Part 20

Frågan kom hastigt och i en ny ton. Den klatschade som en kula, och Abraham tog sig ofrivilligt för bröstet.

--Hur så? Vet ni något?

--Vet--nej men--Saken är den, att jag varit inne hos gossarna i kväll. Jag dröjde en stund--ja, tills de hade somnat. Och kanske ännu en stund. Klockan var ett, tror jag, när jag gick förbi ert hus. Och då lyste det i fars fönster.

Abraham stod ett ögonblick orörlig. Tankarna snurrade runt, vecklades upp med drömmens hisnande fart. Och hastigt och obönhörligt verklig som i en mardröm kom vissheten.

--Då är han död! skrek han. Och utan att höra den kloke varulvens rop, med handflatorna hårt tryckta mot tinningarna, rusade han över nätet av skuggor, över gårdens gnisslande grus, rusade ned genom allén mellan rader av höga, tysta, silverglittrande popplar.

6

Så länge Abraham sprang, var det icke svårt att hålla tankar och ångest borta. Men han kunde icke springa hela vägen från Björkenäs till staden. Och då han saktade farten blev hjärtats arbete tungt, ojämnt och smärtsamt, ådror i tinningarna sprutto till, pressade på ett smärtsamt sätt och bultade, över hela kroppen kändes stickningar och sveda, som om han burit en skjorta av nässlor. Andedräkten pressades het och svidande ut och in på ett krampaktigt och smärtsamt sätt. Benen voro stela och nästan okänsliga som efter hårda slag.

Under det att han sprang med yttersta hastighet, hade hela landskapet tyckts deltaga i flykten. De vita månstrimmor, som randade vägen, hade svängt som hjulpinnar kring sina ekrar. Skogen hade ryckt fram i snabba, tysta kolonner. Fälten hade rullats upp, som en fanas duk för en plötslig vindil.

Han stannade, och med ens blev landskapet fast, orörligt, tungt. Han såg den långa vägen framför sig med dess tunga backar och oändliga slingringar. Djupa, halvfrusna hjulspår lade försåt för fötterna, som han icke orkade lyfta tillräckligt högt. Genvägen genom skogen med rötter och stubbar var omöjlig.

Det blev klart för honom, att han icke skulle hinna fram i tid. Han stannade, tvekade, om han icke borde vända om för att hämta sin ridhäst. Men han var redan för långt från Björkenäs. Han började åter springa, höll ut i fem minuter och måste sakta på nytt.

Och under tiden rörde sig tankarna i en sluten, trång krets. Ord för ord upprepade han samtalet med fadern, dröjde i varje mening, sökte och tydde.

Om något dödligt--

En vanlig betydelselös fras, som nu skulle få sin betydelse. En liten människa, som trott och velat något stort och ständigt stupat på småsaker, ständigt kullbytterat till fröjd och gamman för alla dem, som älska ett hångrin.--En lång och svår väg för en liten människa, utan utsikt att nå målet.

Julius Krok, den lille snusbrune mannen med sin ostyriga svarta örontofs, här hade han dragit fram i tidernas begynnelse, ivrig att hjälpa, glad att hjälpa, stolt över sig själv, sina raska drängar och sin gamla spruta, som skulle släcka en brinnande stad. Och vägen hade dragit ut sig i det oändliga, kamraterna hade fallit från, men den lille snusbrune fortsatte oförtrutet från olycksställe till olycksställe. Alltid lika glad att hjälpa, alltid lika fumlig, lika hånad, lika omöjlig. Alltid samme lille hjälpsamme Pelle-Jöns. Men en Pelle-Jöns utan skratt, med ett orubbligt, ömsint allvar i sitt hjärta.

Och nu äntligen hade han förstått, att hela detta allvarliga liv varit en rad av löjliga upptåg, pajaskonster till alla grinares förnöjelse.

Det sorlade och susade. Abraham måste stanna. Månen sjönk bakom Backarnas höjder. Mörkret tätnade och kändes som en yrsel. Blodets sorlande, hjärtats slag blev till ett gluckande ljud. Han tyckte sig höra häradshövdingens jämna, utdragna grymtande:

--Öh, öh, öh, öh--

Så grymtar en klok och glad och lugn människa, när hon ser tokars befängda krumsprång och smärtfyllda grimaser. Öh, öh, öh--det var allt vad en klok människa kunde säga om en snusbrun liten narr. öh, öh, öh--det var liktalet, ingenting annat kunde passa som liktal över Julius Krok. Det innehöll medlidande och förakt och jag tackar dig Gud i jämna delar. Och den store häradshövdingen skulle rulla fram till graven, blotta huvudet och pressa in magen för att kasta en sista blick ned till den lilla apa, som roat honom med sina konster.

--Julius Krok--öh, öh, öh--min beskedlige vän--

När Abraham såg och hörde detta, greps han av ett raseri, som var starkare än själva ångesten, starkare än trötthet. Han fortsatte halvspringande. Han tog en gren och slog sig omilt kring benen. På så sätt lyckades han öka farten.

* * * * *

Men när han kom till bron, till den smutsiga, långsamt framflytande Blekängsbäcken, fick tröttheten återigen överhanden och en dov, ovillig skräck. Han släppte grenen och drog benen efter sig. Han vaggade fram i kåkarnas skugga och mumlade i takt med gången:

--Nu är det slut med far, nu är det slut med mig, nu är det slut med Blenda, nu är det slut med far--

Han såg icke framför sig. Men när glasskärvor knastrade under fötterna, stannade han. Det var rester efter Krokens lampor, och Abraham stod framför dörren till sitt hem. Då tycktes det honom, att den oändliga vägen måste ha tagit en oändligt lång tid. Det måste vara slut för länge sedan allt det, som plågat och givit ångest. Förbi och nästan glömt. Lugn drog han upp nycklarna ur västfickan, och utan att kasta en blick upp till faderns fönster öppnade han porten och steg in.

* * * * *

Då han skulle sätta nyckeln i tamburdörren, såg han, att det lyste genom nyckelhålet. Han öppnade och möttes av mörker. Alltså har någon släckt just nu, tänkte han. I detsamma greps han av en skälva, svettdroppar runno kittlande ned över pannan och svedo i ögonen. Han famlade länge efter knappen. Slutligen tände han.

Han vände sig om och såg fadern stå vid spegeln i hörnet mellan två dörrar. Han var i nattdräkt. Kroppen liten och skrumpen. Men ansiktet var rödflammigt och något uppsvällt.

Det dröjde några ögonblick, innan Abraham hann se och uppfatta allt. Först såg han, att fadern bar en bindel kring halsen, och på bindeln lyste två eller tre röda fläckar. Vänstra handen, som hölls tryckt mot bröstet, var likaledes stänkt med blod. I högra handen, som hängde ned utmed sidan, höll han ett rep, tämligen tjockt, ett par meter långt.

Så snart Abraham upptäckt repet, tog han några steg framåt. Då vinkade Julius Krok avvärjande med högra handen. Abraham stannade. Julius Krok vände sig hastigt om och smög in i sitt rum. Men innan han hunnit stänga dörren hade Abraham satt foten emellan. Abraham tände ljuset.

Julius Krok såg sig om för att finna någon utväg, men rummet hade förbindelse endast med tamburen. Han slöt ögonen till hälften och smög--på sned--förbi sonen. Repet släpade efter honom.

Han gick genom tamburen fram till ytterdörren, släckte ljuset, vände och gick in i salen. Han stängde likväl icke dörren. Abraham följde efter, och inkommen i salen tände han kronan.

Julius Krok stod nu vid sängkammardörren. Han vände sig mot sonen och vinkade avvärjande. Men när han öppnade dörren och steg in i sängkammaren, släpade repet alltjämt efter honom. Abraham skyndande fram till dörren och höll den öppen. Julius Krok försvann i mörkret. Abraham strök med händerna, fann slutligen knappen och tände.

Julius Krok sköt emmastolen in mellan byrån och sängen och förskansade sig sålunda. Abraham stannade vid dörren. Julius Krok vände sig mot väggen, rörde sig av och an, som en skrämd råtta, förgäves letande efter något gömställe.

Plötsligt drog han till sig repet, rullade ihop det till en klump och kastade den över axeln. Den föll nedanför sängen. Abraham böjde sig hastigt ned och tog upp repet. Han gick på tå ut i salen, stängde dörren efter sig. Han släckte salskronan och gick ut i köket. Med några vedpinnar gjorde han upp eld i spisen, stoppade ned repet och lade på ringarna. Därefter gick han in i faderns rum och satte sig vid skrivbordet.

Han fann en i fyra delar väl och noggrant hopviken lapp. Han vecklade upp den och läste:

"Det finns situationer, ur vilka en gentleman endast har en utväg."

Orden voro skrivna inom citationstecken.

Abraham letade långsamt och trött genom minnet, genom dagar och år. Slutligen såg han herr Vickbergs skrumpna hand som sträcktes fram ur en krossad fönsterruta. Men Abraham dröjde icke vid Backarna. Allt under det att han sönderrev lappen i allt mindre och mindre bitar, fortsatte han den oändligt långa och tunga vägen till Björkenäs. Nu blev det äntligen vila för tankarna, ett stort och gott lugn att dröja hos den vita elfenbensdockan.

* * * * *

Ingenjören satte sig bredvid honom och lade händerna på bordet. Vänstra handen var fri från fläckar, likaså bindeln kring halsen. Ansiktet var blåvitt.

Ingenjören nickade långsamt. Och då Abraham icke besvarade hälsningen, sade han:

--Du får förlåta din gamle far. Det har varit en svår natt.

Abraham gjorde en rörelse för att smeka honom. Men händerna föllo ned på bordet. Han brast i gråt. Ingenjören strök honom över nacken och skuldrorna. Han upprepade:

--Kära gosse, du får förlåta. Det har varit en svår natt. Jag höll emot i det längsta. Men det blev för tröstlöst. En gammal gubbes liv är ju ingenting. Och ser du--ser du--man måste bryta oturen. Det är som i kortspel--

* * * * *

Vid elvatiden på förmiddagen förlorade ingenjören sansen. Såret på halsen gick upp och blödde ymnigt. När fröken Agnes såg blodet, skrek hon som ett slaktdjur. Abraham skickade henne upp till Louise. Lisen sprang efter doktorn.

Elis Eberhard kom och gjorde inga överflödiga frågor. Han undersökte såret, pulsådern befanns oskadad. Såret förbands och efter en kvart kom ingenjören till besinning.

--I säng med dig, befallde doktorn.

--Ja men--mumlade ingenjören och såg sig förvirrad omkring. Jag är allt ganska hungrig.

Då greps "Jublet" av hänförelse, han lyfte sina händer och prisade:

--O heliga, gudomliga hunger! O sanctus Appetitus! Hur uppehåller och fröjdar du icke dina tjänare, även de ovärdiga. För att nu icke tala om dina tjänares tjänare, den värdige Elis Eberhard Roth. Befall, min son, och bordet skall duka sig. Och mutter Carléns ande skall i välmåga och köksos sväva över oss arma syndare.

Champagne! skrek han, nående höjden av sin extas. Champagne, ta mig fan. Champis och runda töser!

Men vågen av hänförelse sjönk, åldern kändes, och han betraktade med rynkad näsa sina fläckiga kläder.

--Vill säga, min gosse, bara champis. Det är då tusan, att man ska ha blivit så solkig.

* * * * *

I skymningen vaknade ingenjören. Elis Eberhard satt vid hans huvudgärd och lät ett urdrucket punschglas dingla som en klockas kläpp mellan sina knän. På sängkanten satt Abraham. Ingenjören blinkade.

--Jo bevars, sade han självmant. Jag har sovit gott.

--Och nu må du tro, sade Abraham. Nu har jag nyheter! Jag har skaffat pengar. Kan du tänka! Fru Hyltenius hjälper oss--

Ingenjören stirrade på honom, slöt ögonen.

--Det är så dags--sade han.

--Bättre sent än aldrig. Först och främst blir dina affärer ordnade. Och vidare Backarna. Bolaget kan ju inte rekonstrueras, eftersom det redan har gått till konkurs. Men det blir ett nytt bolag. Arbetarna få byta ut de gamla aktierna mot nya. Och arbetet däruppe blir i alla fall icke lönlöst. Smeden får sitt torn--

Julius Krok skakade på huvudet.

--Nej, kära gosse, det går inte. Jag orkar inte--

--Ja, ser du, pappa--Abraham drog på orden. Du behöver ju inte taga mera del av det, än vad du själv vill och orkar. Lantbruket kommer att skötas från Björkenäs. Och vad affärerna i övrigt beträffar, så ha vi tänkt på Lagerström--

--Lagerström--upprepade ingenjören och grinade som för något surt och beskt.

Men efter en stund slog han upp ögonen och sade:

--Ja visst är det en duktig karl. Marie hade rätt. Och huvudsaken är i alla fall, att vi hålla oss borta.--Han sa så, den där--vad är det han heter--Enok. Enok Ebenezar som Rothens gamla hund.--Jo, han var här i går. Han sa--att så länge det är en Broms med i spelet, så länge är det bara fråga om skoj och utpressning. Sa' han, ja--

--Uuhaa, gäspade doktorn ljudligt, tog sig en pris och nös med otrolig energi fyra fem gånger i rad. Ingenjören reste sig på armbågen.

--Du ja! kom det med en sjuklings lättretliga vrede. Du med dina Bromsar, Krokar och Rothar! De ha mig just ett fint rykte--

--Bookar, rättade doktorn och vinkade fredligt med glaset. Bookar, Krokar och Rothar. Det är förbanne mig styvt folk. Emot de här fördömda utbölingarna. Skräp. Nej ser du, Bookar--kom det halvsovande. Det är folk hela dan. Mest om morgna förstås--

Julius Krok ruskade missbelåtet på huvudet och kröp ned i sängen. Abraham drog över honom täcket och stoppade om.

--Och du får behålla din plats på Björkenäs?

--Ja, svarade Abraham.

Hästhovarna trummade revelj på den hårdfrusna vägen, dogcartens höga, spensliga hjul surrade som insektsvingar ned emot staden. Ur brädhögar och bråten stucko tjogtals smutsiga Blekängsungar upp sina huvuden och glodde häpna på de stolt vajande plymerna.

Och kommissarien Lönrot gjorde fint honnör.

Ty det var i alla fall Björkenäsnåden, Roger Bernhusen de Sars' dotter och en mäktig brukspatronessa som körde över Blekängsbron, den urgamla gränsen mellan stad och land.

Och alla de Blekängsmadammer, som hava sitt bo vid den kungliga Sofiagatan, skyndade fram till sina väl igenklistrade fönster och tryckte trubbiga näsor och rödfnasiga kinder mot glaset.

Där for hon! Sicket as att vara utstyrd och grann! Och köra själv gubevars. Som om hon inte hade en karl för vart finger, vilket är mer, än en anständig kvinna bör hava.

Och Blekängsmadammerna tuggade sina förklädesband och tittade djupt i burken med kaffe och cikoria, den kära, ständigt sinande burken!

Men i Garvarebrunnsgränd tog dogcarten törn mot en ölskjuts, var nära att stjälpa, kom på rätt köl igen och skenade Storgatan fram. Herre jesses då! Hennes nåd var i sken! Nu reste hon sig och stod kapprak, hållande tömmarna med båda händer. I svängen nedför Torget kastades hon tillbaka på sätet, men sprang upp igen, lindade tömmarna kring armen. Och framför häradshövdingens hus stannade ekipaget med ett enda kraftigt ryck. Hästen ångade, skakade.

Löjtnant Björner, den äldste av tolv bröder och en ståtlig karl, skyndade ut och bjöd hennes nåd handen.

Då lämnade fru borgmästarinnan sitt fönster. Hon gick tvärs över den oeldade farstun och knackade på ämbetsrummet, där borgmästaren satt och talade förstånd med den olycklige skomakare Hagelin. Och när hon fått sin man ut i den oeldade farstun, värmde hon honom med denna nyhet:

--Karl, det är sant! Hon ska skiljas. Hon är inne hos Björner. Hon ska skiljas!

Och borgmästaren rusade in i salongen, vars fönster vette åt torget. Och där såg han med egna ögon, att det var sant!

Det var en stor nyhet, och den gjorde vederbörlig verkan. Dock endast inom de högre kretsarna. Ty för småfolket på båda sidor om Garvarebrunnsgränd var Hagelinska kraschen och profetens flykt alltjämt den stora händelsen. Dess verkningar voro genomgripande. Bethanister och högkyrklige och nykterister hade ingått ett förbund för att krossa Zionsborg vid stadsfullmäktigevalen i december. Det skulle bliva nådestöten. Zions församling var redan stadd i upplösning. Zionsborg låg öde och skomakarens bräckliga, jämrande stämma ekade i den stora tomma salen. Zions jungfrur hade flyktat till Bethania eller till Armén eller till den ogudliga förening av unga rabulister, som Enok Ebenezar Ohlsson stiftat. Enok Ebenezar hade för alltid avsvurit tron på en rättfärdig Gud. Nu var det hans mening att själv skaffa sig sin rätt, riva samhället--ej blott Blekängen--och möjligen bygga ett nytt, ifall han funne det mödan värt.

Även fru Larsson hade avsvurit, icke Gud men profeten. Hon hade återvänt till sin man och till Bethania, där kärleken utdelas i väl och ekonomiskt avvägda portioner. Inför de äldste hade hon uppläst syndabekännelsen och på knä bett om tillgift. I säck och aska var hon icke klädd utan i den tjocka, svarta sidenklänningen. Ty hon var likvisst en bankdirektörs lagvigda maka. Men efter den stunden ville hon aldrig vidare se den svarta. Hon sålde den för en spottstyver till madam Andersson, som öppnat försäljning av gamla kläder.

Sålunda sjönko och utjämnades de böljor, som Benjamin Hagelin rivit upp. Som en stormil hade han gått över vattnet, och som en stormil hade han försvunnit, sopande bort ett och annat men utan att lämna spår efter sig. Stadsfiskalen kablade ett telegram till New Yorks detektiv. Men han hade icke råd att betala svaret och fick aldrig något.

Och han var klok nog att glömma det framfarna för att rikta all sin uppmärksamhet mot det närvarande. Enok Ebenezars revolutionära klubb låg som ett glödande kol, dolt under Blekängens bråte. En än aldrig så svag pust kunde komma elden att flamma upp. Redan voro rutor krossade. Och Lönrot, den oförliknelige inskridaren mot oväsen och förargelseväckande beteende, hade mistat två tänder i kampen mot de upproriska.

Men det gavs även andra tecken till oro i samhället. Den urgamle redaktören hade vaknat ur sin mångåriga dvala. Varje vecka skrev han en ledare. Och den, som var kunnig nog att hoppa över alla citat ur Greklands och det gamla Roms förnämsta auktorer, fann, att alla dessa artiklar egentligen rörde sig om Blekängen. Nu eller aldrig måste staden göra sig till herre över dessa värdefulla områden, utplåna de skamliga nästena och försköna den härliga fädernestaden så som i det gamla Hellas----

Bethania-Larsson påstod, att Aposteln inspirerat dessa artiklar. Men det var icke sant. Gamle redaktören hade verkligen vaknat. Och den som väckt honom, var ingen annan än Elis Eberhard Roth, som då och då väckte sig själv med en osedvanligt stor pris snus.

--Upp och kämpa, gamle murvel, trumpetade Jublet mellan nysningar. Och redaktören rätade ut sin kutiga rygg.

--Ja, för tusan. Nog kan jag lära dem, hur en artikel ska skrivas. Brackorna!

Till en början gjorde dessa artiklar icke någon verkan. Man var alltför rädd, att ingenjören, den högfärdsblåsan, skulle tillvälla sig en oskälig vinst. Man glömde icke, hur oblygt han sökt tvinga staden att lägga rör till Backarna endast för att Broms & Krok skulle få en stor leverans. Man hade icke heller glömt, hur J. A. Broms farit fram med folk och samhälle.

Men en kväll, då staden låg i tyst, blekt månsken, spreds ryktet, att Julius Krok begått självmordsförsök. Det var ett viskande rykte, som smög ur hus i hus. Och det blev i staden en stilla, tyst beklämning, som i en gård, där man har lik. Också det, att ryktet kom om kvällen, gjorde, att man milt och medlidsamt bedömde den olyckliga gärningen. Inför natten vågade man icke höja rösten till en skarp, hård dom. Och denna milda, medlidsamma stämning låg ännu över staden, så solen gick upp, då borgare och borgarhustrur omornade stirrade upp mot sängkammartaken, då fru Blenda Hyltenius skenade fram över gator och torg--

* * * * *

Och det var samma dag bolagets egendom, Backarna och Åstorp skulle gå på exekutiv auktion. Tiden för auktionen var bestämd till klockan tolv, och platsen var stadshotellets lilla festsal. Den lilla, ty man väntade icke stor tillströmning av spekulanter.

De voro färre, än man kunnat ana. Ett halvt dussin nyfikna. Fyra eller fem fordringsägare, bland dem häradshövdingen, skomakar Hagelin, den olycklige innehavaren av för över femtusen kronor aktier. Och slutligen den störste fordringsägaren, Paulus Holmin.

Aposteln hade gjort sina beräkningar--i runda summor uttryckt--ungefär sålunda:

Han skulle köpa för sextio, högst sextiofem tusen. Utdelningen i konkursen skulle i så fall belöpa sig till cirka 70%, varigenom sjuttio av de hundra utlånade voro bärgade. Sedan Blekängen ordnats skulle Backarna stiga på ett par år till minst hundrafemtio tusen. Netto: sextio tusen kronor.

Om Gud stode honom bi!

Han flaxade in i salen, såg sig omkring, granskade varje ansikte, värdesatte vars och ens förmåga att uppträda som spekulant.

Och blev lugnad, tämligen.

Men när auktionsförrättaren utropade Backarna och Åstorp till taxeringsvärdet, skränade skomakaren med sina lungors fulla kraft:

--Åttiofem!

Som en pil sköt Aposteln rakt på den lille skomakaren och viskade:

--Är det herrns mening att stå vid budet?

Skomakaren kröp ihop på bänken och blinkade ängsligt.

--Nä, nädå. Det var bara för att det skulle bli lite fart se--

Aposteln vände sig till auktionsförrättaren.

--Budet var ett olämpligt skämt. Här finns inte spekulanter till ett så överdrivet pris. Notarien får börja med en lägre siffra.

Auktionen försiggick utan störande avbrott. Klubban föll vid lektor Holmins bud, sextioett tusen femhundra kronor.

Det var således i uppslaget.

Skomakaren ropade på Jesus och linkade ut. Häradshövdingen grymtade belåtet:

--Öh, öh, öh--

--Hundratusen, började auktionsförrättaren avslaget. Nittio-nio, nittioåtta--

Aposteln såg sig omkring. De nyfikna hade redan troppat av, likaså fordringsägarna. Holmin slog sig ned vid Björners sida och började ett viskande samtal.

Auktionsförrättaren fortsatte:

--Åttiotvå, åttioett, åttio--

--Det är åtminstone så pass, att jag räddar mina pengar, sade lektorn. Och häradshövdingen svarade:

--Öh, öh, öh.

--Sjuttiofyra, sjuttiotre, sjuttiotvå, sjuttioett, sjuttio--

--Sjuttio bjudet, sade häradshövdingen och reste sig.

Aposteln sade:

--Det är inte sant. Bror ska inte skämta i sådana här saker. Det bevisar en smutsig fantasi.

--Det är ingen fantasi alls, sade häradshövdingen. Och till auktionsförrättaren: Jag antar att jag är känd, öh, öh, öh--Och till Aposteln: Jag köper för fru Hyltenius' räkning.

Aposteln var spak.

--Kära bror, kära bror sa' ju att hon icke var spekulant, i förrgår senast--

Björner vidrörde honom med sin mage.

--Förrgår ja. Men nu lär det ha blivit en ny herre på Björkenäs. Ser bror, det finns inte bara sedliga värden här i livet, öh, öh. Det finns också osedliga--

--Bror har en smutsig fantasi, sade Aposteln, men den stolta krigsfanfaren ljöd oändligen tam denna gång.

Han tog fram sin anteckningsbok, där alla elementargossars synder voro bokförda, och kalkylerade. Ren förlust minst tjugutusen kronor!

Då gick Aposteln hem. Han gick, han flaxade icke. Men när han kom in till Louise, kastade han sig framstupa på sängen.

--Vad är det? skrek Louise. Gråt inte, Paulus, gråt inte.

--Jag har förlorat--tjugutusen--

--Ingenting annat, suckade Louise. Ty hon var kvinna. Och av tio kvinnor klaga de nio överljutt, där de förlora en älskare, eller en vacker spegel eller ett vissnat rosenblad. Men endast den tionde förstår att värdigt begråta en förlust på tjugutusen kronor.

* * * * *

Abraham Björner var och förblev dagens hjälte. Han rullade i en ellips kring konungens bild, som också kunde vara hans egen. Och de goda borgare roterade kring hans väldiga person, snuddade vid hans mage och sögo visdom av hans läppar.

Han talade om för dem, att de voro obegripligt stora som nöt betraktade.

Varför hade de icke köpt Blekängen?

Och Backarna?

Nu hade fru Hyltenius köpt igen Backarna och förtjänat tiotusen på nio månader. Icke illa.

Och ett konsortium bestående av fru Hyltenius, greve Bergfeldt, brukspatron Lilja och häradshövding Björner hade köpt Blekängen. Priset? Obekant. Men nog skulle staden bjudas både peppar och salt och ättika, när det äntligen bleve fråga om stadsdelens reglering.

Då suckade de goda borgare, ty de voro skattskyldiga under staden. Och även under häradshövding Björner.

Men Enok Ebenezar, som sällan skattade, stod i Garvarebrunnsgränd och nojsade med flickor. Och hans halsduk--ett arv efter Gusten Sörman--glittrade ofantligt röd.

* * * * *