtighet mot felande bröder. På mindre än ett århundrade hade staden förvandlats från en sluskig liten håla, där den supige, ondsinta borgmästaren Paulus Stenberg regerade, till ett idogt, vackert samhälle med många bevillningskronor och mycken dygd.

En så genomgripande, välsignad förvandling är icke ett verk av en människa eller ett fåtal. Det är många goda viljors verk. Men för krönikören träda de stora gestalterna i förgrunden. Och därför hava vi särskilt framhållit de tre, vilkas förtjänster om staden äro obestridda, ovanskliga--faster Mimmi, skomakaren och fabrikören.

Faster Mimmi som med kaffekoppen förmildrade sederna. Skomakar Hagelin, som då han stred mot tuppens hedniska symbolum i själva verket stred mot rationalistisk vantro. J. A. Broms slutligen, som lärde folk att göra goda affärer och att kräva sin rätt utan pjosk och krumbukter.

APOSTELNS ÄVENTYR

1

Emellertid bör man icke förtiga några omständigheter, vilka i viss mån strida mot ovanstående ljusa skildring. Staden var utan tvivel dygdig och idog. Men endast från Karlslunden i söder till Garvarebrunnsgränd i norr. Ty Blekängen hade vid denna tid ett lika stadgat ont rykte som någonsin fru Hyltenius på Björkenäs, och varje försök att förneka detta rykte torde vara lönlöst.

Arbetare med något så när god timpenning och icke alltför stor familj ha för länge sedan övergivit de furstliga gatorna, Oscars, Sofias och Karl Johans. De ha flyttat till söder eller till öster till byggmästar Larssons sex stora hus, som alla måste sägas vara lika vackra, eftersom de alla sex äro byggda enligt samma ritning.

På Blekängen har skräpet stannat, bottensatsen, de fattigaste familjerna med många barn, hustrur, som förlorat sina män, om de haft några, kvinnor, som taga mot fosterbarn, kvinnor, som hyra ut rum åt kringresande artister och glädjeflickor. Det finns även på Blekängen folk, som besöker Zionsborg och Betania. De gråta i templens förgårdar och hugnas med kollekten. Men slantarna offras på Tre Remmares disk, där Gula Rosen falnar i en långsam, dyster sjukdom.

Sedan fabrikören och Sörman mördats--eller som hon uttrycker saken: omkommit i folkträngsel--har Gula Rosens liv varit idel sorg och jämmer. Förtjänsten är visserligen större nu än förr, men Benjamin Hagelin, som "läser till präst" någonstans i Amerika, behöver mycket pengar. Och Gula Rosen skickar varje månad allt, vad hon kan undvara och lite till. Det är i själva verket hennes enda tröst här i livet. De ynglingar, som alltjämt dricka märg i benen vid hennes disk, veta ej att säga vackra eller goda ord. Det skrumpna ansiktet, där ögonen flämta som slocknande lågor, avskräcker.

Benjamin Hagelin är i Amerika. Liter-Pelle, som rannsakats angående Bromsiska mordet, rannsakats och frikänts, har hamnat på fattighuset. I spetsen för en skara gråklädda, kvastbärande gubbar sopar han Blekängens gator. Inom Tre Remmares dörr får han icke komma. Krogmadammen tål icke se honom. Och överkonstapel Lönrot tittar ofta in på krogen. Lyckligtvis har Liter-Pelle vänner, som förse honom med vad han behöver.

För sina förtjänsters skull har Lönrot blivit en mäktig överkonstapel, Blekängens herre. Han inskrider alltjämt mot oljud och förargelseväckande beteende. Han vakar också över renligheten, över soplårar och avträden. Madammerna bjuda honom på kaffe och annat gott, som han förtär under tystnad, ty han är en fåordig man. Men när han druckit, drar han av högerhandsken, torkar mustascherna och säger:

--Låt nu se, att det inte blir sjukt i gården, för då tar fan vid madammen.

Alla dessa åligganden sköter han med nit och insikt. Men sedlighet och osedlighet förstår han sig icke på. Nej, tänker han och vänder sig bort, det är aldrig lönt att inskrida, för en kan ta fel.

Vad Lönrot härutinnan kan brista, gottgör Aposteln. Den mannen känner icke vila. I skymningen, då goda borgare söka en soffa, ett brädspel, en grogg, axlar Aposteln sin kappa och smyger in i Blekängsgränderna. Han vaktar och vakar först och främst över "elementargossarna", som om kvällen utbyta skolmössorna mot fädernas avlagda hattar.

Han styr skolan och Nyheterna och därmed den del av staden, som icke direkt lyder under församlingarnas äldste. Själv har han icke mer tid över för religionen, än vad som åtgår till Fader Vår och tre bordsböner. Men han står de troende nära och älskas som en broder.

Tillsammans med Agnes Krok, fru Maries yngsta dotter, har han öppnat en söndagsskola. Hans avsikt lär ursprungligen ha varit att taga fröken Agnes till äkta. Det hade ur alla synpunkter sett varit en passande förbindelse. Men fröken Agnes var ful, hennes syster Louise däremot vacker om ock något odygdig. Och Aposteln, som sig ovetande bar på några ursprungliga instinkter, gifte sig med Louise. Vad som förmådde flickan att gifta sig med Aposteln, är svårare att förstå. Hon hade alltid varit en "liten mor", Louise, kanske såg hon barnansiktet under skäggmasken. Eller hypnotiserades hon av de brinnande ögonen, som verkligen ägde en vacker djupblå färg. Under förlovningstiden var lektor Holmin mycket lycklig. Barnet tog ut sin rätt, och han lekte med sin fästmö vilt och barnsligt, kyskt men okynnigt. Äktenskapet blev emellertid för båda parterna en missräkning. Aposteln fordrade ofantligt mycket av sin hustru och då hennes icke alltför starka hälsa led därav, blev han otålig, brysk. Han grubblade över sitt äktenskap, och då han betänkte, att Louise ännu efter två år icke blivit mor, fann han deras förhållande okyskt. Han gick nu till motsatt ytterlighet, förebrådde hustrun hennes smekningar och lät förstå, att hon hade förfört honom, en sedlig människa.

Louise förstod i själva verket ingenting. Och brydde sig icke om att förstå. Hon pysslade med sina kanariefåglar, två gula små bollar som jungfru Lisen förärat henne i lysningspresent. Resten av denna stora värld brydde hon sig icke om, och hon vägrade bestämt att deltaga i söndagsskolans och andra allmänna arbeten.

Aposteln sprang ned till fru Marie--de unga bodde i fabrikörns gamla våning--sprang ned och klagade sin nöd. Fru Marie fann sig tvungen att lämna sitt salsbord och sitt stramaljarbete för att hålla ett moderligt och svärmoderligt förhör. Det gick illa. Louise bara småskrattade och skakade på huvudet. Aposteln talade, flytande som vanligt. Men när han kom till "förförelsen", förlorade fru Marie för första och enda gången i sitt liv varje tillstymmelse till självbehärskning.

--Skäms, människa, skäms, människa! skrek hon. Hon fann icke ord. Hon trummade med händer och fötter hela fanfarer. Louise blev skrämd och sprang efter vatten. Men Aposteln smittades av svärmoderns raseri. Han talade tills stämman sprack och saliven löddrade sig i mungiporna. Han liknade i detta ögonblick sin mormorsfar salig borgmästaren Paulus Stenberg, då han låg i kyrkbänken och förbannade Gud och Book och människosläktet.

Slutet blev, att jungfru Lisen måste hämta doktorn. Han körde ut Aposteln och lät fru Marie gå till sängs. Sinnesrörelsen hade varit så ovanlig, kraftuttömningen så stor, att hon måste stanna i sängen mer än en vecka. Under tiden vistades Louise hos sin mor. Men då fru Marie återvände till stramaljen, återvände Louise till sin man, och man talade icke vidare om saken.

Lille ingenjören hade hållits utanför, han visste ingenting och förstod ingenting och begrep ingenting. Men han tyckte synd om Louise utan att egentligen veta varför. När han var viss om att icke träffa sin måg, gick han upp till Louise, tog en stol och satte sig framför fågelburen. Där sutto far och dotter och nickade åt varandra, logo vänligt, klappade varandra på händerna och utbytte då och då några tankar angående kanariefåglars liv och leverne.

En afton, då den lille ingenjören återvände från Holmins, blev han stående i tamburen, stödd mot dörren. Han suckade så tungt och stönande, att fru Marie släppte sitt arbete och ropade:

--Nej, men varför suckar du, Julius? Va' är det?

Ingenjören ställde sig framför spegeln och ordnade sitt hår. Han visste icke vad det var, och varför han suckade.

--Säg, Marie, tror du, att Holmin är snäll mot Louise?

--Har du märkt något?

--Jag vet inte. Louise säger ju ingenting. Och jag har så svårt att fråga. Men är han inte snäll, så vore det ju bättre, att de skildes--

Fru Marie skakade förskräckt på huvudet. Så illa kunde det icke vara. Svärsonen var långsint, det visste hon. Antagligen gick han och surade, därför att hon bett honom skämmas. Louise fick umgälla sin mors häftighet. Det var illa. Fru Marie insåg, att hon måste söka försoning med svärsonen. Det var visserligen en smula påkostande men måste ske.