Part 21

När fabrikerna blåste till middagsrast, kom smeden från sin smedja. Och vid Brända stenen mötte han Elis Eberhard Roth. Dagen till ära hade Jublet stapplat sig ända ut till Blekängsgatan, där alla fabriksflickorna hava sin väg. Han visste, att Aposteln var krossad och kände sig fri. Likvisst upprepade han gång efter annan ett varnande:

--Roth du, se men inte röra. Elis lille, Elis lille, se men inte röra, det är småbarns göra.

Då nu den store brede smeden ställde sig i hans väg, skymmande raden av unga flickor, blev han mycket förargad. Och när smeden frågade, om det var sant, att ingenjörn velat skära halsen av sig, svarade han:

--Ja visst fan, visst fan. Gå ur vägen bara. Inte får man hindra en läkare med struntsaker.

Smeden grundade länge och väl över detta. Han tyckte sig förstå, att ingenjören var övergiven av Gud och människor och i djup förtvivlan stadd. När smeden besinnat detta en timmes tid, vände han mössan rätt fram, tog mod till sig och gick upp i det bromsiska huset. Han ringde och skjutande undan jungfru Lisen trädde han rakt in i ingenjörens rum.

Jo, det hade sin riktighet. Där satt ingenjören blek som en slaktad tupp och med bindel kring halsen.

Smeden harsklade och sade:

--Inte tusan ska ingenjörn gå och skära halsen av sig. Det kunde en väl aldrig tro, att han sku vara så tokig.

--Vad är det Andersson vill? frågade Abraham.

--Inte vill jag nåt. Men det är säkert, att ingenjörn är en beskedlig karl. Fast förstås att inte duger han ju till mycket.

--Just det, just det, smålog ingenjörn och räckte hand. Men smeden hade grundat, så att han glömt bort tvättningen. Därför stack han handen i byxfickan, bockade och gick.

--Nu får Andersson sitt torn, ropade Abraham efter honom.

--Å håken! Tro det? sade smeden.

* * * * *

Julius Krok betraktade sina händer, blåvita och skrumpna. Han fingrade på öronlocken och strök den tillbaka.

--Ja, sade han. Nu har var och en sitt. Stackars Louise har sin man, som hon måste trösta. Du har ditt arbete. Och jag har det förgångna. Det bästa. Allt, vad jag trott mig uträtta, har fallit, jämnats med marken. Dött. Det är lugnast så.

--Jaha, kanske det, sade Elis Eberhard. Till exempel nu mitt verk, mitt sjukhus. Stred jag inte som en hjälte, innan jag fick det till stånd? Jo. Och jag var en smula stolt. Inte så mycket, det ligger egentligen inte för mig. Men i alla fall satte jag svansen i vädret, så pass en gammal cyniker förmår. Nå.--Inom tio år kommer här en nyexaminerad ung slusk och slår kors: Hur i Jesu namn kunde karln bygga så dumt. Si, det är skaparglädje. Kommer igen som then staden Arbogas öl.--

--Tja, tja, tja, grinade ingenjören retligt. Nu ska inte Abraham sitta och höra på, vad gubbarna snattra. Surt, sa' räven.--Adjö med dig, min gosse. Hälsa fru Hyltenius.

* * * * *

Och i skymningen gick Abraham hem. Genom Blekängen, över Backarna, den oändliga slingrande vägen.

Han var för trött att tänka.

Men när han kom i allén och såg ljuset glimra mellan träden, gladde han sig åt brasan och de små rummens lugn. Ofrivilligt böjde han huvudet och krökte knäna.

De fyra hundarna rusade emot honom, skällde av glädje, togo språng. Ostyriga och nyckfulla. Icke olika de fyra vindar, som bestämma Vår Herres väder och människors öden.

End of Project Gutenberg's Vi Bookar, Krokar och Rothar, by Hjalmar Bergman