# Valda Berättelser With Notes and Vocabulary

## Part 2

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/valda-berattelser-with-notes-and-vocabulary-51440/index.md

“När prästen äntligen var hemma och körde fram genom hemsocknen”, fortfor prästen, “ansåg han, att han först av allt borde underrätta sina kamrater om värdet av deras fynd. Och som han åkte förbi gästgivar Sten Stenssons gård, ämnade han köra in hos honom[83] och tala om, att det de hade funnit var silver. Men när han stannade utanför porten, såg han, att det hängde lakan för fönsterna, och att en bred väg av hackat granris ledde upp till trappan.

[83] _köra in hos honom_, drive up to the house.

‘Vem är det, som är död här i gården?’ frågade prästen en pojke, som stod och hängde[84] mot gärdesgården.

[84] _stod och hängde_, stood leaning.

‘Det är gästgivarn själv’, svarade pojken. Och så lät han prästen veta, att gästgivarn hade druckit sig full varenda dag sedan en vecka tillbaka.[85] ‘Å så mycket brännvin, så mycket brännvin, som här har gått åt!’ sade gossen. -- ‘Hur kan detta komma sig?’[86] frågade prästen. ‘Gästgivarn brukade ju aldrig dricka sig full.’ -- ‘Jo’, sade gossen, ‘han drack, därför att han påstod, att han hade funnit en gruva. Han var så rik, sade han. Han skulle aldrig behöva göra annat än[87] supa. Och i går kväll åkte han bort, full som han var, och så välte åkdonet, och han slog ihjäl sig.’[88]

[85] _sedan en vecka tillbaka_, for a week past.

[86] _Hur kan detta komma sig?_ How is that?

[87] _annat än_, anything but.

[88] _slog ihjäl sig_, was killed.

“När prästen hade fått höra detta, for han vidare hemöver. Han var bedrövad över det han hade fått veta. Han hade ju kommit så glad och fröjdat sig åt att få tala om den stora nyheten.

“När prästen hade kört ett par steg, såg han Israels Per Persson komma gående.[89] Han såg ut alldeles som vanligt, och prästen tänkte, att det var väl, att lyckan inte hade stigit också honom åt huvudet. Honom skulle han genast glädja med att han nu var en rik man. ‘Goddag!’ sade Per Persson. ‘Kommer du ifrån Falun nu?’ -- ‘Ja, det gör jag’, sade prästen, ‘och nu skall jag säga dig, att det har gått bättre där,[90] än vi tänkte oss. Bergshauptmannen sade, att det var silvermalm, som vi hade funnit.’ I samma ögonblick såg Per Persson ut, som om jorden hade öppnat sig under honom. -- ‘Vad säger du, vad säger du? Är det silver?’ -- ‘Ja’, svarade prästen, ‘vi ska bli rika karlar, vi alla nu, och kunna leva som herrskap.’ -- ‘Nej, är det silver!’ sade Per Persson än en gång och såg alltmer sorgsen ut. -- ‘Ja, visst är det silver’, svarade prästen, ‘du skall inte tro, att jag vill bedraga dig. Du skall inte vara rädd för att bli glad.’ -- ‘Glad!’ sade Per Persson. ‘Skulle jag bli glad? Jag trodde, att det bara var kråkguld, som vi hade funnit, så att jag tyckte, att det var bättre att taga det säkra för det osäkra. Jag har sålt bort min andel i gruvan till Olov Svärd för hundra daler.’

[89] _komma gående_, come walking along; approaching.

[90] _och nu skall jag säga dig, att det har gått bättre där_, and I tell you it turned out even better.

“Han var förtvivlad, och när prästen for ifrån honom, stod han och grät på landsvägen.

“När prästen kom hem till sin gård, sände han en dräng bort till Olov Svärd och hans bror för att tala om för dem, att det var silver, som de hade funnit. Han tyckte, att han nu hade fått nog av att själv föra kring den goda nyheten.

“Men då prästen satt ensam på kvällen, tog åter glädjen ut sin rätt.[91] Han gick ut i mörkret och ställde sig på en kulle, där han tänkte bygga den nya prästgården. Den skulle bli ståtlig, förstås, lika präktig som ett biskopsboställe. Han stod länge ute den natten, och han nöjde sig inte med att bygga om prästgården. Det föll honom in,[92] att då det fanns så mycken rikedom i socknen, skulle mycket folk strömma dit, och till sist skulle kanske en hel stad bli uppbyggd omkring gruvan. Och så skulle han nödgas att bygga en ny kyrka i stället för den gamla. Det skulle väl en stor del av hans rikedom gå åt till. Men han var inte nöjd med detta heller, utan han tänkte sig,[93] att när hans kyrka vore färdig, skulle kungen och många biskopar komma för att inviga den, och då skulle kungen bli glad åt kyrkan, men han skulle anmärka på det, att det inte fanns något ställe för honom, kungen, att ta in på. Och då skulle han få lov[94] att bygga kungen ett slott i den nya staden.”

[91] _tog åter glädjen ut sin rätt_, his joy asserted itself again.

[92] _Det föll honom in_, it occurred to him.

[93] _tänkte sig_, imagined.

[94] _skulle han få lov_, he would be obliged to.

En av kungens kavaljerer öppnade nu dörren till sakristian och anmälde, att den stora kungavagnen var lagad.

Kungen var i första ögonblicket färdig att genast avlägsna sig, men han besinnade sig.[95] “Han skall få tala om sin historia till slut”, sade han till prästen. “Men han kan gå raskare framåt.[96] Vi veta nu hur mannen drömde och tänkte. Vi vilja veta hur han handlade.”

[95] _han besinnade sig_, he changed his mind; or, on second thought he remained.

[96] _han kan gå raskare framåt_, you may proceed a little faster.

“Men när prästen ännu satt mitt uppe i dessa drömmar”,[97] fortfor prästen, “kom bud till honom, att Israels Per Persson hade avhänt sig livet. Han hade inte kunnat bära det, att han hade sålt bort sin del av gruvan. Han hade väl tyckt, att han inte kunde uthärda att var dag gå och se en annan fröjda sig åt en rikedom, som kunde ha varit hans.”

[97] _satt mitt uppe i dessa drömmar_, was lost in his dreams.

Kungen satte sig en smula till rätta[98] i stolen. Han höll båda ögonen öppna. “Minsann”, sade han, “om jag hade varit den där prästen, tror jag, att jag hade fått nog av gruvan.”

[98] _satte sig en smula till rätta_, straightened up a little.

“Kungen är en rik man, han”, sade prästen.

“Han har mycket nog i alla fall. Det är inte på samma sätt med en fattig präst, som ingenting äger. Den stackaren tänkte i stället, när han såg, att Guds välsignelse inte var med hans företag: ‘Jag skall inte mera drömma om att göra mig själv[99] ära och nytta med dessa rikedomar. Men jag kan ju inte låta silvret bli liggande i jorden. Jag måste ta fram det till nytta för de fattiga och nödställda. Jag skall bearbeta gruvan för att hjälpa hela socknen på fötter.’[100]

[99] _om att göra mig själv_, of bringing to myself.

[100] _hjälpa hela socknen på fötter_, put the whole parish on its feet.

“Därför gick prästen en dag över till Olov Svärd för att tala med honom och hans bror om vad de nu närmast borde företa sig med silverberget. När han kom i närheten av soldatbostaden, mötte han en kärra, som var omgiven av beväpnade bönder. Och i kärran satt en karl, som hade händerna bakbundna och rep omkring fotlederna.

“Då prästen gick förbi, höll kärran stilla,[101] och han fick tid att betrakta fången. Hans huvud var ombundet, så att det var inte lätt att se vem det var, men prästen tyckte ändå, att han kände igen Olov Svärd.

[101] _höll stilla_, stopped.

“Han hörde fången bedja dem, som bevakade honom, att han skulle få tala ett par ord med prästen.

“Han gick då närmare,[102] och fången vände sig emot honom. ‘Nu är du snart den ende, som vet var det där silverberget finns’, sade Olov.

[102] _gick närmare_, drew nearer.

‘Vad är det du säger, Olov?’ frågade prästen.

‘Jo, ser du,[103] präst, sedan vi hade fått höra, att det var ett silverberg, som vi hade funnit, kunde inte jag och min bror vara så goda vänner som förut, utan vi kommo jämt i gräl. Och i går kväll[104] råkade vi i[105] tvist om vem av oss fem det var, som först hade funnit gruvan, och det kom till strid mellan oss. Och nu har jag slagit ihjäl min bror, och han har även gett mig en duktig minnesbeta här över pannan. Jag skall hänga nu, och sedan är du den ende, som vet något om gruvan. Därför vill jag be dig om en sak.’[106]

[103] _Jo, ser du_, well, you see.

[104] _i går kväll_, last night.

[105] _råkade i_, got into.

[106] _be dig om en sak_, ask one favor of you.

‘Tala ut, du!’ sade prästen. ‘Jag skall göra vad jag kan för dig.’

‘Du vet, att jag lämnar många små barn efter mig’, började soldaten, men prästen avbröt honom.

‘Vad detta beträffar, kan du vara lugn. Det, som kommer på din lott i gruvan, skola de få, alldeles som om du själv hade levat.’

‘Nej’, sade Olov Svärd, ‘det var en annan sak jag ville be dig om. Låt ingen av dem få någon del av det, som kommer ur den där gruvan!’

“Prästen ryckte ett steg tillbaka,[107] han blev stående tyst och kunde intet svara.

[107] _ryckte ett steg tillbaka_, staggered back a step; or, shrank back.

‘Om du inte lovar mig detta, kan jag inte dö lugn’,[108] sade den fångne.

[108] _lugn_, in peace.

‘Ja’, sade prästen långsamt och mödosamt, ‘jag skall lova dig vad du begär av mig.’

“Därpå fördes mördaren bort, och prästen stod på vägen och tänkte på hur han skulle kunna hålla det löfte han hade givit honom. Under hela vägen hem tänkte han på rikedomen, som han hade varit så glad åt. Men om det nu var så, att folket i denna församlingen inte tålde vid rikedom? Nu voro redan fyra fördärvade, som förut hade varit stolta och präktiga män. Han tyckte sig se hela församlingen framför sig, och han föreställde sig hur den där silvergruvan skulle fördärva den ene efter den andre. Anstod det honom,[109] som var satt[110] att vårda dessa fattiga människors själar, att släppa ut över dem det, som skulle bli deras undergång?”

[109] _Anstod det honom_, was it befitting that he.

[110] _var satt_, was appointed.

Kungen satt på en gång[111] upprätt i stolen och stirrade på den, som talade. “Jag må säga!” sade han. “Han kommer mig att förstå, att en präst i den här avlägsna bygden måste vara en hel karl.”[112]

[111] _på en gång_, all of a sudden.

[112] _en hel karl_, every inch a man.

“Inte heller var det nog med detta, som redan hade hänt”, fortfor prästen, “utan så snart som nyheten om gruvan spridde sig bland sockenborna, upphörde de att arbeta och gingo lättjefulla omkring och väntade på den tiden, då den stora rikedomen skulle strömma ut över dem. Allt löst folk, som fanns i trakten, strömmade till, och dryckenskap och slagsmål blev nu det, som prästen ständigt hörde talas om.

“En mängd folk gjorde intet annat än drev omkring i skogen och sökte efter gruvan, och prästen märkte, att så snart han gick från hemmet, smögo sig människor efter honom för att ta reda på[113] om han begav sig till silverberget och stjäla hemligheten från honom.

[113] _ta reda på_, find out.

“Då sakerna stodo så,[114] kallade prästen samman bönderna till stämma.

[114] _Då sakerna stodo så_, when matters were come to this pass.

“För det första[115] påminde han dem om alla de olyckor, som upptäckten av silverberget hade dragit över dem, och han frågade dem om de ville låta sig fördärvas, eller om de ville rädda sig själva. Därpå sade han dem, att de inte skulle vänta av honom, som var deras präst, att han skulle bidraga till deras undergång. Nu hade han beslutit att för ingen människa förråda var silverberget fanns, och aldrig ville han själv hämta rikedom ur det. Och så frågade han bönderna hur de framgent ville ha det. Om de ville fortsätta att söka efter gruvan och vänta på rikedom, då ville han dra så långt bort, att aldrig en hörsägen om deras elände kunde nå honom. Men om de ville överge att tänka på silvergruvan och bli som förr, då ville han stanna ibland dem. ‘Men hur ni än väljer’, sade prästen, ‘så kom detta ihåg, att av mig får ingen någonsin veta något om silverberget!’”

[115] _För det första_, in the first place.

“Nå”, sade kungen, “hur valde bönderna?”

“De gjorde, som prästen ville”, sade prästen. “De förstodo, att han menade väl med dem, när han ville förbli fattig för deras skull. Och de gåvo sin präst i uppdrag att gå till skogen och dölja malmådern väl med ris och sten, så att ingen skulle kunna finna den, inte de och inte deras efterkommande.”

“Och sedan har prästen levat här lika fattig som de andra.”

“Ja”, svarade prästen, “han har levat här lika fattig som de andra.”

“Han har väl ändå gift sig och byggt sig en ny prästgård?” sade kungen.

“Nej, han har inte haft råd att gifta sig, och han bor i den gamla kojan.”

“Det är en vacker historia, som han har berättat mig”, sade kungen och böjde på[116] huvudet.

[116] _på_ not to be translated.

Prästen stod tyst framför kungen. Om[117] några ögonblick återtog denne: “Var det på silverberget han tänkte, när han sade, att prästen här skulle kunna skaffa mig så mycket pengar, som jag behöver?”

[117] _Om_, after.

“Ja”, sade den andre.

“Men jag kan inte lägga tumskruvar på honom”, sade kungen, “och hur vill han annars, att jag skall få en sådan man att visa mig berget? Han har ju försakat både kärestan och all livets välmåga.”

“Det är en annan sak”, sade prästen. “Men om det är _fäderneslandet_, som behöver skatten, så ger han nog med sig.”[118]

[118] _så ger han nog med sig_, he will doubtless yield.

“Svarar han mig för det?” frågade kungen.

“Ja, det svarar jag för”, sade prästen.

“Bryr han sig då inte om hur det går med[119] hans sockenbor?”

[119] _hur det går med_, what becomes of.

“Det får stå[120] i Guds hand.”

[120] _får stå_, rests.

Kungen steg upp ur stolen och gick fram till fönstret. Han stod en stund och såg på folkhopen därutanför. Ju längre han såg, desto klarare började hans stora ögon glänsa, och gestalten tycktes växa. “Han kan hälsa prästen i den här församlingen”, sade kungen, “att det ges ingen skönare syn för Sveriges konung än att se ett folk sådant som detta.”

Därpå vände sig kungen från fönstret och såg på prästen. Han började småle. “Är det så, att prästen i den här församlingen är så fattig, att han tar av sig de svarta kläderna, så snart som gudstjänsten är slut, och klär sig som en bonde?” frågade kungen.

“Ja, så fattig är han”, sade komministern, och rodnaden sköt upp i det grova ansiktet.

Kungen gick åter fram till fönstret. Det syntes på honom,[121] att han var i sitt bästa lynne. Allt ädelt och storslaget, som bodde inom honom, hade blivit väckt till liv. “Han skall låta den där gruvan ligga i fred”, sade kungen. “Eftersom han har svultit och arbetat ett helt liv för att få det här folket sådant, som han vill ha det, så skall han få behålla det sådant, som det är.”

[121] _Det syntes på honom_, one could see.

“Men om riket är i fara?” sade prästen.

“Riket är bättre betjänt med människor än med pengar”, sade kungen. Och när kungen hade sagt detta, bjöd han prästen farväl och gick ut ur sakristian.

Därutanför stod folkhopen lika tyst och ordkarg, som när han hade gått in. Men när kungen steg utför trappan, kom en bonde emot honom.

“Har du nu fått tala med vår präst?” sade bonden.

“Ja”, sade kungen, “jag har talat med honom.”

“Då har du väl också fått svar från oss?” sade bonden. “Vi bådo dig, att du skulle gå in och tala vid vår präst, för att han skulle ge dig svar från oss.”

“Ja, jag har fått svar”, sade kungen.

_BRÖLLOPSMARSCHEN_

Nu skall jag tala om en vacker historia.

För många år sedan skulle det firas ett mycket stort bröllop i Svartsjö socken i Värmland. Det skulle bli kyrkvigsel, och efteråt skulle det hållas gästabud i tre dagar. Och varje dag, som bröllopet varade, skulle det dansas från tidigt på aftonen till långt in på natten.

Då det skulle bli så mycken dans, var det av stor vikt att skaffa en bra spelman, och nämndeman Nils Elofsson, som ställde till bröllopet, gjorde sig nästan mer bekymmer[122] över detta än över något annat. Den spelmannen, som fanns i Svartsjö, ville han nämligen[123] inte kalla. Han hette Jan Öster, och nämndemannen visste nog, att han hade ett ganska stort rykte, men han var så fattig, att han ibland kom till bröllop i söndersliten tröja och utan skor på fötterna. Och en sådan trashank ville inte nämndemannen se i spetsen för[124] brudtåget.

[122] _gjorde sig bekymmer_, worried.

[123] _nämligen_, for (introducing a sentence).

[124] _i spetsen för_, at the head of.

Äntligen beslöt han sig för att skicka bud till en karl från Jössehärad, som vanligen kallades Spelar-Mårten,[125] och fråga honom om han ville komma och spela på[126] bröllopet.

[125] _Spelar-Mårten_, Martin the fiddler.

[126] _på_, at.

Spelar-Mårten betänkte sig inte ett ögonblick, utan svarade, att i Svartsjö ville han inte spela, därför att i den socknen bodde en spelman, som var styvare än alla andra, som funnos i Värmland. Då de hade honom, behövde de inte kalla någon annan.

När Nils Elofsson fick detta svar, tog han sig[127] några dagars betänketid, och därpå skickade han bud till en spelman, som bodde i stora Kils socken och hette Olle i Säby, för att fråga om han inte ville komma och spela på hans dotters bröllop.

[127] _sig_ not to be translated.

Men Olle i Säby svarade på samma sätt som Spelar-Mårten. Han bad hälsa[128] till Nils Elofsson, att så länge som det i Svartsjö fanns en så förträfflig spelman som Jan Öster, ville han inte fara dit och spela.

[128] _bad hälsa_, sent word.

Nils Elofsson tyckte inte om, att spelmännen på detta sättet sökte tvinga på honom den han inte ville ha. Han ansåg nu, att det var en hederssak för honom att få en annan spelman än Jan Öster.

Några dagar efter att han hade fått svar från Olle i Säby, sände han sin dräng till spelman Lars Larsson, som bodde på Ängsgärdet i Ulleruds socken.

Lars Larsson var en välbärgad man, som ägde en vacker gård. Han var klok och betänksam, inte något brushuvud som de andra spelmännen.

Men han som de andra fick genast Jan Öster i tankarna[129] och frågade hur det kom sig,[130] att inte denne skulle spela på bröllopet.

[129] _fick i tankarna_, thought of.

[130] _kom sig_, happened.

Nils Elofssons dräng tyckte det vara klokast att svara, att eftersom Jan Öster var hemma[131] i Svartsjö, så kunde de där få höra honom alla dagar. Då Nils Elofsson gjorde ett så stort bröllop, ville han bjuda folk på något bättre och rarare.

[131] _var hemma_, lived.

“Jag tvivlar på att han kan få något bättre”, sade Lars Larsson.

“Nu tänker ni visst svara detsamma som Spelar-Mårten och Olle i Säby”, sade drängen och berättade hur det hade gått honom hos dessa.

Lars Larsson hörde noga på[132] drängens berättelse. Sedan satt han tyst en lång stund och funderade. Till sist gav han ändå ett jakande svar. “Hälsa till husbonden, att jag tackar för bjudningen och skall komma!” sade han till drängen.

[132] _hörde noga på_, paid close attention to.

Nästa söndag reste alltså Lars Larsson till Svartsjö kyrka. Han körde in på kyrkbacken, just då bröllopsskaran skulle ställa upp sig[133] för att tåga fram till kyrkan.

[133] _skulle ställa upp sig_, were ready to form into line.

Han kom åkande i egen schäs med en god häst, han var klädd i svarta klädeskläder och tog fram fiolen ur en blankpolerad låda. Nils Elofsson tog väl emot honom och tyckte, att detta var en spelman, som han kunde ha heder av.[134]

[134] _som han kunde ha heder av_, of whom he might be proud.

Strax efter att Lars Larsson var anländ, kom också Jan Öster gående upp till kyrkan med fiol under armen. Han gick rakt fram till skaran omkring bruden, alldeles som vore han kallad att komma och spela på bröllopet.

Jan Öster kom i den gamla grå vadmalsjackan, som man hade sett honom bära sedan lång tid tillbaka, men eftersom detta var ett så stort bröllop, hade hustrun gjort några försök att laga hålen vid armbågen och satt stora, gröna lappar över dem. Han var en lång, vacker karl och skulle ha tagit sig ståtlig ut[135] i spetsen för brudskaran, om han inte hade varit så dåligt klädd, och om inte hans ansikte hade varit fårat och utgrävt av bekymmer och hård strid med olyckan.

[135] _skulle ha tagit sig ståtlig ut_, would have made a fine appearance.

När Lars Larsson såg Jan Öster komma, tycktes han bli en smula missnöjd. “Jaså, ni har kallat hit Jan Öster också”, sade han halvhögt till nämndeman Nils Elofsson. “Ja, det kan ju inte skada,[136] att vi äro två spelmän på ett så stort bröllop.”

[136] _det kan ju inte skada_, there is no harm in.

“Jag har visst inte bjudit honom”, bedyrade Nils Elofsson. “Jag förstår inte, varför han har kommit. Vänta bara,[137] så skall jag låta honom veta, att han har ingenting här att göra!”

[137] _Vänta bara_, just wait.

“Då är det nog någon spektakelmakare, som har bådat honom”, sade Lars Larsson. “Men om ni vill taga mitt råd, så låtsa om ingenting,[138] utan gå och bjud honom vara välkommen! Jag har hört sägas, att han skall vara en hetsig karl, och ingen kan veta om han inte skulle ställa till slagsmål och gräl, ifall ni sade honom, att han inte vore kallad.”

[138] _låtsa om ingenting_, let it pass; or, make no trouble.

Detta förstod nämndemannen också. Det var ingen tid att börja bråka, då brudtåget höll på att ordna sig på kyrkbacken. Han gick därför fram till Jan Öster och bad honom vara välkommen.

Därpå ställde de båda spelmännen upp sig i spetsen av tåget. Brudparet gick under päll, brudens tärnor och riddare vandrade par om par, och efter dem kommo föräldrarna och släktingarna, så att tåget var både ståtligt och långt.

När allt var i ordning, gick en brudriddare fram till musikanterna och bad dem, att de skulle spela upp brudmarschen.

Båda spelmännen kastade fiolerna upp till hakan, men längre kommo de inte, utan så blevo de stående.

Det var nämligen ett gammalt bruk i Svartsjö, att den förnämste av spelmännen skulle ta upp brudmarschen och anföra spelet.

Brudriddaren såg på Lars Larsson, som om han väntade, att denne skulle börja, men Lars Larsson såg på Jan Öster och sade: “Det är Jan Öster, som skall börja.”

Men det föll inte Jan Öster in,[139] att inte den andre, som var så finklädd som trots en herreman,[140] skulle vara förnämligare än han, som kom i sin slitna vadmalströja rakt ur den usla stugan, där det inte fanns annat än nöd och fattigdom.

[139] _det föll inte Jan Öster in_, it never occurred to Jan Öster.

[140] _som trots en herreman_, as any gentleman.

“Nej, för all del!”[141] sade han bara. “Nej, för all del!”

[141] _Nej, för all del_, by no means.

Han såg, att brudgummen sträckte fram armen och stötte till Lars Larsson. “Lars Larsson skall börja”, sade han.

När Jan Öster hörde brudgummen säga detta, tog han genast fiolen från hakan och trädde ett steg åt sidan.

Lars Larsson däremot rörde sig inte ur fläcken, utan stod trygg och självbelåten kvar på sin plats. Men inte han heller lyfte stråken.

“Det är Jan Öster, som skall börja”, upprepade han. Han sade orden envist och segt, likt en, som är van att driva sin vilja igenom.[142]

[142] _van att driva sin vilja igenom_, used to having his own way.

Det blev uppståndelse i skaran över dröjsmålet. Brudens far kom fram och bad Lars Larsson, att han skulle börja. Kyrkvaktarn kom ut i kyrkdörren och vinkade åt dem, att de skulle skynda sig. Prästen stod redan framför altaret och väntade.

“Du får be Jan Öster, att han börjar spela då”, sade Lars Larsson. “Vi spelmän hålla honom för[143] att vara den styvaste ibland oss.”

[143] _hålla honom för_, consider him.

“Det kan väl så vara”, sade bonden, “men nu hålla vi bönder dig, Lars Larsson, för den duktigaste.”

Också de andra bönderna samlade sig omkring dem. “Seså, börja nu!” sade de. “Prästen väntar ju. Vi bli till spektakel för kyrkfolket.”

Lars Larsson stod där lika seg och dryg som förut. “Jag vet inte, varför folket i den här församlingen har så mycket emot,[144] att deras egen spelman sättes högst”, sade han.

[144] _har så mycket emot_, are so opposed to.

Men Nils Elofsson var alldeles rasande över att alla på detta sätt ville tvinga Jan Öster på honom. Han gick tätt in på Lars Larsson och viskade: “Jag förstår, att det är du, som har kallat hit Jan Öster, och att du har ställt till detta för att hedra honom. Men skynda dig nu att spela! Annars skall jag jaga bort den trashanken från kyrkbacken med skam och skada.”[145]

[145] _med skam och skada_, in disgrace.

Lars Larsson såg honom rätt i ansiktet[146] och nickade åt honom utan att visa någon vrede. “Ja, ni har rätt i att vi[147] måste få ett slut på detta”, sade han.

[146] _rätt i ansiktet_, squarely in the face.

[147] _ni har rätt i att vi_, you are right, we.