Part 1

College and High School Series of Swedish Authors

AUGUSTANA BOOK CONCERN

VALDA BERÄTTELSER

_av_

SELMA LAGERLÖF

With Notes and Vocabulary

_Edited by_

JULES MAURITZSON

PROFESSOR OF THE SWEDISH LANGUAGE AND LITERATURE AT AUGUSTANA COLLEGE

REVISED EDITION

AUGUSTANA BOOK CONCERN, ROCK ISLAND, ILLINOIS.

COPYRIGHT, 1913 BY AUGUSTANA BOOK CONCERN

ROCK ISLAND, ILL. AUGUSTANA BOOK CONCERN, PRINTERS AND BINDERS

CONTENTS

PAGE Selma Lagerlöf 5

Silvergruvan 7

Bröllopsmarschen 33

Morbror Ruben 43

Kejsarens syn 59

Ljuslågan 71

Vocabulary 121

_Selma Lagerlöf._

Selma Lagerlöf was born at the Mårbacka homestead in Vermland, Sweden, Nov. 20, 1858. Although in poor health as a child, she early devoted herself to study, meanwhile gathering from the picturesque native environment a rich fund of poetic impressions afterwards freely utilized in her literary production. After due preparation she taught for ten years (1885-95) in the Elementary School for Girls in the city of Landskrona.

Her first published work, _Gösta Berlings saga_ (1891), The Story of Gösta Berling, is a powerful and magnificent re-creation of episodes from real life in Vermland about 1820. This romance won for her instant recognition at home and soon bore her name and fame to other lands. Within a few years it was translated into no less than twelve languages.

Gösta Berling was followed by a succession of notable works of which a mere record is here given: _Osynliga länkar_ (1894), Invisible Links, a collection of short stories; _Antikrists mirakler_ (1897), The Miracles of Antichrist, depicting in romantic form two contending forces in Sicilian life, hereditary faith in a grapple with the modern labor movement; _Drottningar i Kungahälla_ (1899), another collection of short stories; _En herrgårdssägen_, From a Swedish Homestead, a charming story, published separately the same year; the great novel _Jerusalem_ (1901 and 1902), Jerusalem (I) and The Holy City (II), a work characterized by H. Hesse, a German writer and critic, as “the greatest and best contribution to modern Swedish romantic prose, a book on Sweden’s soul, multiplex, yet single, benign, yet powerful, at once realistic and visionary,--in no other recent work is the _soul_ of a nation so truly expressed;” _Kristuslegender_, Christ Legends, and _Herr Arnes pengar_ (1904); a remarkable reader for the public schools, entitled, _Nils Holgerssons underbara resa_ (1906 and 1907), The Wonderful Adventures of Nils, and, Further Adventures of Nils; _En saga om en saga och andra sagor_ (1908), including _Tösen från Stormyrtorpet_, The Girl from the Marsh Croft, probably the finest writing done by Selma Lagerlöf’s pen; _Liljecronas hem_ (1911), Liljecrona’s Home; _Körkarlen_ (1912), _Kejsarn af Portugallien_ (1914), The Emperor of Portugallia; _Troll och människor_ (1915); _Bannlyst_ (1918), The Outcast, and a second collection entitled, _Troll och människor_, published in 1921. The English title is added, where known, to indicate what works of Selma Lagerlöf are available in translation.

In 1907 the University of Upsala conferred upon Selma Lagerlöf the honorary degree of Doctor of Philosophy; the Nobel prize in literature was awarded to her in 1909; in 1914 she was made one of the eighteen members of the Swedish Academy, a distinction now for the first time accorded to a woman. Since 1897 she has lived in the city of Falun. A few years ago she purchased her parental homestead Mårbacka (the Lövdala of _Gösta Berlings saga_), where she now spends part of the year.

Selma Lagerlöf’s writings are distinguished for vividness of imagination, power and originality in depiction of character, resulting in lifelike men and women endowed with souls, and she has the gift of epic narration, with a touch of old folklore to her style. This she has brought to the point of extreme simplicity, dispensing with all savor of artificiality. Her work bears the bright stamp of religious optimism and a sober sense of duty. The strong ethical purpose manifest in all that she has written sets her apart from all other novelists of her time.

_SILVERGRUVAN_

Kung Gustav den tredje var ute på en resa[1] genom Dalarna. Bråttom hade han, och hela vägen ville han åka som i sken. Och då det gick med sådan fart, att hästarna lågo som sträckta remmar utåt vägen och vagnen gick på två hjul i svängarna, stack kungen ut huvudet[2] genom vagnsfönstret och ropade till kusken: “Varför låter han det inte gå undan? Tror han, att han kör för äggskal?”[3]

[1] _var ute på en resa_, was traveling.

[2] _stack kungen ut huvudet_, the king put his head out.

[3] “_Varför låter han det inte gå undan? Tror han, att han kör för äggskal?_” Why don’t you go ahead? Do you think you are hauling eggs?”

Då det skulle köras[4] med så rasande fart på dåliga landsvägar, hade det nästan varit ett underverk, om seltyg och vagnar hade hållit. Det kunde de inte heller, utan[5] vid foten av en brant backe bröts tistelstången av, och där satt kungen. Kavaljererna sprungo ur vagnen och grälade på kusken, men detta gjorde inte skadan mindre. Det var ingen möjlighet att fortsätta resan, förrän vagnen hade blivit lagad.

[4] _Då det skulle köras_, since they had to drive.

[5] _utan_, for.

När hovherrarna sågo sig om för att finna ut något, som de kunde låta kungen roa sig med, under det att han väntade, märkte de, att ett kyrktorn stack upp ur en träddunge, som låg ett stycke framåt vägen.[6] De föreslogo kungen, att han skulle sätta sig upp i[7] en av de vagnar, där[8] uppvaktningen åkte, för att köra fram till[9] kyrkan. Söndag var det, och kungen kunde ju höra på[10] gudstjänsten för att få tiden att gå,[11] till dess att den stora kungavagnen bleve färdig.

[6] _ett stycke framåt vägen_, a short distance ahead.

[7] _skulle sätta sig upp i_, might step into.

[8] _där_, in which.

[9] _för att köra fram till_, and drive up to.

[10] _kunde ju höra på_, might attend.

[11] _få tiden att gå_, pass the time.

Kungen gick in på förslaget och körde fram mot kyrkan. Förut hade han åkt långa timmar genom mörka skogstrakter, men här såg det gladare ut med tämligen stora åkrar och byar och Dalälven glidande fram[12] ljus och präktig mellan väldiga massor av albuskar.

[12] _fram_, on.

Men kungen hade otur så till vida, att klockaren tog upp utgångspsalmen i samma ögonblick, som han steg ur vagnen på kyrkbacken, och folket började vandra ut ur[13] kyrkan. Men då människorna[14] kommo gående förbi honom, blev[15] kungen stående med den ena foten i vagnen och den andra på fotsteget och rörde sig inte ur stället, utan bara betraktade dem. Det var det grannaste folk han någonsin hade sett. Karlarna voro allesammans över vanlig manshöjd med kloka, allvarsamma ansikten, och kvinnorna kommo gående ståtliga och värdiga med söndagsfrid över sig.[16]

[13] _folket började vandra ut ur_, the people were passing out of.

[14] _människorna_, the people.

[15] _blev_, remained.

[16] _med söndagsfrid över sig_, with an air of Sabbath peace about them.

Hela dagen förut[17] hade kungen talat om den ödsliga trakten, som han passerade, och han hade sagt till sina kavaljerer gång på gång: “Nu åker jag visst fram genom den allra fattigaste delen av mitt rike.” Men då han nu såg folket, som var ifört den granna sockendräkten, glömde han bort att tänka på dess fattigdom. I stället blev han varm om hjärtat[18] och sade till sig själv: “Kungen av Sverige är inte så illa ställd,[19] som hans fiender tro. Så länge som mina undersåtar se ut på detta sättet,[20] skall jag nog[21] vara i stånd att[22] försvara både min tron och mitt land.”

[17] _Hela dagen förut_, the whole of the preceding day.

[18] _blev han varm om hjärtat_, his heart warmed.

[19] _är inte så illa ställd_, is not so badly off.

[20] _se ut på detta sättet_, look like this.

[21] _nog_, I dare say.

[22] _vara i stånd att_, be able to.

Han befallde hovherrarna, att de skulle kungöra för folket, att den främmande, som stod mitt ibland dem, var deras konung, och att de skulle samlas omkring honom, så att han finge[23] tala till dem.

[23] _finge_, might.

Och så höll konungen tal till folket. Han talade från den höga trappan utanför sakristian, och det smala trappsteget, på vilket han stod, finns kvar än i dag.[24]

[24] _finns kvar än i dag_, is there to this day.

Kungen började redogöra för hur illa det stod till[25] i riket. Han sade, att de svenske hade blivit anfallna med krig av både ryssar och danskar. Detta skulle väl inte ha varit så farligt under andra förhållanden[26], men nu var krigshären så uppfylld av förrädare, att han inte vågade lita på den. Därför hade det inte återstått honom något annat[27] än att själv draga ut i bygderna och fråga sina undersåtar om de ville sluta sig till förrädarna, eller om de ville vara kungen trogna och hjälpa honom med folk[28] och pengar, så att han kunde frälsa fäderneslandet.

[25] _redogöra för hur illa det stod till_, give an account of the sad state of affairs.

[26] _Detta kunde väl inte ha varit så farligt under andra förhållanden_, Under ordinary circumstances it would not have been such a serious matter; or, would have been of slight consequence.

[27] _hade det inte återstått honom något annat_, there was no other course for him to pursue; or, he had no recourse but.

[28] _folk_, men.

Bönderna höllo sig stilla, medan kungen talade, och då han hade slutat, gåvo de intet tecken vare sig till gillande eller ogillande.

Kungen tyckte själv, att han hade varit mycket vältalig. Tårarna hade stigit honom i ögonen[29] flera gånger, medan han hade talat. Men då bönderna alltjämt stodo där ängsliga och tvehågsna och inte kunde komma sig för att svara honom, rynkade han pannan[30] och såg missnöjd ut.

[29] _hade stigit honom i ögonen_, had sprung to his eyes.

[30] _rynkade pannan_, frowned.

Bönderna förstodo, att det började falla sig långsamt[31] för kungen att vänta, och till sist steg en av dem fram ur hopen.

[31] _det började falla sig långsamt_, it was becoming monotonous.

“Nu må du veta,[32] kung Gustav, att vi inte väntade kungabesök i socknen i dag”, sade bonden, “och därför äro vi inte genast färdiga att svara dig. Nu råder jag dig, att du går[33] in i sakristian och språkar med vår präst, medan vi överlägga med varandra[34] om det, som du har förelagt oss.”

[32] _Nu må du veta_, now, you must know; or, you ought to understand.

[33] _att du går_, to go.

[34] _med varandra_, among ourselves.

Kungen förstod, att något bättre besked inte stod att få då genast,[35] varför[36] han tyckte, att det var klokast att följa bondens råd.

[35] _att något bättre besked inte stod att få då genast_, that a more satisfactory response was not to be had immediately.

[36] _varför_, so.

Då han kom in i sakristian, fanns ingen där utom en, som såg ut som en gammal bonde. Han var lång och grov med stora händer, nötta av hårt arbete, och han bar varken krage eller kappa, utan skinnbyxor och lång, vit vadmalsrock som alla de andra karlarna.

Han steg upp och bugade sig för[37] kungen, då denne kom in.

[37] _för_, to.

“Jag trodde, att jag skulle råka prästen härinne”, sade kungen.

Den andre blev[38] en smula röd i ansiktet. Han tyckte, att det var förargligt att tala om, att det var han, som var präst där i socknen,[39] när han såg, att kungen tog honom för en bonde.

[38] _blev_, grew.

[39] _där i socknen_, of this parish.

“Ja, prästen brukar vara härinne vid det här laget”,[40] sade han.

[40] _vid det här laget_, about this time.

Kungen slog sig ner i en stor, högkarmad länstol, som stod i sakristian vid den tiden och står kvar där än i dag och är sig alldeles lik, med undantag av[41] att församlingen har låtit sätta upp[42] en förgylld kunglig krona på ryggstödet.

[41] _är sig alldeles lik, med undantag av_, looks exactly as it did then, except for.

[42] _har låtit sätta upp_, has had attached.

“Har ni en bra präst i den här socknen?” sporde kungen. Han ville visa sig intresserad av hur bönderna hade det.

När kungen frågade honom på[43] detta sättet, tyckte prästen, att han omöjligt kunde säga vem han var. “Det är bättre, att kungen får behålla sin tro, att jag bara är en bonde”, tänkte han och svarade, att prästen var bra nog. Han predikade ett rent och klart Guds ord, och han försökte att leva, som han lärde.

[43] _på_, in.

Kungen tyckte, att detta var ett gott beröm, men han hade ett skarpt öra, och han märkte en viss tvekan i tonen.

“Det låter, som skulle han[44] ändå inte vara riktigt nöjd med prästen”, sade han.

[44] _han_, you.

“Han är nog en smula självrådig”, sade den andre. Han tänkte, att om det skulle hända sig, att kungen sedan finge veta[45] vem han vore, så skulle han inte tycka, att prästen hade stått och bara öst ut beröm över sig själv, därför ville han också komma fram med en smula klander. “Det finns nog de, som säga, att prästen vill vara ensam om att råda och regera i den här socknen”, fortfor han.

[45] _finge veta_, should find out.

“Då har han i alla fall[46] styrt och ställt på bästa sätt”, sade kungen. Han tyckte inte om, att bonden klagade på den, som var satt över honom. “Mig förefaller det, som om här skulle råda god sed och gammaldags enkelhet.”

[46] _i alla fall_, in all events.

“Folket är nog bra”, sade komministern, “men det lever också långt borta i avskildhet och fattigdom. Människorna här skulle väl inte vara bättre än andra, om denna världens frestelser komme dem närmare.”

“Nå, det är det då väl ingen fara för att de skola göra”,[47] sade kungen och ryckte på axlarna.

[47] _Nå, det är det då väl ingen fara för att de skola göra_, well, there would hardly seem to be any danger of that.

Han sade nu intet vidare, utan började trumma på bordet med fingrarna. Han tyckte sig ha[48] växlat tillräckligt många nådiga ord med den där bonden och undrade när de andra skulle bli färdiga med sitt svar.

[48] _tyckte sig ha_, thought he had.

“De där bönderna äro inte mycket ivriga att komma sin kung till hjälp”,[49] tänkte han. “Hade jag bara min vagn, skulle jag resa min väg[50] från dem och alla deras rådplägningar.”

[49] _komma sin kung till hjälp_, come to the assistance of their king.

[50] _resa min väg_, drive away; or, be off directly.

Prästen åter satt bekymrad och stred med sig själv om hur[51] han skulle besluta i en viktig sak, som han måste avgöra. Han började bli glad åt att han inte hade sagt kungen vem han var. Nu tyckte han sig kunna tala med honom om sådant, som han eljest inte hade kunnat framlägga för honom.

[51] _och stred med sig själv om hur_, debating with himself as to how.

Om[52] en liten stund bröt prästen tystnaden och frågade kungen om det verkligen förhöll sig så,[53] att fienderna voro över[54] dem och att riket var i fara.

[52] _om_, after.

[53] _om det verkligen förhöll sig så_, if it was an actual fact.

[54] _över_, upon.

Kungen ansåg, att den där karlen borde ha förstånd att inte vidare störa honom. Han såg stort[55] på honom och svarade ingenting.

[55] _såg stort_, glared.

“Jag frågar, därför att jag stod härinne och inte kunde höra riktigt”,[56] sade prästen. “Men om det verkligen förhåller sig så, ville jag tala om, att prästen i den här församlingen kanske skulle vara i stånd att skaffa kungen så mycket pengar, som han behövde.”

[56] _riktigt_, very well.

“Jag tyckte, att han helt nyligen[57] sade, att alla här voro fattiga”, sade kungen och tänkte, att karlen inte hade reda på vad han pratade.

[57] _helt nyligen_, just now.

“Ja, det är sant”, genmälde komministern, “och prästen äger inte mer än någon annan. Men om kungen ville vara så nådig och höra på mig en stund, skall jag tala om hur det kommer sig, att prästen har[58] makt att hjälpa honom.”

[58] _hur det kommer sig, att prästen har_, how the parson happens to have.

“Han kan få tala”, sade kungen. “Han tycks ha lättare att få orden över läpparna än hans vänner och grannar därute, som aldrig bli färdiga med vad de ha att säga mig.”

“Det är inte så lätt att svara kungen. Jag är rädd för att det till sist blir prästen, som får åtaga sig att göra det på de andras vägnar.”[59]

[59] _på de andras vägnar_, in behalf of the others.

Kungen kastade det ena benet över det andra, drog sig djupt in i[60] länstolen, lade armarna i kors och sänkte huvudet mot bröstet.

[60] _drog sig djupt in i_, subsided more deeply into.

“Nu kan han börja”, sade han i en ton, som om han redan sove.

“Det var en gång[61] fem karlar från den här socknen, som voro ute på älgjakt i skogen”, började prästen. “Den ene av dem var prästen, som vi tala om. Två av de andra voro soldater och hette Olov och Erik Svärd, den fjärde av männen var gästgivare här i kyrkbyn, och den femte var en bonde, som hette Israels Per Persson.”

[61] _Det var en gång_, once upon a time.

“Han skall inte göra sig besvär med[62] att nämna så många namn”, mumlade kungen och lät huvudet sjunka över åt ena sidan.

[62] _Han skall inte göra sig besvär med_, don’t go to the trouble; or, never mind.

“De där karlarna voro goda jägare”, fortfor prästen, “och de brukade eljest ha lycka med sig. Men den dagen hade de gått långt och länge[63] utan att få något. Till sist upphörde de alldeles med jakten och satte sig ner på marken för att språka. De talade om att det inte på[64] hela skogen fanns en plats, som lämpade sig för odling. Det var bara fjäll och moras alltsammans. ‘Vår Herre har inte gjort rätt mot oss, som har gett oss ett så fattigt land att bebo’, sade en av dem. ‘På andra orter kunna människor skaffa sig rikedom och överflöd, men här kunna vi med all vår strävan knappast träla oss till dagligt bröd’.”

[63] _långt och länge_, far and wide.

[64] _på_, in.

Prästen höll upp ett ögonblick, såsom oviss om kungen hörde honom, men denne gjorde en rörelse med lillfingret för att visa, att han var vaken.

“Just då jägarna talade om detta, fick prästen se, att det glittrade i berggrunden på ett ställe, där han hade råkat sparka bort mossan med foten. ‘Det var[65] ett märkvärdigt berg, det här’, tänkte han och sparkade undan en mosstuva till.[66] Han tog upp en stenflisa, som följde med mossan, och som glänste på samma sätt som allt det andra. ‘Det är väl aldrig möjligt, att det kan vara bly det här?’ sade han. Nu rusade de andra upp och makade undan mossan med bösskolvarna. Och när de hade gjort det, sågo de tydligt hur en bred malmåder gick fram i berget. ‘Vad tror ni, att detta kan vara?’ sade prästen. Karlarna slogo loss[67] stenflisor och beto i dem. -- ‘Nog är det väl åtminstone bly eller zink’, sade de. -- ‘Och hela berget är fullt av det’, tillade gästgivaren.”

[65] _var_, is.

[66] _en till_, another; or, one more.

[67] _slogo loss_, chipped off.

När prästen hade hunnit så långt[68] i berättelsen, sågs kungens huvud resas en smula, och ett öga öppnade sig. “Vet han om någon av de där människorna förstod sig på[69] malmer och stenarter?” frågade han. -- “Nej, det gjorde de inte”, svarade prästen. Då sjönk kungens huvud, och båda hans ögon slöto sig.

[68] _hade hunnit så långt_, had got thus far.

[69] _förstod sig på_, knew anything about.

“Både prästen och de, som voro med honom, blevo mycket glada”, fortfor den talande[70] utan att låta sig störas av kungens likgiltighet. “De tänkte, att de nu hade funnit det, som skulle göra dem rika och deras efterkommande även. ‘Aldrig mer skall jag behöva arbeta!’ sade en av dem. ‘Jag skall ha råd att göra ingenting hela veckan igenom, och på söndagen[71] skall jag åka till kyrkan i guldkaret!’

[70] _den talande_, the speaker.

[71] _på söndagen_, on Sundays.

“De voro eljest förståndiga karlar, men det stora fyndet hade gått dem åt huvudet,[72] så att de talade som barn. Så mycken besinning hade de ändå, att de på nytt lade mossan till rätta[73] och gömde malmådern. Därpå togo de noggrant märke på platsen, där den befann sig, och gingo hem.

[72] _hade gått dem åt huvudet_, had gone to their heads.

[73] _på nytt lade mossan till rätta_, put the moss back in place.

“Innan de skildes, kommo de överens, att prästen skulle resa till Falun och fråga bergshauptmannen vad detta var för malm.[74] Han skulle komma tillbaka, så snart han kunde, och intill dess lovade de varandra med dyr ed, att de inte för någon människa skulle förråda var det var, som malmen fanns.”

[74] _vad detta var för malm_, what kind of ore this was.

Kungens huvud lyftes åter en smula, men han avbröt inte berättaren med ett ord. Han tycktes börja tro, att den andre verkligen hade något viktigt, som han ville säga honom, då han inte lät sig störas av hans likgiltighet.

“Så for prästen åstad med ett par malmprover i fickan. Han var lika glad åt att bli rik[75] som någon av de andra. Han tänkte på att han skulle bygga om prästgården, som nu inte var bättre än en bondstuga, och så skulle han gifta sig med en prostdotter, som han tyckte om. Henne hade han eljest trott att han skulle få vänta på i många år. Han var fattig och obemärkt, och han visste, att det skulle dröja länge, innan han fick en sådan plats, att han kunde gifta sig.

[75] _glad åt att bli rik_, happy in the thought of becoming rich.

“Prästen åkte in till[76] Falun på två dagar, och en dag måste han gå där och vänta, därför att bergshauptmannen var bortrest. Äntligen fick han råka honom och visade honom malmbitarna. Bergshauptmannen tog dem i sin hand. Han såg först på dem och sedan på prästen.

[76] _in till_, over to.

“Prästen berättade, att han hade funnit dem i ett berg hemma i socknen, och undrade om det inte kunde vara bly.

‘Nej, bly är det inte’, sade bergshauptmannen.

‘Kanske att det är zink då?’ frågade prästen.

‘Zink är det inte heller’, sade bergshauptmannen.

“Prästen tyckte, att allt hopp sjönk inom honom. Så bedrövad hade han inte känt sig på mången god dag.[77]

[77] _på mången god dag_, for many a day.

‘Har ni många sådana här stenar[78] i er socken?’ frågade bergshauptmannen.

[78] _sådana här stenar_, such rocks as these.

‘Vi ha ett helt berg’, sade prästen.

“Då gick bergshauptmannen närmare, slog honom på axeln och sade:

‘Låt då se, att ni gör ett sådant bruk av det, att det länder både er själva och riket till gagn,[79] för detta är silver!’

[79] _att det länder till gagn_, that it may prove profitable.

‘Jaså’, sade prästen och stod och famlade framför sig. ‘Jaså, det är silver.’

“Bergshauptmannen började tala om för honom hur han skulle bära sig åt[80] för att skaffa sig laglig rätt till gruvan och gav honom många goda råd, men prästen stod huvudyr och hörde inte på vad han sade. Han tänkte bara på hur underbart det var, att det hemma i hans fattiga socken låg ett helt berg av silvermalm och väntade på honom.”

[80] _bära sig åt_, go about it.

Kungen lyfte huvudet så tvärt, att prästen avbröt berättelsen.

“Det gick väl så”,[81] sade kungen, “att när han kom hem och började arbeta i gruvan, så fick han se, att bergshauptmannen bara hade drivit gäck med honom.”

[81] _Det gick väl så_, it turned out, I suppose.

“Ånej, inte hade bergshauptmannen narrat honom”, sade komministern.

“Han kan fortsätta”, sade kungen och satte sig åter till rätta för att lyssna.[82]

[82] _satte sig åter till rätta för att lyssna_, resumed a listening attitude.