# Utvandrarehistorier

## Part 2

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/utvandrarehistorier-50028/index.md

-- Jo, det kan hon och det ämnar hon också göra, afbröt Lenas röst. Hon stod i dörren till trappuppgången, barfotad och i lintygsärmarna, alldeles som hemma. Väntan hade redan blifvit henne för lång.

Wehkalainen fick med ens lif och rörelseförmåga och Lena följde med honom åt köket till, medan Tuominen slog i åt sig och tömde en stor sup. Det var som om en aning sagt honom att den pufätsiken kanske ändå inte, när alt gick omkring, skulle bli så alldeles lätt att regera som han förestält sig.

Till en början lät han henne dock hållas, och följden däraf var att hela hotellet inom några få dagar undergick en otrolig förvandling. Fönstren voro så klara att man rent af kunde urskilja anletsdragen hos folk som passerade förbi, den gamla krogdisken sken af snygghet och petroleum och till och med glasen miste alla spår af att ha varit i bruk mångfaldiga gånger sedan de sist tvättades. Ja, själfva golfvet i krogsalen blef skuradt och beströdt med sand, sedan Lena till sin bedröfvelse fått veta att enris inte stod att få i New-York.

Inte ens Tuominen kunde dölja för sig att hans hotell började se helt prydligt ut och därför tystade han ned alla invändningar af Wehkalainen, som kände sig husvill och borttappad i det stora städningsstöket, med att han ingenting begrep och kunde gå sin väg ifall han inte var nöjd. Ända ned i köksregionerna sträckte sig rengöringsifvern och kocken förständigades en gång för alla att framdeles hålla allting i snygt skick. Det såg nästan ut som om regeringstyglarna helt och hållet öfvergått i Lenas händer.

Men det var något, som hennes husbonde als inte ämnade tolerera i längden. Han var klok nog att inse huru förmånlig förändringen var för affären, men för sin personliga del ansåg han snygghetsbegäret vara en af dessa mänskliga dygder, hvilka mycket lätt urarta till farlig öfverdrift. Och dessutom var han fullt upptagen med skötandet af krogrörelsen de första dagarna, då alt hvad där fans af ledigt sjöfolk i granskapet samlades för att få se en skymt af Tuominens "pufätsik", hvarom ryktet spridt sig med otrolig snabbhet.

Det var inte mycket de nyfikna fingo se af henne så länge hon var i de hetaste arbetstagen och hade inte Tuominen varit slug nog att endast småningom och helt långsamt uppfostra henne till en bufettmamsells värf, så är det ganska sannolikt att hans planer åt det hållet als inte låtit sig förvärkligas. Hon skulle troligen inte gått in på att dagarna igenom och vanligen långt in på nätterna passa upp en hop mera eller mindre -- oftast mindre -- nyktra sjömän, hvilka naturligtvis alla uppvaktade henne med en kurtis, hvars huvudbeståndsdel utgjordes af handgripliga artighetsbetygelser. Men till en början behöfde hon blott tre eller fyra gånger om dagen komma in och diska glasen, en nyhet den Tuominen infört enkom för att småningom vänja henne vid elden, och då föll det sig ju så naturligt att bedja henne hjälpa litet här och där med serveringen, en hjälp som påkallades alt oftare tills Lena om några veckor fann sig upptagen med servering af öl och whisky från morgon till kväll.

Ty kundernas antal ökades för hvar dag. I den delen hade Tuominens beräkningar till fullo slagit in. Och säkert är att de allra flesta först drogos till stället af ryktet om Lenas trinda behag, om också några sedan öfvergingo till stamkunder på grund af den rådande snygga ordningen, en detalj hvari de andra Chenystreethotellen als inte kunde täfla.

Tuominen småmyste dagarna i ända öfver sin utmärkta idé, lät bjuda sig af sina kunder huru ofta som hälst och gick därför från morgon till kväll i ett oafbrutet rus, under hvars inflytande han med alt större välbehag kastade blänkande ögonkast på Lena. Hvar gång hon snäste af någon kurtisör sken han af en långt intensivare belåtenhet än den en husbonde vanligen erfar öfver sin tjänarinnas dygd. Ja, en gång, då hon med en lika bastant som väl riktad örfil afvisat ett försök af en upprymd lättmatros att draga henne ned i knät och denne hotade att gifva lika godt igen, uppträdde Tuominen till hennes försvar, ehuru han knappast kunde betvifla att resultatet skulle bli sådant det blef -- ett kok stryk.

Sådana uppträden -- och noga taget hela sin ställning i huset -- tyckte Lena inte om. Nog hade hon ju också där hemma varit utsatt för flera än ett kraftigt kurtisförsök och nog slogos karlarna där också när de druckit, men här var det altsamman värre. Det skymtade dunkelt i hennes medvetande något om att de, som här kurtiserade henne, inte betraktade henne alldeles på samma sätt som gossarna hemma, men hvad det var som gjorde skilnaden kunde hon inte utgrunda. Och särdeles mycken möda med funderingen däröfver gjorde hon sig för öfrigt inte häller, ty då hon någon gång råkade tänka en tanke på att hon kanske borde söka sig en annan plats, slog hon bort den med en annan på sina fyra daler, dem hon bar upp hvar vecka. De hade redan -- jämte drickspengarna, dem hon snart lärt sig att taga emot -- stigit till en summa, som säkert skulle förefalla modern och syskonen obegripligt stor, då hon om några veckor skickade dem hem.

Ty för deras skull var det hon begifvit sig ut i världen på egen hand, då fadren dött och lämnat dem att själfva slå sig fram. Det gick platt inte att få ihop så mycket från den lilla jordbiten, som hörde till stugan, att det skulle räckt till för alla, och då hade hon beslutit göra som andra flickor från hennes socken gjort förut. Några af dem hade ju inom helt få år sparat ihop flera hundra dollars i Amerika, och det blef rysligt stora pengar i finska mark. Om hon också inte fick ihop mera än tvåhundra så kunde de redan därmed köpa en hemmanslott. Och sedan ginge det nog att lefva.

Utomordentligt god tur hade hon ju haft, då hon redan första dagen fått en plats med så stor lön, att hon på ett enda år kunde spara ihop mera än den summan. Ty drickspengarna allena voro mera än tillräckliga för alt hvad hon behöfde, isynnerhet då husbonden alt emellanåt gaf henne presenter af sådana saker, som hon annars skulle fått lof att köpa.

Det tyckte hon för öfrigt häller inte riktigt om. Han klappade henne alltid då han gaf henne något, och då såg han så otäck ut, att hon nästan mådde illa då hon tänkte på det. Men hon behöfde inte låta märka att hon förstod något, så skulle han väl lämna henne i fred. Med den trösten och en sista kalkyl öfver huru mycket hon antagligen skulle ha hopsparadt vid årets slut somnade hon vanligen från sina funderingar, dem hon aldrig hade tid att syssla med under dagens lopp.

Sommaren gick under fortsatt blomstring af hotellaffären. Lena snäste till kurtisörerna lika ampert som förut, sparade, arbetade och kalkylerade likasom förut och kände sig stolt öfver att redan ha skickat hem fulla femtio daler. Tuominen var aldrig mera riktigt nykter. Han satt dagarna i ända i krogrummet, men gjorde ingenting annat än drack med sina kunder. Och Wehkalainen hade tagit hyra för en resa till Brasilien -- d.v.s. han hade, nästan dödfull, öfverlämnats åt en kapten, som inte på annat sätt kunde få ihop en besättning för Rio Janeiro, där gula febern rasade alldeles ohyggligt det året. Tillbaka skulle han inte komma förrän på senhösten, om han alls kom tillbaka. Men undgick han farsoten, så var det en ypperlig affär, ty hyrorna på Rio voro höga och det var underförstådt med kaptenen att han inte skulle gifva ut en cent åt den gamla suputen, innan de väl voro tillbaka i New-York. Alt tycktes gå Tuominen väl i händer, och därför kände han sig vänligt stämd mot hela världen och ingalunda minst mot Lena.

Det var noga taget den enda förargelse han egentligen hade, den att Lena alls inte vänligt upptog hans försök att närma sig. Han kunde ibland sitta långa stunder och betrakta henne, där hon rörde sig bakom disken, flink och rund och treflig som alltid, och ju längre han såg på henne desto mera blänkte hans sura ögon. Och råkade Lena vid sådana tillfällen gå ut, så följde han genast efter, men rörde han bara vid henne, så fräste hon till som en katt och sade att han borde skämmas. Tuominen kände sig altmera förbittrad hvar gång han tänkte på det och hade småningom arbetat sig upp till en drucket envis begärelse, den han hvarken kunde eller ville bemästra, utan tvärtom var fullt besluten att tillfredsställa så snart det föll sig lägligt.

Alldeles lika kry till humöret som förut var Lena häller inte, ty oaktadt trösten af de stora besparingarna kunde hon icke mera dölja för sig att hon hade en mycket otreflig befattning. Husbonden hade flera gånger visat hvad han förde i skölden, och några af de afspisade kurtisörerna hade i hastigt mod låtit undfalla sig yttranden, hvilka med all möjlig tydlighet ådagalade hvad de tänkte om henne. Nu skulle det bara fattas att någon från hennes socken -- och ett par sådana funnos bland de stadiga kunderna -- företog sig att skrifva hem och berätta hvad de trodde om henne, så vore det förbi med hennes goda namn och rykte. Och därmed naturligtvis också med alla de vackra förhoppningar hon i allra största tysthet närde om sin framtida ställning, då hon komme tillbaka och köpte sig eget hemman. Många gånger hade hon redan allvarsamt tänkt på att lämna altsamman och söka sig en annan plats, men alltid hade tanken på de tvåhundra dollars hon åtminstone ville arbeta ihop hållit henne tillbaka. Nu skulle det inte räcka länge mera, innan hon igen hade femtio hopsparade, och då ämnade hon själf begifva sig ned till kontoret vid Statestreet med dem i stället för att låta Tuominen föra dem såsom förra gången. Hon ämnade tala med herrarna där och fråga sig för om ett och hvarje, så att hon kunde reda sig ifall hon lämnade hotellet, ty det hade hon klart för sig, att om Tuominen inte lämnade henne i fred, så skulle hon gå, om hon ock måste tjäna för hälften mindre lön.

Den väntade dagen, då summan var full, kom slutligen, och Tuominen hade lofvat följa henne ned till kontoret. Först hade hon gjort svårigheter, förmenande det vara onödigt att två gingo ut för en sak, den hon mycket väl kunde uträtta allena. Men så slog det honom att Lena, om hon nu skickade bort sina pengar, vore så godt som fullständigt i hans våld åtminstone för en vecka. Då gaf han efter, och då de begåfvo sig på väg i rätt god tid på morgonen, var han till och med skäligen nykter och därför hygglig och vänlig utan att vara närgången.

Lenas affär blef snart uträttad till hennes fulla belåtenhet, och då föreslog Tuominen en promenad uppåt Broadway, som mylrade af folk i det granna höstvädret. Lena kunde icke nog förvåna sig öfver de präktiga butikerna och gapade på den bländande grannlåten i deras fönster, tills hon kände sig yr i hufvudet och tröttare än om hon en hel lång sommardag gått på höängen med räfsan i hand. Också blef hon förtjust då Tuominen förde henne in på ett konditori, som föreföll henne alldeles öfverdådigt fint, och bjöd henne på glace och ett glas likör. Hon visste icke rätt hvad hon skulle beundra mest, den granna lokalen, trakteringen eller sin husbonde, som rörde sig så ogeneradt och med sådan oförskämd ledighet bland alt det fina folket, att Lena kände sig helt öfverväldigad af hans världsmannalater.

-- Synd är det i alla fall, tänkte hon, att ingen tar hand om en sådan karl. Om någon bara kunde hålla honom från brännvinet, så skulle han snart bli rik och annars är han ju alldeles som en herreman redan nu.

Hon var ovanligt undfallande, ja, nästan vänlig mot sin husbonde under hemvägen och likaså när de voro hemma i hotellet igen, och det gjorde att Tuominens ögon blänkte ännu mera än vanligt, då alla de småsupar han efter hemkomsten inmundigat, senare på eftermiddagen begynte göra sin värkan.

Krogen blef tidigt tom den dagen. Det hade inte kommit så många kunder dit som vanligt under loppet af eftermiddagen, dels troligen emedan lokalen varit stängd till långt in på dagen, dels emedan det ovanligt varma och tryckande vädret, hvilket kommit som en öfverraskning nu i Oktober, gjorde att de flesta hällre drefvo omkring utomhus än sutto inne i ett kvaft och hett rum.

Lena satt vid det öppna fönstret och stafvade, väl för tionde gången, igenom det bref, hvari modern berättade att hon fått den första sändningen af femtio dollars -- tvåhundrafemtio mark. Tvåhundra voro insatta på sparbanken och de femtio skulle nog räcka ända till våren, skref gumman, för henne och barnen, ty både potäterna och rågen hade gifvit bra i år och grisen lofvade bli stor och vacker till jultiden. Lena log ett belåtet löje, då hon förestälde sig förvåningen och glädjen där hemma när den andra sändningen, som i dag afgått, kom fram. Om hon nu bara kunde hålla ut ett halft år till med samma lön som hittills, så kunde hon räkna på goda tvåhundra daler i besparingar och då kunde hon gärna söka sig en trefligare plats, fast med hälften så stor lön, ifall hon då ännu inte hade lust att fara hem. Hon kände sig så nöjd med hela världen och så tillfreds med sig själf, att hon till och med upptog Tuominens försök att inleda samtal helt vänligt.

Men det räckte inte länge innan han blef obehaglig. Han gaf allehanda vinkar och gjorde alt oförskämdare antydningar, så att Lena fann det mycket svårt att bibehålla sin vänliga uppsyn, ehuru hon nästan ansåg det vara sin skyldighet att visa sig tacksam för hans tjänstaktighet tidigare på dagen. Slutligen sade hon att hon var trött och gick upp på sitt rum, men kunde inte hindra att husbonden i förbifarten tog henne om lifvet och klämde om henne en smula. Hon gjorde sig lös och sade som vanligt fy, skäms! men inte med det vanliga eftertrycket -- det var som om hennes anständighetskänsla i någon mån förslappats af den tyngande tacksamhetsskulden.

Då hon kom upp i sitt rum och sökte stänga dörren var låset i olag, utan att hon kunde begripa huru det gått till. Men då för tillfället inga andra gäster än ett par gamla matroser, som aldrig betraktat henne med större vänlighet än de andra bohagstingen i huset, funnos i huset och de dessutom längesedan gått till sängs med ett grundligt aftonrus hvar, så kände hon sig på intet sätt orolig öfver det defekta låset utan begynte lugnt kläda af sig.

Hon hade hunnit bra nog till slut därmed och sträckte behagligt på sig, då hon tyckte sig höra steg i korridoren utanför. Och ögonblicket därpå tog någon varligt i låset.

-- Hvem är där? kom inte in! Hon svepte skyndsamt en kjol kring axlarna.

-- Blif inte skrämd, det är bara jag, sade Tuominens röst i detsamma han stack in sitt rödmosiga ansikte. Han hade synbarligen skrufvat upp kuraget med mera whisky.

-- Hvad vill ni? nej, gå ut härifrån! halfskrek Lena, då han öppnade dörren helt och hållet och kom in.

-- Sch! inte vill jag dig något ondt. Han kom med något osäkra steg öfver golfvet.

-- Gå ut, säger jag! Låt bli mig! Skäms ni inte als?

-- Seså, skrik inte, sade Tuominen, i det han sökte draga den skyddande kjolen från flickans axlar, medan hon å sin sida höll i den med en styrka som om alt berott på att hålla den kvar.

-- Jo, jag skriker, om ni inte låter mig vara i fred. Och i morgon dag går jag härifrån. Ut med er på eviga minuten eller skall ni få se på annat!

Hon var värkligen skrämd nu och då Tuominen brutalt slet kjolen ur hennes händer blef hon lika vred som skrämd. Utan att vidare tänka på blygsamheten sprang hon upp, grep en dammborste, som låg i ett hörn, och gaf Tuominen, då han åter närmade sig, ett lika väl menadt som väl måttadt rapp öfver knogarna så hans hand föll ned längs sidan.

-- Ska' du slåss din f--n! ljöd hans röst ilsket, men slog öfver i en gråtmild ton då han fortsatte: hvarför vill du inte vara litet hyglig mot mig? Nog lär du ha haft vänner förut som alla andra, och jag är väl inte sämre karl än de.

Det var att gjuta olja på elden.

-- Ut med er! skrek Lena öfverljudt. Skäms att tala på det sättet! Jag skall hjälpa er i väg, om ni inte packar er ut på fläcken. Och hon avancerade, halfnaken som hon var, med damborsten i högsta hugg och så resolut uppsyn att husbonden ansåg rådligast taga till reträtten.

-- Jag går, jag går, sade han. F--n som visste att du var så argsint. Nog skall du få vara i fred för mig härefter, du lefver ju till så hela nabolaget hör det.

Men den som inte litade stort på hans löfte att lämna henne i ro var Lena. Hon stängde dörren så godt sig göra lät, drog sin kista framför den och satte sig sedan, alt ännu andfådd och röd af vreden, på sängkanten för att tänka öfver det skedda.

Jaså! det var således hvad de tänkte om henne! Trodde att hvem som bara hade lust utan vidare kunde tränga in till henne -- och väntade kanske att hon skulle niga och tacka ännu på köpet. Låset hade den lufvern först förstört, det hade nog ingen annan gjort, och så kom han som en tjuf och en röfvare. Det här skall bli slut och det i morgon dag.

Hon var så ond att hon nästan kände sig frästad att gråta, och för att få någon afledare begynte hon genast tömma sina byrålådor och packa deras innehåll i kistan, där den stod mot dörren.

Arbetet lugnade henne något så att hon kunde tänka klarare i saken och då fick hon också syn på den andra sidan. Det var inte utan att hon kände ett stygn af saknad då hon såg sig omkring i sitt rum, som var så oändligt mycket prydligare än något hon förut haft -- ett riktigt herrskapsrum. Och pengar hade hon ju förtjänat glupskt, hundra dollars på knapt ett halft år utom alt hvad hon köpt. Nog var det bittert att lämna altsamman och kanske få vänta länge på annan tjänst.

Så kom hon ihåg att hon inte hade mera än ett par dollars i behåll sedan hon på förmiddagen skickat den stora summan hem till modern. Det gjorde ställningen ändå svårare, men lika fullt vacklade hon inte i sitt beslut. Följande dag skulle hon flytta och det utan prut. Här i landet behöfdes ju inga orlofsedlar, det hade Tuominen själf sagt, och då kunde ingen häller tvinga en att stanna till årets slut.

Om flyttningen rörde sig sedan hennes tankar ända tills hon somnade -- efter det hon ändå gråtit en stump, när hela osäkerheten af framtiden stod klar för henne.

Morgonen fann henne emellertid lika bestämd som någonsin. Då hon kom ned var hennes husbonde redan i rörelse och i full färd med att sopa krogsalen -- det var som om han erfarit ett behof att göra bot för föregående afton, och för att gifva något uttryck däråt tog han till kvasten.

-- Inte är du väl ond numera? sade han i den vänligaste ton som stod honom till buds, då hon inte svarade något på hans "god morgon".

-- Ond eller inte, så stannar jag inte en dag till här i huset, ljöd Lenas svar, hvilket nästan kom Tuominen att tappa kvasten, ty sådana följder af sitt skämt, såsom han kvalificerade uppträdet, hade han inte väntat. Nu först såg han också att hon var iförd sina bästa kläder, som om hon ämnade sig ut.

-- Du är väl inte tokig häller, sade han efter ett ögonblicks betänkande, med ett försök att visa sig morsk. Hvad skulle du flytta för? Om du inte vill, så vill du inte, det är altihop. Men inte kan jag förstå hvarför du är så styf mot mig. Sämre vänner kunde du få.

-- Kanhända, men jag är inte af den sorten ni tror och i dag flyttar jag.

Nu ändtligen fattade Tuominen att det var fullaste allvar och därmed gick det också i en blink upp för honom huru mycket som i själfva värket stod på spel.

Hvem som drog kunder till hotellet visste han bättre än någon annan. Inte var det han själf och inte var det varorna häller, det hade han bäst reda på, som visste hvad de kostade i inköp. Och nu skulle den, som hållit huset i ordning och fullt med folk dag in och dag ut, lämna honom i stöpet bara för det han nojsat litet med henne! Nej hällre skulle han då låta bli att ens se åt henne mera, om så måste vara. Nog måste hon väl låta tala med sig.

Han hade tänkt snabbare än troligen någonsin förut i sitt lif, och då han kommit till slut, slog han in på en helt annan tonart än förut.

-- Kära barn, sade han i faderlig ton, nog måste du förstå att jag bara skämtade. Vi ska' glömma hela saken och du skall få en riktigt fin kappa till vintern bara du inte bråkar vidare. Nog skall jag hålla mina händer från dig hädanefter, efter du är så granntyckt.

-- Jag bryr mig inte om edra presenter och inte tror jag på edra löften häller. Bort vill jag.

-- Var nu inte oresonlig! Tuominens röst blef alt mildare. Du hör ju att jag inte vill dig något ondt. Du skall -- du skall få fem dollars i veckan. Seså, slå till nu! Han sträckte fram handen.

-- Nej, envisades Lena. Inte narrar ni mig att bli kvar, hvarken med pengar eller med goda ord. Här blir man hållen för en dålig flicka, och rätt som det är, få de höra det där hemma också. Försök inte att öfvertala mig, jag blir inte kvar.

Hennes ton föreföll Tuominen en smula mindre bestämd än förut, och litande på, att den som vinner tid också vinner alt annat, sade han torrt:

-- Nåja, som du vill då. Veckan till slut måste du stanna i alla fall, det är lag här i landet. Om du inte då ändrat dig, så kan du göra som du behagar.

-- Om det är lag, så måste jag väl, sade Lena, som om det varit mycket svårt att foga sig. Men i grunden kände hon sig inte alldeles missnöjd med den force majeure, som tvingade henne att förtjäna en veckas lön till, utom en hop drickspengar, innan hon gaf sig ut på egen hand igen.

-- Men låset måste ni låta göra i ordning, sade hon likväl, såsom en sista protest.

Tuominen var som förvandlad efter den betan. Såg till att kunderna så litet som möjligt oroade Lena med kurtisförsök, höll sig själf för det mesta behjälpligt nykter och tillät sig inte den minsta närgångenhet. Han kände sig riktigt ängslig till mods hvar gång han tänkte på, att flickan måhända ändå skulle vidhålla sitt beslut. Det vore hans säkra ruin, det kände han i luften, och den känslan var stark nog att för tillfället öfverrösta hans begärelser. Om han också kunde få en annan, hvilket redan i och för sig var högst osäkert denna tid på året, så var det så godt som otänkbart att få en sådan som Lena. Det var en rent vidskeplig föreställning han hade om den tur, som följt honom sedan hon kom till huset, och därför var han villig att göra snart sagdt hvad som hälst hällre än att mista henne. Men hon skulle nog stanna. Under hela veckan hade hon ju inte talat ett ord om sin flyttning.

Och ändå kände han sig i grund och botten alt annat än säker om den slutliga utgången. Kvinfolk äro nu en gång för alla oberäkneliga -- därom hade till och med David Tuominen en outredd aning.

Hans förvåning blef därför mindre än hans bittra missräkning, då lördagens morgon kom och han, till svar på sitt i frågande ton framkastade förmodande, att Lena väl nu slagit alla flyttningstankar ur hågen, fick en bestämd försäkran att hon visst inte gjort det.

-- I afton vill jag ha ut min lön, tillade hon, och i morgon går jag.

Det kokade i Tuominen af harm. Han kände en nästan okuflig lust att kasta sig öfver henne och slå henne, tills hon skulle be som en nåd att få stanna kvar, men han betvang sig. Om han nu gjorde det minsta felgrepp, så var han oåterkalleligt förlorad, det kände han instinktmässigt, och med henne också hans på nytt gryende välstånd. Han måste finna på någonting, för att hålla henne kvar, men hvad?