# Utan anförare: Fem svenskors fjellvandring i Norge ## Part 10 Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/utan-anforare-fem-svenskors-fjellvandring-i-norge-15783/index.md Det blef nu omöjligt för Ambrosius att längre resa som blott »den unge fyr», ty många mötande danskar kände hans namn, hörde vi dem hviska, och det är antagligt, att mången tog oss för ett »gastande» konstnärssällskap, ty der hviskades också om »dejlige sangstemmer», fast ingen sjöng utom han. Men det är dock mera troligt, att flere dermed menade, att äfven hans far hade »en dejlig stemme». Vi gingo nu sex i följe till nästa gästgifvaregård, och här tvungo vi fem qvinnor vår vän Ambrosius till en hel halftimmes värdig tystnad utan tobaksrökning. Vi behöfde nemligen en stunds rast för våra skrattmuskler, och så inbillade vi honom, att den person, till hvilken der nu dukades med sådan långsam högtidlighet, var en berömd norsk lärd, som uppehöll sig här för att göra vigtiga forskningar. Ambrosius betraktade oss en efter en med pröfvande blick, och då han fann oss alla »værdigt kuppelsköre», stoppade han pipan i fickan och satte sig ned för att »skjule blåbæren for denne norske störrelse». Det hela slutades dock ej bättre, än att Ambrosius på sitt öppet älskvärda sätt började räkna penningar för att, som han uppgaf, se om han hade nog till att köpa sig en cigarr, efter som han var förbjuden att röka pipa. Den ätande norrmannen kämpade en stund mot de mindre allvarliga magterna i sin natur, men plötsligt segrade dessa, och han utbrast: »Jeg synes jeg, at de kun med hele deres selskab må optræde på Heens station, så får de nok flere penge, thi det förekommer mig at de alle spille komedie». Der gick nu ett ljus upp för Ambrosius, att den store mannen måste vara en vanlig dödlig och att det nu varit _vi_, som spelat komedi med vår unge fyr. Utan ord, men med de mest vältaliga åtbörder förklarade han då norrmannen, att vi voro en flock »åndssvage, kuppelsköre feminine blöde hjernedyr», som han fått att »trækkes med ned til Kristiania.» Efter den betan ansträngde jag både mig och den röde sjalen till det yttersta för att upprätthålla vår värdighet, eller snarare för att hindra den bland oss sex rasande skrattlusten att epidemiskt utbreda sig bland de turister, som kommo i den minsta beröring med oss. Den angrep eljes vanligen folk af alla nationer; till och med allvarsamma engelsmän dukade under för denna farsot. Vid en skjutsstation, der vi för tredje gången sammanträffade med tre engelska turister, blef tillståndet så betänkligt bland dessa, att en af dem tog Ambrosius afsides och med glänsande blickar tillstod, att han i en högre grad tilltalades af tanken att (jag tror det var på obestämd tid) få vandra tillsammans med så muntra qvinnor, synnerligast då en af dem var läkare; hans enda sorg var nu, att han ej förstod hvad vi sade. Himlen signe hans klara ögon och rödblommiga ansigte! Han tog för gifvet, att _vi_ blott voro så der glada för att roa vår manlige reskamrat. Han hade troligen ingen aning om, hur man här i Norden sträfvar för att befria qvinnan från alla egenskaper, som hittills förmått framkalla ett harmlöst leende på mannens underordnade läppar. Vår sista dagsmarsch, från Sörum till Næs, slutades så, att våra två nyvunna kamrater sprungo från oss i skymningen, för att söka bereda rum åt oss alla i herberget; men när vi fyra ändtligen kommo dit, stodo vi utan tak öfver hufvudet. Värdinnan kom oss nemligen till mötes ute på tunet och förklarade, att hon hade öfverfullt hus och att vi borde söka att få logi i någon af de närbelägna bondgårdarne. Kandidaten och Ambrosius begåfvo sig genast ut, likt två israeliter med lådor på ryggen, för att bespeja landet, men återkommo utan att medföra så mycket som ett krusbär, än mindre en drufklase på sina spejarestafvar; sängställe var det ej att tänka på, ty turistströmmen gick här i starka vågor. Lyckligtvis fans här ännu mat att få på Næs, och vi brukade på vår vandring aldrig sörja hvarken för natten eller morgondagen. Följande morgon skulle vi gå om bord på en liten ångbåt, för att öfver Spirelen komma till Heens jernvägsstation, och då ångbåtens kapten hörde att vi fyra voro husvilla, stälde han hela båten, jemte ett stearinljus, en kort skinntröja och en något längre öfverrock till vårt förfogande. Detta var en stor artighet, men af det mera kyliga slaget, ty det hviskades man och man emellan, att det nog blef frost under natten. Försedda med ett par af värdinnans sjalar, stego vi fyra ut på förstugubron och kastade vemodiga blickar på de iskallt blickande stjernorna, och tänkte på hur många stora rum med oupptagna enmanssängar, som funnos der uppe, medan vi ej hade annat än en liten tom ångbåt att luta våra hufvud till. »Sjung sjung!» hviskade då vår älskvärda norska turist till Ambrosius, som om hon hoppats att hans toner skulle kunna utvidga herberget. Kanske hyste han sjelf samma föreställning; ty han hof upp sin röst och sjöng ett par sånger, hvilka visserligen utvidgade värdinnans hjerta, så att tårar perlade i hennes ögon, men huset blef ej större för det. Då satte han, som ett sista försök, till med »Sæterjentens söndagsmorgen», så alla gästerna värmdes dervid, men ingen kände sig dock ha lust att byta sängställe med oss, hvadan vi nu ej hade annat att göra, än larfva af mot stranden, hackande tänderna af köld. Ångbåten tycktes vara fullkomligt folktom, och efter en del besvär hittade vi salongen och stearinljuset, som tändes och visade oss en ödslighet, som kom Ambrosius att hålla ett allegoriskt föredrag om »grædende kvæg», som ej lemnade sina bås för resande sångfåglar, utan drefvo dem ut i natten att frysa värre än en gammal orang-utang. Den hårda verkligheten visade sig också nu i form af smala stoppade bänkar, på hvilka vi försökte ligga; men då salongen hade form af en större, midt öfver afhuggen karott, blef vår ställning snarlik en krumgäddas, och då man ännu har lifvet i behåll, finner man ingen hvila i en dylik ställning. Vi tre qvinnor flyttade derför de smala stenhårda madrasserna ner på golfvet och insvepte oss så godt vi kunde i våra reskläder, och jag stack vanvördigt en fot i hvar ärm af den erbjudna öfverrocken. Ambrosius fick skinntröjan och den ene lånte själen. Och så envisades han att fortfarande vilja ge rollen af en större krumgädda på bänken, men icke stum, som en sådan roll kräfver, utan under en oafbruten »enetale», innehållande hvarjehanda onda önskningar öfver den arma lilla ångbåten. »Tyst nu, så släcka vi ljuset och försöka sofva!» »Tyst! Vil du bare tie stille, Ave, så vi andre kan nyde ro for din skräkkelige snakken! Du går på værre end en otte år gammel hanmyre.--Hva siger du, kandidat? Kan heller ikke du holde snackemöllen, så et skikkeligt ungt menneske kan få sove på sin bænk--Begynder du også, Hertha! A, gjör mig den förnöjelsen at smukt holde din lille velsignade mund! Hva, fryser du, Hertha? Hör du ikke der nede ved dören!» »Nej, jag fryser ej så farligt, tig nu bara!» »Hva, fryser du ikke? Vil du bare skamme dig at være varm, når vi andre fryse som forladte hunræve og min blåbærsplet får koldfeber, det er jeg vis på. Sig alt hvad du vil og har lyst til, Hertha, men ti helst stille eller tilstå at du fryser!» »Nå väl då, jag fryser dugtigt.» »Fryser _du_! Skammer du dig ikke, du som er så godt i stand, eller rent ud sagt fed? Tror du at et menneske, som du, har lof at fryse?--Ja, bare ti stille, kandidat! Jeg fryser når jag vil og har lyst, og det gjör jeg og Ambrosius, og de to er i grunden enige.--Ave! Hör du ikke, Ave! Jeg tror jeg får kalde dig _menniska_, for du sover ju. Lad være at sove, Ave, du bare vækker mig med din snusen! Du behöfver slet ikke hjelpe dampmaskinen at puste, for den hviler sig og er--varm, det gamle ækle dampdyr.» Klockan 2 tände vi ljus, för att en stund röra och rota i hvar sin usle bädd och känna efter om vi ej voro rent förfrusna. Detta upptog en timme; sedan släckte vi åter ljuset, och Ambrosius fortsatte oafbrutet sin »enetale», hvilken hade en märklig förmåga att skydda oss från att frysa fast vid madrasserna. Då vi legat och skrattat till klockan 5, tände kandidaten åter ljuset och föreslog ett par timmars gymnastik, och när städerskan vid sjutiden kom in till oss, voro vi alla salongsmessiga, och ej ett spår syntes till att vi legat på golfvet. Denna vänliga tjensteande kokade nu en väldig mängd godt kaffe, dukade fram smör, mjukt bröd, ost, korf och ägg, samt befriade oss sålunda från att gå tillbaka till Næs; och för denna frukost begärde hon blott 60 öre per man. Vi regerade ännu en stund enväldigt på båten, och då gaf Ambrosius mig det vitnesbördet, att han aldrig sett någon gammal »abekat» kunna till den grad »holde ud» med ungdomen. Och han försäkrade mig, att hade han varit med på våra fjellvandringar, så skulle jag aldrig ha blifvit våt om fötterna, ty han skulle ha burit mig högt öfver alla elfvar och vattendrag. För att visa att detta ej var löst prat, tog han mig hastigt och lustigt på sina muskulösa armar och bar mig omkring i salongen, under det hon hviskade: »Hvad tror du far og mor vilde sige om de hörde at jeg kalder dig med så grimme navne». Präktige pojke, du visste nog att vi alla förstodo att rätt uppskatta detta öfvermått af sund lifskraft och ungdomslust, som en stund bryter sällskapslifvets stela tvång och ser i hvarje ålder blott en like samt gläder sig dubbelt när den kan locka en äldre menniska att drömma sig trettio år tillbaka i tiden. Tack, Ambrosius, tack för denna tio dagars långa dröm i det sköna Valders! Snart voro våra två nya kamrater och med dem en stor skara andra turister om bord; vädret var kallt och ruskigt, så att den sex timmars långa färden på Spirelen ej skänkte oss större njutning. Vid framkomsten till Heen blef der allmän rusning till »kaptenens hotell», der man lär äta en fin middag för 1,80 kr, men då turistströmmen vrok sig dit in med en väldig fart och »vek» stolarne kring de ännu icke dukade borden, togo vi åter våra renslar för att gå till det andra närbelägna hotellet. De förr nämde engelsmännen, bekanta till våra nya kamrater, följde exemplet och då vi alla väntat öfver en timme, engelsmännen vid schackspelet, vi vid gamla tidskrifter, fingo vi en finare middag till ett pris af 2 kr.; detta var den dyraste måltid vi under hela resan ätit på landbacken. Kom nu någon och säg, att man ej _kan_ resa billigt, »som bättre folk», i Norge! Det var öfverenskommet emellan oss och våra två nya kamrater, att vi skulle göra jernvägsturen i samma kupé, och då Ambrosius höll på att rita våra porträtt i sin anteckningsbok, ville vi helst vara i fred för främlingar. På inrådan af Ambrosius gingo vi alla sex in i en rökkupé, men då han ej ändå ansåg oss rigtigt säkra för intrång, gaf han rollen af ett skrikande lindebarn, och det med en naturtrohet, som kom hvarje passagerare att fly långt från vårt grannskap. Jag önskar att jag kunnat pryda detta verk med de åtta dråpliga bilder, som Ambrosius ritade, de skulle i hög grad höjt förtjensten för--förläggaren. Ty porträtten stötte mycket på karrikatur och något på skandal, och som bekant är det endast böcker i sådan anda, som för närvarande kunna göra någon större lycka i vår läsverld. Men Ambrosius kunde ej skilja sig från sina konstverk; de skulle, sade han, ute bland Vesterhafvets »klitter» frammana minnet »om den mest morsamma rejse» han någonsin gjort. I Drammen skildes vi från vår präktiga norska och på bangården i Kristiania tills vidare från vår skånska turist, som dock skulle följa med Zéphyr till Malmö. Jag föreslog, understödd af Hertha, att vi skulle gå med värdighet igenom den norska hufvudstadens gator, och Ambrosius instämde i förslaget genom att halfhögt uppstämma en studentmarsch, hvilken tvang oss alla in i en så rask takt, att ingen menniska kunde misstaga sig om vår egenskap som glada turister, hvilka ej läto nedslå sig af det ihållande regnet. Det var nermörkt när vi klefvo om bord på Zéphyr, der vi helsades välkomna af kaptenen och våra två i Skjäggestad qvarlemnade kamrater, så att nu voro vi fem, utan anförare, åter församlade med Ambrosius som bihang. De två kamraterna hade genom en oväntad, men glädjande underrättelse blifvit manade till skyndsamt uppbrott från Gudbrandsdalen och hade skyndat att, medelst skjuts och jernbana, uppnå Kristiania samtidigt med oss. De följande två dagarne använde vi till att i sällskap med Ambrosius beskåda en del af Kristianias sevärdigheter samt till en färd till Ladegårdsön. Här besökte vi samvetsgrant Oskarshal, bondstugan och Stafkirken, alldeles som prinsen af Wales sedermera gjorde; dock må ingen deraf draga den slutsatsen, att vi ha några anspråk på att i något fall dela smak med samme höge resande. Och så tror jag mig samvetsgrant ha berättat allt, som kan tjena till upplysning och uppmuntran för kommande slägten af qvinliga turister. Än mötet med norrmannen på Karl Johansgade då, min nådiga!-- Ni har rätt, ärade läsarinna, det glömde vi--icke. Vi gingo vid den aftalade timmen till en bod vid det aftalade hörnet för att köpa ett par stoppnålar till kandidaten, ja det vill säga, hon handlade och vi förhalade tiden. Men just som uret i ett närbeläget kyrktorn slog den utsatte stunden, for den qvinliga trolöshetens ande in i Herthas nya promenadskor, och hon flydde med bortvändt anlete nedåt Skippergade, men vi två andra höllo tappert stånd ännu en minut, bevakade af vännen Ambrosius. Och så kom norrmannen. Hertha återfördes genast fången af Ambrosius, och så fingo vi alla fyra tillfälle att säga norrmannen ett hjertligt tack för den präktiga resplan, han åt oss utstakat. »Jag tyckte jag såg edra två kamrater här redan i går, jag helsade, men då de ej besvarade helsningen, måste jag ha misstagit mig», sade han. Vi bekände då, att våra två kamrater med djup bedröfvelse beklagat sig öfver att två gånger ha mött honom på samma gata, och då de voro fullkomligt oskyldiga till alla mötesaftal, utom med Zéphyr, så ansågo de sig ej ha skyldighet att dela våra äfventyr inne på stadsgatorna. Om han var gift? Ja, ärade läsarinnor, det glömde vi alla fyra att taga reda på. Men han såg så innerligt glad och förnöjd ut, skrattade så hjertligt, att vi antogo att han hade alla giftastankar bakom sig, såvida han möjligen ej var förlofvad, men det försummade vi också att fråga efter. Vi hade så mycket annat att tala om medan han följde oss ned till ångbåten. Här träffade vi åter vår norska kamrat; hon följde ned sin skånska väninna, och nu när Zéphyr började rusta sig till affärd, och afskedet kastade vemodiga skuggor öfver våra anleten, gåfvo somliga af oss hvarandra, enligt äkta fornnordisk vikingased, goda gåfvor. Hertha fick af norskan det paraply, som stödt henne under vandringen uppåt Galtepiggen och som nu behöfde hemta nya krafter och ett nytt öfverdrag i ett blidare klimat, men blef i stället bortröfvadt under resan till Malmö; kandidaten erhöll af Ambrosius en elegant och berest nagelborste, och han fick i utbyte ett par alldeles nystoppade strumpor. Nu komma nyförvärfvade norska vänner, för att med himlens gråt, som nedåt kinden glider han står och helsar folk på alla tider, har än han helsas sjelf i Norges land. I aftondimman sjunker kungastaden och tysta stå vi alla fem på däck, ty skämtets slussar torkat, hela raden, och tårefaten ville springa läck, när minnet nu ses staf och rensel fatta och kila af mot Mjösens fagra strand, för att, likt fjäril'n, hvarje ros beskatta --ja, tröste oss, om så vi sökt att snatta!-- _Vi_ kysste endast nickelbägarns rand. Och landet gömmes för vårt sorgsna öga --vi ha dock tio, två för hvar och en-- men minnet går att sig i »Gausa» löga, drar se'n till fjells på viljestarka ben. Det jublar högt på granbevuxna branter, det svänger mössan åt hvar fjellbjörks topp, det gnor omkring likt Norges bruna »fanter», [ziguenare] och famnar bergen rundt kring alla kanter; ty minnet har ju ingen mensklig kropp. Än står det rosenrödt vid Kærnlis sæter och helsar _Anna_ med ett tyst Guds fred! och så med henne »rommevafler» äter samt tar in grädde med en väldig sked; än far det bort till de aflägsna fjellen och rullar sig på dvergbjörk, ljung och en, der snön än ligger hvit på många ställen, så minnet snart far under fårskinnsfällen på säterbädden, hård som klippans sten. Der ligger det en stund i ljufva drömmar vid spisens eld och kaffepannans doft; så vadar det i strida, klara strömmar vid stjerneljus på himlens blåa loft; ser då på afstånd Jotunfjellen blänka i silfverglans på »viddens» kala stråt, ser husvill flock små bägare iskänka, för att till mat ej frestas tanken sänka, men gråa sälgen står i nattlig gråt-- Håll minne! håll nu rast i fagra bygder bland frodigt korn och enkel lefnadssed, och se dig glad på Nordens gamla dygder och sola dig i fromma hjertans fred! Och se hur andelifvet kraftigt spirar, der kunskapssäden utströs tung och ren, hur vaknadt folk i stillhet kransen virar, tredubbel krans, som en gång Norden sirar, då _trenne stammar_ känna sig som _en_. Du stolte, styfve, gode broder Nore, i allt du talar Nordens språk ändå; för syskon tre helt visst det bättre vore, om vi hvarandra bättre lärt förstå.-- Tag mot vår helsning med ett manligt löje, så hjertefriskt, som stundom du kan le! Tack för ett godt, ett härligt sommarnöje! I detta _tack_ du all den kärlek röje, som du kan få, när du vill kärlek ge!