# Utvandrarehistorier

## Part 8

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/utvandrarehistorier-50028/index.md

Så vände han sig till Pekka, såg betänksamt på honom och sade med särskildt eftertryck: hvad dig angår, så vet jag värkligen inte rätt hvad jag skall göra. Arbeta kan du nog, men om du också har tillräckligt förstånd för att föras ut på en sådan långresa, det vet jag inte. Såsom du måste ha burit dig åt med hästen, då den bröt benet af sig, är jag inte säker om man kan lita på dig.

Pekka blef röd ända upp i pannan och knep ihop munnen hårdare än någonsin förr, medan han stadigt såg brödren rätt i ögonen, men han svarade ingenting, förrän denne tillade: men om du lofvar att göra precist som jag säger, både på resan och sedan också i Amerika, så tänker jag du kan få följa med.

Då sade Pekka bestämdt: jo, det gör jag. Och så talades det inte vidare därom, men så snart Matti sedan fått torpet utarrenderadt och den nödtorftiga utrustningen var i ordning, begåfvo de sig på väg.

Ända till New-York var det lätt att reda sig, då de alltid träffade någon, som förstod finska, och äfven på järnvägen gick det till en början bra nog, ty de reste i sällskap med landsmän, som skulle till Michigan. Men ju längre västerut de kommo, desto värre blef det, och här sutto de nu i själfva Montana, d.v.s. enligt sin uppfattning alldeles i närheten af Isokylä Antti och kolgrufvan, utan att veta, huru de skulle komma dit. Det var därför det var så bekymmersamt.

Matti tog fram brefvet för att ännu en gång studera namnet på grufstaden. Sedan han sett en stund därpå, steg han upp och gick fram till stationsagenten, som stod i den öppna dörren och tuggade sin tobak, då och då sneglande på de två besynnerliga figurerna, som sutto där midt i solbaddet, utan att ens tala med hvarandra.

-- Tirlots, sade Matti och pekade på en rad i brefvet.

Stationsagenten såg först på Matti och så på brefvet. -- Hvad f--n säger ni? frågade han sedan med suverän amerikansk öfverlägsenhet. Tala något kristet språk, om ni vill bli förstådd. Därmed vände han sig bort, men fick i detsamma syn på en stor fluga, som satt sig rätt emellan Pekkas fötter. Den tog han omsorgsfullt korn på, drog ihop läpparna och sände en lång, brun stråle mot flugstackaren, som blef nästan dränkt och helt och hållet förbryllad, då hon med ens kastades öfver på rygg.

Matti gick tillbaka till sin plats och suckade bekymradt: den karlen förstår ingenting.

-- Han är en dumbom, påstod Pekka, med blicken riktad på den bruna pölen mellan sina fötter, där flugan gjorde vanmäktiga ansträngningar att komma på rätt köl igen.

Matti var påtagligen af samma åsikt och sade därför ingenting, utan läste ännu en gång igenom det dyrbara brefvet, det han dock redan närapå kunde utantill.

-- Här står att Tirlots är i södra Montana, sade han efter en stund till Pekka.

-- Ja, svarade denne, anseende sig uppfordrad att också yttra sin åsikt. Och eftersom det är en grufva, så måste den väl vara bland de där bärgen fortsatte han, visande med en långsam handrörelse söderut, där en räcka bärg syntes resa sig, så långt borta, att deras blånande ytterlinjer nästan smälte ihop med solröken.

-- Det är alt bra långt dit, invände Matti, som nog fattade meningen, men inte ville antaga rådet brådstörtadt för att ungdomen inte skulle tro sig altför klok. Men han tog fram tobakspungen i alla fall och begynte stoppa en ny pipa, och det gaf vid handen, att han kände sig bättre till mods.

-- Låt så vara, svarade Pekka käckt, men om vi gå ända fram till bärgen och sedan följa dem åt öster, så måste vi till slut komma till något ställe där de veta, hvar Tirlots är.

-- Hvarför åt öster?

-- Därför att vi säkert farit förbi. Konduktören skulle inte lämnat oss här, om inte biljetterna varit slut, och Antti skickade nog biljetter ända fram.

Matti sög ett djupt bloss ur pipan, blåste ut röken och betraktade Pekka med en blick af häpen förvåning, blandad med en liten skymt af respekt. Och sedan han öfvertygat sig om, att brödren var vid fullt normal sinnesförfattning, oaktadt den snilleblixt han nyss ljungat fram, steg Matti upp, kastade säcken öfver axeln och sade: låt oss gå! samt begaf sig i väg, utan att egna ens en blick åt stationsagenten, som alt stod kvar i dörren. Pekka följde exemplet, men tycktes erinra sig något i detsamma han slängde säcken på ryggen. Han rätade på sig, bligade stint på stationsagenten, hostade och spottade så ett ärligt tag en tum eller två framför dennes fötter, vände sig om och gick.

Mannen ryckte till och gjorde en åtbörd, som om han velat häjda Pekka, men en blick på dennes ovanligt breda rygg kom honom att ändra tankar, så att han i stället åtnöjde sig med att mumla något om "oförskämda utländingar", då han gick in i huset. Strax på andra sidan järnvägsspåret vidtog prärin, hvilken från stationen såg så jämn och slät ut, där den låg i solskenet, som brände så hett att luften dalrade öfver det brunstekta gräset. Men den var långt ifrån så jämn som den såg ut, isynnerhet då man gick rätt fram, utan att följa någon väg. Det blef en mycket varm promenad, hufvudsakligast för Matti, som hade en tyngre säck att bära på och dessutom ägde betydligt kortare ben. Men han sade ingenting, utan höll jämna steg med Pekka, som als inte tycktes märka, att marken emellanåt var betydligt lös och att buskarna snärjde sig kring hans ben. Han bara strök i väg med långa, maskinmässigt jämna steg, alt under det han höll ögonen riktade på bärgen där långt borta, och munnen hopprässad som om han beslutit att komma fram dit eller bli på vägen.

Solen stod nästan rätt öfver deras hufvuden, då de begåfvo sig på väg, och den var lågt nere, då de kommit så långt, att enskildheterna af bärglandet började bli tydliga -- och ju mera de kunde uppfatta däraf, desto mera sjönk Mattis mod. Det var inte als en lång, jämn vall, såsom han förestält sig, utan ett förfärligt virrvarr af utsprång, höjder, dalar, klippor och bärg, längs hvilka man omöjligt kunde vandra framåt i någon bestämd riktning, isynnerhet inte då det började lida mot natten.

Slutligen kommo de, vid foten af de första höga kullarna, till en liten bäck, som korsade deras kosa, och där stannade Matti och satte säcken ifrån sig.

-- Det här bär för f--n i våld, sade han trumpet. Om vi komma in bland de där bärgen, så hitta vi aldrig ut igen, sedan det en gång blifvit mörkt. Jag går inte längre i kväll.

Pekka slängde sin säck tämligen omildt åt sidan och tog sig en lång klunk vatten ur bäcken, hvarefter han, synbarligen uppfriskad, började stoppa sin pipa -- alt utan att säga ett ord.

Matti läskade också sin gom och sträckte sedan ut sig på marken, stödande nacken och ryggen mot sin säck. Men han kände sig inte upplagd för tobak. Det var ju i alla fall han, som var den äldre och som därför borde haft mera förstånd än att låta en pojke narra sig i väg inåt vildmarken. Om de i stället hade följt järnvägen, funderade han, så hade de väl slutligen kommit till någon stad eller by -- ehuru det visst var sant, att det här i landet var förfärligt långt från den ena staden till den andra. Och under det han funderade, sjönk solen alt lägre och lägre och blef alt rödare och rödare, hvilket väl i Amerika som annorstädes i världen betydde att natten var i antågande. Det började se altmera bekymmersamt ut, och Matti suckade så tungt, att det nästan ekade, men det bekom inte Pekka det minsta. Han bara rökte och såg ut som om han ännu inte tyckt läget vara alldeles hopplöst.

Så sände solen sin sista glöd öfver prärin och öfver de brungula kullarna, som fingo en sådan lefvande varm färg därvid, och öfver de grå bärgväggarna, så att de skimrade i rosenrödt, och sist öfver de höga, snöklädda topparna längst borta, och bragte dem att glimma i orange och blodrödt, tills det såg ut som om de brunnit. Och ögonblicket därpå sjönk det stora, glödande klotet bort under synranden, och skuggorna begynte krypa upp längs kullarna och sedan längs bärgen, alt högre och högre, tills de nådde snötopparna och släckte det granna ljuset, så att snön med ens blef hvitgrå, af en dödlik, kall färg, som kom en att frysa, då man såg därpå.

Nere vid bäcken hade det också blifvit mörkt. Pekkas pipa glimmade ännu som en jättestor, röd lysmask, men Mattis andetag, regelbundna och skärande som om de frambragts af en såg, förrådde, att han för tillfället glömt sina bekymmer.

De hade i stället nu begynt inkräkta Pekkas sinne. Vanligen var det så, att han behöfde längre tid än Matti för att öppna sin hjärna för en viss tankegång, men så tänkte han så mycket grundligare i stället, när han en gång började på. Och nu hade han börjat riktigt på allvar, ty såvidt han förstod var där ingenting annat att göra än att vända tillbaka till järnvägen, så snart det blef dager. Det hade Matti tydligen beslutit -- och sedan visste man inte, om det als mera skulle bli möjligt att komma till kolgrufvan, där Antti och de andra förtjänade sådana stora pengar. Och Pekka kände sig ändå alldeles öfvertygad om, att den låg någonstädes där inne bland bärgen.

Därvid blickade han dit uppåt i mörkret, och då tyckte han sig ett stycke längre fram och högre uppe se likasom ett återsken af sin egen glimmande pipa, men större och klarare. Pekka gnuggade sig grundligt i ögonen, och så såg han igen uppåt. Det var eldsken, därom fans inte något tvifvel.

Han sträckte ut foten, stötte till Matti och sade, då denne öppnade ögonen.

-- Där uppe på bärget fins folk, som tändt en eld.

Matti reste sig och såg. Jaa, eldsken var det, och det kunde inte betyda annat än att där också fans folk, hvarför han, utan att slösa några ord, tog sin säck på ryggen och vandrade i väg längs bäckstranden, följd tätt i spåren af Pekka.

Det blef en förfärligt besvärlig vandring, öfver stock och sten, genom buskar och snår uppåt kullen, som ställvis var så brant, att de blott med största möda kunde hålla sig på fötterna. När de slutligen, andfådda och drypande af svett, nådde fram till eldskenet sågo de, att det lyste genom fönstret till ett slags hus, som var till hälften nedgräfdt i jorden, och då de blickade ned i dalen på andra sidan sågo de några dussin andra dylika ljus glimma genom mörkret.

Matti såsom den äldre öppnade dörren, så snart han återfått andedrägten och steg in.

Midt i det lilla rummet stodo ett par toma packlådor, och omkring dem sutto fem män med hattarna på hufvudet och spelade kort vid skenet af en liten lampa utan glas. En hög af filtar i ett hörn af rummet, ett stenkrus af innehållsrikt utseende på golfvet invid packlådorna och några kokkärl af järnplåt på den af stenar slarfvigt hopfogade spiseln, fullständigade möbleringen.

-- God afton, sade Matti höfligt på finska.

-- Hello boys, svarade ett par röster, snalk in. Men ingen af de spelande tycktes ha tid att egna någon vidare uppmärksamhet åt nykomlingarna, hvarför desse lade sina säckar i ett hörn och satte sig på filthögen samt drogo fram sina pipor och begynte hjälpa till att göra den rökfylda luften ännu tjockare.

Om en stund kom spelet till ett slut, och då togo spelarne de båda främlingarna i närmare skärskådande.

-- Tag er en tår! uppmanade värden på stället och sköt med foten fram kruset till Pekka, som satt närmast.

Pekka, som fullkomligt förstod, hvarom det var fråga, torkade sig artigt om munnen med baksidan af handen och satte så kruset till läpparna.

-- Tack, sade han på finska, sedan han slutat.

-- Halloh! ropade värden, hvad sade ni?

Pekka grinade vänligt till svar, men sade ingenting.

-- Talar ni inte engelska, gossar? frågade en annan af männen.

-- Förstår inte, svarade Matti, på hvilken den frågande råkat kasta sin blick.

-- Det här ä' alt några söta djur, sade mannen, vänd till sina kamrater. Nu ska' vi ha det skämtsamt och se hvad slags stoff de här gossarna äro gjorda af.

Därmed vände han sig på nytt till främlingarna och började öfverhopa dem med en ström af kvickheter af det slag man inte gärna kan få höra annat än bland grufarbetare och cowboys ute i västern. De andra skrattade och hjälpte till det bästa de kunde, medan Matti och Pekka sökte se vänliga ut och hålla så god min som möjligt.

Men då oväsendet blef altmera högljudt och inte det minsta tvifvel mera kunde råda om att de och inga andra voro föremål för driften, förändrades Mattis vänliga min till en af både förbittring och fruktan, medan löjet på Pekkas breda mun stelnade till ett grin, och hans ögon fingo samma uttryck som då någon fordom hemma på skogstorpet började tala om hästen.

Misstagande sig på de båda främlingarnas fredlighet och eggad till alt större ansträngningar af kamraternas bifall, fick den, som börjat skämtet, med ens en ny idé. I ett nu drog han revolvern ur bältet, riktade ett ögonblick och sköt nästan i samma sekund pipan ur Mattis mun.

-- Herre Jesus! nu börja de skjuta! skrek denne och kastade sig bakåt mot väggen. Men Pekka glömde tvärt både sin säflighet och sin omogna ålder, rusade upp och vred med ett våldsamt grepp revolvern ur skämtarens hand, medan han samtidigt med andra handen fattade honom i strupen och slog honom i golfvet så ledigt som om han slagit i kull en kägla.

Mannen sprang upp igen, men Pekka höll honom tillbaka och sade -- på finska naturligtvis -- man skall inte leka med pistolen, det händer lätt en olycka.

Skämtaren sökte slita sig lös, men de andra, som tydligen ansågo att skämtet gått långt nog, lade sig emellan och då Pekka, inseende att ingen vidare fara var för handen, räckte revolvern tillbaka åt dess ägare, skakade denne hand med honom på det hjärtligaste och sade, att så präktiga näfvar hade han inte ofta råkat ut för. Och så gick kruset laget rundt.

-- Månne vi inte borde ge oss i väg nu? sade Matti sedan han sväljt sin andel. Det är farliga karlar, som bara för ro skull skjuta pipan ur munnen på folk.

-- Nu vet jag hvad de tala! utropade en af amerikanarne, som noga lyssnat till Mattis ord. Det är finska, det fins en hel hop af dem äfven i Deer Lodge.

-- Tirlots! utbröt Matti i högsta förtjusning. Trilots! och därmed gick han fram till mannen och skakade hans hand på samma sätt som en annan handterar en pumpstång.

-- Menar ni Deer Lodge? frågade amerikanaren. Är det dit ni ämnar er? Hvarför har ni kommit den här vägen, då ni kunnat slippa ända fram med tåget. Härifrån har ni sex timmars marsch öfver bärgen och inte just någon chaussée att marschera på häller.

Det var naturligtvis alt hebreiska för Matti. Men det förstod han att de ändtligen fått tag på någon, som kände vägen till Tirlots, och därför lade han sig, då sällskapet om en stund skildes åt, till hvila på blanka golfvet med större sinneslugn än på mycket länge.

På morgonen förde amerikanaren dem in på rätta vägen, pekade uppåt bärgen, dit den ledde och sade ett par gånger: Deer Lodge.

-- Bra, bra! svarade Matti, nickade våldsamt till tecken att han förstod, och efter ännu en handskakning med vägvisaren vandrade de båda bröderna med gladt mod framåt på väg till Tirlots och Isokylä Antti.

Men då de gått en half mil eller så och Matti fått tid på sig att öfvertänka alt, som inträffat på det sista dygnet, vände han sig till Pekka och sade med eftertryck:

-- Jag tror ändå inte att det var ditt fel, att hästen bröt benet af sig i våras.

Och Pekka prässade inte ihop munnen, utan öppnade den till det bredaste löje han kunde åstadkomma.

Nikolaïpolka.

Om jag inte helt och hållet missminner mig, var det sommaren 1876 -- utställningssommaren -- jag i Helsingfors första gången hörde Nikolaïpolkan. Vi hade, några kamrater och jag, legat ute i skärgården en månad eller så, för att läsa, hette det. Men i själfva värket hade vi nog njutit mera af segling, saltvatten och hafsluft än af den rikliga andliga spis våra medhafda juridiska och andra luntor bjödo på. Och så hade vi seglat in till Helsingfors för att vara med om öppnandet af den stora utställningen, kring hvilken allas intresse sedan månader samlat sig.

Det kändes helt behagligt och civiliseradt igen att på kvällen efter öppningshögtidligheterna sitta på Brunnsparksverandan och se på folkvimlet och stojet nedanför samt lyssna till musiken, som utfördes af chevaliergardets från Petersburg ståtliga orkester. På den tiden var det något nytt i Helsingfors att höra musik af Petersburgska gardesorkestrar, hvarför publiken också genom ifriga applåder visade att den senterade det ovanliga nöjet.

De hvituniformerade musikanterna hade redan spelat åtskilliga stycken till allmän gamman och belåtenhet, då man hängde ut en ny nummer på estraden, hvilken i ordningen kommer jag inte numera ihåg.

Och så togo musikanterna instrumenten från munnen och sjöngo Ni-ko-lai. Det lät högst lustigt, då man inte hört det förut, hvarför det också blef sådana applåder, att stycket måste tagas dacapo. Och då sjöngo musikanterne Hel-sing-fors, hvilket naturligtvis uppväckte ännu mera jubel.

Nikolaïpolkan blef ett bravurnummer, som spelade snart sagdt hvar kväll ute i Brunnsparken till den under utställningssommaren ständigt växlande och ständigt talrika publikens oförminskade fröjd. Men så togs stycket upp också af diverse andra orkestrar och spelades följande vinter på både enskilda och offentliga baler, på populära konserter och vid alla möjliga andra tillfällen, så att publiken snart fick hjärtligt nog däraf, och då försvann polkan småningom från repertoarerna.

De följande åren kunde det visst någon gång hända att ett positiv eller en dragharmonika återkallade Nikolaïpolkan och julidagen 1876, då utställningen öppnades, i min hågkomst, men till och med positiven och dragharmonikorna följa ju på sätt och vis med sin tid, om ock vanligen ett bra stycke bakefter, och då kom det sig, att hela polkan slutligen helt och hållet försvann åtminstone ur mitt minne.

* * * * *

För några år sedan råkade jag hamna nere i miniatyrepubliken Costa Rica. Resan hade gått genom den västindiska arkipelagen till Colon vid Panamakanalens östra mynning och därifrån upp till Puerto Limon, republikens i fråga enda hamn vid atlantiska kusten och därhos ett af de osundaste hål på jordklotet. Två dagar hade jag fått lof att vänta där och hade såsom en liten välkomsthälsning redan haft en lindrig släng af klimatfebern, hvilket just inte bidragit till att sprida en soligare dager öfver saker och ting. Så hade jag skakat större delen af en dag i en Costa Ricansk järnvägsvagn, och hvad det vill säga, vet ingen, som ej försökt det. Och dagen därefter hade jag tillbragt åtta timmar i en mexikansk sadel på en häst, som trafvade hårdare än någon häst jag förut ridit, och det på vägar, dem mina europeiska fördomar inte tilläto mig att betrakta såsom vägar als. På eftermiddagen hade jag slutligen kommit fram till hufvudstaden, våt, smutsig och sönderbråkad samt med det angenäma medvetandet att jag inte kände en lefvande själ på hela orten och inte ett ord af det språk där talades.

Mina tankar och funderingar voro inte särskildt trefliga, där jag satt i mitt rum på hotellet och med en viss nyfikenhet mönstrade asgamarna, "the buggards", som sutto på ett tak strax utanför. Men jag var så pass trött i alla fall att inte ens mina dystra betraktelser länge förmådde hålla mig vaken, utan glömde jag snart nog både buggards, spanjorer, järnvägsarbetare och alt annat i en sömn så djup, som man blott kan njuta den efter åtta timmar i en mexikansk sadel på en hårdt trafvande häst.

Jag inte ens drömde under förra delen af natten, men på morgonsidan kommo drömmarna i stället i en sådan omöjligt sammanblandad hop, att jag inte fick någon reda i dem als. Endast det stod slutligen klart för mig, att jag igen satt på Brunnshusverandan i Helsingfors, hörde på Nikolaïpolkan i sällskap med några studentkamrater, som talade spanska och voro svartklädda som buggards allihop. Då vaknade jag, men det tog mig någon tid, innan jag fick klart för mig hvar jag var, ty ljöd det alt fortfarande i mina öron. Det var militärorkestern, som spelade utanför presidentpalatset, förklarade negerynglingen, som kom in, då jag tryckte på knappen till ringklockan.

Den spelade idel gamla bekanta saker, den Costa Ricanska militärorkestern, och de läto så märkvärdigt trefliga alla de kända melodierna, både Nikolaïpolkan och marschen ur Tiggarstudenten och Läderlappsvalsen och alla de andra. Jag låg kvar i sängen så länge morgonkonserten varade, lyssnande till musiken och tyckte, att jag på det hela ändå inte var så alldeles långt borta från all civilisation som det förefallit mig aftonen förut.

* * * * *

En vecka senare hade jag öfvertagit befälet öfver en trupp järnvägsarbetare långt inne i urskogen, genom hvilken den nya linjen gick fram. Det var min första erfarenhet af järnvägsarbete i tropikerna och den var inte rolig, ty midt på dagen hade en förtviflad regnskur genomblött såväl arbetarne som mig, och efteråt hade solen bränt så hett, att vi närapå kväfts af utdunstningarna från den våta, uppgräfda jorden. Åtminstone föreföll det mig så; det var ju min första dag ute på arbetet.

Och inte blef min stämning gladare, då vi kommo tillbaka till lägret och jag tog mitt rum, som blifvit repareradt under dagens lopp, i besittning. Det var den luftigaste bostad jag någonsin sett och liknade ingenting så mycket som en hönsbur, uppförd af käppar som den var, med bara marken till golf, och springor så vida, att man kunde sticka handen och armen igenom dem öfveralt i väggarna. Också var det omöjligt att bränna ljus där sedan mörkret inträdt, ty alla de miljoner flygfän, som nattetid svärma omkring i tropikerna, flögo ut och in och surrade kring ljuslågan på ett sätt så nervretande att jag hällre satt i mörkret, men det var inte särdeles trefligt det häller.

Om en stund kom emellertid den tyske föreståndaren för lägerkommissariatet in till mig, och då blef det samspråk af, men tämligen matt och enstafvigt. Snart nog domnade det bort helt och hållet, så att vi sutto alldeles tysta och blossade på våra pipsnuggor så de glimmade i mörkret. Utanför väggen till mitt rum stod ett väldigt brödfruktträd, hvarunder en hop af arbetarne slagit sig ned, men de tycktes häller inte böjda för samtal utan gjorde som vi -- sögo på sina pipor så de glödde som en hop jättelysmaskar i den djupsvarta skuggan under trädet. Det tyckte en af dem påtagligen blef ledsamt, hvarför han gick efter sin dragharmonika och började kvintilera på den. Först var det blott några ackord han frambragte, så några takter af en marsch och så kom -- Nikolaïpolkan.

"Da legt das verfluchte Rindvieh wieder los mit seiner Polka", sade tysken, och tillade att mannen nu i tre veckor, eller ända sedan han hämtat tjutvärket från San José, så godt som hvar afton undfägnat sina åhörare med samma stycke. Men jag bad honom inte svära öfver Nikolaïpolkan och berättade hvilka minnen den väckt hos mig, då jag några dagar tidigare hörde den uppe i hufvudstaden.

"Meinetwegen", sade tysken. "Nog får vi snart tillräckligt af de minnena, om den där karlen håller på några veckor till".

Det gjorde musikanten emellertid inte, utan öfvergick snart därefter till ett annat favoritstycke. Och så mycket hade Nikolaïpolkan igen uträttat, att jag kom in på helt andra tankar och somnade helt godt i min hönsbur.

* * * * *

Frampå vintern lämnade jag San José i sällskap med min tyske vän från urskogsregionen. Efter tre långa dagars ridt i förfärlig värme och på ännu mera förfärliga vägar kommo vi till den punkt vid San Carlos floden, där vägen tog slut, och där funno vi att vi igen låtit lura oss af infödingarnes besynnerliga sätt att meddela uppgifter om orter och afstånd -- och allting annat med för resten. I stället för en by såsom vi väntat fans där endast en usel koja, bebodd af en halfindian, som inte egde mera än en enda liten kanot den han hvarken kunde hyra eller sälja åt oss. Men en timmes väg längre nedåt floden fans en landtmätarstation, som ständigt stod i förbindelse med kusten, och dit åtog han sig att föra oss i sin kanot.