Part 6

Ibland fick Abraham följa med till skogen. Louise gick i skola och Agnes satt helst hos mamma. Men Abraham följde gärna med, i synnerhet om pappa bar honom, när han blev trött. Han var tyst och lydig, sprang efter som en liten hund. Syster Louise hade lärt honom, att man aldrig fick störa pappa, när han "tänkte". I skogen brukade pappa tänka högt och slå med händerna, men det förvånade icke Abraham. Han hade varit i kyrkan och sett prosten "bära sig åt". Han antog, att det här var någonting liknande och under alla förhållanden något, som han icke behövde bry sin hjärna med.

På Blekängsgatorna kunde det någon gång hända, att Abraham kom i slagsmål med någon liten gosse. Det skedde i all tysthet. Pappa hade förbjudit honom att slå fattiga barn. Det var synd.

--Ja men rika barn då? invände Abraham. Dom får jag väl klå?

--Jo, medgav ingenjören, som icke ville göra alltför stora inskränkningar på sonens frihet. Jo, om det inte är flickor. Flickor äro nämligen svagare----Ja men Agnes är starkare än jag. Henne får jag väl klå? När hon säger Ahabraham--Ingenjören svarade undvikande, och gossen fick klart för sig att strykförbudet egentligen inskränkte sig till "fattiga barn". Han godtog det. Han tyckte inte om att fundera för mycket. Var det rätt, så var det rätt.

En frostklar novembermorgon hade far och son förirrat sig ända upp till Tanningen, till den förfallna jaktstugan, som ligger högt över sjön. Abraham var trött och en smula grinig. Ingenjören satte sig på stenen utanför stugan, tog gossen i knät och berättade sagor. Han berättade om varulven, hans röst var entonig och Abraham somnade. Han vaknade av, att fadern rest på sig och, alltjämt hållande gossen i famn, upprepade gånger bugade i riktning mot stugan.

Abraham vred sig ett halvt varv runt och såg en underlig syn. I stugdörren stod en stor, fet ung man, besynnerligt klädd. I trots av kylan bar han varken rock eller väst, bara skjorta och byxor. Men byxorna slutade vid knäna, de ludna benen voro blottade, fötterna voro instuckna i halmsockor. Han bar guldbågade glasögon och en tjock guldkedja hängde över magen. Även främlingen bugade upprepade gånger och smålog. Det lugnade icke Abaraham. Han hörde ingenjören be om förlåtelse, och han fick den uppfattningen, att den besynnerlige mannen måste vara varulven. När främlingen närmade sig skrek han högt:

--Spring då, pappa! Det är varulven.

Båda herrarna skrattade, men ingenjören var synbarligen förlägen. Han hade suttit på trappan och talat högt för sig själv, som hans vana var. Och plötsligt öppnas dörren, och doktor Hyltenius träder ut och ber om ursäkt, att han ofrivilligt lyssnat. Hyltenius var systerson till baron de Sars på Rogershus och efter vad det påstods förlovad med baronens fosterdotter. Ingenjören kände honom ytligt, han blev förlägen över att hava blottat sig inför en främling. Han titulerade honom baron, tog tillbaka titeln, vecklade in sig, rodnade och snubblade på stenarna. Och Abraham skrek.--

I slutet av november kom det ett mäkta stort snöfall, som gjorde slut på ingenjörens och Abrahams skogsvandringar. Folk påstod, att snön snart skulle gå sin väg, åtminstone skulle julen slaska, eftersom Anders braska. Kylan höll i sig hela december. Snön knarrade, men blev slutligen hård som is. Skaren bar de tyngsta lass, så att man lät vara att skotta Björkenäsvägen. Nordnordvästen blåste stadigt, strök snöflagor från grenarna och lät dem rassla nedför Backarna. I Storån small det som kanonskott, och Blekängslådorna småsmattrade som kafferostare.

Madammerna började bliva oroliga. Ryggvärken höll dem vakna om nätterna. De tittade långt i kolbingen, eller gingo med händerna väl inrullade i förklädet runt vedstapeln på bakgården, den ynkliga lilla stapeln, som mest bestod av ris. Gummor och barn med säckar på ryggen ströko i mörkret omkring tändsticksfabriken och kolupplaget. J. A. Broms satte ut vakter. Men vakterna fingo fri täring på Tre Remmare och det svarta fnaset i kolbingen steg ända upp till kanten. Det var avverkning i Björkenässkogen, och spridda, dova slag av "spökyxor" hördes ännu vid midnatt. Men vedstaplarna vuxo obetydligt.

Luciadagen i skymningen gick madam Andersson upp på Backarna för att skära björkris. Backarna hade stått öde i många år, men icke förty såg madammen en stor grå hund ligga på förstukvisten. Han rörde varken på kropp eller svans, men han hade eld i ögonen och tungan hängde röd och lång ur käften. Nu var det jämnt tjugu år sedan baron de Sars sköt den sista vargen, en förfärlig best, som påstods ha gått ända fram till Tre Remmare för att få en sup i pälsen. Han på förstukvisten var således en spökvarg. Han varslade för vintern.

Barnen Sörman berättade för barnen Krok, att varulven vandrat på Blekängsgatan. Han såg ut som en stor svart hund och hade bara tre ben. Kastade man stål efter honom, så lyfte han på svansen och sprutade etter, men ropade man tre gånger Kristi namn, så försvann han i marken. Denna skildring stämde icke överens med Abrahams erfarenhet från Tanningen. Men var och en vet, att varulven byter gestalt.

Vidare berättade barnen Sörman, att deras far nog skulle bli ihjälslagen. Det hade mor sagt. Flera arbetare hade avskedats från verkstaden och från fabriken. Och de hade svurit att hämnas på Sörman. Far brydde sig inte om det, men mor fick icke ro om nätterna. Hon hade skurit ett runt hål i rullgardinen, och där stod hon halva natten och stirrade ut i mörkret.--

J. A. Broms hade verkligen sett sig tvungen att inskränka driften både vid fabriken och vid verkstaden. Han gjorde det ogärna, ty avskedanden betydde förlust i hyror och osäkra fordringar. Men tiderna voro alltför dåliga. Inom staden hade fyra handlande måst uppgiva sin stat. Och änkan Carléns arvingar hade begärt moratorium. Det var farligt. Blev den affären icke klarerad på tillfredsställande sätt, så skulle det knaka i många knutar. Själve häradshövding Björner påstods vara illa däran. Han hade varit ute på Rogershus men icke blivit mottagen. Baronen hade insjuknat i difteri. Gamla gubben! Världen hade fått en knuff.

De avskedade arbetarna, ett trettiotal cirka, voro orimligt förvånade. De hade aldrig varit med om dylikt, och hade inte tänkt sig möjligheten. Skulle de inte ha arbete till dödagar?--Var står det skrivet? frågade Bromsen. Nej, det stod inte skrivet någonstans och arbetarna gingo hem till sina madammer, klöste sig bak öronen och sade:

--Nej, gubbfan har nog rätt, si. Det står inte skrivet.

Lyckligtvis var det slädföre och stor timmerkörsel i skogarna. Det var ovant arbete och hårt för dem, som skämts bort vid ångpannorna. Men det fick gå. Värst var det med matsäcken, som ibland måste lagas för både två och tre dagar, och med kläderna, som inte voro avsedda för utearbete. Men det fick gå. Förtjänsten var skaplig.

Trettondagsafton slog vädret om. Sydosten kom. Backarnas björkar raknade, snön smälte. Björkenäsvägen, som icke skottats, blev ofarbar och timmerkörslorna måste upphöra. Gud ske lov för värmen, sade Blekängsmadammerna, men de trettio avskedade blevo avskedade på nytt och gjorde intet annat dagsarbete än det, som görs på krogen.

Liter-Pelle hade forslat Malin och tvillingarna till Rogershus, där morfar var statare. Han leddes grymt och söp förfärligt. Till sist hade han supit mod i kroppen och vågade sig ända fram till Bromsens.

--Jag får ödmjukast fråga, om det är fabrikörns mening, att tvillingarna ska svälta ihjäl? Se det är så, att Malin har kommit tillbaka, för det fanns inte plats längre i stathuset.

--Husch då, kära Pettersson, svälta ihjäl? Malin har väl mjölk att ge dem?--

--De ha nog magrat ett grann kring knäna, fortsatte Lite-Pelle. Men en kan i alla fall inte se likare ungar. Så inte kan det väl vara fabrikörns mening, att de ska svälta ihjäl?

--Ja, varför super han så, kära Pettersson? Han super opp sina pengar--

--Jag har inga pengar, fabrikörn. Jag super på krita, så det är ingenting att säga om.

--Ja, vi ska se till, vi ska se till--

Och Liter-Pelle fick verkligen arbete. Han fick i uppdrag att hålla Blekängslådorna fria från de tunga istappar, som hotade att fördärva takkanter och stuprännor. Vädret var ostadigt, det snöslaskade och regnade om dagarna och frös om nätterna. På söder snöt man sig, hostade, drack fläderte och åt kungens av Danmark bröstkarameller. På norr drack man "uddevallare", när det fanns mojänger. Pettersson, som oupphörligen granskade sina tvillingar och vägde dem i handen eller på besman, var icke belåten. Han stack dem med pekfingret i köttet och skakade på huvudet.

--Va i hällskock är det med dem? Äter di inte?

--Nej, det är allt klent, sade Malin. Det är som om de hade svårt att få ner'et. Jag kan väl aldrig tro, att de är sjuka.

--Å hut! Di där! Di är ju röda och varma som små kräftor.

Men han gjorde i alla fall ett bra litet paket av tvillingarna och bar dem upp till doktor Bring. Doktor Bring var förste stadsläkare och efter vad det påstods en obegripligt lärd man. Han hade "öga", så att han vid första blick kunde se, vad som fattades. Till skillnad från "jubeldoktorn" kallades Bring fädoktorn, emedan han ofta hälsade sina patienter med frågan: Är du nu sjuk, ditt fä?

Malin väntade i dryga två timmar på make och barn. Sedan sprang hon barhuvad och utan schal--schalen hade tvillingarna--upp till doktorn. I väntrummet fann hon Pettersson. Han satt på en stol och höll tvillingarna i knät. De sovo med öppna munnar.

--Jag skulle vänta tills de vakna, sade Liter-Pelle och smålog fånigt. Jag kunde väl inte ge mig till att väcka på dem.

--Din stolle! sade Malin. Hon tog tvillingarna och gick, Pettersson lomade efter. Inkommen i köket satte han sig vid spisen och stirrade slött framför sig.

--Nå, va sa' han? frågade Malin. Men Pettersson svarade icke. Han satt där och svalde och svalde och emellanåt gick det ett skyggt, dumt leende över ansiktet. Då blev Malin rädd. Hon röck honom i öronen och skrek:

--Jesus, Pettersson, är du full?

--Nej, sade Pettersson långsamt och avvägt. Inte är jag full något inte. Men--di--har--difteriet--

När Pettersons tvillingar kommit i jorden, tog han på nytt till att supa. Han stannade hela dagen på Tre Remmare och istapparna fingo växa bäst de gitte. En gång, när han såg fabrikörn komma fram bakom fabrikens plank, gick han ut till honom, strök av sig mössan och sade:

--Jo, se det gick allt, som det skulle. Ungarna kom i jorden. Så nu ska inte fabrikörn vara orolig något över det. Utan lapa pengar bäst han kan.

--Husch då, fy skäm ut honom! sade J. A. Broms och linkade bort så att kattsvansarna slogo honom om benen.

--Ser han inte ut som fan själv? frågade Pettersson. Och närmaste man, som var Benjamin Hagelin, svarade:

--En skulle slå ihjäl'en.

J. A. Broms var en olycklig människa. Icke nog med att man gjorde honom ansvarig för allt ont, som hände, kölden, nöden, difteriepidemien. Man gjorde också intrång på hans äganderätt, man bestal honom. Stadens myndigheter bestulo honom! De båda stadsläkarna hade kommit upp med otyget, det kallades desinfektion och det bestod i att bränna--bränna J. A. Broms tillhörigheter, saker som utgjorde säkerhet för hans utlånade pengar. Han sökte tala reson med dem, först och främst med Elis Eberhard Roth, som ju i alla fall var hans kära avlidna hustrus egen köttslige brorson.

--Se, du förstår, kära söta bror, att det är säkerhet för mina pengar. Kom med, du ska få se, att jag har uppskrivit alltsamman. Och så ska det brännas. Husch då! Det går ju så bra, så bra att tvätta--

--Jag är kolossalt ledsen, onkel. Men du förstår--lagen, hälsovårdsstadgan. Och du kan ju hålla dig skadeslös genom att taga hypotek i gravarna. De stiger, de stiger!

Doktor Bring sade:

--Håll mun, ditt fä! Annars ska jag låta bränna Blekängen från kant till kant. Nu vet du.

Det tog skruv. J. A. Broms visste icke längre var gränsen gick för dessa förfärliga läkares makt. Han måste inskränka sig till att verka i det tysta. Han sprang ur hus i hus, tiggde och bad:

--Å kära söta, beskedliga madammen, inte ska hon ta det allra bästa täcket! Det ska brännas sen, förstår hon. Brännas! Husch då! Ett splitter nytt vadderat täcke värt sina tjugu--

Men Blekängsmadammerna voro icke längre så undfallande. Döden hade givit dem en stor, dyster betydelse i samhället. Det var deras barn, som dogo, det var deras barn, som satte kyrkklockorna i rörelse. Ingenjör Krok bekostade ringningen, som eljest icke var vanlig vid fattigbegravning. Och klockorna ringde varje dag, tida och sent. Det var sorgens välde, som proklamerades. Och hur liten än trösten var, så var det i alla fall en tröst och nästan ett under, att dessa utmärglade bleka små kroppar kunde bringa Herrens väldiga klockor att sjunga.

Julius Krok begav sig till Carléns för att träffa doktor Roth vid middagsbordet--det enda ställe, där man hade någon utsikt att träffa honom.

--Hur går det? frågade ingenjören.

--Det går som det ska gå. Sjuttiofem procent skickar vi till himlen, resten behåller vi. Hade vi bättre utrymme på sjukhuset, så kunde vi kanske begränsa epidemien. Men det har vi inte.

--Det måste byggas, mumlade Krok, blek av förskräckelse. Vi måste bygga ett nytt sjukhus--

--Ja, det är så dags det! Bring skall motionera om det i stadsfullmäktige, och det kan ju bli bra till en annan gång. För närvarande få vi nöja oss med det stora bromsiska sjukhus, som kallas Blekängen.

I början av mars inlämnade hälsovårdsnämnden en rapport till stadsfullmäktige, i vilken epidemien äntligen kunde betecknas som begränsad. I sammanhang därmed äskade förste stadsläkaren, understödd av sin kollega, anslag till uppförande av ett nytt sjukhus. Ingenjör Krok talade för anslaget, men överväldigades plötsligt av rörelse, ryckte i sin lock, stammade och måste gå sin väg. Han återvände icke ens till voteringen, som han ansåg överflödig.

Det var den och det var den icke, hur man nu vill taga saken. Häradshövding Björner bemötte stadsläkaren. Han påpekade för det första, att epidemien redan var begränsad, för det andra att stadsläkaren icke till full evidens bevisat det nuvarande sjukhusets otillräcklighet. För det tredje kunde man av världshistorien lära, att tvenne epidemier sällan uppträda omedelbart efter varandra (protester från läkarna). Slutligen ville han påminna om, att drätselkammaren för närvarande låge i underhandlingar med änkefru Carléns arvingar angående inköp av det nybyggda hotellet. En stad bör icke sakna ett stadshotell. Ett stadshotell är ett produktivt företag, av särskild betydelse för affärslivet. Erinrade om Mickelsmässan, som årligen samlade mycket och rikt folk i staden, de där man icke gärna kunde undanhålla all komfort. Yrkade slutligen, att herrar stadsfullmäktige måtte på grund av anförda omständigheter och då räntesatserna för närvarande voro osedvanligt höga, avslå herr förste stadsläkarens i och för sig behjärtansvärda motion.

Doktor Bring rusade upp på stolen och skrek:

--Du vill sauvera dina pengar, ditt fä!

Men man var alltför van vid doktorns uppbrusningar för att ondgöra sig däröver. I övrigt voro meningarna delade. Häradshövding Björners segrade med knapp majoritet.

På Blekängen brydde man sig icke stort om sjukhuset, vare sig nytt eller gammalt. Sjukdomen hade kommit, sjukdomen hade gått. Några barn hade den tagit med sig, några hade fått stanna kvar i stugorna. Och nu gällde det att smyga till sig mera kol och flera brädbitar. Ty vintern ville icke giva tappt.

J. A. Broms ville heller icke giva tappt. Han ville övertyga sig om, hur mycket han förlorat. Och när reverserna förföllo, gjorde han några lagsökningar "på försök".

Då jäste det. Madammerna började kalla sina män "stackare", harkrankar och dylikt. Männen gingo till Tre Remmare. Där satt den feta madam Ekman, talade innanför de tjocka kinderna och sade:

--Inte en sup utan kontanter. Bromsen kräver mig.

--Har ni hört, sade Benjamin Hagelin, krogmadammens gunstling. Nu har Liter-Pelles Malin gått och tätt livet av sig. De ha inte sett till henne på över åtta dar. Skulle en inte slå ihjäl'en?

Liter-Pelle hade på Sörmans angivelse dömts till två månader för stöld. Han hade stulit ved och sålt för mat och supar. Hustru Malin hade gått sin väg, somliga påstodo till Rogershus, andra till Storån.

Det jäste.

Lilla Louise kom hem en kväll med svullen överläpp, näsblod och blånader. Hon hade fallit ned från brädstapeln på fabriksgården, påstod hon men ville i övrigt icke giva några förklaringar. Hela natten låg hon och grät, och Abraham måste slutligen tassa in och väcka mamma. Fru Marie höll nytt förhör, utan resultat. Morgonen därpå sade Louise:

--Abraham får aldrig gå ut ensam. Lova det!

Varför?--Jo, kom det motvilligt, för då kunde han få stryk av "barnen".--Varför skulle han få det? Vore barnen så elaka?

--Pappa har badat ihjäl deras syskon, snyftade Louise.

Det hade madam Andersson sagt. Benjamin Hagelin hade sagt, att madam Andersson hade sagt det. Men Louise hade visst inte fått stryk. Hon hade ramlat ned från brädstapeln.

Och Louise tog löfte, att ingenting skulle sägas åt pappa. Och så skulle pappa hållas inne om kvällarna.

I början av april hade Liter-Pelle tjänat ut sitt straff. Fängelset hade icke gjort honom tam, han såg ut som en vilde. Först begav han sig upp till Rogershus och fann där mycket riktigt sin hustru. Men svärföräldrarna ville icke släppa in honom. Han var straffad och de kunde icke skämma ut hela stathuset.

Då vandrade han tillbaka till staden, till krogen. Där gavs ingen kredit. Benjamin Hagelin skaffade honom ett par supar och de kröpo in i det lilla grå rummet, "gråsuggan" kallat. De talade länge med varandra och en och annan av arbetarna släpptes också in.

Den sjunde april på kvällen gick polisen Anders på Karl Johansgatan och polisen Lönrot på Oscarsgatan. De möttes i Garvaregränd.

--Det är folk ute i kväll, sade Lönrot.

--Ja, det är liksom oroligt, sade Anders.

En mörk hop vältrade fram ur Sofiagatan. Det var inte mycket buller, men konstaplarna ansågo sig böra hejda.

--Ska vi hindra dem? frågade Lönrot.--Det är inte på mitt pass, svarade Anders och vek in på Karl Johansgatan.

Folkhopen fortsatte Storgatan uppför och stannade framför Bromsens hus. Det var både män och kvinnor, och de sågo allesamman tämligen villrådiga ut. Kvinnorna dolde sina händer under förklädena, männen hade dragit slokhattar och mössor långt ned över ögonen. Men Liter-Pelle svingade sin mössa och skrek:

--Ut med Bromsen! Ut med Kroken! Vi ska hänga Bromsen i Kroken och doppa dem i ån.

Skaran växte och blandades med "elementarpojkar". Sorlet steg, ropen blevo högljuddare. Madammerna togo fram händerna och snöto sig i förklädssnibbarna.

J. A. Broms satt inne i förmaket hos "lilla gumman i himlen". Den gröna lampan var redan tänd, men i salen var det mörkt.

Det knackade på dörren. Broms smög sig ut i salen, stängde förmaksdörren och tände salslampan. Med eldgaffeln i hand gick han bort och öppnade dörren. Den inträdande tog ett hastigt steg åt sidan.

--Slå mig inte, slå mig inte, då går det galet.

Det var Benjamin Hagelin. Han flämtade, och hans ögon hade en het glans, men det feta, skägglösa ansiktet var blekt som vanligt.

--Nu har det allt gått, som jag sa' fabrikörn, viskade han andfådd, sväljande halva ord. Nu är de här, och de är alldeles rasande. Det gäller allt livet, ska fabrikörn se.

--Tro det, tro det--sade Bromsen.

Benjamin steg in under taklampan, så att ansiktet fick skugga.

--Jo, det är nog så, fortsatte han. Men om fabrikörn vill ha fast de värsta, så är jag den ende, som kan ange dem. Och jag kan skaffa bevis också. Jag kan skaffa två vittnen på att Liter-Pelle sagt, att han ska flå fabrikörn.

--Tro det, tro det--sade Bromsen.

Benjamin drog sig närmre dörren.

--Vill inte fabrikörn?

--Husch, tror jag det! Men det blir väl så dyrt, så dyrt.--Vad ska du ha, min snälla gosse? Begär inte för mycket--

Benjamin lyfte upp det ena benet och stod som en stork.

--Vet fabrikörn va?--efter som de säger, att det var fabrikörn som liksom skaffade mig far min--

--Nå så, nå så, säger de det--

--Fabrikörn kunne väl hjälpa mig lite grand, så jag komme någon vart. Se jag ville läsa--

--Nå så--nå så--vad ska du då bli, min snälla gosse?

--Präst, sade Benjamin. Och hans ögon förstorades av lycka, och hans kinder fingo en ovanlig rodnad.

--Fy skäm ut dig! skrek Bromsen. Innan Benjamin hann vika fick han eldgaffeln i huvudet och föll.

--Slog jag för hårt? frågade Bromsen. Men Benjamin reste sig, torkade bloden ur ansiktet med mössan och sprang utför trapporna.

När han kom ut på gatan, var folkhopen redan förskingrad. Aposteln Paulus hade skingrat "elementargossarna". Jubeldoktorn hade skingrat madammerna. Och polisen hade tagit hand om Liter-Pelle.

Lille Julius Krok hade vandrat utför trapporna för att bjuda sitt liv åt folket. Han måste erkänna för sig själv, att han varit rädd, rädd så att han måst hålla sig i ledstången med båda händerna. Han hade tänkt på det fersenska mordet, han hade känt käppar och paraplykryckor och ursinniga kvinnors naglar. Men han hade likväl gått.

Och när han nu såg gatan sopad, kände han icke enbart lättnad. Han kände också en stor tomhet och en viss besvikenhet. Han hade åtminstone velat tala vid folket, förklara sina goda avsikter.

Han kände sig mycket kraftlös och måste sätta sig ett ögonblick i trappan. Hagelin höll på att snava över honom och gav honom en spark i korsryggen. Det gjorde mycket ont. Den lille ingenjören bet ihop tänderna, men kunde icke återhålla sina tårar.

J. A. BROMS GÖR BOKSLUT

Våren kom hastigt, isen bröt upp på en natt och Blekängsbäcken svämmade över. Bron och gatan förstördes. Likaså förstördes klapphuset i Storån. I den igenfyllda garvarebrunn puttrade det som i en gryta, gulgrön dy vällde upp och makadamen sögs ned. Staden måste lagas och lappas på alla håll och kanter och Bromsens avskedade arbetare fingo sysselsättning. Men den hårda vintern hängde efter med reverser, pantkvitton och obetalda räkningar, förtjänsten måste gå till avbetalningar, och arbetet kändes tungsamt.

Barnen sökte utnyttja vårens möjligheter på bästa sätt, "jumpade" isstycken, plumsade i, drogos upp och värmdes med smörj. "Elementargossarna" eller "råttorna", som ville behålla de präktiga Storåflaken för sig själva, lågo i ständig fejd med Blekängsbarnen eller "snaskarna". På förmiddagen segrade "råttorna" och "snaskarna" drevos tillbaka över Garvarebrunnsgränd. Men sedan fabrikspiporna "visslat ut" de verkliga Blekängshjältarna, vände sig krigslyckan och striden kunde rasa het, förbittrad och oavgjord under timmar. Poliserna Anders och Lönrot bevistade dessa frispektakel, men inskredo först när någon slagen krigare stämde upp en tjutande klagosång.

--Ni ska inte föra väsen, pojkar. Då får ni skingra er. Och vändande sig till sin kollega: Ska vi inskrida, Lönrot?

--Äsch, inte ska en missunna pojkar att slåss. För resten ha de blydaggar, de djäklarna.

Hotade striden att urartas till "oljud och förargelseväckande beteende" steg Anders, som var en djärv man, fram ur sin portgång och ropade:

--Nu är det bäst, ni makar er, pojkar. Aposteln kommer över torget.

Ibland kom varningen för sent, innan härvan av armar, ben och beckad tråd hann redas ut, var Aposteln över dem. I halvmörkret kändes han igen på sin slokhatt och på sin kappa, som flaxade och fladdrade både i storm och stiltje. "Råttorna" sökte skydd hos sina fiender, dolde sig bakom "snaskarna" eller smögo in i portgångar. Men Aposteln hade kattögon och såg i mörkret. Syndarens namn kom i domareboken, i straffregistret. Och om straffet icke drabbade den skyldige, så drabbade det den oskyldige. Det ena fick ta ut det andra, straff blev det i alla fall.

Sedan Storån rensats, upphörde slagsmålen. Sommarlovet kom och en stor del av "elementargossarna" lämnade staden. Blekängshjältarna samlades på krogen för att "dricka märg i benen". De skämtade en smula med madam Ekman, som då och då valde sig favoriter ur ynglingaskaran men som på det stora hela taget behandlade dem alla med samma jämnstrukna vänlighet.