Part 18

Abraham red snett över Åstorps ängar, satte över Blekängsbäcken, där den rinner ut under Tanningens alar. När han ställt hästen i spiltan, tog han en omväg och gick bakom flygelbyggnaden. Han tålde icke se hustomtens illvilligt grinande ansikte.

Men när han kom in i förstugan möttes han av Evelin.

--Vad gör ni här?

Evelin smög sig undan i mörkret och fnittrade mjukt.

--Hennes nåd har befallt mig hit.

Abraham gick upp på sitt rum. Det var för tidigt att gå till sängs. Han satte sig i fönstret och skrev i notboken ett brev till Elsa. Efter en stund knackade det på dörren, och fru Enberg stack in huvudet.

--Kära hjärtanes, inte ska herr Abraham sitta här i sin ensamhet--

--Jo, just precis det, sade Abraham. Då försvann fru Enberg, och Abraham slutade sitt brev och rev sönder papperet. I detsamma knackade det lätt och hastigt, och Blenda steg in utan att ha väntat svar.

--Schacket då? sade hon.

--Det får vara i kväll.

--Hör nu--har det gått ikull på Backarna?

--Ikull? Visst inte! Vi ha omsatt våra växlar, och det går som om det vore smort. Fast nog är det ont om pengar. Ja, fru Hyltenius har väl inga till överlopps?--

--Inte för Backarnas räkning. Nej tack så hjärtligt. Jag går bara och väntar på, att den där solen skall falla som en pannkaka. Det är inte bara ren elakhet. Jag tycker ni sköter er plats så bra, så jag vill gärna behålla er.--

--Det får ni inte ändå.

Blenda nickade förtröstansfull. Hon steg längre in i rummet och såg sig omkring.

--Hur bor ni egentligen? Har ni det bra?

--Jo tack.--Säg mig, varför har ni tagit hit den där Evelin?

--Därför att hon kom och sökte arbete.--Är det annars något, jag skall redogöra för.

--Nej tack. Men schack blir det inte i kväll.

Då sade fru Hyltenius, och hennes röst svällde och skalv av ett visst patos:

--Jag skall bliva mycket stolt den dag, då jag har lärt herr Abraham Krok en smula hövlighet.

--Har jag varit ohövlig? Förlåt! Men jag kan inte vara hövlig, alltid och allestädes. Och det är tämligen sent. Och det här är mitt rum.--

Han ångrade sig genast men hann icke runda av satsen, bryta dess skärpa. Fru Hyltenius gick, stängde dörren ljudlöst. Abraham började ett nytt brev till Elsa. Det knackade ånyo, och fru Enberg kom åter till synes. Hon rullade rakt fram till Abraham och strök honom över armar och bröst, som ville hon besvärja en ond ande.

--Kära hjärtanes, vad är det nu då? Det var ju så lugnt och gott. Så lugnt ha vi inte haft det på många år. Ska det nu börja igen?

--Vad är det som ska börja?

--All oro och jämmer. Se, en måste ju betänka, att hon är olyckligt gift--

--Ja, men det är inte jag, sade Abraham.

--Åckåckåck, kära hjärtanes, jämrade fru Enberg och försvann. Morgonen därpå var Abraham generad. Fru Hyltenius däremot visade inga tecken till förlägenhet eller till oro. Hon var sig lik.

* * * * *

Under fjorton dagars tid lämnade Abraham icke Björkenäs. Det var den brådaste skördetiden, och han satt i sadeln från morgon till afton. Blenda gjorde honom sällskap ibland, hon var mån om skörden och icke så alldeles säker på Abrahams insikter. Det förstod han, och det retade.

Från ingenjören fick han då och då underrättelser per telefon. Björner hade mycket riktigt stämt bolaget, och det hade väckt obehagligt uppseende. Ingenjören gruvade för hösten, då växlarna åter skulle omsättas. Men det bleve väl alltid någon råd. Om icke annat finge han väl taga nya inteckningar i Blekängen. Larsson tycktes ju välvilligt stämd.

Från Elsa hörde Abraham icke ett ord. Han skrev till henne ibland men rev alltid sönder breven. Han kunde ju icke komma med Enok Ebenezars skvaller. Och något annat hade han knappast att komma med.

Slutligen var rågen på själva Björkenäs bärgad, och Abraham drog ut med allt sitt folk för att meja Åstorpsrågen. Vädret var ostadigt och det gällde att göra ett raskt dagsverke. Först under middagsrasten fick han tid att göra en avstickare till Backarna. Han gick till fots i skogsbrynet, kröp in genom granhäcken, gjorde ett varv kring byggnaden, som såg ohyggligt förfallen ut, och stannade slutligen mitt i trädgården, där ogräset återtagit ett oinskränkt välde.

Från arbetsplatserna hördes ljudet av tuggande, smackningar, klunkande och en och annan snarkning. Flugorna surrade ilsket mot regnet. Abraham hade varit uppe med solen och kände sig sömnig. Han strök i sakta mak förbi husknuten bort mot bänken.

För en stund sedan hade den stått tom. Nu satt Elsa där. Det kom så överraskande, att Abraham ofrivilligt stannade och spärrade upp ögonen. Ja, där satt nu verkligen Elsa, och det var ingenting vidare med det. Han steg fram, nickade och satte sig bredvid henne.

Hon reste sig.

--Varför? Går du din väg? När jag kommer?

--Jag har väntat länge på dig, sade Elsa. När Abraham hörde rösten, slöt han ögonen och suckade. Han kände, att något stort obehag skulle gå över honom. Det måtte vara bestämt av evighet, tänkte han, och det kan icke ändras.

Men när hon ingenting sade, slog han upp ögonen. Då såg han, att hon arbetade, att det arbetade inom henne, att det arbetade i hennes strupe och i hennes ansiktes muskler.

--Tyst, å för Guds skull, bad han, innan hon ännu sagt ett ord. Det löste. Hon skrek till.

--Du! skrek hon. Tror du inte' jag vet! Tror du inte jag vet! Att hon är inne på ditt rum om nätterna!

Hon fortsatte att skrika, än snyftande oklara ljud, än ord. Men han förstod icke orden. Det var ett trolleri, en besvärjelse. På alla sidor dök det upp ansikten, fram ur häcken, upp ur diket, fram om husknutarna. Häpna, stirrande, illvilliga, elakt glittrande ögon.

Abraham strök sig över pannan och reste sig.

--Vad är det du vill? Jag förstår inte, när du skriker så där.

Hon fortsatte att skrika. Och nu såg han, att hon var ful.

Men människorna kommo närmare, arbetarna, madammerna med sina små och sina matsäckskorgar, hela skaran av ungar, de slogo krets kring bänken och höllo vakt.

Abraham vände på huvudet för att se, om han hade ryggen fri. I detsamma träffades han av något hårt i nacken. Det var förlovningsringen. Han strök av sig sin ring och räckte den till Elsa. Då föll hon i en jämrande, barnslig gråt. En av madammerna tog henne kring livet. Småbarnen skreko i kapp, och smedens bas mullrade.

--Det är som alltid förståss. En så'n där herrpojksvask ska förståss bedra en fattig flicka. Fy fan sånt följe--

Ringen tätnade. Han såg sig omkring och upptäckte Enok Ebenezars fyrkantiga ansikte och plirande ögon. Abraham bad icke om hjälp, med Ohlsson flinade till och ropade:

--Hjälp dig själv, och Gud ska hjälpa dig!

Abraham lyfte sitt ridspö, fick väg och gick.

Han återvände till skördefolket och ställde med arbetet. Det blev brådska. Molnen ströko över med sydlig vind, ett lätt vattenstänk yrde omkring i luften och bildade regnbågar, små och svaga, över staden tändes en bred, starkt lysande båge.

Skörden bärgades. Abraham var trött, men när Blenda som vanligt föreslog schack, svarade han ja. De spelade, tysta. Endast att Blenda frågade:

--Var är ringen?

Och Abraham svarade:

--Borta.

* * * * *

Abraham låg i sin säng och hörde, att hon kom in. Han hörde att hon satte sig på bordet vid hans huvudgärd.

När han slog upp ögonen, såg han henne svagt mot fönstrets matta ljusning. Hon såg liten ut, liten och späd. Hon satt på bordskanten och dinglade med benen.

Hon frågade:

--Är det svårt att vara ensam?

Det var icke gäckeri i frågan, icke heller medlidande. Det var ungefär en vanlig fråga. Hur mår ni? Har ni det bra?

Abraham började en lek med hennes nakna fötter. Han lekte hök och duva. Och hon upprepade sin fråga:

--Är det svårt att vara ensam?

Han tog hennes fötter och kysste dem, med mycken rättvisa delande kyssarna mellan den högra foten och den vänstra. Och hon upprepade sin fråga. Men därför att han kysste hennes fötter, kom det en hisnande skälvning i rösten.

--Är det svårt att vara ensam?

Då släppte han hennes fötter. Han kastade sig framstupa i sängen och brast i gråt.

--Javisst är det svårt att vara ensam, svarade Blenda på sin egen fråga. Hon gled ned från bordet och smög sig ut ur rummet.

4

Blekängen låg blåsvart i natt- och höstdimma. Lyktorna lyste som topaser mot svart sammet.

Zionsborg, ensam på slätten, låg dold, mörk, stilla som ett rovdjur på lur. Lågan i Tre Remmares lykta fladdrade, slocknade, flammade upp. Lyktglaset var spräckt, krogens fönster krossade. Den vilde Enok Ebenezar hade gått fram som en storm över krogen. Och rucklet fick förfalla, Blekängens äldsta byggnad. Inom loppet av en månad skulle Gula Rosen lämna sitt näste och sin näring.

Gusten Sörman och Abraham Krok väntade framför Zionsborgs trappa. Enok Ebenezar drev som en jakthund på Blekängens gator, passade villebrådet för att i tid varsko.

Zionisterna hade äntligen gått till anfall mot projektet Backarna. Uppträdet mellan Abraham och Elsa hade varit en signal och en förevändning och en predikotext. Profeten hade talat.

Av de trettiosju arbetare, som byggde på Backarna, hade femton nedlagt arbetet och sålt sina aktier, okänt till vem. Leverantörerna vägrade kredit och fordrade betalning för vad som redan var levererat. Bolaget skulle bliva tvunget att inlösa sina växlar under loppet av de första septemberveckorna. Aktionärer och fordringsägare yrkade, att styrelsen måtte avgå. Men det visade sig omöjligt att bilda ny styrelse inom detta bolag av okunniga och äventyrare.

Processen med den väldige, mäktige, välaktade häradshövdingen gav nådestöten åt bolagets och ingenjörens kredit. Stadens banker vägrade kredit. Och Abraham Björners juridiska byrå gav kostnadsfritt upplysningar till envar, som önskade lära känna Backarnas ställning och resurser.

Det var således hög tid att gripa till nödvärn. Styrelsens äldre medlemmar sovo sött i sina sängar som t.ex. Elis Eberhard Roth. Eller blinkade med röda svidande ögonlock mot mörkret. De yngre jagade fienden på gator och torg. Och nu skulle han inringas.

Enok Ebenezars fyrkantiga gestalt kastade skugga över krogtrappan och försvann. Han dök upp bredvid Abraham.

--Nu kommer han. Han gick in bakvägen till Gula Rosen, men nu kommer han.

De väntade ännu några minuter, lyktans fladdrande låga glittrade i deras ögon. Slutligen öppnades krogdörren och Benjamin Hagelin trädde ut. Gula Rosen följde honom nedför trappan och lyste med ett ljus i glaskupa.

--God natt, Benjamin. Gud vare med dig.

--Även med dig, svarade Benjamin Hagelin. Han gick över gatan, på bron stannade han ett ögonblick och stirrade in i mörkret. På några stegs avstånd från trappan stannade han åter och lyfte på hatten.

--God afton. Herr Krok? Herr Sörman? Och--?

--Och jag, ifyllde Enok Ebenezar.

--Javisst. Herr Ohlsson. Er har jag sett förut i kväll. Och många andra kvällar förresten.--Behagade herrarna ge plats, så att jag kan öppna dörren.

--Vi vill vara med, sade Enok och trängde sig in på honom.

--Naturligtvis. Det ska ju bli ett litet samkväm, angenämt eller ej får herrarna själva bestämma. Jag somnar aldrig före två, en vana från studieåren.

Han tände gaslågan i förstugan. Han hängde upp hatt och rock, och då Abraham drog av sig sin regnkappa, tog han den ifrån honom.

--En sak, mina herrar. Är det någon av er, som bär vapen?

Han såg hastigt från den ene till den andre, och blicken dröjde vid Enok Ebenezar, som tittade under lugg och grinade.

--Well, återtog han med ett urskuldande leende. Det var bara en formalitet. Jag vet ju, att jag har med gentlemän att göra. Nu går jag före och visar vägen.

De stego uppför trappan och in i en stor kal sal. I mitten ett bord med tolv smärre stolar och en större. Det var de äldstes rådsbord. Hagelin tände takkronan och drog ned gardinerna. Han vände sig mot sina gäster och gjorde en trög, trött bugning.

--Välkomna. Ja, jag har ingenting att bjuda på. Lekamligen. Endast whisky--herr Krok? Inte nej. Herr Sörman, ett glas?

--Super du också? frågade Enok.

Hagelin gick in i sin kammare och återvände med bricka. Han såg fin och städad ut som en kypare men mindre välvillig.

--Nej, super gör jag inte. Men är inte heller avhållsam. Vår Frälsare förvandlade vatten till vin. Och hade de kanaiter varit specialister på whisky, så hade det sannolikt blivit whisky. Ty han var framför allt en välvillig man, särskilt i sin första ungdom.--Herr Krok, tag plats i den stora stolen, där sitter man bäst. Ja, skål, herr Sörman. Vi dricker ett glas. För forna tider eller kommande, hur ni behagar. Er, Ohlsson, bjuder jag icke. Ni blir oregerlig. Och det! Det är synd.

Enok spottade.

--Fy fan, Gusten, att du dricker med den.

Sörman smålog förläget.

--Pengar och whisky får man av den lede--

Men Hagelin satte sig bredvid Abraham och betraktade honom vänligt uppmärksamt.

--Ni sitter bra där, herr Krok? Men luta inte huvudet mot stolsryggen. Det är min brors stol och han lider av en hårsjukdom, ett arv efter vår saliga mor. Skallig måste hon inträda i de saligas boningar. Hårt för en kvinna, men säkerligen rättvist.--

--Nu är det inte tid att prata skit, sade Enok. Och Gusten drack och sade:

--Vi ha helt enkelt kommit för att lämna vårt ultimatum. Herr Hagelin har behagat anfalla oss. Vi veta mycket väl, att det är herr Hagelin, som är det egentliga upphovet till alla de svårigheter, som möta bolaget. Herr Hagelin har till och med slutit fred med Bethania för att tillintetgöra oss. Men nu vill vi i tid ha sagt ifrån, att endera lämnar ni oss i fred eller också tar det en ända med förskräckelse.

--Just för dig, rävrumpa, sade Enok Ebenezar, som njöt av att dua profeten.

Hagelin lyssnade förstrött. Han betraktade Abraham oavvänt. En mjuk, fet, vit hand kröp långsamt över bordet men drogs hastigt tillbaka, då Abraham rynkade pannan. Hagelin knäppte sina händer.

--Tänk, viskade han. Tänk, att Abraham Krok verkligen skulle komma. Till oss. Till mig. Det är förunderligt.

--Jovisst, sade Abraham. Men ni kan vara lugn för, att jag inte ämnar stanna--

--Det är förunderligt, förunderligt. Med er kommer allt det gamla, lidande, smälek, barndomens jämmer, ynglingens förtvivlan och skam. Det är förunderligt, ty det är Gud. Just här, kanske just på denna fläck låg jag på knä framför er morfar. Jag var i själanöd. Jag kände inom mig krafter, som skulle kunna verka det goda, krafter, som skulle kunna höja mig över mängden. Om någon ville hjälpa mig, giva mig ett stöd. Er morfar tröttnade på min jämmer, han kallade på sina drängar. De vräkte mig utför trappan och ropade: Horunge, horunge! De ropade, så att det hördes över hela Blekängen. Och det blev mitt namn--

--Till saken! ropade Ohlsson. Och skryt lagom! Horungar finns det flera än du.

Hagelin fyllde sitt glas och tömde. Whiskyn och gasljuset gjorde hans ansikte än blekare, blåblekt. Endast kring ögonen brunno röda ringar.

--Till saken, ja. Staden, Blekängen. Blekängen byggdes av J. A. Broms för att tjäna som fängelse åt hans arbetare. Och nu vill herrarna riva. Varför? För att bygga ett nytt fängelse. Elegantare kanske, friskare, bekvämare. Men i alla fall ett fängelse. Ty jordelivet är ett fängelse, var vi än bo och befinna oss.

--Nu börjar han predika, sade Sörman och torkade svetten ur pannan. Hagelin fortsatte:

--Men att använda en massa penningar, som är vårt förnämsta maktmedel, att använda dem för att flytta en skara människor från ett fängelse till ett annat, det är opraktiskt. Och det! Det är synd. Han drack.

--Se! Detta är ett enskilt fall. Men över hela världen försiggår detsamma. Fångarna kräva frihet, och människorna riva sina gamla fängelser och bygga nya. Och varje nytt fängelse tro de vara en station på vägen till den stora friheten. Men det är icke sant. Det är nödlögnen, med vilken man lurar dåren in i sin cell.

Han drack.

--Men friheten är icke beroende av rum och tid. Frihet kan endast vara själens frihet, själens frigörelse ur sig själv, jagets självförglömmelse. Och vägen till frihet heter kärlek.

Enok Ebenezar gjorde en misstrogen grimas.

--Vad för slags kärlek?

--Varje slag av kärlek är en begynnelse till frihet. Jesus anade detta, då han tillgav synderskan för hennes kärleks skull. Han anade att kvinnan, som vandrar från skökobädd till skökobädd, var stadd på den långa slingrande vägen till frihet.

--Aj fan! Är det sånt du predikar för flickorna? Sicken mormonpappa!

Hagelin drack och svarade:

--Jag talar för döva och stumma. Därför talar jag med tecken. Men i natt vill jag tala med ord. Till dig--han nickade åt Enok. Du tror, att hatet och dess gärningar kunna befria. Men hur skall det kunna befria, som själv är en tyngd och ett band?--Till dig, Gusten. Du tror, att klokhet och beräkning kunna befria. Men hur kan det befria, som själv är en tyngd och ett band?

Nej, kärleken! Han vände sig mot Abraham.

Du skall älska, och du skall glömma dig själv. Du skall älska, och du skall glömma föremålet för din kärlek. Du skall älska, och du skall glömma föremålen för din kärlek. Du skall älska och du skall glömma kärleken. Då är du fri och återförenad med det eviga väsendet.

Men jag står över er alla. Jag behöver icke ens kärlekens band, som likväl leder oss på den rätta vägen. Jag har aldrig älskat. Jag är ren.

Och han gjorde en åtbörd, oblyg som en sköka.

Gusten höll handen för ögonen, han lutade sig fram mot Abraham och viskade:

--Ser du! Man kan inte ens slå honom. Det är vidrigt. Likasåväl kunde man örfila upp ett nyfött missfoster--

Men Enok Ebenezar hade gripits av ett vetenskapligt, frireligiöst intresse. Han hävde sig fram över bordet, stödande huvudet i händerna.

--Du rävrumpa! Tror du på Kristus?

Hagelin drack och svarade:

--Kristus är död. Jag lever. Kristus var ett genialiskt barn av sin tid. Han anade målet, men förstod icke medlen. Han insåg icke organisationens oerhörda betydelse. Han var en anarkist som du, ett barn, en vilde. Halvt i blindo strävande hans efterföljande efter en organisationsform. Rom blev den största organisationen men föll på sitt småsinta hat mot små förvillelser. Nu säljer var firma i egen bod och konkurrerar ihjäl sig själv. Men tiden mognar. Monopoltiden, trust-tiden. En skall vara herden. Till hans förfogande skola vi ställa världens förnämsta maktmedel, kvinnan och penningen. Men kvinnan kan endast den handhava, som är ren.

--Du?

Hagelin drack och fortsatte:

--Kristus är död, men hans namn lever. Hans namn är ett välkänt och gott firmamärke. Liksom kaffehandlaren sätter Mocka på sin skylt, så sätta vi Kristus. Och icke blott vi. Statskyrkans präster, som taga löner och idka köpenskap, ja till och med samla i ladorna, bekänna de icke honom, som predikade fattigdom? Det är icke svek, åtminstone ej för den invigde. Det är affärskutym. Det är annonsen, som lockar till oss folket och maktmedlen. Och utan maktmedel ingen frälsning. Vad är det, som fört eder hit till Zionsborg? Längtan efter frälsning? Nej. Men penningar och kvinnor. En enda liten kvinna har varit nog.

Han tystnade och vände sig småleende mot Abraham.

Abraham sade:

--Om ni slutat er trosbekännelse, så kunna vi övergå till affärerna.

Hagelin bugade, han tog plats och fyllde sitt glas.

--För att vara kort, fortsatte Abraham, hoppar jag alldeles över våra bevekelsegrunder. De äro ju för övrigt inte så storartade och världsomfamnade som edra. Vi föreslå, att ni flyttar er missionsverksamhet till annan ort. Eller åtminstone--och det är verkligen minimum--att ni upphör att spekulera på Blekängen och på Backarna, att ni och edert anhang lämnar oss fullständigt fria händer. I annat fall--

--I annat fall? upprepade Hagelin.

--kommer vi att anklaga er för att i samråd med krogvärdinnan Ekman ha planlagt dubbelmord, för delaktighet i mordet på verkmästare Sörman samt slutligen för att med egen hand ha mördat fabrikör J. A. Broms.

De röda ringarna kring ögonen slocknade, men Benjamin Hagelin smålog alltjämt. Abraham var blek som ett lärft. Gusten gömde ansiktet i händerna. Enok Ebenezars ögon glittrade, och munnen tuggade om orden smackande och med välbehag.

--med egen hand mördat fabrikör J. A. Broms.

Hagelin sade:

--I annat fall? Varför i annat fall? Är det inte under alla förhållanden er plikt att angiva mördaren?

Eller, fortsatte han efter en stund, tänker ni kanske på att Sveriges lag förbjuder äreröriga beskyllningar, som icke kunna ledas i bevis? Vid ganska högt straff, skulle jag tro--

--Vi ha bevis.

Han gav Gusten en knuff. Men då knuffen icke gjorde verkan, slet han upp Gustens rock och tog ur innerfickan ett papper.

--Här är en skrivelse undertecknad av er medbrottsling Pettersson och bevittnad av fru Malin Pettersson, av Gusten Sörman och av Enok Ebenezar Ohlsson. En fullständig bekännelse.

Hagelin sjönk ihop, den feta figuren sjönk ihop till en oformlig, mjuk kudde, och på den svällande kudden vilade huvudet. Kinderna voro askgrå. Ögonen stirrande, tårdränkta.

--Oj, oj, oj, kved han. Att vara så barnsliga. Jag vill er väl. Jag talar uppriktigt med er. Och så är ni så barnsliga.--Först och främst: Liter-Pelle var ju dillerant. Vet ni inte det? Det vet hela staden--

--Här är ännu ett papper. Ett intyg av doktor Roth, som besökte Pettersson kort innan han dog. Han fann honom vid sina sinnens fulla bruk.

--Får jag se?--Ja, inte tänker jag riva sönder! Oj, oj, inte är jag så barnslig. När är intyget dagtecknat? Samma dag som det andra?

--Två dagar senare.

--Och det ska vara bevis! Oj, oj! Hör nu på! Om jag anklagar herr Krok för utspridande av falska rykten och penningutpressning. Hur går det då för stackars pappa? Med sorg i graven. Och om jag anklagar Ohlsson för inbrott å Tre Remmare. Ja, ja, kassalådan har också kommit bort och det kan mycket väl ha skett härom kvällen, då Ohlsson var så full. Och om jag anklagar herr Sörman för mened i mordbrandssaken. Ja, för jag kan bevisa, att det var Pettersson som tände. Och lektor Holmin har visst också några små bevis. Hur går det då med stackars gamla mor? Oj, oj, så barnsliga, så barnsliga--

--Ja, se där. Se! Se!

Gusten hade plötsligt sprungit upp, vräkt ikull stolen och rusat mot dörren.

Hagelin rätade på sig och ropade med stark stämma:

--Se! Se! Guds verk!

--Gusten! skrek Ohlsson. Djävlar anamma ditt fega--

Abraham och Hagelin voro ensamma.

Hagelin betraktade honom välvilligt uppmärksamt.

--Ja, herr Krok, smålog han. Enfin seuls! Får jag inte nu bjuda på en grogg? Eller kanske ett glas punsch? Genuin swedish punsch. Jag har visst en butelj--

Abraham kastade sig åt sidan och rusade nedför trapporna, grep kappa och hatt i förbifarten.

När han kom ned, såg han Gusten springa in i Sofiagatan. Ohlsson stod barhuvad på trappan. Och svor.

--Vad tog det åt honom?

--Den--svor Ohlsson. Han har gått hela året och grubblat över menedshistorien. Ja, va' fan ska man vara hjälpsam för? Hjälpa ett sådant ruttet fä som Liter-Pelle. Nu är han slut, unga pojken.

Abraham steg ned på gatan.

Ohlsson sade:

--Men ta mig fan, om jag är slut. Vill herrn, så går jag raka vägen in och sticker kniven i honom. Va? Här finns inga vittnen.

--Gör det, sade Abraham. Jag lovar att ange er för polisen i morgon bitti. God natt.

Han kastade över sig kappan och gick.

5

I kravmålet mellan häradshövding Björner och bolaget föll dom till kärandens förmån. Häradshövdingen jämte andra fordringsägare begärde bolaget i konkurs, vilket rätten beviljade. Bland fordringsägare figurerade även Enok Ebenezar Ohlsson, som utfört ett trettiotal dagsverken för bolagets räkning och icke erhållit betalning. En vecka senare protesterades en Broms & Kroks växel à 40 000 kronor.

Abraham ringde upp ingenjören.

--Nej, stanna där du är. Jag reder mig nog, jag reder mig nog. Jag säljer sjuan, nian och elvan--Sofiagatan--till skomakar Hagelin. Jag reder mig nog. Och du lär inte kunna trolla fram pengar, min gosse. Men står Hyltenius fast vid att bjuda dig platsen som inspektor, så tycker jag allt, att du bör ta den.

--Jag får se, svarade Abraham.

--Behöver han hjälp? frågade Blenda.

--Nej tack. Han reder sig. För resten är det visst dålig affär att hjälpa oss. Ingenting för er.

Blenda sträckte sig upp och drog honom i håret.