Part 9

Det obehagliga i vår manlige kamrats belägenhet afhjelptes derigenom, att vi vid nästa gästgifvaregård, väl mätta och goda, instoppades alla fyra i en trång, väl tilltäppt--lärftsbur. Här sjöng han sådana strids- och segersånger in i Herthas högra öra, att hon föreslog det vi tre qvinnor skulle lägga en kafle i munnen på honom och så hålla hans unga hufvud ute i det stridaste hällregnet, då han hvarken hade barmhertighet med sin egen strupe eller våra hörselorganer, för hvilka det jemt »slog lock.» Hon kan ännu i dag ej rätt förlåta mig och kandidaten, att vi bara skrattade åt hennes tankar på öfverfall mot sidokamraten.

Vid denna tidpunkt visste vi redan alla tre genom daglig erfarenhet, att hvarken köld eller väta, hunger, törst eller sömnlöshet hade magt öfver vår manlige kamrats »sprudlende lune;» det enda sätt vi kände att få honom att en stund unna våra skrattmuskler en knapphändig hvila var, att försätta honom i ett tillstånd af öfvermättnad, då han vanligen hotade oss med, att han aldrig, aldrig ville »æde mere».

Men dagsmarscherna voro nu långa, och det var ej alltid möjligt att lugna honom tills vi kommo till nästa gästgifvaregård, ty vi hade vanligtvis ej gått långt efter frukosten eller middagen förrän han regelbundet återförde i mitt minne en nu afliden svensk man, som jag i forna dagar hade äran att kalla vår husvärd. När denne herre kom mosig hem, tog hans hemmavarande halfva anstöt af detta tillstånd och förklarade mannen för _full_.

»Full! _Jag_? Nej det är _du_ som är full!» förklarade då den manlige hälften af detta kött, som ju var _ett_, äfven om det ej kunde blifva ense om hvilken del deraf som fått ruset.

Så snart Ambrosius kände de första tecken till matlust, började han: »Ave, nu er du sulten igen, skrækkelige menneske! Ja, det nytter ej af du negter, for jeg _ser_ det; du er åndssvag af sult.--Bare ti stille, du er sulten som en ond räv og törstig som den gloende enden af en rådden syl--_jo du er_, Ave!» Hvad var under sådana omständigheter att göra annat än äta?

En dag hade vi beslutat att hålla »mellanmål» i någon hygglig bondstuga, och efter något sökande beslöto vi oss för att intåga i en större gård med snyggt utseende. På tröskeln stod en halfvuxen jente, som skyndsamt införde oss i husets bästa rum, en stor sal, under förklarande att »kjærringen er ikke hjemme.» Hennes förtroende rörde oss djupt, ty det hade händt oss ett par gånger i Valders, att små omyndiga barn ryckt till sig de allra minsta i flocken och med dem skyndat hals öfver hufvud in i husen och tillbommat dörrarne vid vår åsyn, och då dylikt aldrig hände så länge vi ej hade någon herre med oss, tro vi, att de togo Ambrosius för en anförare af något slags modernare röfvareband. Nu åtog jag mig att utspörja denna oskyldiga lilla om tillståndet i kjærringens visthus.

»Ha ni någon mat här?»

»Naj da!» utropade hon med en häpnad, som om jag frågat henne om jag fick köpa ett af de smutsiga barn, hon vårdade.

»Potäter?»

»Naj du, ej vid denna tid!»

»Sill?»

»Naj da!»

»Ägg?»

»Naj da!»

»Ugnsbröd?»

»Langt ifra!»

»Pölse?»

»Ja da!»

Nu visste jag, att här i huset ej fans annat att få än mjölk, smör, mesost och fladbröd, och sedan vi lemnat våra två kamrater i Skjäggestad, fans der i vårt sällskap ingen som tog parti för sistnämde del af den norska egendomligheten. Ambrosius förklarade, att det var »en dårlig föde». Hertha åtog sig dock att upphjelpa den tunna kosten med en försvarlig tjock chokolad, och försvann så i stugan, der naturligtvis hvarken den stora spiseln eller den lilla jerngrytan, hängande på sin krok öfver elden, saknades.

Hade nu bara nämde unga qvinna pligttroget utfört alla de till kokningen hörande förberedelserna, skulle jag känt mig trygg, men hon visade sig vara behäftad med en nästan vidskeplig tro på, att barnflickan skulle hålla sitt löfte att skura jerngrytan innan hon slog mjölk deri. Följden af denna tro blef en mulattfärgad anrättning, framburen i en soppskål, med tillsägelse af Hertha, att den _genast_ skulle förtäras, ty der hade varit kokt blåbärssoppa i grytan.

Kandidaten och Ambrosius insågo också genast nödvändigheten af, att utan all öfverläggning gripa verket an innan reflektionen fick tid att utfärda upproriska proklamationer till de invärtes magterna, och då Hertha med sublimt dödsförakt först sjelf tömde en kopp, följde de andra exemplet under hemsk tystnad. Jag flydde från kalaset med bortvända blickar och nöjde mig med andlig spis ur en bordlagd missionstidning tills den lilla norska jenten högtidligt kom med »pölsen», hvilken undersöktes och befans vara en till gulnad ålder kommen fårtalg, omklädd med tarmskinn.

»Skrækkelig föde!» mumlade Ambrosius, med ena ögat fäst på den gula pölsen, det andra på den svartmuskiga chokoladen.

Jag återvände resignerad till min andliga spis, men afbröts åter i min läsning af jenten, som nu, strålande af stolthet, bjöd mig en spilkum rent kokhett--vatten.

Men nu sprungo både kandidaten och Hertha fram för att skydda mig; de hade ämnat att öfverraska mig med en kopp buljong, men upptagna som de voro af deras egen måltids besvärligheter, hade de glömt att slå köttextrakt i det kokande vattnet. Jenten visste troligen, att man i Sverge kände konsten att koka soppa på spik eller korfstickor, och vi hade just nyss fått en »pölsepinne» af henne tillika med pölsen.

»Hvad äro vi nu skyldige dig, lille jente?»

»Eg veit ikke eg. Kjærringen er ikke hjemme.»

Lyckligtvis visste hon att se strålande glad ut öfver såväl betalningen till husmodern, som öfver drickspenningarne till henne sjelf, så att det ej var samvetsqval öfver måltiden som gjorde mina tre kamrater så bleka då de tänkte på densamma. För öfrigt kom kjærringen, en ung qvinna, hem och betygade oss sin belåtenhet med den svenska våldgästningen.

På nästa gästgifvaregård togo vi alla vår skada igen vid ett godt middagsbord och ett präktigt kaffe.

I denna förfinade del af landet fans der vanligen ett godt piano på hvarje gästgifvaregård, och för att för sig sjelf och oss förkorta den _långa_ väntans qval före måltiderna, grep Ambrosius till musiken, något som allestädes förvärfvade oss ett stort anseende. Men att sedan _bevara_ detta anseende var ingen lätt sak, ty Ambrosius kom snart underfund med, att jag var den egentliga innehafvarinnan af sällskapets värdighet samt att denna hufvudsakligen satt i min röde ressjal, hvilken vid bordet fick dölja en del af de skador, som vandringslifvet förorsakat den öfriga drägten. Det gälde derför, att hvarken se upp på honom, när han med en obeskriflig grace och det allvarsammaste ansigte hjelpte till att drapera mig i min »Værdigheds mantel,» eller titta på kandidaten och Hertha, hvilka då vanligen skyndsamt togo plats vid hvar sitt fönster, ifrigt studerande utsigten, medan vissa ryckningar i skuldrorna voro förfärligt smittosamma. Hamnade vi så lyckligt vid bordet, och jag, biträdd af Hertha, började »en åndrig konversation» med de öfrige bordsgästerna, skedde detta under den kittlande förnimmelsen, att vi ute på landsvägen skulle få se hela vårt uppträdande återgifvet med mycket dramatiskt lif.

I dessa mera dyrbara regioner funnos alltid godt mjukt bröd, så att vi nu hade helt och hållet uppgjort vår räkning med fladbrödet, ty varnade af vår måltid i bondgården, intogo vi hädanefter våra mellanmål i bagarebodar, hvilka här funnos i hvarje by. Öfverallt bemöttes vi med den största vänlighet, fast folket i allmänhet är ett ordknappt slägte; men vi fyra voro fullkomligt ense derom, att vackra handlingar mätta mera än granna ord. Denna upptäckt tror jag förskref sig egentligen från en dag, då kandidaten ifrigt begärde hveteskorpor, men man försäkrade, att der endast fans »kafring», och då hon så undergifvet bad att få »en bit» deraf, fann att norsk kafring är detsamma som svenska runda »sockerskorpor». Vårt språk är onekligen mycket _finare_ i klangen än det norska.

En kall eftermiddag kommo vi, hungriga som vanligt, till Sveens gästgifvaregård, för hvilken en resande norrman vid förra skjutsstationen varnat oss, utan att dock vilja gifva skäl för sin vink. Snö hade föregående dag fallit på aflägsna fjelltoppar, en syn, som sedd från ett fönster i gästgifvaregårdens matsal, kanske bidrog något till att göra detta rum ännu kallare än det egentligen var. Här fans ej något piano, Ambrosius rökte, kandidaten gjorde förberedelser till att stoppa strumpor, och Hertha sysselsatte sig med spetsigheter i sällskap med en virknål, för att fördrifva ett par timmar medan maten lagades, och jag sökte värma mig genom att i sällskap med en för mig fullkomligt obekant ko, plocka blåbär på en närbelägen bergssluttning samt att hemföra skörden i ett par större örtblad af en växt, som i Norge bär det målande namnet »Lausehatt». Ändtligen kom maten och efter den ett kaffe, som möjligen innehöll skälet till norrmannens varning, ty icke tror jag att dess svarta beståndsdelar utgjordes af kaffebönor.

Här blefvo vi dessutom, liksom kung Erik i fängelset, »plågade med våta lakan;» dessutom fattades en fönsterruta just vid hufvudgärden af en af våra sängar.

»Den rutan har länge varit i sönder, men det har ingen resande brytt sig om», upplyste städerskan. Men hon hade dock den stora godheten att sticka två gamla jerngafflar igenom ett nytt hvitt sängtäcke och spetsa detta upp framför fönstret. Denna gerning kom mig att under natten drömma om oskyldigt fosterländska skånska snapphanar, som spetsades uppe i Östra Göinge samtidigt med en stenbocksfest i Helsingborg, der skåningar under strömmande tårar från en rättvis himmel insamlade slantar till en ärestod öfver Magnus Stenbock.

Då jag vaknade ur denna hemska dröm, satt kandidaten upprätt i sängen och stoppade strumpor; hon hade ej fått nattro för de tunna väggarnes skull, upplyste hon, ty innanför en af dessa rent af »baggbölade» Ambrosius, eller »snorkede morderiskt», som han sjelf skulle ha uttryckt sig om han hört någon af oss draga sådana timmerstockar. Sedan kandidaten styrkt sig med några på ett tefat hvilande blåbär, togo vi Hertha till hjelp och utkastade en plan till skyndsam flygt från Sveen och morgonkaffet, sedan vi först betalt för de lidanden, vi här utstått. Ambrosius väcktes, och då han fick del af beslutet, tände han sin pipa och förklarade sig villig att genast lemna »både Sveen og sveden (svedd) kaffe».

Det var en klar frostkall morgon, vattenpussarne på vägen voro isbelagda då vi gingo den 3 kilometer långa vägen till Thonsåsens sanatorium för att dricka morgonkaffe. Vi hade hittills sorgfälligt undvikit närmare beröring med sanatorier och pensionater; nu måste vi in i denna bisvärm, till hvars ära jag färgade mina vandringshandskar skinande svarta i blåbärssaft samt förledde Hertha att göra det samma med sina. Så rustade, uppträdde vi utvärtes modiga inför dessa sommargäster i björnskinnspelsar, stråhattar och alpstafvar, klefvo in i den proppfulla matsalen, skredo fram till disken och sporde om vi kunde få en kaffefrukost.

»Eg veit ikke eg,»

Då upplät jag min mun på ren skånsk svenska, talade och sade ur djupet af fyra skandinaviska hjertan. _»Hvem_ vet det då?»

Detta manliga uppträdande gjorde en märkvärdig verkan; vi erhöllo ett halft löfte om mat och väntade på sin höjd två timmar på kaffe och bredda smörgåsar sedan en välvillig svensk dam, en bekant till kandidaten ytterligare lagt sig ut för oss. Man hade här hemma varnat oss för de höga matprisen på sanatorierna; här tycktes de dock vara så billiga, man rimligtvis kunde begära.

Hur skönt der än är i Valders, en skönhet som ej lär glömmas af oss fyra, som skämtande, sjungande och bärplockande drogo förbi dessa väldiga lodrätta fjell, dessa skummande och dansande elfvar och forsar, dessa spegelblanka sjöar och idylliska dalar, så längtade vi dock alla att få återse de majestätiska snöfjellen. För att få njuta af en sådan syn, behöfde vi blott gå 5 kilometer till sanatoriets »utsigtsberg» och så samma bit tillbaka till sanatoriet, för att derifrån fortsätta vandringen till den berömda Bagnsdalen. Det var ju blott en liten afstickare på en svensk mil, en småsak för oss och ännu mer för alla de af våra medmenniskor, hvilka gå hela deras lif och speja efter glänsande utsigter på samhällshöjderna.

Under vägen till utsigtsberget mötte vi vår ena reskamrat under färden till Kristiania, den förr flygtigt omnämda skånskan. Nu kom hon åkande i sällskap med en norska, båda på hemfärd från Jotunfjellen. De tillhörda båda en norsk turistklubb, som vi sedermera upptäckte då vi fingo den glädjen att närmare lära känna de präktiga flickorna. Nu i förbifarten endast nickade vi till hvarandra, och ett outsägligt leende spred sig öfver deras friska drag när de sågo den för dem okände Ambrosius, iklädd min värdighets högröda mantel, skrida fram med sin älskade tobakspipa i munnen.

Solen, som ej synts på flere dagar, lyste nu från en molnfri himmel, snöfjellen strålade i en bländande snöglans, och till förhöjande af det praktfulla skådespelet, utbjöd en trasig och smutsig pojke smultron i en mörklagd träskål. Men om bären också blifvit serverade i en sprucken träsko, skulle ungdomen satt sig öfver en sådan småsak i detta storslagna ögonblick, ty ingen af oss hade förr sett sommarens och vinterns skönhet i så innerlig förening. Det är troligen i dylika stunder, hvilka i det mera förfinade sällskapslifvet representeras af utringade balklädningar och smultronglace, som så mången ungdom ej kan känna skilnaden på ett ädelt käril och en utnött träsko. Lyckligtvis var ingen af oss förfallen till erotik, fast det enskilda förtroliga samtal, som fördes emellan mig och Ambrosius, rörde hans och mina penningeangelägenheter, hvilka befunne sig i ett förträffligt skick.

Det kändes svårt för oss alla fyra att ändtligen nödgas vända ryggen mot våra älskade snöfjell, och vi gingo också baklänges nedför så ofta vi kunde; men ännu värre fångenskap väntade oss dock på återvägen till sanatoriet. Hittills hade vi under vandringen endast betat smultron, hallon, hjortron och blåbär i förbigående, men här möttes vi af ett blåbärsfält, som fängslade oss med en svartblå demonisk magt, så att vi bokstafligen sjönko ned deri och blefvo liggande.

Turister af alla fasoner och nationer drogo oss förbi, tittade och logo, och vi besvarade leendena med våra svarta läppar, så munterheten gick som en smitta öfver på alla, som der sågo oss. Middagssolen log från en glad himmel, och ännu lågo vi der emellan klipporna vid vägen, plockande och ätande, men då började jag frukta för att kandidaten åter i tysthet umgicks med tankar på ett nattligt bål under bar himmel, och så slog jag larm. Men ungdomen hörde det ej. Då grep jag till hotelser om dyr skjutslega från sanatoriet till Bagnsdalen, om vi ännu längre förhalade tiden, ty vi hade, om jag minnes rätt, minst ett par mil dit. Vid denna hotelse upplyfte Ambrosius sitt hufvud och sade otåligt:

»Ave, du må gjerne snakke alt hvad du vil og har lyst til, bare du tier stille og läder mig sidde roligt i solen», och då de två andra kamraterna genom en envis tystnad samtyckte till hans tal, lade jag mitt hufvud ned på en sten och öfvade resignationens qvinliga dygd.

Men jag skulle bli hämnad, ty då Ambrosius ändtligen steg upp, visade det sig, att den sol han så »roligt» suttit uti, hade fläckar, som färgade från sig; han hade fått en stor svartblå »plet», som omöjligt kunde skylas af hans korta moderna rockskjört. Efter den stunden förekom han ännu oftare draperad i min värdighetsmantal, och inom hus gick han vanligen baklänges; men hände det på någon gästgifvaregård, att en mindre, förtroligare krets bad honom sätta sig till pianot, skedde detta ej förr än han artigt bedt »selskabet undskylde blåbärene.»

Nu i första häpnaden blef han dock med ens mycket ifrig för att vi skulle taga skjuts från sanatoriet, ty han kunde ej »lide bagtal af fremmede kuppelsköre mennesker», förklarade han. Och så fick han den lysande sjalen öfver skuldrorna och satte af i förväg till en vagnman, der han bestälde en vagn, så att vi med ofläckadt rykte åkte bort från det proppfulla sanatoriet.

Den norske turist, som i Skjäggestad lade denna vår resplan, hade ej sagt för mycket, då han lofvade att vägen från Thonsåsen till Fjeldheim och Bagn skulle öfverraska oss. Man skall ju aldrig säga _aldrig_, derför vill jag blott skrifva, att jag troligen sent glömmer denna väg, en formlig rutschbana, slingrande sig i sådana böjningar, att vi stundom uppe i höjden sågo nedanför, men ändå _bredvid_ oss antingen det vägstycke, vi nyss färdats, eller ock ett, som vi skulle befara. Och hvilken natur sedan! Skog, fjell, klippor och så plötsligt nedanför oss en bördig dal med vackra husgrupper, ett par kyrkor och en elf, som vid Fjeldheim bildade ett fall, så att vattnet stod som en fin hvit dimma öfver den skummande och dånande forsen.

»Hit vill jag nästa sommar, medan far är på resor, föra hit min mor och syster!» sade Ambrosius med strålande blickar, och vi alla tyckte, att en feriehvila i denna tjusande nejd skulle vara ett universalmedel mot öfveransträngning, när man ej förmår att, i likhet med oss, hvila sig genom att gå 25 à 30 mil, något som är det säkraste sättet att bli förfriskad till både kropp och själ.

Denna förtjusande »kjöretur» var vår sista på denna resa, och detta blandade en droppe vemod i glädjebägaren.

På Fjeldheim intogo vi en sen middag, efter hvilken Ambrosius ute vid forsen gaf rollen af »en ældre forædt fin herre», med en sådan framgång, att dolda åskådare på gästgifvaregården tillkännagåfvo sitt ljudliga bifall till lustspelet.

De allt högre och högre prisen å gästgifvaregårdarne jemte böndernas omsorgsfullt tillbommade dörrar visade oss, att vi nu befunno oss i en af »trafikens pulsådror»; men på det läsaren ej må tro att prisen voro orimliga, må här nämnas, att ännu hade ingen middag med kaffe kostat mera än 1,50 kr. per hufvud.

Vi fortsatte samma eftermiddag vår vandring, ty »våra dagar voro räknade», fast ungdomen sällan vårdade sig om att tälja dess timmar i denna underbara natur. Derför hände det oss mer än en gång, att vi långt från nästa gästgifvaregård öfverraskades af mörkret, så vi ej kunde skilja klippor från hus och ej sågo annan ljusning vid vår väg, än de hvita strimmor af forsar och bäckar, som i vildt öfverdåd dansade från den ena klippan till den andra emellan de mörka skogbevuxna fjellen. En sådan afton slogo vi det vildaste larm på ett hus vid vägen, utan att någon menniska rörde sig der inne. Kanske var huset tomt, kanske också att dess invånare blefvo rädda för så mycken energi i en viljeslapp tid, ty icke nog med att vi _en_ gång hemsökte fönster och dörrar, utan vi återvände »noch ein mal», sedan vi gått ett stycke utan att se ett spår af menniskoboningar. Men då alla våra ansträngningar att här få någon upplysning om vägen till gästgifvaregården misslyckades, trafvade vi vidare i nattens mörker, uppehållande vårt mod genom Ambrosii förträffliga sätt att brumma som en björn samt genom att lysa med tändstiskor på hvarje hvit stolpe invid vägen, der vi fröjdades af en och samma inskrift: »Rode», och så ett par siffror. I början af vår vandring trodde jag, att detta hade något hemlighetsfullt samband med landets lifliga grisafvel, men nu visste vi alla, att inskriften endast utvisade, hvilken »rote», som hade skyldighet att underhålla vägstycket. Ambrosius bestod nu dessa stolpar en hel del märkliga namn, för det de ej bättre skilde sig från de rätta vägvisarne. Efter att ytterligare ha rifvit upp folk och dörrar i två större gårdar och fått veta, att de icke gjorde anspråk på att vara gästgifvaregårdar, kommo vi sent på natten fram till en sådan. Men här beslöt jag att utöfva en handling af rättvisa mot den skyldige Ambrosius: aftonmåltiden skulle nu blott bestå af mjölk och kafring.

»En god föde, söde Ave, men du ser ju at bordet står dækked----.»

»Rör oss ej, _vi_ äro ej hungriga!»

»Na, så skruer jeg i mig kafring da!» lofvade han, och jag hörde sedan att han gjort en större förödelse på sockerskorporna, fast han påstod att det var kandidaten, som varit »sulten som et myg fra Skjäggestad.»

För öfrigt voro vi vid denna tidpunkt så förderfvade af vällefnad, att vi hyste ett stilla hat till »örret» mesosten med dess broderade maggördel och ansjovis-kuttingen, hvilka föremål voro stående prydnader på hvarje frukost- och aftonvardsbord: derför var vår första fråga på hvarje ställe efter vår nästas kött och bröd. Och så hände det sig en dag, att kandidaten på en dylik köttslig fråga fick ett svar, hvilket kom henne att som vårt fältrop och lösen gifva orden: »Stekta ripor och smultron.»

»God föde! Jeg skal skrue i mig ti ryper og tre potter jordbær!» lofvade Ambrosius, som i samma andedrag påstod att _jag_ var »åndssvag af bare sult.»

»Hör kandidat», inföll jag något fiendtligt i detta ungdomens drömda land, »jungfrun sade väl icke händelsevis stekta _refbenspjell_?»

»Nej, _det_ sade hon visst icke.»

»Nej, men kanske _ribben_, som är samma sak».

»For pokker, der flöj _riporna_ til Sverrig!» hånade Ambrosius; men kandidaten menade, att här möjligen bjöds på både ryper och ribben.

»Det er lige fedt», menade han och skred till bordet, noga aktande sig för att vända sin rygg med tillhörande solfläck åt de närvarande engelske och danske turisterna.

Det blef, som jag trodde, refbenspjell till hufvudrätt, och den hade en betydlig fornnordisk smak, hvilken föranledde en misstanke om, att refbenen förskrefvo sig från det sista slagtet af framlidne galten Särimner. Den gamle grisen till ära, eller rättare för att skaffa honom en stilla hvila, måste vi alla fyra anlita min fältflaska. Men det öfriga bordsällskapet tycktes dock ej befinna sig illa af denna kämpekost, hvilken dock efterföljdes af köttbullar från en nyare tid.

Vi hade hittills i Valders sparat starkt på innehållet i våra fältflaskor, ty redan i Kvistberg lärde vi, att man i Norge endast genom ett kringgående af lagen kunde erhålla spirituosa. Då hade fjellvandringarne medtagit vårt lilla förråd, och när jag bad mor Kvistberg att få köpa mera, såg hon på mig som om jag vore en förrädare mot land och rike. En norsk student lärde mig då sättet att i detta afseende sköta flaskan, men jag frestades ej förr än långt efteråt att begagna mig af denna kunskap, och då sedan jag först i ett par handelsbodar fått mördande ögonkast på min fråga, om här såldes vin eller konjak. Slutligen en regnig dag träffade vi en man, som vi beslöto tvinga.

»Ni har väl konjak i ert hus?»

»Ja da, men ingen till salu.»

»Hvem begär väl det! Men vi _måste_, för vår helsas skull, ha denna fältflaska fyld, och vi göra er ansvarig för hvad som händer oss på resan om ni vägrar oss denna tjenst.»

»Det är strängt», menade mannen med ett bekymradt utseende, »men jag måste väl hjelpa er». Och när han och jag uttalat hade, vardt fältflaskan fyld, och jag betalte honom konjakens uppgifna värde i _drickspengar_.

Men vi återvända till vår ribbensstation! Här sammanträffade vi nemligen med de två förr nämda qvinliga turisterna, skånskan och norskan. De hade varit uppe i Jotunheim, bestigit det ryktbara fjellet Galtepiggen, dit ingen qvinna före dem lär ha vågat sig; de hade med strumpor och skor vadat öfver bäckar, plumsat i snö, klättrat i »ur» och stått i tidningarne, och ändå syntes dessa vedermödor ej det ringaste på de två präktiga flickorna, ehuru de till annat elände varit med starka tåg fastbundna vid manlige reskamrater. De tyckte dock, att vi tre qvinnor voro långt starkare än de, då vi i tio dagar vandrat med Ambrosius och ändå ej skrattat oss rent förderfvade; de hade då endast hört på honom ett par timmar, och funno redan det vara lifsfarligt. Men sådan tjusning utöfvade hvarje fara på dessa två turister, att de öfverenskommo med oss om ressällskap den återstående vägen till Kristiania.