Part 3

Utom jenterne och en maklig turist, med förare och klöfsadlad häst, hade vi ej mött någon menniska på fjellstigen; nu hörde vi steg samt hjulrassel bakom oss, och snart sträfvade en liten gul häst och en blåklädd »gut» förbi oss med en packkärra, på hvilken senare vi fingo lägga våra renslar. Och nu kunde vi också taga lektioner i bergstigning. Vi hade hittills gått fort, så långt andedrägt och knä tilläto, och så stannat en stund; hästen var klokare. Han gick vid pass tio minuter eller snarare vissa steg, stannade så ett par minuter och flämtade; gutten följde efter kärran med långa steg, hvilade när hästen hvilade, gick när han satte sig i gång, och så gjorde nu äfven vi, till stor besparing af både tid och krafter. Men vi hade dock slösat så starkt med den förra, att när vi nu kommo upp på de oändliga vidderna med blommande ängar, myrmarker, med oöfverskådliga fält, bevuxna med den krypande enen, sälgen och dvergbjörken, låg allt insvept i en ljus sommarnatts blånande skymning, och de grå säterhusen sågo ut som klippblock.

»Der till höger bo två svenska jenter, till venster ska ni bo», sade gutten, som hade hemma på en annan säter der uppe.

Hvar hade vår trötthet tagit vägen? Den var som bortblåst här uppe i den lätta luften. Vi kunde ej tänka oss möjligheten af att söka nå vår bostad förrän vi helsat på våra två kamrater. De voro uppe och väntade oss, omtalade att de sträfvat hiskligt vid sin fjellstigning under solhettan, men de hade också stärkt sitt mod att beklaga oss, som skulle komma efter. Hvilken skön samklang i fem qvinnosjälar! Kom nu någon och säg, att här blott finnes den rena oblandade sjelfviskheten till på jordens runda klot!

VIII.

På sätrarne.

Våra kamrater tycktes ha ställt det hemtrefligt för sig i säterstugan. Renslarne voro upphängda, kaffedosan skymtades i fönsterkarmen, drägterna sågo helt lediga ut i mörkret, och lynnena strålade af invärtes ljus. »Kom i håg, att der skall finnas en tältsäng gömd på er säter, kläm fram den bara!» ljöd deras sista förmaning, ledsagad af ett klingande skratt från »budejans» ungdomliga bröst, och så vadade vi genom en daggdrypande äng, klängde öfver två höga stafgärden och klefvo ändtligen in i vår säterstuga.

»Vi få ju ligga här?»

»Eg veit ikke eg!»

Om vi ej redan kommit till den andliga mognad, då man känner att de mest allmänna talesätt äro lika tomma som de nötter en ekorre gnagat, så skulle vi ha trott, att våra två unga budejor samma qväll från skyarne dumpit ned i sätern, ty på alla våra frågor fingo vi samma svar: »Eg veit ikke eg.» Men oaktadt de sade sig ej veta, om de hade söt mjölk, smör och bröd, så kommo dessa ting ändå i sinom tid på bordet. Bålet tändes på spiseln, tvättvatten anvisades och sängen afstods åt oss; dock måste vi begagna en förskräcklig hop förbistradt tal innan den förrådde tältsängen drogs ur sin dolda tillvaro.

Kandidaten hade fattat ett energiskt beslut att sofva allena denna natt, undersökte derför noga tältsängen, fann att den led af betänklig slapphet i hela stommen jemte stor svaghet i sjelfva fötterna, ordinerade trästockar till utvärtes stöd och gaf den dessutom en del massage på underredet, öfver hvilket hon sedan bredde en fårskinnsfäll, väl beströdd med insektpulver, samt lade derpå ett omslag af ressjalar. Den andre sängen, fyld med hö upp till brädden, erbjöd en lika fast och pålitlig hvilopunkt som ett klippblock. Medan vi sysslade med bäddarne tog bålet på spisen sig till att flamma allt mer och mer lustigt, så der blef en betydlig harmoni emellan dess knastrande och våra undertryckta skratt öfver budejornas rent handfallna förvåning. De hade nog aldrig förr emottagit besök af resande qvinnor. Och då vi började tvätta oss, flyttade de sig närmare och iakttogo oss så noga, som om deras själars eviga välfärd berott på en rätt kännedom om en sådan förrättning. Med en tyst vältalig kritik öfver allt fjesk, slängde de sig slutligen båda utan alla förberedelser på den hårde träbänken, men väcktes till ny förvåning af mig, som egnade dem några moderliga omsorger i form af en kappa och ett par kjolar, och så gingo vi alla till hvila, om icke just till ro, i sömnens mycket omskrifne armar. Snart drogo budejorna timmerstockar, så dessas fränder i väggen gapade af skräck och släppte långa månstrålar samt små vindpustar in i stugan, som dessutom klart upplystes af bålet på spiseln.

Då jag endast skrifver för dem, som ej känna mera af det norska säterlifvet än »Säterjentens söndagsmorgen» för fiol eller piano, samt Björnsons enstämmigt berömde bondhistorier, vill jag närmare beskrifva en säter, ty jag antydde ju i inledningen, att detta verk gör anspråk på att räknas bland nyare tidens filantropiska skrifter.

En säter består af två eller tre trähus, stuga och »fjös» (kostall) i form af en skånsk pigkista, på kistfot, med sluttande lock. Enda skilnaden är, att säterns hus äro en del större, att dess väggar äro fjellgrå, då kistans vanligen äro blå eller gröna, men locket eller taket är gräsgrönt samt stundom prydt med en eller två getter, som der beta naturliga blommor. Kistan och säterns stuga skilja sig äfven deri, att den senare har fönster och att man ej behöfver lyfta af taket för att komma i beröring med innehållet, ty der finnes två halfdörrar, som kunna öppnas; eljes är likheten så i ögonfallande som den kan vara emellan två sådana föremål, då man betänker den ofantliga sträcka af tilltagande kultur som ligger emellan en norsk fjellsäter och en skånsk blåmålad pigkista.

Träder man från »tunet» (gårdsplanen) in i säterns förstuga, mötes ögat der af en del tomma mjölkkärl af trä; till venster är mjölkrummet inhöljdt i ett egyptiskt mörker, men med stillastående sjöar af mjölk och en grädde, hvartill inget land har maken, om man också jemförde den med grädden på de största samhällshöjder, och så berg af ost i alla former, och förträfflig är den, om man eljes kan lära sig att äta ost i denna dess lyckliga, unga och färska ålder.

Till höger finnes stugan (och för tillfället vi), till höger i denna ett golffast bord och bänkar, som i en vanlig fornnordisk ryggåsstuga; längre uppe en säng och under gafvelfönstret en bänk. Vid andra långväggen har den store låge spishällen en framstående plats under skorstenspipan, i hvilken vinden blåser på lur, så att rök och gnistor dansa utåt golfvet. Vid hällens sidor äro rörliga stolpar med väldiga jernkrokar, på hvilka de stora ystkittlarne hänga, nu kalla och likgiltiga vända från elden, medan en jernkrok midt öfver bålet nyss befriades från en mindre gryta, det enda kokkärl med hushållsmin som kan upptäckas, om man undantager kaffekitteln på hyllan öfver dörren. Träskedar och fällknifvar sitta instuckna emellan väggarnes timmerstockar; några kaffekoppar och tallrikar sällskapa kaffeqvarnen på en sidohylla. I större sätrar finnes sängställen på båda sidor om spishällen, och på en af dessa sängars tak är det vanligen gjätergutens (vallgossens) ljufva lott att hvila. Här fans inga dylika pauluner och ingen gut heller.

Vi hade ej legat länge förrän den säng i hvilken kandidaten tältade betedde sig som om han varit stupfull eller vådligt sällhetsdrucken.

»Är Tjäderska pulvret magtlöst, kamrat?»--

»Nej, det är hela sängen, som kraflar af med mig, oaktadt de usla benen hans».

Och så blef der en lång brottning emellan den och kandidaten; brasan tillät nu oss andra två ej att se klart i saken, så det blef aldrig bevisadt, att kandidaten slogs i backen, men visst är, att sängen först fick sig en »rundhjuling» och sedan slängdes bort mot dörren medan kandidaten behöll hans fäll och innandöme som ett segerbyte, hvilket hon sedan rufvade öfver på bara golfvet tills dag blef ljus.

Under allt detta sofvo budejorna som det mest förhärdade samvete, men mindre tyst än ett sådant; sofvo så, att väckarurets skrän kl. 6 icke framkallade den ringaste rörelse under det lager af veckadt ylletyg, som jag bredt ut öfver jenternes lätt draperade gestalter. Nu bjöd mig mitt vakna samvete att ruska lif i dem, ty korna råmade otåligt i fjöset och getterna instämde i frihetsropen med de sistnämde talarne.

Vi sporde kandidaten, om hon af nattens erfarenhet, för egen räkning, kunde sluta till, att det är de mjuka sängarne som göra det nuvarande kulturslägtet, särdeles männen, så sömnlösa af sig, att många af dem hellre föredraga hårda krogbänkar och dito golf framför att ligga t. ex. i tältsängar, men fingo ej annat svar än ett sakta qvidande, hvilket vi uttydde som en nyvunnen ömhetskänsla för alla dem som söka hvila på hårda plankor.

Våra budejor föraktade för egen del kaffe, men förvarade dock en kaffekittel, som ett minne af en tidigt öfvervunnen svaghet. Vi hängde kitteln öfver spiselelden, pressade budejorna så de förstodo att vi önskade frukost af hvad huset förmådde.

Du »fladbröd», du sköra, du smakfria kost, du gråhvita, papperstunna kaka, på läppen du föll som på ros faller frost; vi tvingades att låta oss det smaka! Du tronar i husen från urminnes dar och ärad du är i hela landet, för norrmän, du är och förblifver hvad du var, men skåningen sig önskar »Noget andet.»

Men annat bröd stod ej att få hvarken här eller på de andra sätrar vi besökte, ej heller i bondgårdarne, om vi undantager ett blåsurt oting af limpa, kallad ugnsbröd, samt en variation af fladbrödet, bakadt af ärtmjöl eller en blandning af korn och potatis. När vi så till detta bröd, så skört och tunnt, att jag ej kan beskrifva det utan att det faller i sönder, fingo smör skålpundsvis och fet grädde skålvis, tyckte vi att det var liksom ett mustigt hån mot tre varelser, hvilka aldrig ätit smörgås utan att åtminstone ha ett underlag af tunt svenskt knäckbröd, hvilket, i jemförelse med det norska fladbrödet, förhåller sig som en kontraktsprost till en ambulerande folkskolelärare. Jag bjöd ädelmodigt på kakes (uttalas _käx_, men bör ej förvexlas med moralkaka), ty jag önskade få min rensel något lättad; derför sträckte sig min gifmildhet äfven till de stumt blickande budejorna.

Det var söndag, och kanske det var derföre de sutto så nära hvarandra orörliga på tvärbänken och åskådade mitt arbete. Behofvet af att bland oss utnämna en tvätterska hade nemligen redan gjort sig gällande, och då jag var den ifrigaste bland de fyra sökanden och dessutom hade kandidatens förord, hvilket föll tungt i valurnan, då hon sjelf var egarinna af en ask grön såpa, samt lofvade att biträda mig vid sköljningen borta vid bäcken. Om någon skulle taga anstöt af vårt sabbatsbrott, hänvisa vi till den gamla »långförklaringen», hvari der talas om nödfallsarbete, och så jemföra detta »stycke» med sätrarnes fårskinnsfällar och rök.

Våra två kamrater strålade i kapp med söndagssolen och oss; de älskade fladbröd och mesost, hade en god säng; en ung vacker, älskvärd budeja, som läste Björnson och Wergeland, bakade gräddvofflor, rådde öfver en torkad fårbog samt ett tjog fjorgamla potatis. Vid dessa budskap samlade vi i hop renslar och tvättadt linne, sporde våra unga orörliga värdinnor, hvad vi voro skyldiga, och se, de uppläto båda sin mun, talade och sade:

»Eg veit ikke eg».

Dock efter att ha uttröttat både sig sjelfve och oss med detta svar, visste de, att en resande brukade betala 50 öre för slika fördelar som vi åtnjutit. Vi skramlade i hop summan i så många silfvermynt öresystemet tillåter, ty det var ju ett _klingande_ pris, och som ett sådant blef det äfven framburet. Och så flyttade vi alla tre bort till våra två kamrater; delade med dem potatisen och fårköttsstrimlorna samt afslutade middagen med heta gräddvofflor och eget kaffe. Vår älskvärda värdinna behandlade oss som kära gäster, log och rodnade då vi talade om liqviden; derför skall också denna bli en liten hemlighet emellan henne och oss.

Då vi på eftermiddagen lemnade hennes säter, vexlade vi visitkort, och vi medförde sålunda ett synligt minne af en rigtigt älsklig säterjente.

IX.

På vidder och sätrar.

Vår resplan föreskref vandring öfver vidder och fjell från säter till säter upp till Espedalsvattnet, som ligger 2,000 fot öfver hafvet; båtskjuts öfver detta till foten af Rutenfjell, hvilket bestiges, hvarefter vandringen går på andra sätervägar öfver till Ringebo eller rättare Sjäggestad i Gudbrandsdalen, dit vi skickat våra handkoffertar. Från denna hvilopunkt skulle senare delen af vandringsstråten utstakas. Men det är icke hvarje högtgående plan, som förverkligas så som man tänkt sig den.

Nu bar det emellertid af på säterstigen öfver de omätliga vidderna, öfver oräkneliga mer och mindre uttorkade bäckar, öfver gungande myrmark, öfvergrodd med nu blommande hjortronsrankor, med ängdunstofsar och krypande sälg. Våra två vägvisande kamrater i ett starkt framskjutet led och med en fart, så att vattnet sqvatt kring foten.

»Bär det?»

»Spring bara till innan det brister!» ljöd rådet, som följdes till den grad, att mången tufva skälfde eller ock rent kröp ner i dyn. Komna åter på fast mark, spredo sig vägvisarne åt hvar sitt håll, för att söka upp säterstigen, hvilken derefter kontrollerades af karta och kompass mycket noggrannare än bränvinet i vissa svenska brännerier, samvetsgrannare än offentliga räkenskaper före en revisorsmiddag, och så klefvo vi tryggt på igenom en- och dvergbjörksfält, öfver hvilka skogsgeranier och en mängd andra sommarblommor prålade i liflig färgprakt.

Det tjenar ej till något att förklara allas vår oförmåga att med enstaka eller förenade pennor söka beskrifva natursceneriet der ofvan trädgränsen, ty ingen menniska har bedt oss försöka något sådant. Men jag kan svara för oss alla fem, att om vi vågade hoppas att vi dermed kunde meddela vårt bleksotiga slägte en ringa, icke _försvinnande_, del af lifsluften här uppe, af de frigörande utsigterna och af vår egen jublande lifslust och sommarfröjd, så skulle vi till och med försökt, att blifva realistiska naturpoeter midt på en fäväg med färska spår efter kor. En högre grad af mensklig sjelfförsakelse kan väl ingen begära.

Högre och högre emellan de nakna fjelltopparne gick vandringen, lätt som en dans, och vi voro alla ense derom, att om vi ej haft renslar och annan packning, som hållit oss fast vid jorden, hade vi säkert hoppat värre än månfolket (vi menade de varelser som bo på planeten månen och ej de som ha måne i planeten) innan de lärde försåg detta himlaklot med en nödig luftkrets. Ja, der funnos de bland oss, som, då blicken nu för första gången möttes med toppen af ett af Jotunheims snöfjell; hänrycktes ända till gränsen af den upphöjda tystnadens område. Och detta är visst ännu sällsynt bland qvinnor och otänkbart bland män.

»Mera i nordvest; gångstigen har förlorat sig här i hvitmossan!» ropade förtruppen, och eftertruppen svarade med ropet:

»Se snö, snö, der borta i de närmaste fjellryggarnes remnor!»

Snö! och solen gassade från en skyfri himmel, fjärilar gycklade med blommor, och myggsvärmar visade oss en så närgången uppmärksamhet, att vi kände oss fasligt stuckna.

Redan nu hade vi flere gånger skiftesvis beklagat oss öfver den förste dameskräddaren Adams förtviflade idé att sy kjortel åt sin hustru, och vi hade i djupet af myrmarkerna harmats öfver mannens efterhängsna förkärlek för detta plagg genom hela kulturhistorien. Och då vi kraflade uppåt någon hård, brant fjellsida, vädjade vi till den och likställighetsfrågan, om tiden ej nu vore inne för att befria åtminstone ensligt sinnade vandrerskor från ett plagg, som i så hög grad försvårade vårt framåtskridande. Då terrängen emellan en uttorkad ströms rullstenar och ett klippströdt dvergbjörksfält nu erbjöd tillfälle till en mera samlad marschordning med dito tankegång, uppgjorde vi förslag till en ny beklädnad för qvinliga turister.

Qvinlig ylleskjorta. (Röster ur hopen: »Den gnager! Tänk på fårfällarne!»)

Rått silke då, eller i brist deraf linne (»Hör, hör!»)

Mörka, vida yllebenkläder, bundna vid knäet. (En äldre stämma: »Kanske något längre och snäfvare.»)

Turkiska byxor då, knäppta vid fotleden, för de äldre. (»Nej, nej ingenting turkiskt!»)

En lätt mörk underkjol med lifstycke. (En röst: »Med kråkspark eller taggar i kanten.»)

En slät mjuk kjol, räckande till halfva vaden (Fyra röster: »Vackra ben») samt kofta.

Mörka strumpor och höga mjuka snörkängor med tjocka sulor (Fem röster: »Och plats för tår och liktornar.»)

Kring hals och armar kulörta remsor. (Kandidaten: »I renseln en liten sidenhalsduk samt en maggördel af ylle.»)

Stora hattar. (Enstämmigt: »Som sitta på hufvudet och äfven skydda den blottade nacken.»)

Turistparaply med starkt skaft eller ock en stark käpp med ett godt handtag.

Rensel, som faller väl till ryggen och sitter stadigt. (Allmänna opinionen: »Inga hemmasydda vaxduksväskor!» Kandidaten: »Med breda bärremmar.»)

Gummikappa och oljeduksdamasker.

En lång mjuk resplaid af mörk färg, hvilken äfven kan begagnas som täcke. (Enhälligare stämmor vid ett stridare vadställe: »Plaiden bör i ena kanten förses med dragskodd, så att den på befolkade orter äfven kan tjenstgöra som längre öfverkjol.»)

Komna på andra sidan bäcken beslöts det, att förslaget, tillika med renslarnes innehåll, skulle framläggas till våra svenska medsystrars benägna påseende i det märkliga verk, som borde blifva frukten af våra gemensamma ansträngningar.

Ytterligare lifvade genom hoppet att kunna göra en dylik insats i kulturarbetet, anlände vi i skymningen till Liumssätern och välkomnades der af en get, som vänligt nickade till oss från fjösets gräsbevuxna tak, medan fåren stampade tunets lera, och grisarne från både höger och venster sökte tränga sig fram genom grinden. En märklig tafla, full af lif med en viss politisk anstrykning.

Budejan, en äldre fetlagd jente, hade nyss mjölkat, så vi kunde välja emellan spenvarm mjölk, dito kall söt med ett häpnadsväckande gräddlager, blåsur dito (som är en nationalförfriskning) samt getmjölk. Vidare valdes emellan mysort (mesost), färsk ost, upplagd med sked likt smör, kokt ost och getost; smör och fladbröd oföränderligt samma oförenliga födoämnen.

Denna säterstuga hade två sängar, stående midtför hvarandra, lika hårdt packade med hö, som tvenne politiska motkandidater med goda föresatser och löften, och på en stilla fråga, om hvar vi fingo ligga, svarade budejan: »Gjätergutten och ni kunna ligga här! jag finner väl en annan plats».

_Två_ sängar och _fem_ personer, sex med gutten! En vemodig stämning bemägtigade sig allas sinnen, och jag beslöt att ligga på golfvet, om budejan kunde uppdrifva en hötapp i det stråfria fjösets hemligaste gömma. Då ljöd en mycket ungdomlig uppsvensk stämma genom den tilltagande skymningen:

»Det är väl ej orimligt begärdt, att Ave, som är äldst och visast bland oss, åtager sig gutten!»

Och så följde en sinnesrörelse, som röjde sig i starka skakningar i våra egna stofthyddor samt i säterns gistna fönsterramar.

Nu inträdde budejan med en bundt hö i ett lakan, och detta försatte oss i allvarlig stämning, ty om än en befjädrad skånk gås deri kunnat ha redt sig ett ensamt näste, så förslog det föga för mig, om jag ville skydda mig från golfvets hårdhet samt undgå närmare bekantskap med en fårfälls lifliga inbyggare.

Kandidaten bedöfvade dock dessa med en dosis af Tjäders, och så redde jag mig en bädd vid spiseln. De fyra andra kamraterna intogo de två sängarne; budejan lade ett nytt bål på spiseln och gick; lågan slog upp klar och flammande, och vid dess sken sågo vi gutten inträda i stugan. Fem par qvinnoblickar hvilade undrande och spörjande på honom, brasans knastrande döfvade enstaka fnissningar och belyste med ett fladdrande osäkert sken hvita tänder, som beto vildt i mjuka ressjälar. Gutten satte sig på långbänken, spejade med flyktig blick bort öfver bäddarne; de upphängda klädningarna fångade hans uppmärksamhet, och han tycktes grubbla starkt öfver meningen med dess draperier, dock utan att kunna lösa gåtan. Flyttade han så blicken till våra öppet gapande renslar, och hans ställning liknade en kycklings, som djupsinnigt betraktar det äggskal, som varit hans vagga. Tänkte pojken möjligen tillreda sig ett hufvudgärd af dem? Våra tankar slöto ring kring chokoladen. Kanske fick han bud derom på tankeläsningens väg, ty han slängde hastigt af sig västen och ullstrumporna, kaflade upp benkläderna, som om han skulle vada, grep sin gule halmhatt och tryckte den fast på hufvudet, tog golfvet tvärs öfver stugan »i ett byx», och hoppade upp på sängkanten, der våra två vägvisande kamrater lågo. Vi sågo dem slå armarne kring hvarandra--flickorna förstås--vridande sig i tyst skratt, sågo gutten, vig som en apa, äntra upp för den ena sängstolpen och försvinna i en slags koj öfver våra kamraters säng. En femfaldig suck af lättnad, ännu några spridda fnissningar, och elden från den husliga härden och månstrålarne från fönstret gycklade ensamma i den tysta säterstugan.

I daggryningen ljöd budejans röst genom dörren: »Tobias! Tobias!» och mina ögon, som allena voro vakna, var det förunnadt att se denne vår rumskamrat äntra ned från sitt upphöjda läger; hatten hade han på, benkläderna voro ännu uppkaflade. Kanske han alltid plägade att gjäte eller vada i drömmen.

Sedan budejan mjölkat och släppt ut boskapen ur fjöset, kom hon in och sporde, om vi ville ha kaffe.--Jo, jag skulle lemna bönor. Nog tyckte jag mig taga till en bra portion, men hon såg på den med samma min som en stor konstnär betraktar fuskarens försök.

»Skall det här bli kaffe?»

»Ja-a.»

»Sådant kaffe bruka vi ej i Norge.»

Jag skämdes starkt på Sverges vägnar, men inte kunde jag tillstå ett större folks underlägsenhet gentemot ett mindre i fråga om något, som gick ut på styrka; fast vi sedan alla fem inför hvarandra erkände, att det norska kaffet är minst dubbelt så starkt som det svenska. Man kan naturligtvis kalla det förra skadligt, så bevaras ändå vår öfverlägsenhet.

Efter frukosten och liqviden bar det åter af på säterstig mot Lidsätrarne, en hel dagsmarsch, sade kartan. Hvilken luft, hvilket sceneri på denna morgonvandring! Till venster ett brant fjell med glittrande små bäckar nedför stupet, till höger Dockvattnet och en slingrande, knappt märkbar stig genom björk- och grandungar, skuggande en rik blomsterverld, som tycktes le åt de spridda snöfläckarne i fjellskrefvorna. Vid middagstiden hunno vi till en liten gård, kallad Tjernverket; här hade vi beslutat att äta middag, ty der borde vi kunna få fisk och--sälla hopp!--potatis.

Gården var för tillfället temligen befolkad; vi sågo stadsklädda manspersoner röra sig på tunet och vid sjöbrädden, då vi klefvo nedåt i en lång rad; eftertruppen knappast synlig, då förtruppen helsade på bondhustrun. Några långa ynglingar med skolklassmärken i pannan sysslade med fiskeredskap, men fingo vid vår åsyn ett anfall af vår ständiga skrattlust, hvilket jagade dem bort mot fjöset; men en äldre herre såg på oss med ärliga afsigter att stå emot smittan och visa sig som en bildad man med ett finare småleende. Här fingo vi för första gången göra bekantskap med den vackra norska forellen, fjellörret, men drömmen om potatis uppfyldes ej; det gamla förrådet var nu slut hos bönderna, och den nya skörden stod knappt i blomning. Hade icke fisken låtit sig fånga, så skulle vi äfven här fått den vanliga säterkosten. Nu slöts dock vår måltid och middagshvila med chokolad och norskt kaffe från Brasilien.

Två af de mest mogne skolynglingarne bröto upp samtidigt med oss, och glömmande alla våra föresatser, upptogo vi både dem och deras engelska fiskestänger i vårt sällskap så--långt vägen räckte. Denna, en vanlig säterstig, delade sig dock snart i två, och vi skiljdes helt varma från ynglingarne, men hur vi gingo, kommo vi vid en böjning af stigen åter bredvid dem.

»Ni gå nog vilse!» ropade vi, tvärsäkert antagande att sådant ligger ynglingar i blodet.

_»Någon_ af oss gör det», svarades, och så märkvärdig var fjellnaturen, att vi nu stodo i en samlad grupp, spanande på karta och mark efter hvar sin väg, men funno blott jemnlöpande vandringsstigar.