Part 1

UTVANDRAREHISTORIER

Af

Konni Zilliacus

Söderström & Co., Helsingfors, 1892.

INNEHÅLL:

Ett giftermål i nya världen. Enoch Muponen på krigsstråt. Det var väl förut bestämdt. Pastor Lahti. Huru Pekka fick förlåtelse för hästen. Nikolaïpolka. I den sista vagnen på tåget.

Ett giftermål i nya världen.

Daniel Tuominen stod försänkt i tankar utanför Castle Garden, emigrantlandningsplatsen i New-York, och betraktade emigranthajarna, hvilka i likhet med honom själf väntade på att portarna skulle öppnas och släppa ut den hop gröngölingar, som en halftimme förut anländt.

Skändligt var det, funderade han, att man inte mera fick komma in dit såsom i den gamla, goda tiden, då hvem som hälst kunde gå in. Det kunde numera bara de stora firmornas runnare göra, men för fattigt folk voro portarna stängda. Ett sånt kontor skulle man ha vid någon bättre gata, och bjuda skulle man dem, som hade uppsikten där inne, på både ett och annat och dessutom trycka dem en sedel i näfven då och då!

Tuominen hade inte någon särskildt elegant affärslokal, han. Och inte låg den vid någon aristokratisk gata häller, utan vid Chenystreet, som noga taget inte annat är än ett bustillhåll. Affären kallades hotell och bestod af några s.k. sofrum ofvanför en snuskig sal, hvars förnämsta möbel utgjordes af en lång disk. Under den fans plats för några kuttingar och ett smärre ölfat och bakom, närmast väggen, stod ett skåp med en hop vidunderligt formade flaskor, hvilka dock voro till endast för grannlåtens skull, ty alt, som förtärdes, kom från kuttingarna och fatet.

Men trots den snuskiga trakten och den mera än anspråkslösa lokalen hade dess ägare förtjänat stora pengar på sitt "pianäss", såsom han själf brukade uttrycka sig. Alt hvad finska sjömän hette sökte likasom af instinkt upp Chenystreet, då de afmönstrat och hade några månaders hyra på fickan. Och då förtjänades det glupskt. Värden på hotellet var bankir, kassör och bokhållare på en gång och tog därför hand om sina gästers kassor -- för att de inte skulle förstöra alt med ens -- samt lämnade ut hvad de för dagen kunde behöfva, om de nämligen tillräckligt bestämdt fordrade det. Men därvid sörjde han naturligtvis för att det mesta söps upp i hans egen lokal och när så gästens konto och f.d. kontanter balanserade hvarandra jämt, kördes han ut helt enkelt, ifall han inte råkade ha en något så när välförsedd sjömanskista att ställa såsom säkerhet för en tids kredit.

Det var en ypperlig affär, enkel och lätt skött och med bara ett enda fel -- att det inte alltid fans tillgång på afmönstradt sjöfolk med hopsparade hyror. Men då fingo emigranterna tjäna såsom affärsobjekt i stället. De hade visst inte synnerligt godt om kontanter, men kläder hade de vanligen i mängd. Och så voro de inte nogräknade. Dem kunde man föra ihop fast ett dussin i samma rum, och sedan alt hvad de ägde var förtärdt, kunde man ännu förtjäna en styfver på dem genom att skaffa dem arbete. En till två daler per hufvud fick man ju alltid af runnarne, som värfvade folk till trakter dit ingen arbetare frivilligt ville gå, och det blef pengar också det under årets lopp. Mängden gjorde det, och det var ingen konst att få så många man kunde härbärgera till hotellet, så länge man fick drifva omkring i Castle Garden och taga hand om dem genast de kommo i land. Men den affären var nu slut för alla andra än de stora firmorna och deras runnare plockade nog upp hvarenda en de fingo tag på. Fattigt folk fick alt sitta emellan i Amerika som där hemma, menade Tuominen, och därvid föll det honom als inte in att det egentligen var han själf, som ville, men inte mera kunde sätta det fattiga folket emellan.

Det värsta var emellertid att sjömansaffären också börjat sina. En konkurrent hade öppnat en mycket finare lokal vid samma gata och hade i sammanhang med hotellet, krogen och matserveringen etablerat ett slags kommissionskontor för att skaffa sina gäster hyra igen, när de väl supit upp alt hvad de egde. På så sätt ernådde han den dubbla fördelen att först plocka kunderna på det de hade hopsparadt och att sedan komma åt deras handpengar och förskott på den nya hyran. Förskottens belopp bestämde han själf och härmed också krediten -- det var en fin affär i alla afseenden och rakt ingen risk.

Tuominen svor invärtes hvar gång han tänkte på sin dumhet att inte själf hitta på den briljanta kombinationen. Men nu ämnade han inte längre sitta med händerna i kors och se på huru hans affär gick åt fanders. Han hade också kommit på en briljant idé och det var för att sätta den i värket, som han i dag och flera dagar förut kommit ned till Castle Garden, ty nu var det just den tid på året, då emigranterna från det gamla landet strömmade till New-York.

David Tuominen var ingen barnunge mera och hade sett litet annat än bara bondlandet redan hemma i Finland. Såsom landthandlande hade han varit med på åtskilliga marknader och hade sett huru galna i hufvudet bondpojkarna blefvo, då de kommo in på ställen, där sångsällskap uppträdde. Då var det inte mera fråga om öl, utan både punsch och portvin bestäldes fram och ända till markslantar hade Tuominen sett dem slänga på talriken, då sångflickan bar omkring den och såg riktigt vänligt på dem.

Det var de minnena, som ingifvit honom den nya idén, hvilken skulle rädda hotellet vid Chenystreet från undergång och slå konkurrenten ur brädet. Han skulle ha sig en "pufätsik", såsom han med ett schangtilt namn betecknade den tilltänkta lockfågeln. Men finska skulle hon vara, ty hans kunder voro i allmänhet inte synnerligt hemma i världsspråken och det visste Tuominen af egen erfarenhet att en kurtis, där inte ordet kan användas såsom känslovehikel, inte är rolig i längden.

Bland emigranterna kommo då och då också unga flickor från hemlandet och en sådan skulle han värfva. Fick han bara tag på en jänta af den rätta sorten, så kunde han gärna, om så skulle vara, betala hela hopen mera än vanlig piglön, ty hon skulle ju inte uträtta bara vanligt pigarbete, utan också dra kunder till affären och det var alltid värdt ett par daler extra i veckan. Hufvudsaken var att träffa på en af det rätta slaget. Då skulle nog de goda tiderna komma tillbaka.

Tuominens bleka, ölplussiga ansikte lystes upp af den förnöjelse han erfor öfver de lofvande framtidsutsikterna, oaktadt han redan flera gånger förut stått där och förgäfves mönstrat hvarenda kvinlig emigrant, som med nyfiken och smått rädd uppsyn första gången beträdde det förlofvade landets jord. Betänksamt drog han fram en nästan helsvart cigarr ur innerfickan på sin rock, bet af spetsen och skulle just till att tända pjesen, då dörrarna till Castle Garden slogos upp och de första af de nyanlända visade sig. Han stack skyndsamt cigarren tillbaka i fickan och tog ett par steg framåt för att på möjligast nära håll kunna mönstra enhvar som kom och sålunda vara säker att inte af misstag låta någon landsmaninna passera förbi.

Det var en brokig hop, som långsamt välde fram ur Castle Gardens portar, genom hvilka redan så många högt flygande förhoppningar, så många gäckade drömmar, så många brutna och sköflade lif tågat fram mot en obekant framtid, hvilken nog för de flesta af alla de många tusenden, som trampat den nötta tröskeln, blifvit långt ifrån så ljus som de förestält sig. Gammalt folk, som först efter långt och allvarligt öfvervägande beslutit sig för det svåra steget att lämna hemland och vänner; unga, äfventyrslystna män och kvinnor, hvilka fulla af hopp och ljusa framtidsutsikter blott längtade att få börja på i guldlandet, som skulle gifva dem alt det de icke kunnat hoppas att vinna där hemma; män med ett stormigt föregående tydligt prägladt i dragen, tvungna att börja på nytt i en annan del af världen än den som bevitnat deras förra nederlag, och slutligen den stora hopen af värkliga arbetare, som kommit blott för att förtjäna en större dagspenning än hemma, för att få äta sig ordentligt mätta hvar dag och för att möjligen få ihop litet utöfver de dagliga behofven, att användas i framtiden af dem själfva eller för hustru och barn, som stannat efter.

Det var en af de stora emigrantångarne, som kommit, och det dröjde länge, innan den långa processionen af ett tusental passagerare hunnit genomgå alla formaliteter inne i den fula, gamla byggnaden och komma ut i det varma solskenet, som gaf Batteryparken där utanför en sådan prägel af fridfull glädtighet som om den legat hundrade mil från den rofgirigt väldiga staden, hvars buller och dån endast dämpadt trängde fram mellan träden.

En om en kommo invandrarne, familjevis eller i större grupper af landsmän från samma näjd, de flesta nyfiket gapande omkring, ifriga att uppfånga den första skymten af det underbara land, där alla kunna bli rika, medan andra liknöjdt vandrade framåt, väl vetande att arbete är arbete öfveralt i världen och att endast de gynnade få undgå de många motgångarna i början. Italienare i ifrigt pratande och gestikulerande grupper; tyska familjefäder, med ängslig uppsyn sökande hålla hustru och barn så tätt tillsamman som möjligt; svenska jäntor i vidunderligt eleganta hattar, det första, synliga jämlikhetstecknet; rysk-polska judar med lurande ödmjuk min och klädda i den långa rocken med skörten ända ned till hälarna; irländare med öfvermod och oförsynthet tydligt uttryckta i blick och låter -- en hel profkarta, med ett ord, på alt hvad Europa i befolkningsväg kan vara af med, drog där förbi Tuominens späjande ögon.

Men han såg ingenting annat än en hop människor, som inte företedde några af de bekanta hemlandsdragen i dräkt och typ. Ty finnarna voro som vanligt de sista. De hade hållit ihop under hela resan och väntade nu lugnt tills alla de andra voro affärdade för att inte bli åtskilda i sista minuten. De skulle ju ändå så godt som alla upp till kontoren vid State street för att uträtta ett och hvarje, höra efter bref, fråga sig för om arbetsutsikter o.s.v. såsom de af andra amerikafarare hört att man hälst bör göra.

Slutligen kommo de första af dem i sikte. Tuominen tog ytterligare ett par steg framåt, ty bedrog han sig inte, så skymtade där något kjoltyg bakom den första gruppen af män, som syntes i dörren.

-- Välkomna till Amerika, gossar! ropade han redan på håll till dem, likasom med en glad aning om att hans hopp inte i dag skulle bli sviket.

Nykomlingarna sågo endast smått nyfiket på honom. De hade blifvit tillräckligt varnade för alla de skojare, som drifva omkring i New-York och visste nog att också landsmän finnas bland det följet. Den där pratmakaren var väl en sådan gynnare; bäst således att inte als inlåta sig med honom?

Men Tuominen lät inte afspisa sig så lätt, ty nu såg han att han inte misstagit sig. Där kom värkligen en duktig, rödblommig flicka i sällskap med ett par karlar och hennes utseende slog an på Tuominen i högsta grad. Inte såg hon ju alldeles så ut som han i tankarna utmålat den blifvande pufätsiken, därtill liknade hon altför litet sångflickorna sådana han kom ihåg dem, men där fans ett visst något hos henne i stället, som gjorde att Tuominen sväljde ett par tag och som kom hans vattiga ögon att blänka. Hon skulle nog kunna locka sjömanskunderna tillbaka till hotellet!

-- God dag, god dag! sade han, då sällskapet passerade förbi. Hvarifrån kommer ni go' vänner?

Flickan och hennes följeslagare dröjde något, men svarade ingenting. Det föreföll dem så underligt att redan vid första steget här i det främmande landet höra sitt eget språk.

-- Hvart gäller vandringen? fortsatte Tuominen i samma vänligt beskyddande ton, i det han jämte dem gick framåt vägen. Jag är gammal New-Yorkbo, så jag kan nog hjälpa er med ett och hvarje, om det är något ni vill veta besked om.

-- Vi ska upp till kapten Jeansons, svarade den ena af karlarna halft motvilligt, och höra åt om arbete.

-- Flickan också? är hon ute på arbetsförtjänst, så kunde jag kanhända ge henne ett godt handtag.

-- Visst är jag det, svarade den tillfrågade kort. Den mönstring han i en hast låtit den nya bekantskapen undergå hade synbarligen inte söft hennes misstro mot folket i New-York.

-- Nå om så är, så kunde vi måhända komma öfverens genast, sade Tuominen, besluten att så vidt möjligt gripa tillfället i flykten. Jag har ett hotell här i New-York och behöfver en duktig flicka för att se efter ett och annat. Här i landet duger tjänstefolket inte mycket till och därför betalar jag gärna hög lön, bara jag får någon som duger. Hvad sägs om fyra daler i veckan? och eget rum och alt fritt förstås? och två frikvällar? Det är annat det än att tjäna hemma för trettio mark om året och staten!

Magdalena Jussila tvärstannade och stirrade med förvånadt vidöpna ögon på frästaren. Fyra daler i veckan -- tjugu mark! Karlen måste ju vara förfärligt rik -- men så hade han också ett hotell. Inte såg han särdeles prydlig ut där han stod i solskenet, som bragte den grågula, snuskiga blekheten i hans feta ansikte att sticka af så fult mot de sura, rödkantade ögonen. Men han var fint klädd och det mera än uppvägde det mindre behagliga intrycket i öfrigt, för hvilket Lena inte gjorde sig närmare reda, ehuru hon nog kände det. Och dessutom betydde ju alt annat platt ingenting i bredd med utsikten att få tjugu mark i veckan -- _i veckan!_ Med bara en månads lön kunde ju modren och syskonen hemma på torpet lefva ett halft år!

I en blink drogo dessa tankar genom hennes hufvud och hon var redan färdig att utan vidare svara ja, då en af männen öppnade sin mun till en misstrogen fråga om Tuominen också talade sanning och värkligen var den han gaf sig ut för.

-- Joo, det kunde han svära på. Och ville de inte tro honom, så kunde de ju höra åt på Jeansons kontor. Herrarna där kände honom nog och han hade visst ingenting emot att följa med dit.

Gruppen satte sig i rörelse igen med Tuominen och Lena i spetsen. Han agerade ciceron och kavaljer, berättade och beskref om Batteryparken, visade pelarjärnvägen, under hvilken de gingo, och lugnade i öfverlägsen ton Lenas förskräckelse, då ett tåg i ursinnig fart brusade fram genom luften högt öfver deras hufvuden.

Hon lyssnade nog till hans ord och fick genom dem ett dunkelt intryck af hans öfverlägsenhet och kunskap om alt möjligt, men hela tiden hörde hon bakom dem likasom en tung klang af silfverslantar och orden: fyra daler i veckan -- tjugu mark! surrade rundt i hennes hufvud. Det var ju rent af att bli rik med ens -- mången hemmansbonde i Finland hade inte så stora inkomster.

Utkomna ur parken gingo de öfver gatan och inträdde på emigrantkontoret. Det var fyldt af nykomna invandrare, som kommit dit i liknande ärenden och nu undrande gapade på de ståtliga bilderna af stora ångfartyg, som prydde väggarna, på de grant utstyrda tidtabellerna och annonsplakaten, som lågo kringströdda öfveralt, och icke minst på de flitiga herrarna, som i skjortärmarna kommo och gingo innanför den långa, finpolerade disken, skrefvo och raspade, besvarade frågor och gåfvo upplysningar.

Tuominen armbågade sig utan vidare fram genom trängseln, dragande Lena vid handen så nära till disken som möjligt, och tilltalade på finska en af kontoristerna.

-- Var god och säg den här flickan, sade han tvärsäkert, om jag är karl att betala henne fyra dalers lön, ifall hon tar tjänst hos mig.

-- I veckan, tillade Lena med eftertryck.

-- Ämnar ni taga tjänst hos honom där? frågade kontoristen, pekande med en smått föraktlig åtbörd med sitt pennskaft på hotellvärden.

-- Jo, nog tänkte jag så, om han bara är den han ger sig ut för.

-- Nog har han råd att betala så mycket och mera till om det gäller, men inte är det något godt ställe ni kommer till.

Tuominen kastade en ilsken blick ur sina sura ögon på den unga mannen, i det han buttert anmärkte att han aldrig gjort något ondt, men i Lenas minne dök som en blixt upp en af de varningar hon fått med på vägen af klokt och erfaret folk.

-- Är det -- -- -- är det ett sådant där dåligt ställe? frågade hon med en sådan min af förskräckelse att kontoristen inte kunde låta bli att draga på munnen.

-- Nej, nej, sade han lugnande. Det är det inte, men karlar komma dit i mängd af alla möjliga slag och de dricka och -- -- --

-- Det är jag inte rädd för, afbröt Lena med en säker knyck på nacken. Karlar hade hon nog sett förut, både fulla och nyktra. Var det inte något värre, sade hon, så skulle hon nog taga tjänsten.

Därvid blef det. Kontoristen hade annat göra än att hålla tal om världens falskhet för obstinata bondjäntor, som ändå till slut gjorde ackurat såsom de själfva ville. Han höjde på axlarna och vände sig till en annan kund, som frågat besked om något, medan Lena anhöll om upplysning af sin blifvande husbonde om, när hon skulle komma i tjänst, huru hon skulle få upp sin kista från Castle Garden o.s.v.

Det åtog han sig alt att uträtta. Hon skulle bara följa med och vänta, medan han bestyrde om en expressman, så kunde de sedan genast begifva sig till hotellet. -- Men hade hon inte någon i följe med sig, som hon ville taga afsked af?

Nej, ingen annan än de reskamrater hon träffat på ångbåten, hon var helt ensam. Och orlofsedel hade hon inte häller, hon hade aldrig tjänat förut, men prästbetyg och pass hade hon i kistan.

-- Sådant frågas här inte efter, upplyste Tuominen öfverlägset. Det är ett fritt land, där man är sin egen herre.

Det föreföll Lena underligt. Alldeles som lösdrifvare allihop. Men hon för sin del var ju dokumenterad i alla fall och hvad andra voro rörde henne inte.

Hon tog afsked af några reskamrater, som också kommit upp till kontoret, och tågade därefter i väg med sin nya husbonde, tillbaka ned till Castle Garden. Där blef alt klart i en handvändning, och därifrån gingo de till pelarbanans närmaste station.

Folkmassan, som välde i två oafbrutna strömmar upp och ned i den höga, smutsiga trappan, bullret och sorlet på gatan, dånet af ett par tåg, som rusade förbi uppe i luften innan Lena och hennes följeslagare hunno upp, tjutet af ett halft dussin tidningspojkar och skoputsare, som gjorde affärer på gatan nedanför -- det tusenstämmiga larmet med ett ord af det brusande, rastlösa lifvet i en världsstad, hvaraf hon nu för första gången hörde och såg något, gjorde Lena rädd och kom hennes hufvud att svindla, så att hon nästan kände sig sjuk. Och sedan de klämt sig in i den fullpackade järnvägsvagnen och rasslade i väg mellan husraderna, i höjd med tredje våningens fönster, vände i hisnande skarpa kurvor kring gathörnen, dånade fram öfver taken af lägre byggnader och långt under sig sågo den mylrande hopen af människor, hästar och åkdon på gatorna -- då blef Lena helt blek af skrämsel och grep ofrivilligt tag i Tuominen, som om han behöft stöd.

Han sökte lugna henne med att det als inte var någon fara på färde, men inom sig smålog han öfver sin goda tur. Just en sådan dum stackare, som ingenting begrep, var det han behöfde. Henne blefve det nog inte svårt att få till hvad som hälst.

Omsider anlände de till afstigningsstationen och efter en kort vandring till hotellet vid Chenystreet. En och annan karl, som mötte dem, hälsade ovanligt vänligt på Tuominen och syntes böjd för att inleda samtal, men Lenas husbonde bara såg småslug ut och gjorde en åtbörd, hvilken kunde tydas såsom: senare, nu har jag inte tid.

Krogsalen var öde och tom, så när som på gamla Wehkalainen, husvakten, som satt och såg på sin pipsnugga bakom disken, halffull och nöjd med sin lott. Han logerade alltid hos Tuominen då han var i land, ända sedan han för sex år tillbaka första gången råkat taga in där. Då hade han supit upp hela sin hyra inom huset och hade sedan fortsatt att supa på kredit, tills också den var slut och han sålunda tvungits att taga hyra på nytt. Sedan dess hade han regelbundet efter hvar resa hemtat sina pengar till Tuominen för att afbetala sin skuld, men det hade inte ännu lyckats. Hvar gång han tog ny hyra, fick han veta, att han igen var skyldig en hel hop dalrar för logis och mat och whisky och därför kom han alltid tillbaka. Och då han ju ingenting bättre hade att göra, var han villig nog att agera husvakt och sköta rörelsen när Tuominen var ute.

Lena såg sig omkring med en viss förvåning i sitt trinda, fryntliga ansikte. Inte hade hon ju sett många hotell, men nog hade hon, att döma af hvad hon hört, förestält sig att de sågo litet finare ut.

Tuominen var inte sen att märka det mindre behagliga intrycket.

-- Här skall snyggas upp öfveralt, skyndade han att försäkra.

-- Det tål vid, sade Lena, hvar är köket?

-- Ah, dit hinna vi nog, menade Tuominen. Inte skall du stå i köket i alla fall, utan här inne skall du vara och hjälpa till att passa upp och städa rummen. Kocken har ensam att göra med köket.

Kocken! Det lät ståtligt i Lenas öron. Hon kunde ju inte veta att kocken var en gammal, försupen matros, som gick på träben sedan ett storartadt fylleri med slagsmål för ett antal år sedan nere på ett varf, och som därför var glad att få sköta grytorna på Tuominens hotell för bara tak öfver hufvudet, maten och några utslitna klädesplagg då och då.

-- Nå, och mitt rum? frågade Lena vidare.

Jo, det kunde Tuominen visa. Han hade själf klistrat upp nya tapeter i ett litet kyffe i öfra våningen, sedan Wehkalainen hvitlimmat taket, och trodde därför att Lena skulle bli förtjust öfver ståten. Men han hade glömt att låta skura golfvet och tvätta fönstret, hvilket häller inte varit öppnadt under de år han bott i huset, så att den blandade doften af gammal tobaksrök, dålig sprit, surt tapetklister och inbitet snusk var ohygglig, medan golfvets naturliga färg var omöjlig att upptäcka under de otaliga hvita fläckarna, hvilkas kalkfärg så bjärt stack af mot den svartbruna bottenkulören af tobakssaft och smuts.

-- Här ser ut som i en svinstia, sade Lena förargad, så snart hon kastat en blick i rummet. Och inte ens lås har ni för dörren. Här sofver inte jag, om jag inte får ett ordentligt lås. Och skuras måste här strax, innan kistan och sängen tagas in. Får jag en birong också?

-- Jo visst, försäkrade Tuominen, som alt ännu kände sig något osäker om sin pufätsiks naturell, men var besluten att göra alt för att ställa henne tillfreds. Och gungstol får du, och matta på golfvet.

Lena log så hon sken. Gungstol och matta! Det var nog inte något fattigt ställe hon kommit till, fastän det syntes att ingen höll ordning i huset. Men det skulle snart bli annorlunda, om hon bara fick göra som hon ville.

-- Kan man få en skurbalja? Och säg åt kocken -- det tyckte Lena ändå lät förbålt sturskt -- att han sätter på en gryta så jag kan få hett vatten. Här ska bli snygt innan kvällen.

-- Hett vatten och kallt vatten med fins alltid i huset, sade Tuominen. Här utanför, strax vid trappan fins två kranar -- se här -- och dem behöfver man bara vrida på, så får man så mycket vatten man vill, både varmt och kallt.

Lena spanade upp sina bruna ögon så de blefvo ännu rundare än förut. Nog hade hon ju hört att Amerika var ett underligt land, men att folk hade vatten i väggarna, så man bara behöfde låta det rinna, det hade hon ändå inte tänkt. Och varmt vatten till på köpet!

Hon kände sig ännu mera hågad att begynna rengöringsprocessen genast, tog af sig koftan och hufvudduken -- den hade hon för öfrigt beslutat att lägga bort så snart hon fick sin första lön och kunde köpa hatt -- samt började knäppa upp sin halfylleklädning så ogeneradt som om hon varit hemma på torpet. Ty att skura med den bästa klädningen på kunde aldrig komma i fråga.

-- Hvar håller ni baljor och skurtrasor och så'nt? frågade hon Tuominen, som inte riktigt visste hvad min han skulle hålla.

-- Jag skall låta Wehkalainen hemta upp alt som behöfs, sade han för att få litet uppskof, ty sådana artiklar hade inte ofta begagnats i huset i hans tid. Och härmed gick han ned för att sätta husvakten i värksamhet.

Men Wehkalainen befans inte synnerlig böjd för att skaffa ihop en skurttiralj.

-- Hvad är det för nya konster du nu hittat på? frågade han argt så snart han fått klart för sig hvarom det var fråga. Här blir förb--dt roligt, om kvinfolk ska' börja föra kommando -- kan hon inte själf söka rätt på hvad hon behöfver så -- -- --