Part 5

Sedan dessa försiktighetsmått vidtagits, smögo sig Louise och två stycken pojkar in på tändsticksfabrikens gård för att stjäla bräder. Det var nämligen nödvändigt att stänga för brovalvets västra mynning, eljest skulle råttkungen kunna dra sig tillbaka uppför bäcken. Brädstölden avlöpte lyckligt, men under tiden råkade hundarna i slagsmål, barnen släppte snörena och Prick jagade sin fader Enok Ebenezar utför hela Blekängsgatan. Och ehuru Louise tämligen snart lyckades infånga dem, gjorde händelsen ett nedslående intryck på Blekängsbarnen.

--Ä--det är inte värt, viskade de. Ä--och så kommer bara fabrikörn rätt vad det är och slår ihjäl oss.

Av hänsyn till Louise kallade de honom fabrikörn i stället för gubbfan. Louise sade:

--Det var då också besynnerligt. Ni vill väl bli uppätna av råttorna, kan jag tro. Usch, vad ni är fega. Jag ska nog sköta om morfar.

Fördämningsarbetet påbörjades. Det var livat och utfördes snabbt och villigt. Louise måste dela sin uppmärksamhet mellan arbetet och lille Abraham, som börjat gråta. Hon blev otålig.

--Ja, ett är då säkert, sade hon. Man skulle aldrig ha barn. De är bara till besvär.

Men när Abraham lade sin blöta nos mot hennes kind, blev hon mild igen, dansade polka med Abraham och lät pojkarna arbeta bäst de kunde. Plötsligt hoppade en stor råtta upp ur bäcken, skumpade långsamt och värdigt över gatan och försvann i en källarglugg. Pojkarna skreko, hundarna skällde och sleto i banden.

--Släpp dem inte! ropade Louise. Agnes måste gå hem med Abraham, för det börjar regna.

--Gå hem själv! sade Agnes.

Pojkarna förkunnade, att dammen var färdig. Vattnet började redan stiga upp på Blekängsgatan. Man måste handla. Men pojkarna hade fått myror i huvudet. Vem skulle egentligen få råttorna, de döda råttorna?

--Usch, ni får ta dem. Var så god. Men jag ska ha råttkungen, för jag vill visa onkel Roth, att han finns.

Det tyckte pojkarna var rättvist. De ställde sig på kant vid bäckkanten. Louise gick själv ned i bäcken, vars vatten börjat sina, och knuffade Enok Ebenezar under bron.

--Buss, Enok! Ta råttorna, råttorna, råttorna--

Sörmans flicka med de röda benen kom springande, andtruten och viktig.

--Hagelins pojke kommer, berättade hon.--Vilken av dem?

--Benjamin.

--Horungen, sade pojkarna. Men det förstod inte Louise.

--Jaså den. Jag kan då inte förstå, att Enok inte ger skall. Vi måste släppa dit Prick också.

Prick rusade genast in under bron och ställde till med ett förfärligt oväsen--Ä, de slåss, sade pojkarna.--Nej, de tar råttor, sade Louise. Passa på, säger jag er. Snart kommer de.

Pojkarna beväpnade sig med allehanda tillhyggen. Louise måste upp ur bäcken för att mota bort Agnes, som nyfiken närmat sig.

--Att du inte skäms. Ska du låta barnet se på ett sådant elände.

Under det att systrarna grälade med varandra och sökte trösta Abraham, som åter tagit till lipen, hade Benjamin Hagelin hunnit fram till bron. Han gjorde sig underkunnig om vad som förehades. Det var en mycket stillsam och betänksam gosse, sexton år gammal, blek och fet.

--Vem ska ha råttorna? frågade han. Och när han fått veta, hur delningen uppgjorts, sade han eftertänksamt:

--Ja, det kunde jag tro. Den djävla ungen ska ha det bästa alldeles som gubb-fan.

--Det är hon, som har hundarna, förklarade pojkarna.

--Ä--hundarna gör ju ingenting. De säger ju inte ett knyst. För resten är det väl ni, som ska slå ihjäl den. Inte kan den där flickslängan slå ihjäl en råtta inte.

Louise kom fram till dem, hon var upprörd men behärskad.

--Benjamin ska vara snäll och gå sin väg, sade hon. Benjamin har aldrig fått lov att vara med.

--Bryr jag mig om er, snorungar. Jag är, var jag är, och går, vart jag vill. Fördömda ynkryggar. Adjö med dig, blodsugareunge.

Därmed gick han. Louise följde honom, tills han lyckligen kommit förbi lille Abraham. Hade han sagt något till Abraham eller bara petat på honom, så skulle han ha fått. Men det gjorde han inte.

Louise återvände till bron. Pojkarna hade samlat sig kring en död råtta, som Prick kastat upp. Det var ett stort djur, men det var icke råttkungen. Prick hade återvänt in under bron, man hörde hur han flåsade och nosade.

En av pojkarna sade:

--Hör nu Lovis, varför ska Lovis ha råttkungen?

Louise svarade kort:

--Det har jag sagt.

--Det är väl inte ackurat säkert för det, menade pojkarna.

Louise bleknade, ögonen blevo stora och läpparna knepos ihop. Men hon behärskade sig och sade:

--Nu ska jag ha råttkungen. Hade ni bett vackert, så hade ni fått'en. Men nu ska jag ha honom, därför att ni är elaka.

--Det ska vi väl se, sade pojken. Det är väl ändå vi, som byggt dammen.

--Understa dig inte, skrek Louise. Det är då också besynnerligt, ska vi ha slut på råtteländet eller ska vi inte--

Men vattnet, som dämts upp bakom bron, hade redan fått hjälp, bräder och stenar vräktes ikull och vattnet forsade in under bron. Ett skall och ett jämrande tjut! Prick kravlade sig fram mellan bräderna, borrade ned tassarna i dyn och lyckades hålla sig kvar, tills Louise fick tag i hans halsband. Prick var räddad. Men Enok Ebenezar rullades av vattnet över Blekängsbäckens stenar. Hans huvudskål var krossad.

--Enok, Enok! Älskade Enok, ropade Louise. Å, snälla barmhärtige Gud, fräls Enok!

Pojkarna lyckades få upp honom på land. Men när de sågo, att han var död, smögo de sig bort, skamflata och rädda. Louise tog Enok Ebenezar i famn och bar honom genom hela staden. Vattnet strömmade, tårarna strömmade, blodet strömmade. Det var en sorglig syn.

Blekängsgatan låg öde, bräderna ramlade utför bäcken, fastnade, bildade små dammar, bröto sig lösa och ramlade vidare. En allvarsam polisbetjänt kom vandrande gatan framåt, betraktade med häpnad den ovanliga mängd av gyttja, som kastats upp vid bron, sparkade på den döda råttan, skakade på huvudet och gick sin väg.

Efter en stund kom flickan med de röda strumporna och hennes bror. Flickan bar en trädgårdsspade, gossen släpade på en liten låda. Flickan tog fram ett tidningspapper, svepte den döda råttan däri och lade henne i lådan.

--Hon är allt söt ändå, stackars lilla råtta, sade gossen.

Flickan tog lådan och bar den över bron ut på åkern. Hon satte ned kistan och började gräva i jorden.

--Varför ska hon begravas? frågade gossen.

--För det är synd om'na, sade flickan.

--Ska vi ösa vatten på henne? frågade gossen.

--Nej, det är bara när en döps. Men vi ska läsa Gud som haver.

--Den kan Gusten med! sade gossen.

Och så läste de "Gud som haver"--flickan flytande och med "betoning", gossen stapplande och utan att komma till slutet. Han ville börja om från början igen. Men flickan tyckte, att det kunde vara nog, hon tog lillebror och spaden och släpade dem över bron.

Och därmed var råttkriget slut.

INGENJÖR KROK BADAR IHJÄL BLEKÄNGSBARNEN. BROMS GÖR FÖRLUSTER. OCH APOSTELN VAKAR

Vid fyllda fyratio år upphörde ingenjör Julius Krok med allt arbete. Maskinaffären gick bra, men ingenjören hade visat sig vara överflödig. Och likväl hade han gjort ganska mycket för den affären. Han hade bland annat låtit sätta upp två stora båglampor framför ingången, de första båglamporna i staden. Det var en väldig reklam, och dessutom inbillade han sig, att lamporna skulle verka uppryckande på stadens affärsliv. Krokens lampor betraktades länge som någonting märkvärdigt och utomordentligt luxuöst. Vid Mickelsmässan lockade de bönder som flugor. Och stadsborna själva stämde möte "under Krokens lampor", förebrådde sina lata och lättsinniga barn, att de "rände under Krokens lampor" och använde sig ofta av den ironiskt uddiga frasen: "Jag tror, du lyser värre än Krokens lampor!"

Julius Krok blev snart led vid sina lampor. De lyste honom i ansiktet, när han gick ut, de lyste honom i ansiktet, när han kom hem. Det var som att gå tvärs över societetshusets stora sal en första decemberkväll, då man firade konungens namnsdag. Julius Krok ville plocka ner sina lampor igen, men svärfar sade nej. Och följden blev, att Julius Krok höll sig hemma om kvällarna.

För resten kunde han gärna stanna hemma. Änkan Carléns arvingar hade i grund förstört "källaren" för honom. De hade rivit ned det blågröna huset, schaggsoffan mellan kamin och fönstret existerade icke längre. De hade byggt upp ett stenhus med torn och tinnar. Röd plysch på möblerna, röda mattor på golv, vars bräder icke voro handsbreda. Uppasserskor i stället för skänkmamseller, och i stället för gumman Carlén med sin gulskaftade korkskruv, sin brokiga schal och sin vita spetsmössa, en blekfet herre i svart redingote, en blekfet herre med vaxade mustascher.

Julius Krok kunde gärna hålla sig hemma, alltid fann han någon sysselsättning. Han satte sig vid bordet och såg på, hur fru Marie förde nålen upp och ned genom stramaljen. Ibland nickade hon åt honom, och han nickade igen. Ibland frågade hon, om han inte skulle gå ut och röra på sig litet. Det låg ingen ovänlighet i frågan, endast en svag ängslan att han kunde ha tråkigt.

Men han hade icke tråkigt. Han satt och funderade över Abraham. Vad skulle gossen bli?

Fru Marie sade:

--Om Gud vill, så blir han en hederlig karl.

Visserligen, men det var icke nog, icke ens det väsentliga. Julius Krok var själv en hederlig karl. Det viktigaste är, tänkte han, att gossen blir orädd, stark och ihärdig. Framför allt ihärdig, ja gärna envis, om det inte går för mindre. Av två onda ting--

Doktor Roth hade ställt gossens horoskop och spått--på skämt-- naturligtvis--att han skulle bli skarprättare.

--Av morfar har han ett flinthjärta, av mor ett orubbligt lugn, idel goda egenskaper. Men tyvärr har pojkstackarn en far. En kar' som sover tre år och vaknar det fjärde för att rusa upp och hugga yxan i sten. Låt honom studera till skarprättare. Det är inte ärofullt men det är nyttigt--

Sådant skämt behagade icke Julius Krok, det var alltför grovkornigt. Han insåg naturligtvis det löjliga i att söka staka ut en treårig pys' levnadsbana. Men det var något att sysselsätta tankarna med, en fantasilek. Fru Maries hand, som med maskinmässig precision förde nålen, plågade honom. Yllegarnet fräste mot stramaljen, det var ett obehagligt ljud, ständigt upprepat, ständigt upprepat.

--Marie, skulle du inte vila dig?

--Vila mig? Hon såg upp, hela ansiktet log, men ögonen voro av gråsten, matta och uttryckslösa. Man kan väl inte vila sig jämt--

--Se på mig, hi, hi, fnittrade ingenjören till. Se bara på mig, Marie--

--Det är en annan sak, Julius. Du har dina tankar och funderingar. Inom familjen och dess närmaste omgivning betraktades ingenjören som en "tänkare". Och man bemötte honom fördenskull med en viss medlidsam vördnad. Detta förhållande var honom varken obekant eller obehagligt. Han kunde icke låta bli att kokettera med sin öronlock, och han kunde icke låta bli att kokettera med sina tankar. Han visste, att när han stirrade framför sig, tystnade barnens stoj, och när han snurrade öronlocken mellan fingrarna, bar Louise lillebror ut i köket eller in i barnkammaren. Den enda, som icke hyste någon vördnad för öronlocken, var lilla Agnes.

--Om pappa ändå ville klippa bort den tussen, sade hon, så skulle pappa se riktigt snygg ut.

När Agnes satt vid salsbordet och sydde dockkläder, gick ingenjören in till sig eller in till Louise och Abraham, som lekte i barnkammaren. Han gjorde en liten sned bugning för sin dotter och sade:

--Kära Louise, kan jag få sitta här en stund? Här är så varmt och skönt.

--O ja då, det fick han visst! Louise var välviljan själv, hon gjorde bekvämt för pappa, skulle nödvändigt lägga upp hans fötter på en stol, svepte honom i filtar och erbjöd sig till och med att springa upp till morfar efter kattskinn. Och hon gav Abraham stränga förmaningar.

--Gå nu inte sta och kladda på pappa, för då blir det smisk. Och hör sen!

Ingenjören höll en tidning för ansiktet och lyssnade på barnens joller. Det var nästan uteslutande Louise, som förde ordet. Hon kunde alla Blekängsmadammernas jeremiader utantill, hon kände livets, särskilt det äktenskapliga livets skuggsidor. Hon brukade gifta bort Abraham med dockan Vera. Det skedde medelst några hastigt frammumlade besvärjelser. Och sen brast stormen lös!

--Jaså! Det var besynnerligt. Tycker du, att det här är ett kristligt leverne? Kanske att du ska vara full varenda dag?

--Jag är inte full, sade. Abraham.

--Jaså? Inte det? Du kan ju inte stå på benen. Nog får en tåla att du tar dig ett glas, eftersom du är karl. Men du får sova i förstugan och hör sen! Jag vill inte veta av några konster, så att barnen ser det--

--Skulle ni inte kunna leka någonting vackert? frågade ingenjören. Till exempel, att Abraham är en prins, som drar ut på friarestråt. Och så dödar han en stor drake. Jag ska gärna vara draken, jag. Så här--titta--Och ingenjören grinade till sig på ett mycket diaboliskt sätt. Men Louise skakade på huvudet.

--Ja, du förstår, pappa, nog kan vi alltid. Men Abraham är alldeles för liten. Inte vet han, vad en drake är. Bara han blir stor så ska vi leka vackra lekar.

Ibland lekte hon, att Abraham var Enok Ebenezar, salig i åminnelse. Då måste han ligga stilla under pappas stol, vädra någon gång och morra men alltid vara mycket lydig. Under tiden berättade Louise historier från Blekängen, vad madam Andersson sa' om madam Ekman, och vad fru Sörman sa' om Benjamin Hagelin. Men helst berättade hon om madam Pettersson, madam Petterssons man och madam Petterssons tvillingar.

--Jo för ser du, pappa, de kalla honom Liter-Pelle, för när han gifte sig så drack han ut tre liter. Och han var så oredig på morgon när han vakna', så när han fick se madam Pettersson i sängen, så sa' han: Säg mig sanningens ord, Malin: Är vi gifta eller är vi bara förlovade? Och då sa' Malin, som sanningen var, att de var gifta, och så sa' hon, att han skulle skämmas, för annars hade hon minsann inte legat där. Och då sa' Liter-Pelle, den fulingen: Tvi vale mig stackare, jag trodde jag drömt.

Men vet du, vad onkel Roth sa'? För han var med, då Malin fick tvillingarna, för de var väl sjuka, de små kräken, kan jag tänka. Och när då Liter-Pelle kom hem om middan, så sa' onkel Roth: Jubla, Pettersson, jubla, det är tvillingar. Och nu så kallar de onkel Roth för jubeldoktorn. Det kan en veta, att det är ingenting att jubla åt. Men Liter-Pelle, den stollen, han är så glad och säger att kors i jösse namn, det lär ska vara mina pojkar båda två, efter vad Malin säger. Men madam Andersson säger, att han kan vara lagom stursk. För när man har flera hundra kronor skuld och avdrag på lönen för hyran, så ska man inte vara så överflödig, det går aldrig väl, säger madam Andersson.--

--Vovvovvov, skällde Abraham. Nu vill jag inte vara hund.

--Jaså, det var besynnerligt. Ja, då får du vara fattigt barn då. Hon ledde honom bort till kakelugnen och smorde honom i ansiktet med kol och aska. Abraham tog saken med ro, men ingenjören blev djupt upprörd.

--Nej fy då, Louise! Inte är alla fattiga barn så där smutsiga?

--Jo, det voro de visst det, påstod Louise. Är ett barn icke riktigt smutsigt, så är det icke något riktigt fattigt barn.

--Det var illa. Tänk om du och jag, om vi skulle ta och tvätta dem?

Ingenjören skämtade, men Louise tog det för kontant.

--Å, får de komma hit upp allesamman? Vi ska bada dem i Abrahams balja. Och tvillingarna med!

Ingenjören drog i locken och bet sin mustasch. Han blev ivrig, kastade av sig filten och började vandra av och an i rummet. Abrahams balja var måhända icke lämpad för folkbad i större skala. Men det fanns andra utvägar. Byk- och brygghuset på söder. t.ex.? Ett otäckt gammalt ruckel visserligen, som icke använts på många herrans år. Men pannmur och panna funnos kvar. Och tunnbindaren kunde i hast slå ihop några kar. I hast skulle det ske, ty skedde det icke i hast, så skedde det aldrig!

Louise fick i uppdrag att förbereda barnen. Hon beskrev för dem badets behag, och hon talade om, att barn bli mycket snällare, sen de väl blivit rena. Och tänk, vad fin du ska bli! sade hon. Tänk om din mamma inte känner igen dig!

Det där skrämde barnen en smula och bland mödrarna restes ett segt motstånd. Nog kände man den stollige ingenjören. Männen hade han velat duscha, och nu ville han bada ihjäl ungstackarna. Men han skulle allt akta sig, det kunde bli fästning för mindre.

Doktor Roth, som understödde företaget med många råd och ännu flera speglosor, ansåg, att man borde vända sig till skolmästaren. Men han måste tas med lämpor. Magister Bäckman var en beläst man och en stor politikus. Han hade radikala åsikter i många stycken, men i fråga om barnavård höll han sig helst till det gamla.

--Nu skall det prövas, sade doktorn, när de båda herrarna klättrade uppför magisterns knarrande trätrappor. Nu ska det prövas, om vi äro kallade att styra folkens öden.

Magistern var en smula omornad efter middagsluren, han kammade sina testar med fingrarna och bugade.

Nej, se herr stadsläkare Roth och herr ingenjör Krok--det var en ära. Ottilia, min hustru, jag har fått besök! Giv mig en nystärkt krage. Behagar herr doktorn en pris snus?

Herrarna satte sig tysta och allvarliga. Doktorn snusade och nös, som endast doktor Roth kunde nysa. Därefter sade han:

--Magistern har väl hört den sista nyheten? Inte? Jo, nu må magistern tro!--

--Va'--va'--va' är det, herr doktor? Va' är det?--Ottilia, du glömmer att göra les honneurs.

Fru Ottilia steg in, lång och rak och en smula besvärad. Men doktorn kastade bomben.

--Mitt herrskap, sade han. Den femte maj lämnade stormakternas sändebud Aten.

Skolmästaren knep ihop munnen, sköt ut hakan, så att det sträva skägget pekade i vädret. Han var överväldigad.

--Och det får jag veta först nu! Men vad var det jag sa', Ottilia? Vad sa' jag i påskas? Det går galet för Georg, sade jag. Han skulle aldrig farit till Grekland, det forna Hellas.

--Nej, det ska vara ett lågt stående folk, sade ingenjören. Doktorn började redogöra för grekernas hygieniska förhållanden, som han icke kände. Han målade svart i svart, övergick så småningom till mera närliggande förhållanden och hamnade i brygghuset på söder. När de lämnade magistern, var han entusiastisk badvän. Han tyckte icke om nyheter, men han kunde se saker i stort. Stormakternas sändebud, Hellas' förfall hade bragt honom till besinning.

Den första lördagen i september tågade folkskolans barn i god ordning ned till brygghuset, där madam Andersson fyrade på under pannan. Först kommo gossarna med magister Bäckman i spetsen. Han räknade: ett tu. Se rätt fram! På lämpligt avstånd följde fru Ottilia med flickorna. De fnissade förläget och några av de minsta gräto av skam och ängslan. Söderfruarna granskade tåget i reflexionsspeglarna och utbytte sina tankar. I Garvarebrunnsgränd hade några Blekängsmadammer samlats "för att säga adjö" åt barnen. De voro fortfarande misstrogna och förargade på ingenjören. Det verkade dock lugnande, att det var madam Andersson själv och inte "jubeldoktorn", som stod för badningen.

Nere på torget möttes truppen av lektor Holmin. Han hade stått i en portgång mitt emot Carléns nya hotell, och hans egentliga uppgift var att fånga "elementargossar", som till äventyrs lockats av punschångorna. Men intet mänskligt var honom främmande. Han spände ut sin regnkappas vingar och flög ut ur portgången.

--Vart skulle magistern taga vägen? Bada? Bada gossar och flickor om varandra?--Nej, bykstugan var delad i tu delar förmedelst ett skynke?--Och vem garanterar?

--Det gör Ottilia.

Lektorn betraktade fru Ottilia och kände sig något lugnad. Men för säkerhets skull beslöt han att övervara det första badet. Aposteln kommer med, viskade barnen, och de höllo sig tysta som små möss.

Ångan, hettan, plaskandet eggade upp "Aposteln". Han blev röd under ögonen, hans händer skälvde.

--Det här går inte an, viskade han till magistern. Det måste vara olika baddagar för gossar och flickor.

Magistern hade ingenting att invända i princip, men han trodde, att det skulle bli dyrare för ingenjören, som stod för kostnaden.

--Det är snuskigt att tänka på pengar i ett sådant fall, menade lektorn. Han gick genast upp till ingenjören och frågade honom öppet, om han ville vara en ungdomens förförare. Nej, det ville han icke. Han begärde ökade anslag av fru Marie, och de beviljades utan knöt. Fru Marie var mycket medgörlig, nar det gällde mannens "funderingar".

Följande lördag var det åter gossarnas tur att bada. Lektor Holmin mötte vid södertull, magistern satte skägget i vädret och låtsades icke se honom. Men lektorn strök honom över rockärmen och sade:

--Jag tänkte hjälpa magistern med att ha uppsikt över gossarna. Det är en oerhört svår sak. Vi måste betänka, tillade han viskande, att själva nakenheten verkar förförande.

Magistern tuggade fram ett: fi donc! och marscherade rak som en korpral in i den vita dimman. "Aposteln" flög efter med flaxande vingar. Rastlöst tassade han av och an mellan badkaren, stannade ett ögonblick här och där för att spänna sina rödsprängda ögon i någon lekfull syndare. Gossarna stänkte vatten på honom, det hörde till badningen, och dessutom hade han regnkappa. Magistern stod bakom pannmuren, pöste och fräste som själva ugnen. Men aposteln fullgjorde sin plikt utan människofruktan. Han sprang utefter väggarna och granskade dem med förstoringsglas. Och slutligen fann han, vad han sökte: En gosse hade klottrat ett fult ord på väggen.

Det blev rannsakan! Magistern måste leta igenom alla fickor för att finna den brottsliges, som måste innehålla en blyerts. De hade blyertsar allesamman, mer eller mindre söndertuggade men brukbara.

--Gossar, sade lektorn, och han talade milt, på det att den skyldige måtte gå i fällan. Gossar, kan någon av er säga, vad det här ordet egentligen betyder?

Gossarna stirrade på varandra och i backen, magisterns sträva skägg gick till väders. Men madam Andersson slog sig på knäna och skrek:

--Nej, aldrig hörde jag på maken! Ska det bli katkesförhör!

Det blev skratt och fnissande. Aposteln flaxade ut, försvann som en svart fågel i dimman. Han flaxade upp på Nyheternas redaktion och satte sig att skriva. Redaktören, som var en trött gammal man, sade:

--Ja, nu skriver du någonting rasande, Holmin. Och så får jag skämmas. Men vad gör det mig? Svärta som svärta, smörja som smörja.

Artikeln framkallade mycket tissel och tassel i staden. Men magistern fortsatte oförtrutet att bada sina ungar. Han var envis som synden. Och dessutom var han född diplomat och politikus. När "lördagsgossarna" tågade förbi någon farlig punkt, där lektorn brukade stå på lur, tog han upp en psalm, vanligen den etthundra och tjugufjärde.

"Mörksens furste stiger ned, hotande och vred--" ljöd det ur sjuttio vidöppna pojkgap. Och aposteln måste vända. Han kunde icke tysta ned psalmsångarna. Magistern visste, vad han gjorde.

Men Julius Krok led av allt detta bråk. På söder sa' man, att han förförde barnen, och på norr, att han förkylde dem. Det var sorgligt båda delarna. Han visste ju, att det var överdrifter, men någon sanning kunde där ju ligga till grund. Också kunde han icke värja sig för den tanken, att allt vad han gjorde var galet. Eller snarare blev galet. I och för sig kunde det nog vara rätt och bra, men det behövdes bara, att han lade handen vid--

Julius Krok förälskade sig i skogarna. Han tyckte om att vandra på måfå mellan stammarna. Han kunde lägga sin hand på en tall alldeles som man lägger handen på en väns axel, när man vill tala förstånd med honom, giva och taga skäl. Tallarna gåvo inga skäl och togo kanske icke heller. Men de läto honom resonera, gestikulera, utveckla sina tankar i lugn och ro. De störde honom icke, och de skrattade icke åt honom, när han vände ryggen till.