# Utvandrarehistorier

## Part 7

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/utvandrarehistorier-50028/index.md

Det kan ju nog hända att luften i Mills inte var den bästa, men misstänkligt är i alla fall, att pastorns lust att flytta också i någon mån berodde därpå, att hans församlingsbor redan blifvit tillräckligt amerikaniserade för att hota honom med tjära och fjäder, ifall han en gång till uppträdde full i predikstolen. Huru som hälst var han böjd för att flytta öfver till Anoka och i dag skulle han hålla bibelförklaring i Salmelagårdens sal.

Tidigt på eftermiddagen kom tåget med pastorn. Fredsdomaren Tuhkala, den amerikanska handelsmannen, Salmelahusbonden och några andra honoratiores togo emot honom på stationen, medan resten af menigheten samlat sig i en tät klunga på vägen, en bit från gården där samlingen skulle ske. Pastorn smålog vänligt mot de medborgare, som togo emot honom, protesterade mot att Salmelavärden tog hans nattsäck, men gaf med sig och satte sig, följd af de öfriga, i gång utåt vägen, sedan han med en min som om sådant vore långt under hans värdighet, höflig men bestämdt afböjt Tuhkalas invit till hela sällskapet att först taga ett litet glas.

Reputerlig att se var han just inte, där han gick ett halft steg före de öfriga. Ansiktet var fett och blött, slätrakadt och försedt men en näsa, som visade näsborrarna rätt framifrån. Munnen stor, rund och fuktig och ögonen små, men oroliga och likasom ständigt på spaning. Då han kom fram till gruppen af församlingsbor på vägen, nego kvinfolken djupt och karlarna togo betänksamt hattarna af sig, medan pastorn gång efter annan långsamt och värdigt böjde på hufvudet och sade: god dag, god dag kära vänner! En pojke knyckte sin syster i kjolen och sade: ser du så'na stickor till ben han har! och manade henne och två andra flickor att flina.

Men pastorn märkte det inte, utan gick vidare fram mot huset, där han försvan i främmand, kammaren innanför salen, sedan han med ännu ett fett tacksamhets småleende tagit sin nattsäck af värden. Och omedelbart därpå började menigheten stillsamt intaga sina platser, en del på stolar och andra på bänkar och bräder lagda på packlådor.

Så snart alla voro inne, kom pastorn ut och gick med afmätta steg och ett mildt smålöje fram till sin plats bakom bordet, som var klädt med en hvit duk. Han hade klädt om sig och bar nu en riktig prästrock med mycket smala ärmar och en lång rad knappar, hvaraf likväl endast den öfversta var tillknäpt, medan de andra stodo öppna och visade en misstänkligt tjock urked, som liknade guld och var fästad inne i fickan med en säkerhetsnål. Pastorns klocka hade altid råkat stanna på något obegripligt sätt, "just i dag på morgonen".

-- Låter oss bedja, sade han efter det han harklat sig och kastat en snabb blick öfver församlingen. Och sedan han lagom länge hållit hufvudet lutadt mot sina sammanknäpta händer, höjde han det och sade med vacker betoning, att han ämnade tala om synden -- ty syndare äro vi ju alla!

Det var en utläggning om synden i allmänhet och om svalg och dryckenskap isynnerhet han gaf till bästa, och det var ord och inga visor Anokaboarna fingo höra -- de som aldrig gjort sig skyldiga till värre svalg än att någon enda gång äta sig till magvärk på fläsk och nypotäter och som inte hade råd att dricka något så när ordentligt mera än ett par gånger om året på sin höjd.

Men pastorn, som föregående afton tagit ett grundligt afsked af några likatänkande själar i Mills, hade en dunkande känsla i hufvudet, och den dref honom till en dånande predikan öfver "djäfvulen i buteljen", såsom han fann lämpligt titulera den bondfinkel som serverades i Mills, och därmed lyckades han så skaka upp sina åhörare, att kvinfolken begynte snyfta högljudt och karlarna sågo allvarsamma ut, medan barnen, skrämda af skrikandet och de rysliga orden, tryckte sig tätt till hvarandra eller till sina mödrar och darrade i sina små samveten, fast de aldrig smakat ens bondfinkel.

Sedan pastorn slutat utläggningen, tog han med sin annandagshesa röst upp en salm, men då de flesta af församlingen inte på långa tider varit med om någon gudstjänst, riskerade bara två äldre kvinnor falla in, och det blef en så lustig trio att barnen glömde både djäfvulen i buteljen och alla andra djäflar, och begynte fnittra igen. Men pastorn tystade dem med en allvarsam blick, slutade sången med endast en vers och bad därefter med en ovanligt väl prononcerad darrning i rösten: Härran välsigne eder och bevare eder. -- -- -- Så drog han sig tillbaka igen i det inre rummet, medan menigheten sakta troppade ut och samlade sig i en klunga utanför huset samt begynte i halft hviskande ton utbyta åsikter om pastorns utförsgåfvor, hvilka slagit an på dem såsom särdeles framstående.

Det blef därför häller ingen diskussion, då Salmelahusbonden om en stund kallade männen tillbaka in i salen och frågade, hvad de tänkte om byggandet af en kyrka. Han för sin del var fullt tillfreds med det han hört och vore färdig att stå vid sitt löfte om fri tomt så nära staden som hans ägor sträckte sig, utom att han naturligtvis såsom alla andra skulle bidraga med virke och dagsvärken. Ingen opponerade sig, utan man kom öfverens om, att följande lördagmorgon hvarje arbetsför karl skulle infinna sig på byggnadsplatsen, jordägarne med endel virke och de andra försedda med värktyg, så att man kunde få huset upp med ens. Salmelavärden åtog sig att räkna ut, huru mycket stolpar, bräder och annat det skulle behöfvas, så att enhvar i tid kunde få veta hvad han hade att hemta, och så skildes de församlade åt, nöjda och belåtna allesamman och pastorn inte minst.

Den enda, som hade sina dubier om hela företaget var fredsdomaren. Om den där prästen -- eller hvad han nu var, ty inte såg han riktigt ut som en präst -- värkligen ämnade på fullt allvar börja bråka om nykterhet, så kunde det göra en betydlig skilnad i hans, Tuhkalas, affärer. Inte för att det egentligen söps så betydligt i Anoka, men hvar gång någon farmare kom för att köpa något i butikerna, tittade han också in i Tuhkalas lokal, och det blef hela hopen slantar på året. Han satte sig redan samma afton ned och skef ett bref till postmästaren i Mills, som också var finne, anhållande att få veta alt, som var kändt om pastor Lahti. Och när svaret kom, grinade fredsdomaren illmarigt, ehuru han ansåg klokast att tillsvidare behålla nyheterna för sig själf. Det hade ju ingen brådska, man kunde alltid först se hvad prästen tog sig för, då han blef litet varm i kläderna.

Lördagen kom och med den en ovanlig rörelse i det tysta Anoka. Tidigt på morgonen kommo farmare med sina vagnar, lastade med bräder, pålar och takspån, och omedelbart därpå började hamrandet och sågandet. De voro timmermän hvarenda man, österbottningar allesamman, så det gick som en dans att sätta upp huset, som bygdes på vanligt amerikanskt sätt: bräder på korsvirke. När eftermiddagen kom och med den kvinfolken, som hemtade mat och kaffe åt de arbetande, var endast en del af taket otäckt, alt det öfriga var gjordt, och då föreslog pastorn, att menigheten skulle taga sig en svängom. Man var i ett fritt land, sade han, och behöfde als inte fästa sig vid gamla fördomar. I Guds hus kunde man fröjdas lika väl som bedja; Herren hade visst ingenting emot oskyldig glädje.

Man såg smått förvånadt på hvarandra, ovan vid sådan liberalitet från den andliga myndighetens sida, men ett par unga karlar, som inte varit med om en dans på mycket länge, skyndade till sitt kvarter, ett knapt stenkast därifrån, och hemtade en dragharmonika. Den tog pastorn hand om och visade sig genast vara en riktig öfverdängare i dansmusik, så balen inom kort var i full gång. Både yngre och äldre grepos af danslusten, så att glädjen snart stod högt i tak, eller rättare i sky, ty taket var ju ännu så länge öppet i midten. Och balens erkända drottning var Salmelas Agatha, den enda unga flickan i hela samlingen, där alla de andra fruntimren endera redan för länge sedan voro gifta eller också ännu riktiga barnungar, och därför skulle naturligtvis hvarenda karl ha sig en sväng med henne.

Själfva pastorn blef något senare på kvällen så lifvad, att han slängde handklaveret i vrån, dansade fram till flickan med sprattlande polkasteg och grep henne om lifvet, i det han ropade till menigheten: nu sjunga vi en polska godt folk! Och så stämde han själf upp en lustig melodi till ord, som åtminstone hemma inte ofta sjungas i kyrkan, och församlingen skrålade med, medan pastorn svängde Agatha rundt, satte ömsom klacken och ömsom tån i golfvet och stampade så dammet rök. Det var en lifvad afton, som länge efteråt talades om i Anoka, den, då den nya kyrkan invigdes.

När dansen sent på natten tog slut, anmälde pastorn, att han följande dag igen skulle hålla bibelförklaring hos brodern Salmela, och då skulle han taga upp kollekt för den nya kyrkan, som under följande vecka skulle bli så färdig att den kunde begagnas. Det behöfdes en hel del medel för altare och kyrkokärl samt ett och hvarje annat, och därför hoppades han, att församlingen inte skulle visa sig njugg.

-- Det var f--n till lifvad präst vi fått! sade bokhållar Wuori från handelsbutiken, då han vandrade hem i sällskap med fredsdomaren. Jag har aldrig sett maken.

-- Inte jag häller, svarade Tuhkala tort. Men kanske vi få se än mera bara vi vänta.

Följande dag var pastorn emellertid mycket värdig igen och höll en så vacker bibelförklaring, att han fick in elfva dollars och en half vid kollekten. Han lät genast församlingen veta, att han nästa söndag skulle hålla nattvardsgång i den nya kyrkan och på aftonen skref han till Minneapolis efter vinet.

På kyrkan arbetades det sedan träget, taket gjordes först i ordning, så satte man upp ett altare, och mot slutet af veckan bad pastorn några af kvinfolken binda kransar och guirlander af gröna blad och blommor. På lördagen var alt färdigt och såg helt ståtligt ut, fastän fönstren ännu inte voro insatta. Men de gröna guirlanderna kring fönsteröppningarna, kransarna på väggarna och blommorna kring altaret, till hvilket Salmelavärdinnan lånat ett lakan, skylde alla möjliga brister.

Nattvardsvinet kom också lördagmorgon med godståget, ett stort krus och ett litet, som kunde hålla ett stop eller så, och som kom Tuhkala att smågrina, då han såg det på stationen. Men han var likväl villig att låna pastorn en större mugg att användas såsom kalk, och i handelsbutiken köptes ett skålpund små, hvita thébiscuits, som dögo till oblater, ty dem hade pastor Lahti glömt och bara tänkt på våtvarorna. Alt var i ordning om aftonen, och i hela omnäjden fans inte en själ, som inte ämnade vara med om den första gudstjänsten i den nya kyrkan. Så godt som hvarenda kvinna i församlingen och en hel hop karlar dessutom hade anmält sig till nattvardsgång, och pastorn höll lördageftermiddag ett det vackraste skriftermål i sitt eget rum i kyrkobygnaden, dit han flyttat in dagen förut.

Söndagsmorgonen gick solen upp strålande klar och lyste öfver ett landskap, hvars fridfulla täckhet väl kunde stämma till andakt redan i och för sig. Sjön låg lugn och blank, med här och hvar en ring, då någon fisk slog i vattenytan, och tid efter annan fårades den jämna spegeln af en båt, som, fullastad med hälgdagsklädda och hälgdagsstämda människor, styrde mot Salmelastranden. På långt håll syntes kyrkan, öfverst på den långsluttande kullen, prydd med riktiga gröna björkar vid knutarna och på båda sidor om dörren, och med en amerikansk flagga svajande från takåsen. Det var Salmela Heikkis, pojkens idé, den han utfört tidigt på morgonen, efter att föregående afton han fått låna flaggan af Tuhkala, som i sin egenskap af myndighetsperson lagt sig till den, den senaste fjärde Juli.

Från östan och västan, från norr och söder kommo farmarne med sina familjer, åkande, gående eller roende, tills väl ett femtiotal samlats vid kyrkan. Först gingo alla fram till dörren, på hvilken pastorn spikat upp ett anslag, förkunnande att gudstjänsten skulle hållas kl. 9 och kl. 11, nattvardsgång efter hvardera, och aftonsång kl. 6. _Obs!_ kollekterna vid alla tre tillfalla vinkassan.

Gubbarna, och gummorna med för resten, nyste välbehagligt -- det föreföll alt så hemvant och bekant -- och slogo sig sedan ned här och där på kyrkbacken, alldeles som de plägat förr i världen där hemma, för att vänta på gudstjänstens början.

Och vänta fingo de. Klockan blef nio, hon blef half tio och närmade sig slutligen tio, men ingen pastor syntes till, och dörren förblef stängd. Man undrade, först tyst, sedan alt mera högljudt öfver orsaken till den långa väntan, och ju mera man i de olika grupperna utbytte tankar därom desto mera förvånade började minerna bli. Slutligen tog Salmela Heikki, som med största otålighet väntade ett berömmande ord af pastorn för sin vackra idé med flaggan, mod till sig och stretade upp längs hörnpålen under pastorns rum, som låg ut öfver sluttningen och därför några fot öfver marken. Utmed den smala, utskjutande listen vid golfvet praktiserade han sig sedan, hållande sig med händerna vid fönsterkarmen, ett steg åt sidan och kastade en blick in i rummet. Hans ansikte fick ett skrämdt uttryck och händerna släpte genast sitt tag så att han tungt föll till marken.

-- Hvad har du för dig? frågade hans far strängt. Han satt på en stubbe nära till, språkande med fredsdomare Tuhkala och märkte först nu, hvad sonen tagit sig före.

-- Pastorn är sjuk, svarade pojken med häpen min. Han ligger på golfvet.

-- Ah hm, hostade fredsdomaren. Han anade genast hvad det var och uppmanade därför Salmelahusbond att komma med honom in och se huru det var fatt.

Dörren var stängd inifrån, men endast med hake, hvarför Tuhkalas knifblad utan svårighet öppnade den. I det inre rummet låg pastorn ganska riktigt på golfvet nära tröskeln.

-- Han är död, hviskade Salmelavärden häpet.

-- Var inte rädd, svarade fredsdomaren, han kvicknar nog till igen. Därmed gick han fram till pastorn, som var iförd sin prästrock och tydligen ämnat sig ut då han föll, och klef med ett långt steg öfver den liggande kroppen samt såg sig omkring i rummet, medan Salmelavärden från dörren tog en öfverblick af situationen.

-- Full är den f--n, sade Tuhkala, i det han pekade på det mindre kruset, som kommit dagen förut och nu låg tomt på golfvet invid pastorns bädd. Ur det stora kruset med nattvardsvin hade han också sökt hälla något i muggen, men om för att användas i kyrkan eller för att skölja ned whiskyn med, kunde åskådarne inte afgöra. De sågo endast, att han hällt ut en hop på golfvet, där det runnit ända fram till dörren, och själf låg pastorn nu med hufvudet och halfva kroppen i den heliga vätskan.

Salmelavärden försökte resa upp honom, och då öppnade han ögonen,

-- min -- -- -- lekamen -- -- -- blod, stönade han otydligt, men då blef värden vred, svor till och lät pastorn handlöst falla tillbaka på golfvet.

-- Låt honom ligga, tills han nyktrar till, sade fredsdomaren. Sedan kunna vi köra honom härifrån -- ifall andra tänka som jag.

Två eller tre nyfikna ansikten visade sig i ytterdörren, uppfattade situationen i en blink och försvunno igen. Innan fredsdomaren och Salmelahusbonden ännu hunnit stänga dörren efter sig, hade underrättelsen om, hvarför pastorn var förhindrad att hålla gudstjänst och nattvardsgång flugit från mun till mun bland de väntande, hvilka likasom af instinkt alla skockade sig tillsamman under ett indigneradt sorl, som tydligt nog angaf hvad de tänkte.

Det var inga milda omdömen, som fäldes öfver pastor Lahti under den närmaste kvarttimmen, och hade de yngre karlarna fått råda, så skulle han blifvit släpad ned till sjön, badad där tills han blef nykter igen och sedan pryglad ut från Anoka. Men de äldre ville inte veta af några amerikanska seder. På deras bestämda yrkande beslöt man att låta honom sofva ruset af sig och därefter meddela honom, att Anoka inte hade något vidare bruk för honom. Salmelavärden och fredsdomaren fingo i uppdrag att öfverbringa menighetens enhälliga consilium abeundi, och därefter skildes församlingen åt i allsköns stillhet. Det var nästan som om de skämts för hvarandra inbördes och hälst undvikit att vidare tala om saken.

-- Du får föra ordet, då vi gå till honom, sade Salmelavärden. Och det åtog sig fredsdomaren mer än gärna. Han skulle nog föra ordet.

Länge behöfde de häller inte vänta på tillfälle att tala med pastorn, som på aftonsidan själfmant kom öfver till Tuhkala. Och Salmelavärden, som såg honom begifva sig dit, skyndade efter, så att han kom fram nästan samtidigt.

Pastorn hade inte behöft fundera länge öfver hvad som händt, då han vaknade upp. En enda blick på det toma whiskykruset och på det utspilda vinet hade varit tillräcklig för att visa honom huru landet låg. Men då han inte kom ihåg, att någon varit inne hos honom tidigare på dagen, så tänkte han, att situationen kanhända inte ännu var alldeles hopplös, och styrde därför i väg till fredsdomaren för att litet sondera terrängen.

Salmelavärdens ankomst och Tuhkalas bistra min gjorde det genast klart, att alt inte var som det borde, men pastorn var inte den som lät förbluffa sig af småsaker.

-- God afton, sade han snäft. Jag kom öfver hit för att fråga, hvarför ingen människa i hela Anoka varit kristlig och barmhärtig nog att se till mig i min nöd och plåga i dag. Där har jag legat sjuk nästan till döds, och ingen har så mycket som bjudit mig en dryck vatten, nej, inte ens kommit för att se om jag behöfde något. Sannerligen säger jag er -- han höjde handen och skakade den framför den till ytterlighet förbluffade Salmelavärdens ansikte -- detta skall eder vedergäldt varda. Säger icke skriften -- -- --

Men nu hade fredsdomaren återfått målföret och han vardt arg med besked.

-- Hör på du, hästdoktor, afbröt han pastorns tirad, vi ä' inga barnungar, Salmela och jag, utan kunna rätt väl urskilja om en karl är sjuk eller full. Full var du ända upp till mynningen i dag morgse, och whiskyn du fylde dig med hade du bestält med kyrkans pengar. Sådana konster tåla vi inte här i Anoka, och därför är det bäst du packar dig i väg härifrån, innan pojkarna få tag på dig.

-- Domen icke, så varder I icke dömde, säger Herren -- började pastorn med en total omsvängning af taktik. Men fredsdomaren gjorde en föraktlig åtbörd.

-- Håll upp med den där låten, sade han. Gudlighet af din sort duger inte åt oss. Folket här har kommit öfverens, att de inte vilja höra gudsord af dig numera och ha bedt oss säga ifrån att du kan resa.

-- Men om jag nu inte vill, sade pastorn, som faktiskt inte visste hvart han egentligen skulle taga vägen. Jag har väl rätt att bo här så väl som någon annan.

-- Jobevars, svarade fredsdomaren artigt, det har du. Men för den händelsen kan jag berätta, att här i Anoka är lika godt om tjära och fjäder som i Mills. Och om det inte hjälper, så häktar jag dig för förskingring af kollekten vid bibelförklaringen. Gudbevars, nog kan du stanna i Anoka, om du har lust.

Men pastor Lahti hade inte lust. När nattåget kom, var han på stationen och köpte en biljett för återstoden af kollekten, till Ishpeming i Michigan. Och där uppvaktade han redaktören för den finska tidningen, och berättade, att han sett sig om bland landsmännen i Minnesota för att möjligen börja en skola och sätta upp en tidning i något settlement där. Men han hade inte kunnat trifvas ihop med det råbarkade följet. Minnesota var ännu inte rätta platsen för en bildad karl.

Huru Pekka fick förlåtelse för hästen.

Ställningen var bekymmersam, det var visst och sant och tydligt och klart både för Matti Ilola och Pekka Tarvanen, där de sutto på hvar sin säck med resgods midt i solbaddet utanför järnvägsstationen. De hade anländt dit med tåget österifrån för ungefär en timme sedan, och då hade konduktören utan synnerliga omständigheter fört ut säckarna samt med en hel mängd ord, hvaraf de inte förstodo ett enda, och några få åtbörder, dem de i stället uppfattat så mycket bättre, antydt, att de själfva skulle göra sina reseeffekter sällskap. Det hade de också gjort, men hvad de vidare skulle taga sig till, visste de inte, ty från stationen ledde hvarken väg eller stig öfver den grågula solförbrända slätten, och stationsagenten hade bara stirrat på dem, då de på ren och tydlig finska frågat, hvad det alt egentligen hade att betyda.

Att där var något i vägen med biljetterna kunde de förstå, men hvad det var, kunde ingendera af dem utgrunda, ehuru de nu i en timmes tid funderat så svetten stod dem i pannan. De visste bara, att det såg högst bekymmersamt ut.

Biljetterna hade Isokylä Antti, som redan några år varit i Amerika, skickat åt dem, och han borde nog haft reda på sig. Och ända tills det blef mörkt aftonen förut hade de sett stationernas namn, hvaraf ett och annat också fans på biljetterna, så det var tydligt, att de först under natten råkat på villovägar. Men biljetterna hade konduktören behållit, så att nu hade de ingenting annat att lita till än Anttis bref, hvilket Matti såsom den äldre och förståndigare hade i sitt förvar.

Matti och Pekka voro bröder och hette egentligen båda två Tarvanen, men Matti hade, såsom seden och bruket fordra, tagit namn efter sitt torp, då han för några år sedan varit lättsinnig nog att skaffa sig både hustru och jordbruk på halsen på samma gång, medan Pekka såsom obesluten alt gick under det gemensamma familjenamnet.

På torpet hade det i början gått bra, men så kom där en liten Matti till världen, och hans mamma gick upp för tidigt, så hon blef sjuk och inte mera kunde passa på hushållet och kräken. Och följden häraf var åter den, att Matti själf fick hålla sig hemma i stället för att förtjäna pengar på stocksläpning såsom förut. Visst anförtrodde han hästen åt Pekka, men det var naturligtvis inte detsamma -- "pojkar äro ändå bara pojkar", brukade Matti säga. Och Pekka var nog en pojke till åren, ehuru godt ett hufvud längre än Matti samt trots sina sjutton år lika grof och stark som någon fullvuxen karl.

Kanhända skulle alt dock kunnat reda sig, om det stannat vid den ena oturen med hustrun, men som hvar man vet kommer olyckan aldrig ensam. Och därför hände det en vacker dag under värsta menförestiden, att Pekka kom hem, dragande stocksläden själf, och på den hade han hästens hud. Kräket hade brutit benet af sig och måst klubbas.

Huru det nu egentligen gått till, blef aldrig till fullo utredt, ty i första hettan hade Matti framkastat någonting om, att det skett honom rätt, då han kunnat lämna hästen i händerna på en valp, som ännu inte var torr bakom öronen -- och sedan dess hade ingen kunnat förmå Pekka att yttra ett ord om saken. Så snart någon blott nämde ordet häst, knep han ihop munnen, tills den såg ut som ett rakt sträck, och de ljusgrå ögonen fingo ett uttryck, som inte egentligen uppmuntrade någon att fortsätta med det ämnet. Men att han på sätt och vis kände sig skyldig till olyckan, kunde man förstå, då snön smälte bort och han begynte reda till åkern för vårsådden med hacka och spade, utan att någon ens tänkt på att be honom om något sådant.

Då kom Isokylä Anttis bref. Han var kusin till bröderna Tarvanen och hade i stället för att draga lott till värneplikten svurit på, att ingen korpral eller annan stackare, som gick i kronans kläder, någonsin skulle kujonera honom, och så hade han rymt till Amerika. Där hade det gått honom väl, och därför skickade han nu två biljetter för resa från Wasa ända fram till den kolgrufva i Montana, där han arbetade, och där han försäkrade att Matti också kunde förtjäna sina två daler om dagen eller mera. "Pojken kan du ju taga med", slutade brefvet, "han kan ju lika väl växa upp till karl här som där hemma".

Pekka satt och betraktade med något liknande ett löje sina valkiga händer och grofva lemmar, medan Matti stafvade igenom de sista orden, men han blef allvarsam igen, då den äldre brödren långsamt, men mycket stadigt placerade sin näfve på bordet och sade: det gör jag.