# Utvandrarehistorier

## Part 4

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/utvandrarehistorier-50028/index.md

-- Det är det bästa han kan göra, men egentligen borde han ha litet mera för min egen skull. Wehkalainen lämnade med synbar motvilja sitt värk, det han inte tycktes anse stort mera än halfgjordt, ehuru krögaren stönande och med slutna ögon låg kvar på golfvet, altför mörbultad att stiga upp.

-- Rör på dig, kommenderade matrosen, i det han omildt berörde den liggande med foten. Och då Tuominen mödosamt reste sig, tog han honom i armen, ledde honom till hans eget rum och låste dörren från yttre sidan, hotande med en grof ed att slå sönder hvartenda ben i hotellvärdens kropp vid minsta försök att kalla på hjälp. Därpå gick han tillbaka till Lena, som under tiden förfullständigat sin klädsel och nu var sysselsatt med att bada sitt illa svullna ansikte med kallt vatten.

-- Hvad ämnar du nu taga dig till? frågade han. Jag måste härifrån redan i natt, annars låter han häkta mig och sedan vet man inte huru det går. I morgon dag reser jag från New-York och tar hyra från en annan stad, men för dig blir det värre, han är i stånd till hvad som hälst.

-- Jag blir inte häller här, förklarade Lena bestämdt. I morgon går jag, om jag så aldrig får någon tjänst mera.

-- Inte kan du gå som du vill, när du gift dig med honom, sade Wehkalainen medlidsamt.

-- Jag är inte gift, protesterade Lena. Och så beskref hon alt som förefallit tidigare på dagen.

Den gamla matrosen klådde sig betänksamt i hufvudet. Det var en högst kinkig kasus att utlåta sig om, ty så mycken aning om lagar och seder i Amerika hade också han, att han visste det en domare kunde viga utan biträde af präst. Frågan var nu bara om den sluskige karlen, hvarom Lena talade, värkligen var en domare.

-- Nog är jag rädd för att du är gift i alla fall, sade han slutligen tveksamt och då vet jag sannerligen inte hvad jag skall råda dig till.

Lena brast i gråt. Om hon värkligen var gift med Tuominen så var hon olycklig, nu visste hon det. Sådan han visat sig i natt kunde hon tro honom om hvad som hälst -- härnäst skulle han väl slå ihjäl henne. Hon snyftade alt bittrare.

-- Vill du rymma? frågade Wehkalainen tvärt. Han hade fått en idé.

-- Jo, men hvart? Jag känner ju ingen människa här i landet.

-- Ja, inte just jag häller. Men jag känner ändå till flera trakter i Michigan och Minnesota med, där det fins hela byar af finnar. Dit kunde du resa.

-- Ar det inte förfärligt långt dit?

Det var åter en brydsam fråga, ty Wehkalainen hade passerat genom Minnesota och Michigan på återväg från San Francisco. Han hade under sommaren arbetat hos några finska farmare och hade sedan färdats till New-York på en hvetepråm, där han i sällskap med några andra drifvare omsatt säsongens besparingar i en sådan mängd whisky att han inte hade det minsta minne af resans längd. Men han trodde inte att det var så farligt långt med bantåg.

-- Men om Tuominen får reda på att jag är där, så kan han väl få mig tillbaka med kronoskjuts? frågade Lena, öfvertygad om att en så vacker institution som "kronoskjutsen" fans införd i hvarje civiliseradt samhälle.

-- Det skulle han väl kunna, menade Wehkalainen, med tanken på polisens ogenerade sätt att handskas med förrymda sjömän. Och enligt alt hvad han visste var väl lagen mycket strängare mot förrymda hustrur.

-- Då är det inte värdt, pustade Lena. Jag har bara den skammen till att bli fasttagen.

-- Strunt, sade matrosen. Han hade rymt mera än en gång och vanligen hade det lyckats utmärkt.

-- Det kan så vara för en karl, invände Lena med en djup känsla af afund mot det kön som kunde säga "strunt" om kronoskjutsen, men för mig vore det en evig skam om polisen tog mig. Nog måste jag bli här, om han också slår ihjäl mig. Hon började gråta på nytt.

-- Så res hem, sade Wehkalainen otåligt. Där kan han ingenting göra åt dig och ångbåtar går det hvar dag.

-- Jag har inte pengar, snyftade flickan. Två daler är alt hvad jag har, han har inte gifvit ut något för den här veckan.

-- Ja, men jag har, försäkrade Wehkalainen, som nu en gång var besluten att spela Tuominen ett gement streck. Du kan få låna af mig tills vi träffas igen, tillade han skämtsamt.

-- Inte vill jag ta dina pengar, protesterade Lena. Gud vet om vi träffas igen i den här världen.

-- Det gör ingen skilnad. Jag bara super upp dem, om du inte tar dem. Vill du så gå vi strax ned till Castle Garden och vänta där tills du få biljett så kan du resa med första båt?

-- Nog hade jag tänkt stanna tills jag arbetat ihop åtminstone tvåhundra daler, sade Lena fundersamt, med en sista, sorgsen afskedstanke till sina vackra rikedomsdrömmar, men hällre far jag hem med mindre än jag blir kvar här i huset.

-- Allräj, sade Wehkalainen afgörande. Du kan få min sjömanssäck för dina saker. Kistan kan jag inte bära allena, men det mesta du har går nog i säcken.

-- Bry dig inte om det. Vi orka nog bära kistan tillsammans och hällre lämnar jag den på gatan än här, sade Lena hurtigt. Hon fick en riktig hjärtklappning vid tanken att redan om några timmar vara på hemväg, och det lifvade upp henne.

Inom några minuter var byrålådornas innehåll tömdt i kistan, hvilken de båda så tyst som möjligt buro ned, och kort därpå vandrade de raskt nedåt Chenystreet, som denna tid på dygnet var tyst och öde.

Vandringen ned till hamnen blef både lång och tröttande och mera än en gång måste de pusta ut, hvarvid Lena alltid kastade en ängslig blick nedåt gatan, där Tuominen möjligen kunde dyka upp. Men alt gick lyckligt. Då de omsider kommo in i Batteryparken, där träden prunkade i alla indiansommarens granna färger, drog Lena ett djupt andetag af lättnad. Och ännu lättare andades hon, då Wehkalainen, sedan de småsofvit några timmar på en bänk under förväntan på att Castle Gardens portar skulle öppnas, efter endast några minuters frånvaro kom tillbaka med en biljett, som gälde ända till Wasa, och hemtade med sig en pojke, som på en handkärra skulle forsla kistan till ångbåtsbolagets docka. Det var visst ett par mils väg dit, men det betydde ingenting, då de bara behöfde följa efter handkärran. De hunno fram i så god tid, att Lena till och med började känna sig ängslig för att Tuominen ännu skulle kunna få tag på henne.

Men Wehkalainen lugnade henne med att det inte var troligt. Och för öfrigt skulle hon inte bli lämnad allena, ty han hade vid närmare betänkande och då pengarne väl räckte till, köpt biljett också för sig själf öfver till Liverpool. Man kunde aldrig veta, menade han, hvad Tuominen kunde taga sig till, då han såg att Lena rymt, och i Liverpool var det åtminstone lika lätt att få hyra som i New-York. Det lugnade Lena fullkomligt, och vissheten att hafva en bekant människa att lita till under resan, bragte henne i så godt humör, att hon nästan helt och hållet lyckades slå bort tanken på de hundra dollars mera hon ansåg att hon rättvisligen borde ha fört med sig från Amerika.

Men då den väldiga ångaren lade ut och långsamt lämnade kajen på alt längre afstånd, trängde den sig på henne igen, starkare än förut. Och då om en stund New-Yorks husrader längst borta begynte smälta ihop till en enda otydlig massa och frihetsgudinnans jättestaty blef alt mera lik en dimfigur i den lätta, höstliga solröken, då steg bitterheten af den stora missräkningen henne ända upp i halsen. Och det var med en tydlig återspegling däraf i röst och min hon i djupt öfvertygad ton sade till Wehkalainen, att det inte betydde mycket huru rikt Amerika var, då det hade så usla lagar, att den fattige inte hade någon rätt.

Den gamla matrosen såg fundersam ut, medan han långsamt stufvade in en ny laddning tuggtobak och med tungan jämkade den till rätta till vänster i munnen, där den ständigt på samma ställe valkade bussen åstadkommit en knöl, som liknade en utväxt på käkbenet.

-- Det är inte lagarnas fel, sade han slutligen då operationen var lyckligt slutförd, de äro bra nog. Men människorna ä' dåliga, ser du, och då hjälpa lagarna till ingenting.

Enoch Muponen på krigsstråt.

Fordom tillhörde Amerika indianerna, men i våra dagar tillhöra indianerna Amerika. Präriernas och skogarnas f.d. fria söner hållas numera instängda på reserverade områden, där regeringen genom sina soldater vaktar dem så noga som trots några raskreatur, välvilligt tillåtande dem att svälta, frysa, lefva och dö huru fritt och oinskränkt som hälst, så länge de bara inte försöka lämna sitt område och upplifva gamla buffeljaktminnen med de stora boskapskungarnas oxar, kor och kalfvar, hvilka i tusental ströfva på betesmarkerna rundtom reservationerna. Göra de det, så blir det annat af. Armén mobiliseras, proviant- och ammunitionskontrakt uppgöras och pengar stjälas så intensivt som blott amerikanska eller ryska kronoleverantörer kunna göra det.

Därmed är nu likväl på intet vis sagdt, att inga pengar stjälas under andra än krigstider i Amerika. Tvärtom stjäles där alltid högst betydligt och ingalunda minst af dem, som på regeringens vägnar dela ut föda och kläder åt Amerikas forna egare. Ty så långt ha indianerna, trots trägen och långvarig öfning, ännu inte kommit att de kunde lifnära sig endast med gräs och rötter, och därför är regeringen tvungen att förse dem också med en del andra födoämnen. Två gånger i månaden samlas krigarne till den plats inom reservationen, som kallas agenturen, och där utlämnar Onkel Sams ombud till de röde alt hvad de under de närmaste två veckorna anses kunna behöfva för att hålla kropp och själ tillsamman.

Men nu variera åsikterna härutinnan tyvärr rätt betänkligt. Agenten anser att oxar, som längesedan svultit af sig alt annat kött än de hårdaste musklerna och de segaste senorna, äro goda nog att gnaga på för rödskinn, medan dessa åter hålla före, att ingen annan än agenten kan bli fet på dylik diet -- och så uppstå dispyter. Ibland lyckas det agenten att lugna sina skyddslingar med ett eller annat skålpund ruttet mjöl mera än han noga taget ämnat gifva dem, men ibland lyckas det inte, och då draga de röda männen bort, stjäla hästar och boskap och slå ihjäl ett eller annat blekansikte i omnäjden för att gifva tillbörligt uttryck åt sitt missnöje.

Då är spektaklet färdigt. Förenta Staternas öfvergeneral rycker i fält med armén, tidningarna trycka spalt på spalt med beskrifningar om de röda djäflarnas -- det är den tekniska termen -- grymhet, blodtörst och list och fasta föresats att hällre stupa till sista man än underkasta sig, obegripliga kvantiteter proviant förtäras af trupperna och sådana massor ammunition förbrukas -- alt enligt leveranskontrakten -- att de borde förslå för expedierande af hvartenda rödskinn i landet till de sälla jaktmarkerna. Om flera eller färre veckor, beroende på årstiden och väderleken, lyckas det sedan att drifva indianerna tillbaka till agenturen, där de arma djäflarna tagas emot med öppna armar såsom förlorade, men återfunna och ångrande söner. Och då de vid det laget svultit tillräckligt för att med god smak tugga till och med leveransoxar, så äro de nog så villiga att tända fredspipan, isynnerhet som de i anledning af tillfällets högtidlighet få tobaken till den gratis. Så ungefär ser ett indiankrig ut i våra dagar.

Det sista, som till dato inträffat, gick af stapeln för litet mera än ett år sedan ute i South Dakota. Den gången var det Sioux indianerna, som tröttnat på regeringsdieten, och då de vid föregående enahanda tillfällen visat sig rätt segslitna i sin opposition, så väntade man sig något mera än vanligt intressant, hvarför också till krigsskådeplatsen samlades en mängd tidningskorrespondenter -- och bland dem äfven jag. Tillfället att få se en bit gränsmarkslif ute på prärierna under särskildt intressanta omständigheter var för godt att försummas, och därför steg jag en gnistrande kall Januarimorgon ur järnvägskupén vid stationen Rushville i Nebraska, tätt invid Dakotagränsen, samt började genast i sällskap med en annan tidningsman, den jag råkat på tåget, leta efter någon, som vore villig att sälja eller hyra oss ett par hästar för ridten ut till Pine Ridge-agenturen och för begagnande under kampanjen.

Den lilla präribyn var full af folk: statsmilis, som ryckt ut för att mota ett möjligt försök af rödskinnen att bryta sig väg åt Nebraska till och falla öfver nybyggena längs reservationens södra gräns, forkarlar med hästar och stora, fyrhjuliga vagnar, afsedda för transport af förnödenheter ut till högkvarteret, cowboys, som förrättade kurir och späjaretjänst, och slutligen en brokig hop människor, som skyndat undan från de närmast hotade nybyggena med barn och bohagsting, och nu, så godt sig göra lät kamperade i byns fåtaliga brädskjul eller på dess enda gata. Det såg helt krigiskt ut, alt detta vimmel af militär och annat folk, men ändå kunde jag inte förmå mig att tro på allvaret af hela kriget.

Inte ens sedan vi lyckats träffa aftal om ett par präribronchas och sent omsider kommo i väg, föreföll mig färden stort annat än som en lustridt, så öde och tom och fredlig såg näjden ut -- dock att märka att uttrycket lustridt måste tagas bildlikt, ty ridten var i själfva värket inte lustig als. Hästarna voro af den riktiga präritypen och utmärkte sig för ett traf, som redan inom den första kvarten bibragte oss en liflig öfvertygelse om sanningen af en del resandes berättelser om huru gauchos i Sydamerika göra kött mört genom att placera det mellan sadeln och hästryggen och sedan rida på det en stund. Våra hästar kunde också göra kött mört, det betviflade vi inte als, efter ett halft dussin mil eller så.

Men sedan vi hunnit öfver den terräng som bevakades af milis-trupperna och in på de uppstudsiga indianernas område, samt i anledning däraf funno oss föranlåtna att inslå en raskare fart, försonades vi helt och hållet med våra riddjur, som i en långsträkt, half traf-, half galopptakt tillryggalade mil efter mil, den ena långsluttande åsen upp, den andra ned, utan att tröttna och utan ett felsteg. Det var rent märkvärdigt att lägga märke till de små djurens sega uthållighet -- och stort annat var där inte häller att lägga märke till i den altjämt lika öde och liflösa näjden. Grågult gräs i glesa tufvor, som visade den skarpfrusna, gråa leran emellan, här och där en fläck af smutsig, damblandad snö och någon gång nere i dälderna snår af vide och en eller annan nödvuxen, vindpiskad tall.

Väl hälften af den trettio mil långa vägen hade vi ridit och hade småningom kommit in i en trakt, där det sista snöfallet varit rikligt nog att hölja marken med ett obrutet snötäcke, som hållit dammet nere och därför var bländande hvitt, då vi från krönet af en af de låga åsarna blefvo varse en man, som nere i dälden stretade framåt i samma riktning som vi. Inom kort voro vi så nära, att vi tydligt kunde iakttaga hvar detalj af figuren, medan vi läto hästarna i skridt gå vägen uppåt nästa ås.

-- En underlig typ den där, anmärkte min kamrat, medan jag förgäfves sökte tvinga min hjärna att utreda det intryck af gammal bekant, som den fyrkantiga, gråklädda gestalten där framför oss gjorde på mig. De där breda axlarna, med ett hästbetsel slängdt öfver den ena, den korta nacken och det runda hufvudet, täckt af en skinnmössa och framför alt den stadiga, säkra gången -- alt det där hade jag sett förut.

Mannen hade påtagligen redan varseblifvit oss, då vi redo ned i dalen och vände därför inte ens på hufvudet, ehuru han måste hört hästarnas steg på den hårdfrusna marken. Han bara trampade jämt och stadigt vidare, och då begynte det klarna i mitt minne. Hemma i Finland var det jag mången gnistrande kall vinterdag sett dylika breda ryggar, sett samma slags stadiga fjät stiga vägen framåt, medan jag i sakta mak åkte uppför någon backe och hästens andedräkt stod som en hvit rök i den bistert kalla luften.

Jag red på för att få en blick på mannen också framifrån, men redan då jag kom i bredd med honom häfdes de ringa tvifvel om landsmanskapet jag ännu hyste, ty där, ur vänstra byxfickan, dinglade vid en smal, svart läderrem en piprensare af mässing, en sådan där krökt tingest med ett hål för remmen i öfra ändan, sådan man nog inte kunde köpa den i hela vida världen annat än i finsk landthandelsbutik.

-- God dag, sade jag.

-- God dag, svarade han i det han såg upp, så likgiltigt som om det händt honom minst en gång om dagen att där ute i indianterritoriet bli tilltalad på sitt eget språk. Men han stannade likväl och sträckte säfligt fram handen, då jag räckte honom min till hälsning.

-- Hvarifrån kommer herrn? frågade han därpå, i det han ur bröstfickan drog fram en liten masurpipa med mjukt skaft och hornmunstycke och klämde ned dess innehåll med pekfingret.

Det upplyste jag honom om och frågade sedan i min tur, hvart han var på väg och huru det kom sig att helt ensam trampade omkring här i indianlandet. Visste han inte att det var krig med de röde?

-- Joo, nog visste han att där var någotslags bråk å färde och det var till och med just anledningen, hvarför han var stadd på vandring. Föregående afton hade det tattarbyket stulit hans häst från en liten farm, som han hade strax utanför reservationen. Han var nu på väg för att söka få den tillbaka.

Trodde han då, att indianerna så där utan vidare skulle lämna ut hästen blott han fick rätt på dem, frågade jag vidare.

-- Någotslags länsmän måste de väl ha också här i landet, svarade han trankilt, i det han strök eld på en tändsticka och tätt omslöt piphufvudet med båda händerna, medan han sökte få dess innehåll att brinna. Och sedan operationen lyckligt slutförts, blåste han ut en god munfull rök och tillade, att med en sådan hop krigsfolk, som tågat ut efter indianerna -- tattarne enligt hans uppfattning -- så kunde det väl inte bli svårt för länsmannen, eller hvad han nu må kallas, att skaffa rätt på en stulen häst.

Mot den logiken kunde det inte argumenteras, det förstod jag godt, men hvad jag inte förstod, var huru karlen inte hade desto tydligare begrepp om saker och ting i ett land, där han redan blifvit jordägare, och därför lämnade jag hästaffären åsido samt frågade i stället, huru han råkat slå sig ned där i trakten och huru länge han varit i Amerika.

-- Halftannat år, sade han. De hade, en hel flock finnar, genast i New-York värfvats för järnvägsarbete till en linje inte långt härifrån, och då det blef slut, hade han föregående vår tagit upp ett stycke regeringsland, som ju inte kostade något, för att försöka sig på jordbruk. De andra hade dragit längre västerut.

Nu började jag få en aning om, huru det var möjligt att han så litet kände till förhållandena, och medan vi i sakta mak tågade vidare, blef aningen under samtalets lopp full visshet. Han plägade helt enkelt intet umgänge med någon annan än handelsmannen i Rushville, dit han emellanåt förde några bushels hvete för att tillbyta sig de oundgängligaste förnödenheterna, och hade därför häller inte lärt någon engelska. Hästen hade han köpt med besparingar från järnvägsarbetet; en plog och en harf hade han gjort sig själf, och bo gjorde han i en jordkula, den han gräft och inrättat med egna händer. Föregående vår hade han inte hunnit få något stort utsäde i jorden, men det han sått hade slagit väl till, och nu hade han så mycket plöjdt att han på våren hoppades kunna så en tio till tolf tunnor -- utsäde hade han tillräckligt. Det var hela hans historia i Amerika, och den hade han ingenting emot att förtälja. Tvärtom var han meddelsam nog, då han en gång kom i farten.

Långsamt blef det ju visst emellanåt där ute i ensamheten, menade han, men det kunde inte hjälpas. Alt hade gått bra nog ändå tills tattarne lagt sig till hästen, som om dagarna fick ströfva fritt omkring, men under vinternätterna delade jordkulan. Bara han fick den tillbaka, så skulle det nog bli bra igen. Det var en brun vallack med hvit strumpa på högra bakbenet. Helt ung häst.

Ett svagt försök från min sida att göra klart för honom, huru ytterst ringa utsikter han hade att få igen sin bruna vallack, misslyckades totalt, och lika liten effekt hade alla föreställningar om, att han kunde råka illa ut på vägen till Pine Ridge, helt ensam och obeväpnad som han var.

Han bara smålog öfverlägset och menade tro på, att han nog kunde reda sig. Indiantattare hade han sett så godt som hvar dag ända tills det här bråket börjades, och var inte det minsta rädd för dem. Och för resten, om de velat göra honom något ondt, så hade de väl gjort det då de stulo vallacken. Om den saken hade de nog varit flera. Den gaf sig inte fast åt hvem som hälst.

Där hjälpte intet resonnerande, det insåg jag och önskade honom härför lycka på färden och så redo vi på, jag och min reskamrat, som kände sig högeligen road af Enoch Muponens historia. En enda indian sågo vi under resten af vägen, men då han uppenbart var ännu ängsligare att undvika oss än vi honom, så kommo vi utan vidare äfventyr på aftonen fram till reservationsagenturen.

Och följande morgon infann sig äfven vännen Enoch. Han hade anländt redan under natten och hade så snart solen gick upp begifvit sig till det läger en del s.k. vänskapligt sinnade indianer slagit upp i dalen nedanför agenturen, för att se åt om hans bruna vallack möjligen fans där. Men intet spår af den hade stått att upptäcka, och därför kom han nu till mig. Jag skulle skaffa honom besked om hvar de andra tattarne uppehöllo sig. Nu kände han sig ändå säkrare än förut om att hela kriget var bara skräp, då ju en hel hop af de röde i allsköns vänskap och fredlighet kommo och gingo bland soldaterna kring agenturen utan att någon oroade dem.

Men han blef smått fundersam, då han hörde att indianerna höllo till ute i ödemarken, minst fem eller sex gånger längre bort än den väg han redan kommit, och att ingen från en dag till en annan kunde säga hvar de vore att söka.

-- Då måste man ju ha vägkost med sig, sade han i förtretad ton. F--n också, att jag inte visste det förut. Jag har inte mera med mig än för ett par dagar, så nu måste jag hem tillbaka.

Igen försökte jag öfvertyga honom om att det dock vore mycket klokare att vänta tills kriget var slut och sedan på allvar börja spaningarna efter vallacken.

-- Jo, inföll han med en viss hetta, och då ha de ridit den fördärfvad. Nog är det bäst att göra hvad man kan, så länge den är i lifvet.

Därmed begaf han sig på väg efter vägkost och kom först följande dag tillbaka, med betslet öfver axeln som förut. Men då var det redan för sent. Samma morgon hade ordres utfärdats, förbjudande en och hvar att begifva sig längre bort från agenturen än till förpostlinjerna, och det svaga försök jag gjorde att utvärka tillåtelse för Enoch Muponen att passera för att leta efter sin häst, misslyckades naturligtvis.

-- Galenskaper! sade stabschefen, i hvars hand afgörandet låg, karlen måste vara från förståndet. Och därvid såg han på mig med en blick, som angaf, att han inte kände sig fullt på det klara med ombudets sinnestillstånd häller.

Muponen blef förargad, då han hörde utgången, men sedan han å sin sida gjort ett fåfängt försök att helt ogeneradt vandra sin väg som om inga förpostlinjer funnits, öfvergick förargelsen till missmod.

-- Nu får jag den väl aldrig tillbaka, sade han hopplöst, och hvad skall jag här lefva af när vägkosten är slut?

Den senare delen af frågan besvarade sig lyckligtvis själf ännu samma dag, ty då några af mina kolleger lyckats få reda på de nyheter, hvilka orsakat det generella förbudet mot aflägsnande från agenturen, och i anledning däraf behöfde en kurir för att föra deras telegram till Rushville, erbjöd jag Muponens tjänster för två dollars mindre än det pris herrar cowboys fordrade. Och då jag tillika gick i borgen för hans pålitlighet genom att lofva låna honom min häst, så antogs ombudet med nöje.

Ännu mera nöje beredde det vännen Enoch, som ansåg åtta dollars för en färd till Rushville vara plumpt betaldt, och förklarade sig mera än villig att härnäst föra telegram för hälften, eller fast mindre om så skulle vara.

-- Och inte behöfver jag någon häst, slutade han, nog hinner jag dit till i morgon också till fots.