# Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika

## Part 7

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/vi-bookar-krokar-och-rothar-ur-en-stadskronika-15724/index.md

Madam Ekman var icke född i staden. Hon hade kommit en Mickelsmässa med marknadsskoj och skjutbanetält. Hennes konstnärsnamn hade varit Rosine de Rose, men som hon led av gulsot ändrades det snart till Gula Rosen. I tältet gjorde hon bekantskap med Sörman och genom Sörmans inflytande blev hon härskarinna på Tre Remmare, som på sätt och vis hörde Bromsen till. Hon återtog då sitt borgerliga namn Ekman och beflitade sig om en fläckfri vandel. Själv påstod hon sig vara gift, men prästbetyget hade en annan åsikt.

Gula Rosen strävade efter att bliva en bättre, en dygdig människa. Hon kände sina svagheter, och hon sökte bota dem genom att uppställa ett negativt sedligt livsprogram, vars huvudpunkter voro: att aldrig förtära något starkt undantagandes "besken", som är medicin, att aldrig "röra i lådan" och att aldrig radera i "boken", för så vitt det ej var alldeles nödvändigt. Att aldrig "se åt någon".

Det var stränga fordringar, och madam Ekman förmådde sällan fullgöra dem, åtminstone icke alla på en gång. När hon greps av ruelse magrade hon märkbart, ögonen blevo röda och ögonlocken svullnade av tårar. Hon blev ovänlig mot alla människor och försvarade sig så hårdhänt mot närgångna kunder, att blodvite uppstod. Under sådana tider tålde hon endast Benjamin Hagelin, som hade en besynnerlig förmåga att styrka och trösta.

--Tror du, frågade han, att du skulle stjäla, om du var rik? Skulle du supa, om du hade ett trevligt hem i stället för en nermöglad skrubb? Skulle du synda i köttet om du hade en god och kristlig make? Nej, ser Rosa det. Det är fattigdomen, som gör'et.

--Det är Bromsen, det är Bromsen! skrek madam Ekman. Hon hade trots sin fetma lätt för att falla i extas. Och läxan var innött, slutsatserna drogos automatiskt.

--Vem som bär skulden, det vet Domaren allena.

--Tror Benjamin, att jag blir salig till sist ändå?

De sutto mitt emot varandra inne i "gråsuggan", som var mycket trång och fylld av lampos och utdunstningar. Gula Rosen höll Benjamins händer i sina och stirrade honom i ögonen. Hans ögon hade en fjärrskådande blick, pupillerna voro blåskiftande som safirer. Han andades tungt och färgen steg över de blekfeta kinderna. Den dolska minen försvann och han fick ett på samma gång högtidligt och barnsligt glatt uttryck.

--Rosa skall bliva salig, sade han långsamt, och det lät som om varje ord kostat en stor ansträngning. Jag ser, att Rosa skall bliva salig.

--Å, hur kan han se det, hur kan han se det?

--Det får jag icke säga.

Men Gula Rosen böjde sig fram och viskade i hans öra:

--Är det därför att Benjamin är ren--?

--Jaa, svarade han svagt och motvilligt och tårarna stodo honom i ögonen.--

Krogkunderna skämtade en smula över "madammens profet". Men det var ett tämligen tamt skämt. Man visste inte, vad Benjamin Hagelin gick och bar på. Omtyckt var han icke, men man hade ej heller något att lägga honom till last. Mot Bromsen var han lika hätsk som någonsin Liter-Pelle själv. Och det var alltid en förtjänst.

Uppträdet den sjunde april hade kostat Liter-Pelle ytterligare två månaders fängelse. Han kom ut nedbruten och sjuk. Fru Marie tog hand om honom, skaffade honom plats som gårdskarl i det Bromsiska huset. Han höll sig nykter hela dagen, skötte sina sysslor och lekte med Abraham och med barnen Sörman, som vanligen höllo till på gården. Men för Louise var han skygg. Kom hon ned på gården, slank Pettersson in i vedboden och visade sig icke vidare. Det var emellertid sällsynt, att Louise deltog i lekarna. Hon hade blivit en mycket allvarsam flicka.

När dagssysslorna voro undanstökade, gick Pettersson till Tre Remmare. De yngre kamraterna bjödo gärna på en sup för att få Liter-Pelle "i tagen". Han kunde berätta historier av alla de sorter och bredde på förfärligt. Han berättade hurusom han tagit livtag med baronen, som slutligen måst gripa till bönboken.--Släpp mig, Pettersson, så ska du få ligga i sparlakanssängen med Stockholms likaste--

Men när gossarna frågade honom, om han trodde, att Malin skulle gifta om sig, blev han ledsen. Ruset slog om från glädje till sorg, och han grät sig till sömns med huvut på bordet.

Vid halvåttatiden vaknade han, såg sig yrvaken och orolig omkring och vacklade bort till dörren.

--Nu kommer'n, sluddrade han och knagglade sig utför stentrappan. Det blev tyst på krogen. De yngre gjorde miner, reste sig och ströko ut. De äldre stannade, tysta, tungsinta stirrade de ned i muggarna. Från gatan hördes en hackande hosta, ett harklande.

--Husch ja. Åhåjaja.

Broms och Sörman trädde in på krogen.

--Guds fred, gott folk, hälsade J. A. Broms, utan att få svar. Hans syn hade blivit svag, och han stakade framför sig med käppen.

--Husch ja, ett sådant väder. Har madammen något kaffe åt mig? Och så tar vi fram kladden.

Han stakade sig fram till gråa rummet. Benjamin Hagelin smög ut på tåspetsarna, tryckte sig upp mot väggen och gjorde sig smal.

--Husch då, brummade fabrikören. Var han nu där igen?--Kom, Sörman, så ska vi titta i kladden.

Dörren stängdes och ut till krogrummet trängde blott ett och annat enstaka husch och Sörmans mumlande, då han läste upp siffrorna.

Det blev allt svårare och svårare att hålla samman affärerna. "Metoden" visade sig ha två sidor, och på sistone hade den fula sidan kommit ut. Blekängsborna, som kedjats vid sina lådor med lån, började mista respekten för "lapparna." Flytta gjorde de visserligen icke, ty de hade vant sig vid eländet och började trivas. Men de betalade varken hyror eller räntor. Vräkning fruktade de icke, och utmätningarna voro ej heller så farliga, sedan man väl bitit huvudet av skam och kommit över blygseln. Möbler, husgeråd och kläder, som såldes på auktion, gingo för spottstyvrar. Och på ett eller annat sätt återvände de till Blekängen. Men fabrikören fick icke halva värdet.--

För att täcka förlusterna, höjde fabrikören räntan och gjorde saker, som tangerade strafflagen. Därigenom blev indrivningen ytterligare försvårad, osäkerheten större.

Det hade gått hål på säcken, slantarna rullade. Och det gick inte att laga, det sprack vid lappen och det sprack på hundrade andra ställen.

Då fick J. A. Broms maran mitt på ljusa dagen. Människorna hade blivit oärliga. Tjuvar allesamman. Och de hade sammansvurit sig mot honom. De aktade icke för rov att plundra en gråhårsman, en sjuk, en döende. Ångesten gav honom rent kroppsliga plågor. Magen sögs in och blev till en grop. Han fick kramp i mellangärdet och kroknade allt mer. Den försvagade synen ökade hans misstro, hans förtvivlan. Snart skulle han kanske gå i mörkret, och minsta Blekängsunge skulle kunna sticka handen i hans ficka, bestjäla honom, plundra honom.

Och ingen människa ville hjälpa honom, ingen ville förstå hans bekymmer. Fru Marie hänvisade honom till Gud. Men J. A. Broms hade vänt sig till Gud morgon och afton varje dag under sjuttio långa år. Och likväl tillstadde han, att J. A. Broms plundrades. Han kunde ha sänt en ängel eller, ännu bättre, ställt en pålitlig människa vid hans sida. Men det gjorde han icke.

Visserligen fanns ju Sörman, Sörman, som kände "metoden" lika väl som fabrikören själv. Men Sörman var en tjuvstryker, barnen kallade honom så. Och ur spenabarns mun skall man höra sanningen. Dessutom hade Sörman på sistone börjat sticka med ord. Han klagade över arbetarnas hat och gjorde J. A. Broms ansvarig. Hans hustru hade blivit noskig av rädsla, det var fabrikörns fel. Hans barn vågade knappt gå till skolan, där de fingo stryk och hån av kamraterna. Det var fabrikörns fel. Och själv fick Sörman icke längre ro för sitt samvete. Till gengäld och hämnd ville han väcka fabrikörns.--

Om kvällarna, när de sutto under salslampan med pappershögarna framför sig, grymtade han fram kristliga råd:

--Skulle inte fabrikörn skänka efter en smula? Vad gagnar det människan att hon vinner hela världen, om hon tager skada till sin själ? Det blir en dag i himlen också, fabrikörn. Men då blir det allt att läsa mot i andra skuldpapper--

Lyckligtvis hade Broms sin hosta, som bröt av litanian. Sörman fick hämta vatten, och när gubben druckit sade han:

--Husch, Sörman, fy skäm ut sig. Tar jag skada till min själ? Jag är en hederlig man, och här finns inte ett öre, som är orättfånget. Men bär samvetet emot, Sörman, så skall han lämna min tjänst.

--Det kan jag inte, för jag har hustru och barn.

--Och jag då? triumferade gubben. Jag då? Har jag inte till och med barnbarn.--

När papperen voro genomgångna, kontrollerade och diskuterade, gjorde Sörman tjänst som kammartjänare. Han drog av stövlarna, rocken, kalvskinnsvästen, kattskinnen och stoppade ned gubben i liggsoffan. Därefter släckte han taklampan och öppnade förmaksdörren för att släppa in det gröna skenet. Och under tiden muttrade den gamle fram långa ramsor, som än voro bön till Gud, än samspråk med tjänaren.

--Se, vad han gör, Sörman, men han skall aldrig slå sin hustru. Husch nej då. Jag rörde en gång vid lilla gummans kind--det var inte ett slag, förstår han, jag bara så här dåttade till. Men sanna mina ord, Sörman, jag glömmer det varken natt eller dag. Där ser han bäst, att jag inte är någon elak människa.--

--Nå, än Hagelin då?

--Att han fick stryk, menar Sörman--

--Nej, att han gick miste om Blekängen.

--Husch då, den kunde han gärna behållt. Men att han fick stryk, det var till nytta. Han slapp att skämmas, och madammen och Sörman. Och barnet fick kristlig uppfostran. Men en lymmel har det blivit. Å herre Gud ja. Och gubben är död. Husch, så gå de och dö, och så kommer de till himlen och så vet en aldrig, vad de ställa till för en--

Nej, gå nu med Gud, Sörman, och känn efter att låset tar.

Gubben låg på höger sida med ryggen vänd utåt rummet. Han hade den smutsgula och den svarta kalotten på, men peruken låg som ett tomt igelkottsskinn och skräpade på salsbordet. Sedan han legat en timme vid pass och väntat på sömnen, måste han upp och gå. Han blundade när han vände sig om i den knakande soffan, ty det gröna skenet gav en oviss belysning och hans skumma ögon ville gärna se, vad som icke fanns. Först när han satt sig upp och fått de sockklädda fötterna i golvet, vågade han öppna ögonen. Han grep enkäppen, som låg på klädstolen, knäppte händerna över kryckan och reste sig, rätade ut sig bit för bit. Skedde det för hastigt, tog magkrampen genast ett bra tag och kastade honom på rygg.

Uppkommen stakade han sig fram till bordet och satte på sig peruken, och sålunda utstyrd stakade han sig vidare in i förmaket. Men här måste han gå tyst och inte slamra med käppen, ty rummet inunder var barnkammare. Där sov Louise och de båda andra.

Försiktigt firade han sig ned i den stoppade, gröna emmastolen. Käppen lade han på golvet. Han tände ljusen, som stodo i svanliknande silverstakar. Han ställde bibeln på rygg och lät den falla upp vid gårdagens kapitel. Där lågo glasögonen, "nattglasen".

--Husch ja då, gumman lilla! Va' ska vi läsa? Jag tror inte, att vi fortsätter, för det var så lite uppbyggelse i går--

Han började bläddra. Efter femtio års bibelläsning kände han ännu ej texterna utan slog upp på måfå, vilket hade till följd, att han vanligen hamnade i gamla testamentet.

"Och Achab sade Isebel allt det Elia gjort hade, och huru han hade dräpt alla Baals profeter med svärd--"

Sicken en rackare! tänkte gubben Broms, som icke kände sammanhanget. Den måtte väl ha fått till slut, ty Gud är rättvis--

--Sir du, gumma lilla, va' de säger, men dräpt har jag inte. En ska vara elak, säger de, men det finns väl dom, som är värre--

Han läste vidare, pekade ut orden och hoppade icke över ett enda. Han hade fått tag i ett bra kapitel, som icke väckte några obehagliga tankar. Och när det till slut talades om en gudsman, som offrade oxar och gav folket att äta, blev han förtjust:

--Nå än jag då? Har jag inte tre hundra arbetare i mitt bröd! Det ska väl väga lite, det också.

Han stirrade över bokkanten, stirrade tillbaka i livet. Och ju mer han såg, desto fastare blev övertygelsen, att han i grund och botten var en god man. En enda gång hade han slagit sin hustru, men det hade hon förlåtit. Hon hade till och med kysst hans hand, som då ännu var hel och väldig och stark. Hagelin hade han också slagit men i god avsikt. Och minnet av denna kraftutveckling livade upp honom. Han nickade åt porträttet, sköt ut munnen och gjorde en tokrolig min, som icke använts på de sista fyratio åren.

--Tjänare, gumma lilla.

Rösten, låg och hes som en väsning, erinrade om, att kraftens dagar voro förbi. J. A. Broms blev liten igen, rädd och frusen. Underkäken skakade och läpparna slogo mot varandra, så att det lät som smackningar.

--Gumman lilla har det bra, hon, började han ett samtal. I himlen är det så bra, så bra--

Men orden blevo till smackningar. Och dessutom kände han himlen alltför litet för att länge kunna fästa sina tankar där. Han lät tankarna svärma fritt, de följde smackningarna och snart satt han och skramlade i en fjäderlös kärra, som drogs av en gulvit märr. Och hur han åkte, så kom han i Rogershusallén.

Då vaknade han eller kom till besinning. Rogershus? Vad skulle han göra där? Hämta Malin kanske? Så att Pettersson skulle få ett ordentligt hem igen. Nya tvillingar kanske. Och hålla sig borta från krogen. Husch ja då--

--Men si, gumman lilla, det var inte mitt fel, att han blev straffad. För det var Sörman, som angav--

Han debatterade frågan fram och tillbaka. "Lilla gumman" talade för en Rogershusresa, och J. A. Broms gjorde sina invändningar. Men det var bara svepskäl, och han visste hela tiden, att hon skulle få sin vilja fram. Sedan hon kommit till himlen, hade hon alltid fått sin vilja fram.

Klockan sex på morgonen kom Sörman, han fann husbonden sittande i emmastolen, hopkramad av magkrampen, frusen så att han icke kunde få fram ett begripligt ord.

--Si, si! sade Sörman. Har det nu varit svårt igen?

Sörman tände brasa och knackade upp Lisen, som kom med välling. När gubben tinat upp en smula, sade han:

--Sörman ska låta spänna för med detsamma. Jag ska åka till Rogershus och hämta hem Petterssons Malin.

--Va ska det vara bra för?

--Herran haver förenat och människor skola icke åtskilja. För resten var det Sörmans fel, men det gör detsamma.

--Är det--är det frun, som sagt--?

Gubben nickade högtidligt. Sörman klädde honom väl, fru Marie kom upp med Krokens päls, som var för liten men i alla fall bättre än ingen. Så bar det av i sakta lunk. I Björkenässkogen somnade gubben, sov utan drömmar, utan mara. Hästen, ett gammalt ök, som utrangerats ur Rogershus' besättning, tog sig fram på kända vägar och stannade utanför stallet. Gubben vaknade och ropade på hjälp. Hela gården tycktes ligga öde och folktom i höstregnet. Baron de Sars låg i Homburg och badade, och det påstods, att kyrkoherden redan arbetade på liktalet.

J. A. Broms kravlade sig ner ur kärran. Han stakade sig uppför backen, men möttes av en stor grågul hund. Broms fruktade hundar och vände. Ett av statarebarnen kom rusande nedför backen. Broms frågade efter Malin och fick besked, att hon troligen var i ladugården. Han stakade sig in i ladugården. I första spiltan satt Malin, men hon satt icke på stol och icke i halm utan i knä på en dräng. Och där nojsades.

--Fy skäm ut sig, sade Broms.

Han stakade sig ut igen, och drängen, som följt en smula slokörad, hjälpte honom upp i åket.

--Ska ni leva så? frågade Broms.

--Någe roligt ska en väl ha, sade drängen. Mannen hennes sitter på fästning, så hon kan väl behöva någe roligt, stackare.

Broms svängde piskan och höll sig rak och tapper hela allén igenom. Men när han kom ut på gärdena, slog vinden och regnet emot honom och han fick frossbrytningar.

--Husch då, det hade vi ingenting för!

Han kände sig mycket nedslagen. Det hade gått, som det ofta gick, när han letade efter något riktigt vackert och trösterikt ställe i skriften, och i stället fann mord och otukt och stöld. Och nu hade han gjort den långa resan förgäves. Och under tiden gick kanske Sörman i kassaskåpet eller raderade i böckerna. Han piskade på märren, körde i ojämn galopp. När han kom hem var han yr i huvudet. Pettersson, som tagit emot tömmarna, måste binda hästen vid gårdspumpen och bära fabrikörn upp på hans rum.

--Jag har varit på Rogershus, ser Pettersson. Meningen var att jag skulle hämtat hem Malin åt honom.

--Å, var det det, sade Pettersson, som envist stirrade på golvplankans rödbruna kvistar.

--Men se det gick inte. Och inte ska Pettersson sörja en sån kvinna och bli en slarver för hennes skull. Hon är ett skarn, husch.

--Hur vet fabrikörn det?

--Jag såg det med egna ögon--

--Fabrikörn ska ju eljest vara så skumögd--

Broms satte luren till örat.

--Hör han, Pettersson, han ska inte tro att jag ljuger. Och han ska förstå att det var i god mening--

--Tror't, sade Pettersson och gick baklänges ut ur rummet. I detsamma kom familjen Krok--fru Marie med fläderte, lilla Agnes med bröstdroppar, Abraham med varmt krus och ingenjören själv med ett ryggplåster.

--Vad var det med Pettersson? frågade fru Marie.

--En skulle aldrig försöka--sade Broms efter en stund. Nej, husch då--en skulle aldrig försöka att göra gott när en har dåligt rykte.

--Far har inte dåligt rykte, sade fru Marie lugnt men avgörande. Broms drack sitt te och räckte koppen åt Abraham.

--Fråga pojken, mumlade han. Fråga pojken, vad ungarna kalla mig. Gubbfan.

--Det säger de bara på narri, förklarade Abraham, som gärna ville trösta. Då slog Broms luren i bordet och svor:

--Ja, va fan är det, som inte är narri?--

Han gick bort till chiffoniern och tog fram sina papper. Och obekymrad om de andras närvaro började han granska siffrorna, satte kråkor och gjorde anteckningar. Fru Marie tog barnen med sig och gick för att icke störa. Ingenjörn satt kvar vid dörren och drog i sin lock.

Broms sneglade på honom.

--Säg--varför får lilla Lova inte komma hit upp? Tror ni, att jag lär henne dåligheter--

--Louise går i skolan.

--Om eftermiddagarna?

--Då läser hon läxor.

Broms vände sig plötsligt emot honom och sade:

--Men sir du, siffror är siffror, din tok. Och mig ska de ta mig fan inte lura.

--Svärfar skulle inte vara så sträng. Det ginge kanske bättre med fördragsamhet--

--Å fy skäm ut dig! Ska du predika för din svärfar, Krok lille. Kan du säga, va den här hålan skulle ha varit utan mig? Det kan du inte, för den hade ingenting varit utan J. A. Broms. Men mig ska de rynka på näsan åt! Såna skalade kvastkäppar som du och dina gelikar. Det gör detsamma. Men att en inte ska få sova om nätterna, att en inte ska få sova, när en läser i Skriften och ber till Gud--

Liknelsen med kvastkäppen gjorde intet intryck på ingenjören. Han kände, att det var ångest bakom de bittra orden, och han ville trösta. Han insåg, att det låg fara i gubbens fixa idéer, att de måste botas.

--Svärfar skulle vara ute lite bland andra människor. Svärfar sitter och grubblar över sitt och sitt. Men det går inte i längden. Man måste tänka på andra också, annars blir man sjuk. Tänk om svärfar skulle följa med mig i kväll till hotellet? Vi ha stiftat en diskussionsklubb--

--Va är det för något?

Julius Krok rodnade och snodde sin lock.

--Det är egentligen Roth och doktor Hyltenius och några fler och jag. Vi skulle komma tillsamman då och då för att utbyta åsikter om saker och ting. Det är första kvällen i kväll. Roth ska hålla ett litet programtal, så att säga. Och jag skulle relatera något angående fattigdomsförsäkring--

Broms snurrade runt.

--Va för slag? Kan man försäkra för fattigdom? Husch då, det var bra! Lille söte Krok, försäkra mig, försäkra mig. Husch då såna premier, vasa? Vet du, vad jag äger, bror lille? Nej, för det vet jag inte själv. Jag balanserar på två millioner. Men vad äger jag? Och så ska jag skänka efter--Ja, om ni försäkrar mot konkurs, annars kan jag få krypa in för vårdslöshet. Husch! Jag äger inte en fin rock en gång. Så jag kan inte få gå bland fint folk och diskutera. Husch nej då, de skulle sätta näsduk för näsan--

Julius Krok fann det visserligen troligt, att svärfadern ej skulle bliva välsedd gäst. Men det förteg han och föreslog, att fabrikören skulle låna hans redingote. J. A. Broms skrattade så att de tunna, slaka läpparna slogo ut och in.

--Husch ja då, tokigt ska vara tokigt. Det är narri. Skicka hit rocken. Men då ska jag ha uddevallare gratis.

--Toddy? föreslog ingenjören ängsligt. Och det fick kvitta. Toddy eller uddevallare, det är lika bra, så bra, så bra--

--Nu blir en folk igen, skrek han inåt förmaket, Alldeles som när lilla gumman bjöd på supéer och brylå--

Hela dagen satt han lutad över sina papper, gjorde kråkor för fordringar, som skulle indrivas och härjade svårt bland Blekängsmadammernas bohag. I skymningen tvättade han sig och klädde om sig så gott han kunde, svepte en schal över axlarna och satte sig att vänta på rocken.

Louise kom med lampa och rock. Hon måste ställa sig på en stol för att kunna hjälpa morfar.

--Är jag fin nu då?

Jo, Louise tyckte, att han var fin, fast rocken såg en smula urvuxen ut. På tillsägelse kysste hon morfars kind och lät lyfta sig ned från stolen.

--Tycker lilla Lova om morfar då?

--Ja.

--Är det sanning det?

--Ja, sade hon. Men han hörde på rösten, att hon narrades. Han strök henne över kinden med vänster hand.

--Inte behöver du ljuga, ungstackare, sade han och stakade sig ut ur rummet. Louise kände en förfärlig tyngd i sitt bröst. Hon ville springa ut, men kunde inte komma förbi morfar i trapporna. Då kröp hon in under matsalsbordet och satte sig att gråta med munnen pressad mot de uppdragna knäna.

J. A. Broms vandrade utför trapporna. Svärsonen tog honom under armen och de gingo över torget bort till det lysande hotellet. Fabrikören hade icke varit där efter änkan Carléns död. Prakten förbryllade honom. När han kom in i vestibulen måste han stanna.

--Det är rakt som i kungliga operan förr i världen. Husch, va det måtte ha kostat.

Det frackklädde herrn, som ville hjälpa honom av med rocken, gjorde honom ännu mera förlägen. Han ville rakt inte besvära. De frackklädde log, men när han fick se kalvskinnsvästen och kattsvansen tycktes han verkligen besvärad och vände sig bort. Julius Krok stoppade in kattsvansen och knäppte igen redingoten.

När han väl kommit in i salen, blev han lämnad åt sig själv. Krok hade värdsplikter. J. A. Broms jämkade på peruken och grinade mot ljuset, som skar i de sjuka ögonen. Enkäppen hade han lämnat i tamburen och nu kom han varken fram eller tillbaka. Herrarna, som både kände honom och icke kände honom, drogo sig åt sidan. Han stod ensam under kronan, grinade och mumlade.

--Är inte Roth här?--

Gamle redaktören bröt bannet, gick fram och tog honom under armen.

--Se goddagen, bror. Du ska väl ha dig någonting att sitta på.

Han kom till ro under läktaren, ljuset plågade honom icke längre. Han gladde sig som ett barn åt allt det granna lullullet i dekorering på väggar och i tak. Vad det måtte ha kostat! Men honom hade det inte kostat någonting, och det var det trevliga.

--Husch, det här skulle lilla gumman ha sett--

--Ja, visst är det grant, sade redaktören. Och nu ska vi få höra granna tal också, vad det lider. Nå, kan du se gubbarna, bror? Känner du igen dem? Där har du greve Bergfeldt, gamle majorn. Han har ätit kålsoppa till middag och nu rapar han i ett. Men det gör ingenting, för han säger: Pardon, messieurs, jag har ätit kålsoppa, en förbannat god kålsoppa. Och så är den saken klar.

--Hä, hä, hä, skrattade Broms. Det var riktigt trevligt att komma ut ett slag, så trevligt, så trevligt--

--Tycker bror.--Den där fete gossen heter Hyltenius och ska vara förlovad med Rogershusarens fosterdotter. Han är förryckt, säger de, men det gör ju ingenting, när han får hustru och tre egendomar. Där ha vi Abraham Björner. Han har ett skägg, den karln, som tyder på ursvenskt hjärta och heder. Titta, kan bror se bakom pelaren där. Det är Holmin. Om han rakade bort mustascherna så skulle han ha ansikte som en flicka. Det är väl därför han är så sedlig. Nej, nu kommer Elis Eberhard, nu ska vi tiga och lyssna.