# Utan anförare: Fem svenskors fjellvandring i Norge

## Part 2

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/utan-anforare-fem-svenskors-fjellvandring-i-norge-15783/index.md

Skidbladner fortsatte obekymrad sin zig-zagsfärd, nu och då stoppande för att aflemna eller mottaga passagerare. Intresset för de vackra bergsryggarne började synbart slappas hos alla turisterna, utom hos en engelska, som tagit plats midt i akterns skarpaste tvärdrag, förstärkt medelst halft tilldragna linneskynken. Här satt hon med ett pligttroget leende på de blåfrusna läpparne, med en diger skrifbok på knäet, blyertspennan mellan skriffingrarne och det ena ögat på den venstra bergskedjan, det andra i boken, skrifvande värre än en bykorrespondent för en ny landsortstidning. Och jag kände ett sådant medlidande med qvinnan, att jag en gång önskade Skidbladner, likt sin gamle namne, Frejs skepp, kunnat vikas i hop och stoppas i kaptenens västficka, så den arma skriftställarinnan kunnat få åtnjuta ett ögonblicks lugn.

Men i stället dukades middagsbordet, och då det ej lär brukas att bli sjösjuk för det blåsten sliter en i håret och kläderna, blefvo borden hastigt upptagna af hungriga »europeer», till hvilka vi också räknade oss. Och vi åto, icke som man äter i ungdomens vår, utan som man intager en god måltid à 2 kr., när man ej vet om der går en vecka eller två innan man nästa gång sitter vid ett dukadt middagsbord.

Den åtta timmars långa färden från Ejdsvold till Lillehammer tycktes inverka särdeles upplyftande på turisternas ben; en oafbruten rad af knäbyxklädda fortkomstledamöter, med och utan kjolar, syntes nemligen under hela färden klifva upp och ned på däckets halsbrytande trappa. Än skulle en rad upp, för att se något som stod i resehandboken, men som vi redan passerat under det de läste beskrifningen derom; än skulle en annan rad upp och titta på de passagerare, som båtar och landgångar aflemnade till oss. Man kunde ju ej vara säker på, att der bland dem ej fans någon bekant.

Jag vill sannerligen ej råda någon europeisk rymmare att afvika inåt Norge, ty der är numera allt för fullt af andra turister och »dyrskue» vid alla stationer.

Vi fem voro dock fullkomligt öfvertygade om, att vårt inkognito skyddade oss från hvarje tilltal och förhör af medresande; men »man skall ej prisa dagen förrän solen gått ned.»

»Nej, ä' ni här!» ljöd det plötsligt midt emellan oss och akterns--Skidbladners förstås--hvirfvelvindar. Och genast grepos två af våra kamrater samt underkastades en noggrann ransakning, hvilken slutades med ett korsförhör. Af detta senare framgick, att dessa nya turister reste med ett större sällskap hattaskar och koffertar, i hvilka senare slumrade utringade ballif, afsedda för helsans styrkande under ett mycket höghalsadt sanatorielif i vinterkappor, på en granklädd bergsluttning, hvilken de resande nu tänkte utbyta mot det ännu kallare Gausdals sanatorium, som ligger på ett högfjell i jemnhöjd med trädgränsen.

Fortfar läkarevetenskapen att gå i denna höga rigtning, hoppas jag att en gång få återse både dessa tillfälliga reskamrater och mina fyra ordinarie, klädda i fiskblåsor, på ett sanatorium, anlagdt af vår egen kandidat på yttersta spetsen af nordpolen.

Dessa modiga sanatorie-troende tyckte dock efter slutadt förhör, att vi fem vandrare voro ena värre dödsföraktande våghalsar, som, utan manligt beskydd, vågade oss upp på öde fjellstigar emellan fäbodar och sätrar.

»Ni kunna ju råka ut för vilda djur!» menade de.

Våra två kamrater läto höra ett diftongfritt Å! i tviflande tonart.

»Vi ha ju insektpulver i renslarne», mumlade jag lugnande, men vågade ej högt trösta de bekymrade resenärerna, ty vi voro ej presenterade för hvarandra. Som man vet, kan endast en allvarsam dödsfara, eller i brist deraf sjösjuka, tandvärk eller häftig vrede ursäkta ett samtal emellan två svenskar, som ej ställt borgen for att de äro oskadliga för samhället.

V.

Lillehammer.

Följande turistströmmen, som flöt från sjön Mjösen och Skidbladner, stodo vi fem undrande och spörjande på stranden, ty ingenstädes sågo vi någon stad, och vi skulle kanske betviflat dess tillvaro, om ej flere vagnar med ett förekommande sätt vittnat om, att värdshus med omtänksamma värdar måste finnas här i nejden. Vi stannade vid en vagn, bärande namnet »Victoria», hvilket numera är en gemensam egendom för prinsessor, hotell, varietéteatrar och victoriaullgarn. Här fingo vi plats till våra två handkoffertar, hvilka vi beslutat skicka till Skjäggestad i Gudbrandsdalen, dit vi sjelfve i sinom tid tänkte komma för att hvila ut några dagar och afsluta första delen af våra vandringar.

Till hotellet »Victoria» begåfvo vi oss sjelfve till fots, ty genom att följa efter vagnarne upptäckte vi snart staden. Men detta hotell var så proppfullt af kostymerade manliga turister samt af resande damer, hvars turnyrer till den grad öfverskuggade våra »torn-ur», att vi blygsamt gingo baklänges ut om dörren sedan vi fått veta att betjeningen ej visste om der voro flera rum lediga. Vi kände nemligen ej ännu, att »Eg veit ikke» betydde lika litet som vårt »ödmjuka tjenare».

En reflekterande helsingborgare hade efter vår profvandring i Danmark yttrat, att när Ave anförde ett ressällskap i Danmark, undgick detta ej bekantskapen med de danska folkhögskolorna. Karlen hade till den grad rätt att han gerna kunnat tillagt: Akta er att hon ej i bakhand har en resplan, som för er alla fem i någon af de _norska_. Sagatun vid Hamar passerade vi dock, utan att jag förmådde mera, än att från Skidbladner sända en suck dit på blåstens vingar; men nu, då vi stodo husvilla utanför Victoria, ryckte jag försigtigt fram med min reservplan.

»Om mina ärade kamrater tillåta, skall jag söka upp en här boende bekant, som säkert skall gifva oss anvisning på en hygglig bostad», föreslog jag listeligen.

Förslaget antogs omisstänksamt och jag kilade af för att söka upp vännen Ole Skar, och af honom fick jag anvisning på Johannesens hotell; »folkhögskolefolk brukar bo der, så ni får det bra», sade han. Och bra fingo vi det i de af renlighet skinande rummen och i våra tre sängar, i hvilka det ej blef kandidatens lott att sofva allena. I Norge tycktes tvåmanssängen vara en högt värderad möbel.

Det skall ju vara så orimligt dyrt att resa i Norge; jag skall samvetsgrant lemna uppgift på alla våra utgifter för kost och logi under hela resan, så kan den ärade läsarinnan sjelf döma.

Te med ett väldigt fat smörgåsar med kött, ost och korf till aftonmåltid, och till kaffet följande morgon en lika stor portion jemte hvetebröd, samt dessutom minst ett dussin smörgåsar till vandringskost. För allt detta, logi inberäknadt, betalte vi per hufvud 1,30 kr., (säger en krona och trettio öre) samt frakt för kofferterna från Lillehammer till Skjäggestad 50 öre.

Man riskerar ej att gå vilse i stadens enda gata, och då vi sågo forsen rusa fram der, dömde vi af dess upprörda tillstånd, vigtiga brådska och skummande vältalighet, att den genomgått diverse fall från höjderna ofvanför det egentliga samhället. Vägledda af dånet, liksom en ärad allmänhet af en rasande rabulistisk »ledare», kommo vi på åtskilliga afvägar, innan vi i den ljusa sommarqvällen kunde med egna ögon se de i reshandboken omtalade vattenfallen. Att vi med en dylik ledning kom på galen sida om saken, var temligen naturligt, och att vi fingo både klättra och krypa innan vi kommo till den rätta synpunkten, låg äfven i sakens natur, d. v. s. i den natur, som omgifver fallen och som utgöres af skog och klippor. Men på alla våra slingrande stigar doftade Linnæa borealis; månen log ett nyglänsande leende öfver skånskornas första försök i högre bergsstigningskonst, stjernorna stötte hvarandra på armbågarne och skälfde af skrattlust öfver vår förtjusning, medan vår egen munterhet smittade fallen så de sprutade oss midt i ansigtet.

Qvällen var så ljus, att vi på god tro tog den för norsk skymning samt blefvo något mera högtidliga då, kandidaten, som var den ene af de två, hvilka innehade ur på färden, förkunnade att klockan närmade sig 11 och erinrade oss, att vi följande dag skulle göra vår första marsch med full packning. Fröjdande oss i medvetandet, att hyggliga helsingborgare sedan kl. 9 haft qvällsskymning och nu lågo midt i deras höstsömn, medan vi gingo vakna på ljusa sommarhöjder, intågade vi åter i vårt trefliga logi.

VI.

På vandring.

Efter morgonkaffet med de rundliga smörgåsarne besökte vi alla Ole Skar för att tacka honom och få närmare underrättelse om vägen inåt Vestra Gausdal, och efter att i hans trefliga hem ytterligare ha styrkt krafterna med söt mjölk och bakelser, satte vi oss i gång, ledsagade af honom ett stycke på vägen.

Snart marscherade vi dock ensamma vi fem, med renslarne på ryggen; och vår första upptäckt var, att vi skulle liknat ett slags kringvandrande »konstnärssällskap», om vi bara haft en apa med oss. Denna brist hoppades vi dock i nödfall kunna afhjelpa genom att sjelfve »göra gubbar» åt de nyfiknaste bland de tvåfotingar som kunde möta oss. Vi gingo dock ett bra stycke på den solbestrålade landsvägen utan att möta andra tvåbenta varelser än kråkor, och de veko höfligt ur vägen för oss, samt ett par infödda qvinnor, som vi tilläto att titta trindt på oss i ersättning för de upplysningar vi begärde af dem. Först då vi kommo på bron, som öfver Gausa-elfven förhjelpte oss in i Vestra Gausdal, mötte vi en varelse, hvars ben hängde på hvar sin sida af en den tänkbart smalaste kappsläde, satt emellan två hjul, stora som qvarnhjul--något mindre. Vi fingo sedan veta, att denna sammansättning af släde och hjul kallas karriol, helt säkert en härledning från begreppet karrier, en sak som ju för mången går i sittande galopp på de mest besynnerliga säten. Den varelse, som här kom guppande mot oss, dragen af en liten gul häst, igenkändes redan på afstånd som ett karlfolk och betecknades snart närmare som en äldre officer. Hvilka grymt allvarsamma »gubbar» han skulle få; rigtiga turistsnobbsgubbar, med blå glasögon, i fall han understode sig att spänna knektblickar i våra tornistrar--nej torn-ur var det--eller mönstra vår öfriga packning.

Ett tu, ett tu, raka ryggar, jemna steg, i två led och Hertha som befäl för eftertruppen, hvilken bestod af henne sjelf, och så--smålog karriolmannen så godt mot första ledet och gjorde honnör med handen för både detta och andra ledet samt eftertruppsbefälet, och hans blick sade så tydligt, som manliga blickar kunna tala till intelligenta qvinnor:

»Rätt så, I jenter! Sådant ger frisk håg och nya krafter.»

Och vi gömde våra stränga ansigten och skänkte honom fem strålande leenden midt i solhettan.

En bandhund, som sluppit kedjan, en smörtjärnehäst, som vältrar sig med alla fyra i vädret på klöfverfältet, eller en fluga, som lefvande sluppit ur gräddskålen, kunna ej hysa en renare fröjd eller visa en uppsluppnare glädje än vi, der vi gingo tryckte under bördan af vår packning och den stekande hettan i dalen. Vi voro:

Fria från modeskräp, fria från allt slags _släp_, stadssnack och bråk. Fjerran från sällskapstvång, nöjenas bing-li-bång, klander och tråk!

Och vi jublade ut vår frihetslust, icke i rop på republiken, likställighetsföreningen, de »sanna systrarna» i Stockholm eller skräddaren Palm, utan i flerstämmiga skratt, som väckte bergens eko, der de togo sig en middagslur i granskogarne.

En skogsbäck lockade oss sjelfve till hvila och till närmare bekantskap med det medförda matförrådet. Der slogs läger och der utvecklades lif--för att torka efter svettbadet--och der lefdes så, att hade någon hygglig menniska kommit der förbi, hade hon stannat och--deltagit i vår måltid och sköljt ned den med det friska källvattnet, blandadt i våra bägare med det antal droppar ur fältflaskan, som föreskrefs af medicine kandidaten.

Efter ett par timmars rast, för att undgå den värsta solhettan, marscherade vi vidare; dagens mål var Vonheims folkhögskola, som ligger alldeles invid vår väg, och dit vi från Lillehammer hade två mil. Må nu ingen misstänka mig för att listeligen ha tummat resplanen till förmån för min och ett par af kamraternas folkhögskolekärlek; det var ju en ren händelse, att vi funno hotell Viktoria opassande för vår utrustning; att min ende bekante i den staden är bror till nämde skolas föreståndare, och att jag hade ett bref från den förre att aflemna till den senare.

Under de sista kilometerna--i Norge räkna alla menniskor väglängden i kilometer, när de ej räkna den i timmar--sporde vi en ung bondkarl: »Vil de sige os, om vi ere på rette vejen til Vonheim?»

»Ha-ua?--Ja så _vägen_, jo den går bent frem», svarade han sedan vi öfversatt vår danska på svenska.

»Må vi så bede dem om lidt vand», envisades vi, som lefde i den oskyldiga barnatron, att hela norska folket förstår den danska dialekt, som landets universitet utgifver för norska och som städerna kalla modersmålet.

»Ua?» ljöd det åter från de manlige läpparne. »Na da _vatten_! Är du norska, du?»

För våra ofilologiska öron ljödo bygdemålen helt svenskt och långt kraftigare, klangfullare och uttrycksfullare än norskdanskan; men vi ha ingen talan i målbrytningarna.

De språköfningar, vi under vägen hållit med flere personer af allmogeklassen, lärde oss dock inse nödvändigheten af den från högersidan förkättrade nya regeringsåtgärden att gifva statsanslag åt nämde folkhögskola, för att ett femtiotal seminariebildade folkskollärare der må kunna lära sig att grammatikaliskt behandla modersmålet, sådant det talas och förstås af allmogen. Detta kan man kalla att fylla en länge känd lucka i ett folks bildning.

Med ett femfaldigt hurra! efter råd och lägenhet, helsade vi Norges rena flagga, som vajade öfver en vacker granskog till venster i dalgången, och snart helsades vi, som gamla vänner helsas, i den vackra folkhögskolan.

Omsorgen att skaffa oss husrum öfver natten var för vår gästfrie värd ett icke ringa besvär, ty alla två- och enmanssängar på skolan och de närmaste gårdarne voro upptagna; i den förra af lärare och lärarinnor (skolans nuvarande elever), de senare af sommargäster från alla tre brödralanden samt af stänkdroppar från den stora nordiska skolmötesfloden i Kristiania, hvilken redan börjat rulla på jernväg och bölja per ångbåt mot Norges klippor. Ändtligen lyckades det dock vår värds personliga bemödanden att få oss inhysta på två skilda ställen; våra två vägvisande kamrater försvunna först i ett ångmejeri och vi tre andra lotsades af vår outtröttlige värd en half timmes väg längre bort till en gård, der vi instoppades i ett ofantligt rum, medelst linneväggar afdeladt i tre pauluner, med livar sin sparlakans-säng, så hvit, ren och till den grad anständig, att dess ben och fötter skyldes af breda garneringar. Våra samveten slogo oss då vi jemförde dem med våra korta kjolar. Vi sofvo här allt hvad vi förmådde till kl. 7, drucko sedan en försvarlig portion mjölk och fingo så en muntlig räkning, lydande på 1,50 kr., alltså 50 öre per hufvud.

I skolan väntade oss sedan kaffe och frukost och derefter föredrag, som äfven bevistades af de kringboende och kringresande gästerna. Och hvem kan rå för sina böjelser eller hjelpa att man träffar nära bekanta till de vänner, man mest värderar? Följderna af dylika oförutsedda omständigheter äro oberäkneliga, här ledde de dock endast till en öfvergående skilsmessa emellan oss fem kamrater, i det Ellen och Heggen redan på eftermiddagen axlade sina renslar och omgjordade sina länder med de band som reglerade torn-uren, samt med kompass och karta drogo till säters »over til de höje fjelde», medan vi tre andra stannade qvar på Vonheim till följande dags eftermiddag.

Ett litet stycke från Vonheim, på högra dalsluttningen, ligger Aulstad, Björnstjerne Björnsons vackra gård, och der ofvanför och på samma egor »Solbakken»; icke Synnöves, utan den norske diktaren Kristoffer Jansons gård. Denne senare är så öde och tom som den pessimistiska verldsåskådningen, rutten och fallfärdig som den, oaktadt båda höra till den nya tidens byggnadskonst. Egaren är med sin familj utvandrad till Amerika, möbler och bohag äro äfven utvandrade; ingen vill köpa det ännu till det yttre så vackra huset, då grunden ej kan gå med i köpet. Icke ens det härliga läget, icke solglans och skogsdoft kunde förjaga det sorgliga intryck, man fick af ett besök på den en gång så lifliga »Solbakken», som, Björnson till ära, uppkallats efter hans kanske mest poetiska berättelse.

Aulstad, Björnsons gård, skötes af hans svåger, och rummen hålles i ungefär samma skick, som om husbondefolket vore hemma. Bland skaldens efterlemnade kuriosa och nippsaker såg jag det horn, som en del stridbara helsingborgare gifvit honom. Åsynen deraf gladde mig mycket, ty jag insåg, att ingen någorlunda stor norrbagge kunde falla på den tanken att stånga i hjel unionen med ett sådant litet leksakshorn.

Genom vänners bemedling fingo vi tre nästa natt herberge i en mycket högt belägen gård på högra bergsåsen. Det blef temligen sent innan vi lemnade Vonheim--det _kan_ finnas en folkupplysning, som förmår en att glömma både tiden och dess mörker--; vår egentlige värd följde oss ett stycke uppåt »i stigningarne» och sade besked om gården. Men att hålla tankarne fästade vid en gård, då man för första gången såg detta tjusande landskap i aftonbelysning, voro vi för _högt uppe_ till att kunna, och så ryckte vi efter en temligen lång vandring in i en större bondgård. Förstugudörren stod öppen, dörrarne till rummen likaså. »Det är här man väntar oss», sade vi tvärsäkert och klefvo på. »God afton!»--intet svar. »Gå in i nästa rum, så stanna vi här i salen!» ordinerade kandidaten, puffande mig framåt i denna okända verld, der månen lyste på ett stumt vältaligt välstånd. Jag följde föreskriften och öppnade en dörr--»Är här någon?»--»Nej», svarade nattens tystnad.

Upptäcktsfärden gick vidare tills jag slutligen klef öfver tröskeln till ett rum, der jag försöksvis helsade »god qväll!» på en tvåmanssäng, i hvilken två personer, antagligen ett kött, helt lugnt reste sig i sittande ställning och svarade: »God qväll!»

»Är detta gården Berge?»--»Gåren Berge? Naj da, langt ifra!» Och så lade de åter ned sina hufvuden, utan att det minsta bry sina hjernor med att utforska hvad det var för folk, som gått in genom deras dörrar. Lycklige gausdalare, det var ej sista gången vi funno eder sofvande i edra boningar utan en tanke på, att mindre hyggliga menniskor än vi äro, annorstädes i verlden till och med frestas af stängda dörrar och dyrkfria kassaskåp!

Berge låg _icke_ »langt ifra», men dock ett stycke väg, och här väntade man oss med den vanliga förfriskningen: mjölk och bakelser, för att ej tala om tre ypperliga sängar.

Vi hade om aftonen ej sett någon utom husmodern och två danska sommargäster, bekanta till oss; men jag vill ej derför besvära någon med att döma om vår öfverraskning, när vi om morgonen öppnade dörren till matrummet för att beställa frukost och funno ett bordsällskap af sexton à aderton damer, skandinaviska sommargäster, af hvilka en del dagligen afhörde ett eller två föredrag i folkhögskolan. Detta var att hemta frisk, stärkande luft för både kropp och själ.

Vid denna tidpunkt af vår resa togo vi alltid med uppsåt och öfverläggning så mycket kött och skinka till oss som vi kunde, ty det anade oss, att vi på sätrarne endast skulle få njuta af lefvande djurs närvaro. Men den grundliga frukosten jemte aftonvarden och logi kostade oss dock ej mera än 1,33 kr. per qvinna. (Jag har ju lofvat att aflägga noggrann räkenskap.)

Vid femtiden denna heta, soliga eftermiddag lemnade vi Vonheim, följda en bit på vägen af vår värd, och minnet af hans gästfrihet och hjertlighet mot oss följer oss ännu.

Solen stod icke mycket högt öfver fjellryggarne när vi efter en temligen rask marsch, »på det jævne», stodo vid foten af det fjell, som vi skulle bestiga för att träffa våra kamrater.

VII.

Till fjells!

»Ska ni till fjells, ni?» sporde oss mötande landtfolk i en ton, som om de ej förmådde tänka sig, att fria, förnuftiga varelser kunde stanna i dalarne under den norska sommartiden, då sjelfva nötkreaturen säges rymma upp till »vidderna», om der ej passas väl på dem. »Ha vi långt upp till sätrarne», frågade vi en mötande qvinna, just som vi stodo vid foten af fjellet. »Nej da! Tre timmars väg; kunde ha lust följa er, jag», lydde hennes ord i öfversättning.

För första gången blef det mig klart, att sjelfva klangen, rytmen och utropen i norska språket ljuder starkt _nekande_, ja rent af opponerande mot det man anför.--Kanske det bara är denna egenhet man har att tacka för de små missförstånden brödralanden emellan, ty, som bekant, lyder högsvenskan mest _jakande_, äfven i nekande satser.

»Undrer os just hvad vi få at se över de höje fjelde!» tänkte vi och klefvo tappert uppåt på sätervägen, som här var bred och tydlig, men brant, så att vi snart flämtade, som efter den vildaste galoppad; dock kände vi oss betydligt höjda öfver dylika flacka ansträngningar, ty då vi sågo oss tillbaka, reste der sig en ny fjelldekoration öfver den som vi beundrat nere i dalen. Kandidaten förhörde sig om vår hjertverksamhet, fann den vara efter omständigheterna god, och så klefvo vi åter på en stund emellan gran och björk, doftande Linnæa, pyrolaarter och en hel mängd skogs- och ängsblommor, som redan före midsommar ha utblommat i Skåne. Detta var ju för oss en ny vår. Varma voro vi både för oss sjelfva och för fjellnaturen, men vi törstade blott efter att nå upp, ty i detta välsignade land dansa bäckar ned från fjellens remnor, skära gångstigar, störta ned vid landsvägen i rännor och hoar, breda sig som fina slöjor ut öfver stupande afsatser, så att om man i Norge dricker spritvaror är det ej vattnets skull, det veta vi af fyra veckors erfarenhet.

Då vi arbetat oss uppåt en timmes tid och af rent psykologiska orsaker lifligt beklagat våra föregångne kamraters ansträngningar, i stället för att tala om våra egna, mötte vi två flickor. »Ha vi långt ännu upp till sätrarne?»

»Nej da! Tre timmar. Ä' ni långt borta ifrån?»

Kandidaten har tagit så pass många examina, att hon ej nu tyckte om närgångna frågor, och vi två andra ha ingen förkärlek för ett utbildadt examensväsen, så svaret blef först ett flämtande ja; men en blick in i de oskyldiga barnens vidöppna ögon bevekte ett par läppar till att utsläppa den upplysningen, att vi voro svenskor.

»Nej da!» ropade den äldsta flickan i starkt nekande ton. »Då skall jag helsa, att två svenska jenter vänta er på Kärnlisätern och att ni ska ligga på Karlstadssätern midt emot.»

Lofvad vare den skånska, som der spred en gnista svensk kunskap bland två norska barn och en tom »matnist», ty utan den kunskapen hade säkert de norska jenterne ej gifvit oss någon sådan i utbyte. Vi beslöto trestämmigt att aldrig förhålla landets infödda barn någon kunskapssmula och att aldrig bli dem svaret skyldig, äfven om de sporde efter vår ålder eller om vi voro förlofvade.

Och så knekade vi ånyo uppåt, sågo grantoppar efter grantoppar dyka upp framför oss likt allvarliga uppgifter på lefnadsvägen; och sågo vi oss tillbaka, låg der nya, allt mer och mer aflägsna fjell likt gamla minnen, nu omgifna af en ny glans. Tre timmar hade vi nu sträfvat, och ännu hade skogen nästan samma utseende, alltså ännu långt, långt upp till fjellvidderna!

Vi badade ej i svett, ty det är nog temligen sällsynt att man får dylika bad, men öfver den del af ryggen, der renseln hvilade, voro våra klädningslif i ett tillstånd, som väl får kallas genomvått, och våra respektive varelser stodo i ett förhållande till våra närmaste kläder, hvilket kan betecknas som efterhängsenhet från dessa senares sida, fast solen ej mera var synlig eller känbar i aftonstunden. Träden blefvo småningom glesare, vresigare och lägre. Vi hade under hela vårt uppåtsträfvande stannat vid hvarje ört, hvarje blomma, som föreföll oss obekant; här mötte oss för första gången en krypande seg buske, med små mörkgröna, blanka och skarptaggiga blad: »Dvergbjörk!» ljöd den stora upptäckten, och små qvistar deraf förvarades; vi anade icke då hur nära vi senare skulle göra bekantskap med hans vidt utgrenade syskonskara.