Part 19

--Är du ledsen, du?

--Nja. Jag får väl hoppas, att pappa inte tar det alltför hårt. Det låter åtminstone inte så, tycker jag. Förresten är det mitt fel. Hade svåger Holmin fått råda, så hade det här eländet aldrig blivit av. Men jag förstås--Idiot!

--Tja, tja, av skadan blir man vis, tröstade Blenda. Inte rår du för, att du är ung och dum. Men nu stannar du väl på Björkenäs? Tills vidare--?

--Tills i vår, om ni tillåter, innan dess har jag nog fått någon plats.

--Som du vill.

Hon duade honom. Hon duade honom i sängkammaren, i salen, inför allt folket. Det plågade Abraham. Men det tycktes icke väcka anstöt eller ens förvåning bland folket. Det var nu en gång seden på Björkenäs att ingenting hemlighålla. Åtminstone icke detta.

Skolan hade börjat, och gossarna Hyltenius bodde i staden. Brukspatronen hade rest till Tyskland för att genomgå någon ny patenterad luft- och vattenkur. På återvägen skulle han besöka sin mor och möjligen stanna över julen. Abraham var således ensam herre på täppan. Det hände en gång, att en av drängarna kallade honom hans nåd. Då blev Abraham ursinnig.

--Din drummel! Vet du inte, att jag är inspektor!

--Nää, svarade drängen och dolde ett flin. Spektor ska väl han vara, Halling--

Abraham kände sig inringad. Nattvak och oro gjorde honom känslig, gav honom efterhängsna, ofrånkomliga tankar och föreställningar. Han kvävdes i de låga, kvava rummen, vars fönster klistrades igen för vintern. Gårdsplanens cirkel blev till en löparebana, på vilken han sprang runt, runt i nattens drömmar, runt, runt till att stupa. Och han drömde, att fru Enberg lade betsel i hans mun och drev honom runt, piskande hans rygg med ohyggligt långa, brännheta lakan.

Helst hade han velat skudda Björkenäs' stoft från sina fötter den dag, som var. Men han hade ingenstans att taga vägen. Till staden vågade han sig icke. Han var rädd att möta Elsa. Uppträdet på Backarna hade givit honom en kväljande, oövervinnelig skräckkänsla.

Han annonserade i tre tidningar efter plats, men det var icke troligt, att han skulle få någon före våren. Och dessutom hade han utfäst sig att stanna ett år. Det var ju villkoret för det olycksaliga Backaköpet. Betala alltså--Köpt.

Och det gick an--ännu. Så länge det krävande höstarbetet pågick, kunde han ligga i från morgon till kväll, visa folk att han gjorde nytta. Att det verkligen fanns ett skäl, ett sunt och gott skäl för hans vistelse på Björkenäs. När det skulle höstplöjas vid utgården, tog han in hos torparen och stannade tre dygn. Men på fjärde dagens morgon kom hustomten, gned sin hjässa med luvan och sade:

--Nu kan inte håken stå i längre. Herr Krok får allt komma hem.

Och hemma möttes han av fru Enberg.

--Hjärtanes herr Abraham. Här har varit så bedrövligt. Inte ska herr Abraham ligga borta i torparstugorna. Det blir bara så svårt och tungsamt för oss andra.

Och efter den dagen blev Abraham viss på, att hustomten spionerade, överallt dök det gråa, ilsket grinande gubbansiktet fram. I skogsbrynet, vid milan, bakom halmstacken, ur höet i ladan, överallt. Och alltjämt grinande.

--Vad tusan skrattar inspektorn åt? Det är då ett förbannat sätt att jämt gå omkring och flina åt folk--

--He, he, he, gluckade gubben. Det är väl de här förståss--Och han pekade på ett par gula betar, som sköto fram ur överkäken. Inte har jag nå't att skratta åt, som vasken är ung eller grann--

En dag hade Abraham smugit sig upp till jaktstugan. Det regnade stritt, och plöjningen hade måst inställas. Abraham sträckte ut sig på britsen och låg och stirrade i taket. Det jämna, silande plasket sövde, men var femte minut kom en stormil, rytande, visslande i stockarnas speleverk, skakande stugan och britsen. Abraham sträckte på sig, gäspade, rullade runt och rullade rätt. Han var tanklös och lycklig. Beklämningen, tröttheten, tvångstankarna måste för en stund giva vika för kroppens sunda styrka, ungdomens glädje utan orsak. Där skulle han ligga hela natten, sova och gäspa. Fan i allt annat!

Och då hustomten krafsade på dörren och stack in sin gråa luva, skrattade han och ropade:

--Ja, här är jag, Halling. Men skvallra inte!

--He, he, gluckade gubben och försvann. Men Abraham log och kände sig befriad. Han hade givit sitt förtroende. Och det kunde han väl giva åt en gammal hustomte, som levat månghundrade år, som sett människor födas, älska och dö.--

En halvtimma senare trädde fru Blenda in i stugan. Abraham reste sig och bjöd henne plats.

--Det har varslat för ers nåd, skämtade han. Det är en ful liten tomte, som jämt går ikring och varslar för ers Skönhet. Jag skulle bra gärna vilja veta, hur det hänger ihop?

--Han spionerar, sade Blenda.

--På vem? Och för vems räkning?

--På dig naturligtvis. Och för min räkning. Jag vet, att du tänker gå din väg. Men jag vill veta det på förhand. När.

--Tror ers nåd, att jag tänker rymma?

--Det tror jag. Den dagen rymmer hennes nåd på Björkenäs. Går till skogen som ett troll. Skratta inte. Jag går, när du går. Ensam, eftersom du inte vill veta av mig. Men går gör jag. Varför kom du hit, när du inte vill stanna?

--Köpt på ett år, sade Abraham.

Fru Blenda sade:

--Du är elak, du är grym, du är grov, du är ond och ohygglig som en mördare. Tänk, att du skall pina mig till döds--

--För ett år, sade Abraham.

--För evigheters evighet. Du har bitit mig i hjärtat som en katt. Det är lömskt. Jag smekte, och du bet. Varför skrattar du? Är jag gammal och löjlig?

--Nej, inte gammal, sade Abraham. Men gränslöst löjlig. Du talar om evigheter, och du vet mycket väl, att du knappast kan tala om månader, om år. Jag är en nyck. Och dina nycker hör inte till de perenna växterna.

--Det vet man inte.

--Vilket?

--Att det är en nyck.

--Jaså--

--Nej. Det kan man inte veta. Inte förrän efteråt.

--Det är sant, sade Abraham, skrattade och kysste. När det blev skumt, gingo de arm i arm ned till gården. De svarta hundarna och de vita fägnades av deras åsyn och skällde överljutt.

* * * * *

När Abraham vid tutiden öppnade dörren till sin kammare, fann han ljus tänt. Och hopkrupen i ett hörn av sängen satt Gusten Sörman.

--Va i herrans--

--Tyst är du snäll. Jag är bekant med flickan, så jag smög mig in köksvägen. Här har jag nu suttit ett par timmar. Trodde, att jag skulle få sitta här hela natten, eftersom dina kläder ligger på stolen. Men det var bra, att du kom. Du får lov att härbärgera mig i natt. Jag törs inte ligga hemma--

--Varför törs du inte--

Gusten drog upp överläppen och fräste.

--För polisen förstås! Vi reser i morgon kväll--sen så! Har du inte läst Nyheterna? Här har du--

Han drog fram en papperstuss och slätade ut den.

--Det är svåger din, som är i farten--

Abraham läste. På ledareplats en artikel, signerad med gamle redaktörns märke. Det var en underlig sak, ty gamle redaktörn hade icke läst sin tidning på tjugu år och ännu mindre skrivit i den. Han talade i allmänna ordalag om stadens moraliska förfall. Och varje påstående bestyrktes av citat ur grekiska och romerska auktorer.

--Nej för tusan, inte det! Här! Här har du Pauli brev. Paulus skrev:

Kan man ostraffat missbruka Guds namn?

Och han besvarade frågan med ett nej, som ekade i Nyheternas trånga spalter.

Vidare frågade han:

Hur missbrukas Guds namn?

Och därefter åtskilliga finurliga tongångar, stigande och sjunkande, mynnande ut i en brusande final:

Men när en brottsling, en mördare, som hitintills lyckats undgå sitt straff, när han stiger upp och för snöd vinnings skull bekänner Kristus, då missbrukar han Guds namn. Och varje hans ord är en hädelse, som kräver Guds straff och människors.

--Det är ju för Hagelin, sade Abraham och ljusnade.

--Det är för mig också. Titta här får du se. Han vände bladet och pekade. Handen darrade så våldsamt, att fingret körde tvärs genom papperet.

Under polis- och rättegångsärenden stod:

"Tändsticksfabrikens brand. Polisens efterforskningar pågå alltjämt och tyckas äntligen skola leda till ett positivt resultat. Att Pettersson--i livstiden känd och ökänd under spenamnet Liter-Pelle--anlagt mordbranden, tyckes vara till fullo bevisat. Återstår att utreda frågan om det märkliga alibi, som några den avlidnes vänner lyckades prestera."

--Det ser illa ut, medgav Abraham. Han svepte täcket ikring sig. Nå men säg--Hur var det egentligen?

Gusten skallrade med tänderna.

--Jo, ser du--ser du--det var så, att vi var ju allesamman ursinniga på ingenjören. Mest på Lagerström förstås. Och det var ju, vad vi dagligen talade om. Och till sist gick det väl fast i hjärnan på honom, kräket. Han var ju förstörd av sprit. Så det var han. Men inte fan kunde jag lämna honom i sticket...

--Behöver du pengar?

--Nej, tack. Ja, det skulle vara, om du har en tia eller så till överlopps. Annars betalar Hagelin resan för oss alla--

--Reser Hagelin?

--Visst, visst. Hade det bara varit artikeln--men lyckligtvis kom Lönrot till mig i middags och sa', att det är bäst vi ger oss av. För Aposteln har varit hos stadsfiskaln. Skomakarn har ju börjat köpa Blekängen i småbitar. Det är väl det han vill stoppa i tid--

--Men att han törs. Ja, artikeln--gubben är ju ansvarig. Men att gå till stadsfiskaln--

--Just det--därför är det ju möjligt, att han har flera bevis än vad en vet. Mig kan han alltid få fa-fast. Och så--så--är det dä--dä--dä med Aapo-posteln--

Hans tänder skallrade, så att han knappt fick fram orden.

--Aatt hahan har reeent saamvete, haahan.

--Ja, det är ju det, sade Abraham.

Han lät Gusten taga sängen och gjorde sig själv en bädd på soffan. Men det blev ingen sömn. Gusten redogjorde för resplanen. Sörmans, mor och son och dotter skulle fara med nattåget till Malmö, Hagelin och Evelin redan med morgontåget. Från Malmö skulle de fortsätta resan gemensamt över Hamburg till New York. Gula Rosen skulle resa med Sörmans. Men det var svårt, ty gumman Sörman hatade Gula Rosen.

--Se, gumman är så jalouse, så hon klöser henne i synen, bekände Gusten med ett skamset leende. Det var väl något maskopi mellan Rosen och far kan jag tro. Fast en tycker ju, att det kunde få vara glömt nu.--Ja, kommer vi bara till Amerika, så Gud ske lov! Hagelin har ju många vänner där borta, så det blir ingen svårighet med utkomsten.

--Och din syster? frågade Abraham.

--Tja, jag vet inte. Profeten lär ska ha ett helt hov med kvinnor därborta. Vad han sen använder dem till. Hon får väl sjunga och vittna, kan jag tro.

De kommo överens om, att Gusten skulle stanna på Abrahams rum till följande middag. Det var en lördag, och han kunde följa med täckvagnen, som körde in för att hämta gossarna Hyltenius.

--Hyggligt av dig, sade Gusten. Men säg--säg, hon kommer väl inte hit in? Frun?

--Sov och prata inte strunt! röt Abraham.--

De släckte ljuset. Men rätt vad det var spratt Gusten upp ur bädden.

--Hör du, Abraham, en sak! Du får akta ingenjören för Enok. Han far fram som en vilde och hetsar upp arbetarna. Han har varit på smeden också. Den är inte lätt och röra, men kommer han i gång, så rullar han som ett stenblock. Han kom upp på kontoret i går och tumma' på hatten och sa': Aldrig har jag lurat någon, och aldrig har ingenjörn lurat någon med vett och vilje. Men är det så att ingenjörn kan, så ska han väl vara bra och hjälpa mig ut ur eländet. För annars får jag gå från smedjan med mora och ungera och alltihop.--

--Det har ingen fara, lugnade Abraham. Jag har talat med pappa. Han reder sig, säger han. Och det vill säga så mycket som att arbetarna få igen sitt--Du har ju också en aktie.

--Den sålde jag före kraschen till skomakaren. Han lär ha köpt för över femtusen kronor aktier. Och nu går han och slår skallen i alla väggar. Och dessemellan får han smörj av gumman. Backarna och Åstorp gå på exekutiv auktion i början av nästa månad. De trodde först, att fru Hyltenius skulle vilja köpa igen. Men Björner säger nej. Det ska bli auktion med upp- och avslag för att få lite mera betalt--

* * * * *

När Gusten stuvat in sig på täckvagnens baksäte, frågade han:

--Ska jag hälsa Elsa?

Abraham skakade på huvudet men sade:

--Om du tror, att hon vill--

--Nej, det tror jag inte.--Adjö med dig. Och tack för hjälpen. Jag hoppas, att vi aldrig ses igen. För det skulle väl vara på råstun--

Och vagnen for ned genom allén.

--Nå? frågade Blenda.

--Skeppet sjunker, råttorna fly. De, som kunna fly nämligen.

--Säg, varför vill du inte köpa tillbaka Backarna?

--Jag? Hu! Vet du inte, att jag snart ska gå härifrån? Ja, hur snart, det vet du bättre än jag. Du slarver! Du tror, att jag skämtar. Du får se--

--Och du skulle gå från hem, från allt? Bara av en nyck? Tror du inte, att det skulle göra ont att lämna--

Hon tryckte fingerspetsarna mot hans mun.

--Jo, det gör ont. Och det är det, som är det roliga. För det känns, Allt, som är roligt, gör ont. Det gör ont att möta en slarver på vägen, köpa honom och föra honom hem, behandla honom som prins och storsultan och taga stryk av hans händer. Det gör ont någonstans på djupet, dit ingenting annat tränger. Och därför är det roligt. Nu vet du!

* * * * *

I mitten av oktober steg dimman från Tanningesjön och tätnade kring Björkenäs. Nu blev det nästan outhärdligt för Abraham. Föreställningen om fångenskap lämnade honom icke fri en minut. I muren av kastanjer och ekar hade det dock funnits stora fönster, vida valv ut mot det fria. Men dimman murade igen varje öppning, och det gröna genomskinliga gallerverket täcktes av en mur, grå som fängelsets. Hustomten blev till fångvaktare, grå för att man icke lätt skulle upptäcka honom, smygande, illistig, alltid närvarande. Hundarna voro väktare, alltid till reds. Tog han ett steg ned i allén, genast omvärvde de honom från alla sidor, hoppade upp framför honom som vargar, slogo honom på bröstet och tvungo honom att vända.

Och vid den utgång, som dittills varit fri, köksutgången, där stod nu fru Enberg, röd av höstslakten. Och hennes eviga varningsrop, kära hjärtanes, blev till ett slaktrop, lockade fram bilden av ett slaktat djurs blodiga hjärta.

Abraham stannade på sitt rum, två meter brett, tre meter långt, en och nittifem på höjden. Han vankade av och an och i takt med den vaggande gången mumlade han:

--Nu går det galet för mig, sen går det galet för pappa, sen går det galet för Louise, sen går det galet för mig, sen går det galet--

Och när även denna kvarn malde tömning och stenarna fräste av hetta, rusade han ned i salen, grep Blenda kring livet och svängde henne runt över bord och stolar.

--Vad du är tokig! Vad du är glad! skrattade Blenda.

--Glad till döds, ers Skönhet!

Men med november kom nordvästen och drog bort dimman. Muren fick igen sina fönster, sina valv mot det fria, och det lättade. Nyet var klart och lovade vackert väder och kyla. Gubben Halling och gumman Enberg lustvandrade i månskenet och sågo ut som ett hjonelag av uråldrig tomtesläkt, de där gnabbas om gröten och i trots av de hundrade vintrarna pussas bakom husknuten. Hundarna voro trogna, lugna vänner.

Och Blenda var en docka, sirligt snidad i elfenben lysande i mörkret med fosforsken.

* * * * *

En vecka före auktionen red Abraham in till staden. Louise hade ringt på och bett honom komma. Ingenjören hade varit utsatt för en del ledsamheter. Några berusade personer hade om natten kastat sten mot huset, krossat butiksrutorna och "Krokens lampor". Och ropat: Ut med Kroken! Ut med Kroken!--Vidare var det krångel med affärerna.

Abraham fann sin far blek och försagd men tämligen lugn.

--Ja, ser du, det har varit en del svårigheter. Men det är jag ju van vid. Jag har varit ute på Viskingeholm hos kusin Lilja. Men han hade inga pengar. Han är ju lite snål, som du vet. Så har jag skrivit till Hyltenius i Dresden, men brevet har kommit tillbaka, obeställbart. Ja, inte vet du, var han finns? Nej. Summa summarum, min gosse, det har varit min vanliga otur. Den har följt mig livet igenom, och den kommer att följa mig i graven--

--Ptro, ptro, gnällde "Jublet". Inte tala om graven i husläkarns närvaro.

Ingenjören fortsatte:

--Blekängen har ju sitt värde, men jag kan inte realisera. Det är min otur, och haken vete, hur den ska kunna brytas. Men om något dödligt skulle träffa--ja, ja, det vet man aldrig, jag är gammal. Men då ska du komma ihåg, att var och en, som förlorat på mig, ska ha full ersättning. Det räcker och blir säkert över. Åtminstone så mycket att Agnes kan få en livränta. Louise är ju gott gift. Och du har din plats--

--Ja, ja, pappa, det blir nog så bra. Bara du låter bli att oroa dig.

--Nej, ser du, oroa mig gör jag inte. Nej. Jag har kommit ett stycke för långt nu för oron. Jag har inte varit så lugn, sen lilla Marie satt där på stolen.--

* * * * *

Abraham böjde sig i dörren och steg in i Björkenäs' sal. Han gick rakt fram till Blenda och tog henne i axlarna.

--Säg mig en sak! Far har bekymmer. Han säger, att han är lugn, men jag ser nog--Vill du inte hjälpa honom?

Utan betänkande svarade hon:

--Om du stannar--ja!

Då vek han undan.

Men när de blivit ensamma i sovrummet, tog Blenda åter upp ämnet.

--Om du stannar, får du förfoga över mina ägodelar, som du vill. Varför stannar du inte? Du kan inte. Varför kan du inte? Är det varulven? Jag tvingar honom till skilsmässa. Är det gossarna? Å, vad bryr de sig om mig? De hålla tusen gånger mer av farmor än av mig. Varför kan du inte? Tycker du om någon annan? Flickan, som for till Amerika?

--Nej.

--Nej. Vad är det då? Är det jag själv? Att jag har dåligt rykte? Tål du mig inte? Hatar du mig? Kan du inte se mig?

--Jo, jo, jo--

--Seså, var lugn nu. Och stå stilla. Vi måste ju i alla fall få klarhet en gång. Vad är det? Varför kan du inte?

Plötsligt rätade han på sig, och hans hjässa var nära taket.

--Därför att jag icke vill. Därför att jag icke vill vara fånge. Köpt! Köpt! Köpt!

Hon stirrade på honom. Och brast i skratt.

--Å, du stolle, du slarver, du tok! Köpt? För pengar? Herre du min gud, att vara så dum! Finns det någonting sådant som pengar? Det finns inte, det har aldrig funnits, aldrig existerat. Det finns ju bara du och jag. Jag, som är listig och snäll, lägger mina garn och gör mina vackraste konster. Du som är dum och stygg. River mina garn, och visslar åt mina konster. Nej, kom!

Abraham vek åt sidan, tryckte sig in fönstersmygen. Då rev hon med famlande fingrar och kastade av sig kläderna. Naken sprang hon fram och föll på knä inför honom.

--Kära min slav, du får inte förskjuta din härskarinna. Får inte, får inte, får inte!

* * * * *

Men när Abraham slumrat några minuter, spratt han upp ur sömnen. Månen upplyste rummet. Och nu låg taket över honom. I det vita, svaga, ovissa skenet hävdes och sänktes taket för varje andetag. Han gjorde en rörelse för att kasta sig ur sängen. Hon höll honom.

--Nej du, nej du, viskade hon mellan sammanbitna tänder. Han slet sig lös och satte sig upp i sängen. Han stirrade ut i månskenet, slöt långsamt ögonen och andades djupt.

--Här luktar, sade han.

Plötsligt rev han till sig kläderna och drog på sig plaggen. Med djupt böjt huvud och krokiga knän gick han bort till fönstret och stötte upp ventilen.

Han såg ned i trädgården. Skuggan av fruktträdens grenar låg i ett svart nät över det frostsvedda gräset. Syrenhäcken kastade skuggor som en rad av jättestora benrangel. Och bortom häcken kantades den blågrönskimrande ängen av skogens skugga, mörk och djup och tyst. Abraham rev upp det klistrade papperet, öppnade hela fönstret och sträckte sig ut.

Han såg en stor, mörk, kullrig skugga röra sig av och an i syrenhäcken. Och han fick lust att stiga ned till den vandrande skuggan.

Han smög sig förbi sängen och såg Blenda, skimrande vit. Han drog över henne täcket, tog hennes huvud mellan händerna och kysste pannan.

--Nu kommer du aldrig igen, sade hon.

--Jag vet icke.

* * * * *

Han steg nedför stentrappan, dröjde en stund obeslutsam på gårdsplanen. Han hörde steg närma sig och dröjde. Men när stegen åter ljödo avlägsna, sprang han upp i gräsmattan och följde häcken fram till syrenerna. Här trädde han åter ned på sanden för att låta sina steg höras. Och när den stora, mörka gestalten stannade, hälsade han tyst genom att lyfta på mössan. Han hade ingenting att säga. Varulven steg fram och räckte honom handen.

--Såg ni mig? frågade han. Men rösten var tjock, han måste klara strupen med en hostning och upprepade: Såg ni mig?

--Ja, sade Abraham.

Varulven kastade en hastig blick upp mot sovkammarens fönster.

--Ja, jag såg också er. Och i samma andetag fortsatte han: Jag har vistats ett par dagar i jaktstugan. Inkognito. Jag ville i fred och ro taga avsked av några platser, som blivit mig kära. Nu är det gjort. Jag har kommit för att göra upp med min hustru om skilsmässa. Ja, det har länge varit en överenskommen sak oss emellan, att vi skulle skiljas. Men jag ville vänta, tills gossarna vuxit sig stora nog.--Nå, nu har jag kommit på andra tankar.

Han tystnade, och de började vandra av och an i trädgården. Abraham kände, att han ingenting behövde säga, att den andre ville tala ensam. Och efter en stund fortsatte Per Hyltenius.

--Det är ett ganska egendomligt liv jag har fört. Under många år. Jag har varit som en fånge här, okär för alla, mest för henne. Men likafullt fjättrad. Folk har gjort narr av mig, det vet jag. Jag hade ont av det till en början. Dock icke så mycket. Vad som höll mig kvar, var ju gossarna. Först och främst. Men jag vill icke göra mig bättre, än jag är. Det var också maklighet, som band mig. Jag är av begynnelsen tung, ovig, maklig. Jag hade det bra, behövde icke arbeta, icke oroa mig. Jag stannade.

Han gjorde en tvär helomvändning. Abraham följde, oviss.

--Det var skam, det var försoffande. Kanske hade jag ännu något som höll mig, åtminstone de första åren. Ett slags hopp--Men jag var sannolikt icke nog dum att hoppas länge--

Detta om mig. Nu har jag således kommit hit en sista gång för att så snart som möjligt och för alltid lämna Björkenäs. Att jag träffar er är en slump eller kanske en fingervisning. Ni är son av min käre vän. Jag kan säga min ende. Åtminstone den ende, som ej gjort narr av mig.

Åter gjorde han en tvär vändning, nästan som för att komma ifrån den, han talade med.

--Jag vill ge er ett råd. Underligt, när det kommer från mig. Men ni får ta det, hur ni vill.

Ni skall aldrig uppgiva er själv. Förstår ni, hur jag menar? Ni skall aldrig vika från er själv. Det är det farligaste. Faran. När det gäller kvinnor. Vissa kvinnor.

Nej, nej, nej! avbröt han sig. Inga omskrivningar. När det gäller denna kvinna. Kanske förstår ni mig icke nu, kanske kommer det en stund, då ni förstår mig. Och kanske kommer ni då att tänka på mina ord. Sker det i tid, så har jag kanske gjort er en tjänst. Och kan vara nöjd.

--Tack, mumlade Abraham och bet sig i läppen. Något så idiotiskt klumpigt som tack!

Men Per Hyltenius log, ett leende stilla och brett och kyligt som det vita månskenet.

--Kanske blir ni en gång gammal som jag, och får de gamles religion. Då förstår ni, att det goda man gör eller vill göra, det göres icke för tacket. En god handling kommer av en god vilja, en god vilja finns endast i ett kallt och lugnt och hopplöst hjärta. När jag var ute på resor, nu sist, slog mig en likhet. Som främlingar i främmande land möta varandra icke med varma känslor men beredvilliga att hjälpa varandra, därför att allt är främmande och svårt, på samma sätt böra vi människor hjälpa varandra utan glädje och hopp men i vördnad för det stora, främmande, okända. Det finns endast ett evigt och varaktigt band, som förenar oss människor, främlingskapet.

Nu, bröt han av. Nu kan ni gärna redogöra, för vad som inträffat under min frånvaro. Jag menar bolaget, Backarna.

--Det är synd, sade han, när Abraham slutat berätta. Tanken var god. Men er käre far är ju ingen affärsman. Och kanske inte ni heller. Hade bolaget kunnat rekonstrueras, så hade jag tänkt föreslå er att taga Lagerström till chef. Det är en duktig karl.

Men à propos! Er far är väl kry?