# Utan anförare: Fem svenskors fjellvandring i Norge

## Part 1

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/utan-anforare-fem-svenskors-fjellvandring-i-norge-15783/index.md

Produced by Martin Ågren, Torbjörn Alm and PG Distributed Proofreaders

UTAN ANFÖRARE

Fem svenskors fjellvandring i Norge

SKILDRAD

AF

AVE

PHILIP LINDSTEDTS FÖRLAG, LUND, 1885.

INNEHÅLL:

I. Förberedelser sid. 5 II. Om bord på »Zéphyr» 9 III. Ejdsvold 15 IV. På Mjösen 17 V. Lillehammer 22 VI. På vandring 25 VII. Till fjells 32 VIII. På sätrarne 36 IX. På vidder och sätrar 43 X. Husvilla 61 XI. På återtåg 70 XII. I fiskarhyddan 77 XIII. På väg till Espedalsvattnet 83 XIV. Från Espedalsvattnet till Gudbrandsdalen 94 XV. I Valders med Ambrosius (bihang) 112 XVI. Far väl Norge! 147

Inledning.

I en tid, då skrifsjuka rasar värre än koleran i Spanien, svårare än pianomusik bland oss svenskar, och grymmare än den härjande europeiska kassaförsnillningen, är det för hvarje moralisk författare en pligt att gifva läsaren ett antagligt skäl för det han--förf. än vidare utsprider farsoten.

Ett sådant skäl har jag, med mina fyra kamraters hjelp, efter ifrigt sökande funnit, och då vi besett det på alla sidor, vridit och vändt det, värre än våra finare krögare vända den nya kungliga förordningen om stängda värdshusdörrar, erhöll den funna förevändningen--nej _skälet_ var det ju--följande form.

Vi skola utgifva en bok, som kan blifva ett bidrag till kännedom om norska folket; aflifvar den gamla sagan om, att det är _omenskligt dyrt att resa i Norge_, och slutligen ingifver »många landsmän af båda könen» lust och mod till att stärka kropp och själ med fjellvandringar i detta af svenskar så föga kända broderland.

Då vi nu en gång voro komna i en höghvälfd folkvänlig tankegång, beslöts det tillika att vi skulle lemna vissa detaljerade upplysningar till praktisk nytta för vårt eget kön, hvilket vi kände oss stå närmast, efter som vi ej hade någon manlig person i vårt sällskap. Derför vill jag be alla manlige läsare, som möjligen råka få tag i boken, att _läsa inledningen_, och så hoppa öfver alla »förberedelser» ända tills han ser rubriken: _Mjösen_.

Ett ytterligare stöd för denna min uppmaning har jag i det omdöme, som fälts af en aktad manlig kritiker, hvilken läst manuskriptet. Han sade mig nemligen, att män ej hysa något synnerligt intresse för damtoiletter och dess små hemligheter, d. v. s., han sade, att män ej bry sig om att _läsa_ om sådant. Se, derför har jag på mina och kamraternas vägnar gifvit denna lilla vink i inledningen, för att låta alla våra läsare förstå, att ju längre de komma in i boken, ju roligare blir den. Man bör göra hvad man kan för att uppmuntra sin nästa till ihärdighet.

Malmö, i skilsmessans stund, 21 augusti 1885.

_Alla fem reskamraterna_

genom

AVE.

Förberedelser.

Aldrig har en jordisk verld, sägs det, varit värre splittrad än vår nuvarande, som är bräddfull af alla slags föreningar, utom möjligen de äktenskapliga, hvadan dessa senare så mycket oftare beskrifvas både på kors och tvärs af våra moderne diktare. Men mig vetterligt har ännu ingen hittat på att förklara, sönderdela och åter sinka i hop det sakförhållande, att vår tids qvinnor ha en stark fallenhet för, att, till trots för den gamla naturlagen om motsatta köns dragning, sammanklumpa sig inom sitt eget, eller ock rent af sammangadda sig liksom bi utanför den öfverfylda kupan under svärmningstiden. Naturligtvis kan ingen begära att jag skall dissekera detta nutidsfenomen, ty jag har i våra likställighetsdagar samma rättighet som många a£ våra skriftställare och föreläsare, att smita ut från en vetenskaplig svårighet, med förklaring att »här ej är rätta platsen» för dess anbringande, samt att jag endast velat påpeka den märkliga omständigheten, att 5 svenskor slöto sig tillsammans för att, utan annat beskydd än himlens (som ännu räknas till maskulinum) göra en fotresa i det märkliga land, hvars fjell ju skola öfverlefva verldens förstöring.

Sedan fyra af oss på en profvandring i Danmark öfvertygat hvarandra om, att ingen af oss tagit ömmare intryck af skomakares spetsigheter, uppgjordes vilkoren för den blifvande fotresan i Norge. A: ett osvikligt godt lynne; b: hvardera en rensel, hvars innehåll ej fick öfverstiga en tyngd af 15 skålp.; c: fritt val mellan ett paraply och en käpp, som _icke_ skyddar mot regn; d: hvardera 100 kr., antingen i fickan eller i en liten vaxdukspåse, buren som amulett på ett osynligt band kring halsen då vi lemna Kristiania; e: alla manliga individer uteslutes från vårt sällskap; ett undantag göres endast för _yrkesförare_, i fall sådana ej kunna undvikas. Till dessa vilkor lade jag ett för egen räkning: När bäckar, floder, strömmar och elfvar genomvadas, skall den minst vimmelkantiga delen af sällskapets ungdom hjelpa Ave öfver.

Ingen af oss fem kamrater hade förr gjort någon fotresa i Norge; en sjette person, en qvinna naturligtvis, hade utstakat den hufvudsakliga resplanen på en specialkarta öfver Kristians amt.

Enär ingen af oss hade hjerta att göra Tegnér till en opålitlig diktare, blefvo beslut och handling ett hos oss fem qvinnor, och vår förvandling till turister skedde något hastigare än vi sedan kunnat önska, i det drägten, som bestämdes för ett fyra veckors vandringslif, endast bestod af våra vanliga hvardagskostymer, kompletterade med trädgårdshattar och hemsydda vaxduksrenslar. Ett undantag i renselväg bildade dock vår femte reskamrat, en medicine kandidat, också en qvinna, något som ej får glömmas, då jag senare talar om allas vårt intima förhållande till kandidaten under alla faror och lefnadsbehof.

Medan jag är i taget, kan jag lika så gerna med ens presentera hela sällskapet:

_Kandidaten_ (som just håller på att skapa sig ett _namn_), 29 år, försedd med helsa, matlust, energi och en färdigköpt rensel, hvars innehåll lyckligtvis aldrig i sin helhet blef utforskadt, fast vi mer än anade, att diverse benbrottsliga föremål doldes under ett lager af hela, hvita linneplagg och flere par kulörta ullstrumpor. En fältflaska med en ständigt klingande bägarformig hufva hängde öfver kandidatens ena skuldra; en sjal och en svart gummikappa, resdrägtens reservtrupp, lågo hopvikna under renseln, och ett par i »Dagens Nyheter» invecklade kängor, fästa i ett snöre vid kandidatens lifrem, förde en något bakåtvänd sväfvande tillvaro under våra vandringar. Lägga vi nu till denna utstyrsel en hatt, som enligt en af reskamraternas påstående ibland drogs så långt ner för öronen, att kandidaten ej kunde se, samt ett paraply, så ha vi den kamraten i ordning. Så kommer:

_Ellen_ (i högtidligare ögonblick anförtrodde hon oss, att man af någon henne oförklarlig orsak under hennes tidigaste barndom beröfvat henne de namn hon lagligen erhållit i dopet och påtvingat henne detta), hon är begåfvad med 24 år samt en präktig, fast hårfläta på nacken; ett ypperligt lokalsinne, hemsydd rensel, grå ressjal, artistiskt slängd öfver höft och skuldra, reskartan i ena handen, paraplyet i andra, sångstämma i bröstet, nickelbägare i fickan och något af tidens gångsport i fötterna. Hon är sällskapets vägvisare, troget understödd af:

_Heggen_, 24 år gammal, stockholmska liksom Ellen och som hon utrustad med grå gummikappa, ortsinne och hemsydd rensel, men prydd med en randig ressjal öfver skuldran, kompass vid lifbältet, snabba fötter, torroligt lynne och ett dopnamn, som blott begagnades i svalare stunder. Vidare:

_Hertha_, 27 år, representerande den nödvändiga elegansen; enligt allmänt påstående iklädd en drägt, som fullkomligt gick i färg med hennes ögon, för öfrigt hemsydd rensel, buren i plaidrem på sidan, handskar och stor uppsluppenhet jemte torra kjolkanter under alla väder och förhållanden samt under vandringarna hyllande valspråket: _Festina lente_.

Och så kommer _undertecknad_, 53 år, om man ej vill räkna mig det till godo, att jag är född de sista dagarne i december i thet året 1832. God fotgängerska, utom när det gäller att gå öfver strömmar och deras gelikar, hatare af stor packning i allmänhet och af den hemgjorde renseln i synnerhet; för öfrigt prydd med fältflaska i grönt snöre öfver ena skuldran, röd ressjal öfver den andra samt innehafvare af en stång tvålplåster, som aldrig efterfrågades, och af den värdighet, som sällskapet möjligen kunde behöfva visa på de norska gästgifvaregårdarne.

II.

Om bord på »Zéphyr.»

Detta hyggliga turistsällskap, för tillfället ifördt mindre anskrämliga drägter, gick den 18 juli 1885 om bord på ångaren Zéphyr i Helsingborgs hamn. Att tala vidlyftigare om denna resas första afdelning skulle endast bli en enstämmig lofsång öfver Zéphyr, denne gud bland alla svenska ångare, och att sjunga Zéphyrs lof kunde fresta till att sätta dess kapten i både första och sista versen, och det var ju öfverenskommet att vi under fyra veckors tid ej skulle låtsa om, att här finnes andra herrar på jorden än qvinnorna.

Göteborg gret strida floder vid vår ankomst dit. Om det var glädje- eller sorgetårar öfver denna nya förening af qvinliga krafter, som ämnade gå sin egen väg öfver fjellen, veta vi ej, men vi förstodo, att den smålog genom tårarne, då vi, utan att akta stadens förnämt tråkiga söndagsutseende, witzade den rakt upp i ansigtet, och det med egna medel ändå.

På eftermiddagen anförtrodde vi oss ånyo åt Zéphyrs vingar, det vill säga, åt dess förträfflige propeller, samt idkade sällskapslif med ätande och drickande, som sed är när man befinner sig i feststämning annorstädes än i kyrkan, tills natten föll på, icke tungt eller på något förkrossande sätt, utan helt omärkligt för andra än ett par okända kräkpulver, hvilka gåfvo ifrån sig en del af deras innehåll emellan skären. Alla passagerarne (utom en hurtig skånska, medlem af en norsk turistklubb, och som i Kristiania väntades af en varm middag på bestämdt klockslag samt af en ingalunda kallskuren qvinlig kamrat) tillbådo dock i tysthet kaptenen, som lät Zéphyr och oss hvila några nattliga timmar i en hamn någonstädes i de för mig och flere medresande okända nejderna kring Lysekil. Ty då bara den förargliga vaggningen upphörde, kom sällskapslifvets ande öfver oss med fördubblad styrka, liksom öfver Simson, då han tog taket ner öfver de festande filistéerna. Försatt i en filisterhatande stämning, upptäckte Ellen en kropp, som förr hade lyst bland fixstjernorna på Stockholms teaterhorizont. Upptäckten meddelades åt passande subjekter, af hvilka sångaren, ty teaterhimlakroppen var en sådan, pressades tills han gratis lät oss höra toner, som eljes kosta minst 1,50 kr. per timme, med pauser och musiknummer. En vaggvisa afslutade ironiskt den improviserade konserten, och uppfylda af glädje, musik samt en ypperlig aftonmåltid, gingo vi till kojs, nöjda in i själen med hela verlden, hvilken jag, sanningen att säga, tror att vi glömde så snart vi väl lemnat Göta-elf bakom oss.

Det var ej himlens vilja, att vi följande dag skulle få se den berömda Kristianiafjorden i sin glans, fastän en norsk högerman ifrigt lade sig ut för oss hos Jupiter Pluvius, hvilken som bekant regerar i dimman. Men då det ej lyckades för vår konservativt hygglige norske reskamrat att inverka på de lägre luftlagerns »kompakte majoritet», hvilken bortskymde utsigten, gick han, då vi kommit i land, ifrån oss med löfte att följande dag komma igen med sin fru och dotter. Och med dem kom solen fram ur skyarne, efter det vi, nio i sällskap, först fått en grundlig skur öfver oss innan vi nådde St. Hanshaugen, från hvilken alla resande, liksom fotograferna, taga utsigten öfver Kristiania.

Sedan gjorde vi vår flit för att beundra Carl Johansgade, Carl Johans staty, kungliga slottet, nationalmuséet m. m., hvilket temligen lyckades oss, ehuru vi voro bedröfligt blottade på den rätta slotts-, musé- och statystämningen, men deremot betänkligt upplagda för något som jag skulle kunna kalla pojkstreck, om det ej vore att ge pojkarnes odygd rang framför flickornas. Icke ens åsynen af det stora uppgräfda tusenåriga vikingaskeppet, med den deri begrafne vikingens ben, nu exponerade i glaslådor, kunde stämma våra känslor i någon högtidligare tonart, ändå vi tagit med oss två lefvande ångbåtskaptener, som ett slags jemförande åskådningsmateriel. Men hur fornhistorisk man än må vara anlagd, gifves det stunder, synnerligast efter en middag med champagne, då det ej det ringaste angår en hur tusenåriga vikingar blefvo begrafna, men man köper naturligtvis en fotografi af grafskeppet för att göra studier hemma.

Bland de ting som skulle medföras i renslarne voro äfven en del småsaker, hvilka nu skulle köpas i Kristiania, och så trafvade vi alla fem först till en bokhandel. »Får jag be om åtta 10-öres frimärken!»--»Och jag om sex brefkort!» »Jag vill be om en tern brefpapper!»--»Jag vill ha tre brefkort och fyra frimärken»--Så der ljöd det från en efter en af sällskapet under nedkämpad skrattlust, då hvar och en betalte sin reqvisition med femmor och tior, som vi ville ha vexlade, och då vi så efter dessa storartade vexelaffärer skramlade i hop till reslektyr, visade det sig spår till, att svensk turistmunterhet _kan_ vara smittosam för norska bokhandlare.

Samma upptåg förnyades i ett par tre bodar, der vi köpte för några öre och betalte med svenska tiokronosedlar. Slutligen bar det af till ett apotek: »Få vi be om insektpulver!»

»Vi ha påsar à 10 öre, skall det vara en sådan?»

»_En_?» utbrast Ellen indignerad, »Heggen och jag ha köpt för 50 öre.»

Allmän skrattexplosion, ändå apotekarne kunde ha skäl att antaga oss för att vara några arma förföljda varelser utan nattro och sömn.

Nu trodde vi oss vara rustade till vandringen och gingo om bord på Zéphyr, der vi hade vår bostad och kost under tiden, packade der våra renslar och fingo dem vägda. Då visade det sig, att vi alla långt öfverskridit den bestämda öfverenskommelsen, att renseln blott på sin höjd skulle väga 15 skålp., ty ingen skulle ha lof till att pusta under sin börda.

Hvad var nu att göra? Renslarne tömdes och dess innehåll underkastades en hänsynslös granskning, och till blifvande qvinliga turisters ledning och uppbyggelse låter jag alla persedlarne i min rensel defilera:

Ett ombyte linne af lättaste slag, två par strumpor, ett par tunna skor, en nattröja, kam, borstar, tvål, skosmörja, en handduk, tre näsdukar, ett stearinljus, en tändsticksask, ett skålp. fin chokolad, ett skålp. engelsk kakes, ett skålp. maccaroni, 1/2 skålp. kaffe af Neiiendams i bleckdosa, en liten burk köttextrakt samt något fint salt. Vidare: en sked, en knif, ett par reservremmar för renseln, något segelgarn samt en flat bleckflaska, fyld med aseptin. Detta var, undantagande aseptinen, det ungefärliga innehållet, i alla renslarne, hvilket dock kandidaten för sin del tillökt med citronpulver, vasilin och diverse enkla medikamenter, till hvilka vi två äfven räknade konjaken på våra fältflaskor. Dessa saker jemte regnkappa och sjal vägde dock mycket öfver 15 skålp.

Men kunde vi undvara en enda af de nu uppräknade sakerna, då vi ämnade oss på fjellvandring med bostad på sätrarne? Svaret blef ett enstämmigt nej, men lika ense voro vi deri, att renslarne voro för tunga för våra ovana skuldror, ryggar eller höfter, hur vi bäst kunde bära dem. Hvad var att göra? Sjelfva kaptenen såg rådvill ut, der han stod och vägde Heggens svarte rensel på sina händer. Om det nu var en snilleblixt, som slog igenom det konstrikt inlagda taket på Zéphyrs konversationssalong ned i våra brydda hjernor, eller det blott var åsynen af en af kandidatens inventiösa fickor, som alstrade den egendomliga tanken, vet visst ingen af oss, men i detta ögonblick var en bakväg funnen ur svårigheten.

»Räddad! af Charlotte Edgren», ropade en i öfverdådig stämma.

»Nej, af turnyrspektaklet,» förklarade en annan, glömsk af regeln, att »det passande» aldrig får vara frånvarande der en karl är närvarande. Lyckligtvis såg vår kapten så oskyldig ut, att vi ej tänkte oss möjligheten af att han sett vissa små, i rödt ornerade cirkusbyggnader i manufakturhandlarnes fönster, och vi hoppas, att han aldrig förr än följande morgon hyst några lösa baktankar, då han sett moderna qvinnofigurer på ryggen.

Emellertid stod regeln, att delad börda är ljuf att bära, klar för oss alla fem, och då ingen af oss hade annat val, än att dela den med tillhjelp af ofvannämda mod, beslöto vi att på tre veckor anlägga det och under tiden adla det till resväska, något som antydde våra mordiska afsigter mot vidundret, ty i våra dagar måste det vara en mycket stark ställning, som skall förmå uppbära nytt adelskap. Nu bar det af i land för att köpa god, fast domestik, och var saken för allvarsam att någon ens skulle kunnat drömma om, att vi för en stund sedan raglat ut ur en bod, der fyra af oss vexlat svenska tior under förevändning att köpa tio fästnålar. Då voro vi fulla af skratt öfver ingenting, nu kastade redan skuggan af turnyren ett modernt pessimistiskt mörker öfver vår väg »hem» till Zéphyr.

Här tändes nu ljusen i kronan, och den lilla fina däckssalongen förvandlades till ett mellanting af systuga och skomakareverkstad, ty kaptenens föreläsning om nyttan af oljeduksdamasker hade gjort sådant intryck på två af hans fem åhörare, att de beslöto följa hans råd. Jag vill ej påstå, att alla ångbåtskaptener borde bli föreläsare eller att alla föreläsare borde bli _kaptener_, men jag anser mig böra påpeka den ovanligt lysande frukten af en svensk föreläsning.

Medan våra själar upp öfver öronen voro fördjupade i våra påsar, hvilka döptes till torn-uren, glömde vi att Zéphyr hyste ännu en nattgäst, en älskvärd stockholmare--jag vill samla glödande kol på hans hufvud!--som nu falskeligen låg vaken bakom sin damastgardin. Följande morgon mötte han oss skrattande, så tårarne perlade ned för hans näsa, och lofvade att han i ett resebref till en stockholmstidning skulle göra våra torn-ur riksbekanta. Vi hade tyvärr ej haft tid att taga patent på uppfinningen, derför kunna vi ej taga ut stämning mot mannen, fast han lär ha gjort allvar af sin hotelse, hvadan det blott återstår mig att bekräfta, att det är _oss_ han beskrifvit. Och dock sjöngo vi så muntert:

»Når du vil på fjældesti og skal nisten snöre, læg så ikke mere i end du last kan före. Drag ej med dig dalens tvang i de grönne lider, skyl dem i en frejdig sang ned ad fjældets sider!»

Men vi sjöngo ej om hur mycket vi lagt i påsarne.

Efter resfrukosten stälde vår kapten det så, att vi alla fem _händelsvis_ måste defilera förbi honom. Han njöt tyst vid åsynen af våra moderna figurer, men när den sista i raden gick förbi honom, hviskade han till henne: »Säg Ave, att hon alltid bör behålla denna moderna--hållning, hon ser rent af stolt ut på ryggen». Der var ock en annan kapten, en gammal bekant och nu vår tillfällige reskamrat, han bara teg och stirrade, synbarligen utan att begripa hur vi kunnat bli så omskapade på några få timmar.

Tåget till Ejdsvold gick vid niotiden, derför blef der ej tid till långa naturhistoriska begrundanden innan vi sutto instufvade i en kupé och mottogo våra vänners faderliga förmaningar och far väl. Så stängdes--icke slängdes, som hos oss--kupédörren igen och vi uthvisslades från Kristiania.

III.

Ejdsvold.

Denna plats borde ha kunnat uppväcka vårt slumrande historiska intresse under färden på jernbanan dit, om ej naturen gått öfver boklärdomen och drifvit oss till idel naturbetraktelser.

Vi voro dock samvetsgranna nog att förhöra hvarandra smått i »Odhners stora» samt »i sjette delen», sid. 58, af Teoferon Säve, och förvissades om, att en af oss felfritt kunde läsa upp strofen: »Räckande hvarandra händerna, bildade de en stor brödrakedja, hvarpå de under ropet: Enige och trofaste intill dess Dovre faller! under djup rörelse åtskiljdes.» Detta var mer än nog, ty vi ville ej tänka på dagspolitiken, men vi önskade innerligt, att högern och venstern måtte lefva så pass enige, att Dovre kunde stå medan vi vandrade i Norge.

Jag erinrade mig i tysthet att jag läst något om, att »på Ejdsvold stander en sagahal, som gemmer fredede minder», och jag hoppades ett ögonblick att vi kanske der kunde få se ofvannämda brödrakedja, men tiden var så knapp att jag glömde hela härligheten för att i kort galopp sätta efter mina reskamrater ned till ångfartyget »Skidbladner», som skulle föra oss och en framvällande turistström till turiststaden Lillehammer.

IV.

På Mjösen.

Det är nu öfver tio år sedan jag talade med ett par personer, som i skolmötesangelägenheter rest från Helsingborg till Hönefors och Kroklefven, och då fick jag veta, att i den trakten fans fjell så höga, att åskådarne föllo på knä i skjutskärrorna, gråtande af stolthet öfver att vår herre kunnat skapat något så storartadt.

Visserligen har jag aldrig hoppats få öfvervara ett nordiskt skolmöte och att rymma en sådan känsla som denna, äfven om det gälde att undervisa sjelfva hin onde i norsk geografi, men jag tog dock ett sådant intryck af denna beskrifning, att jag ända till den 21 juli 1885 hyste en orimligt hög föreställning om skapelsens bergsryggar kring Kristiania. Och af ett färskt bref från en vän i Jylland hade jag skapat mig en bild af Mjösen ungefär så här: En bottenlös djup vattenfyld afgrund emellan två oöfverskådliga fjellryggar, nakna som den dag de kommo till verlden, och emellan dem skulle Skidbladner fara i zig-zag, likt en dagslända, på det turisterna ej skulle ha besvär att vända på hufvudet under färden.

Jag vet ej hvilka föreställningar mina fyra kamrater hyste, ty de ha alla läst en omensklig hop geografi i skolan, derför ha de ingen rättighet att visa någon slags naturförvåning, men jag misstänker, att _fjällen_ föllo från deras ögon der de i hvinande blåst sutto i rad på det höga däcket, tittande styft på dessa obeskrifligt välklädda berg, som å båda sidor innefatta Norges största insjö. Hvad mig sjelf beträffar, så höll jag stånd på däck en timmes tid, kämpande tappert med blåsten om rättighet till min hatt och kappa, nedtystade mina omilda känslor mot både svenska och danska superlativer, samt bjöd till att finna mig i denna leende skönhet i rik sommardrägt, som erbjöds mig i stället för den nakna, som jag sjelf, med tillhjelp af skånskt skolfolk, skapat mig.

Skidbladner tycktes denna dag vara sammansatt af idel vind, hvar man än uppehöll sig för att få en anblick af landskapet. Däcket gaf en föreställning om första parkett i en skypump, matsalongen om fondlogen i ett skydrag och akterrummet der utanför om galleriet på en hvirfvelvind. Återstod nu att försöka den underjordiska damsalongen, men der såg jag inga andra ryggar, än de som tillhörde ett par engelskor, och de voro klädda i matrosblusar, medan partiet nedanför höjde sig till en bergskamp, beklädd med »amagerkjolar.»

Glömmande min egen nya bakbyggnad, rusade jag bort från denna syn; aseptinflaskan, som skulle ge den tillbörlig form, stötte emot dörrposten till matsalen; eljes tror jag att jag blifvit af tvärdraget buren högt öfver tyska, franska, engelska, danska och norska turister, hvilka kantade salens väggar, i stället för att med »stolt hållning» nödgas skrida dem förbi.

I denna stund fattade jag skogsnufvans fruktan för att bli sedd på ryggen, ty det kan väl knappast vara otäckare att ha ett baktråg under kjolen, än ett utbygge, som lifligt påminner om en bakugn på en gammal skånsk stuglänga. Jag sökte nu, lik en husvill eremitkräfta, skydd för min svaga sida hos mina fyra kamrater. Dessa buro »torn-uren» med godt samvete och öppen blick, men så hade heller ingen af dem skrifvit ovett mot detta mode-monster. Mitt förnuft sade mig högt och tydligt, att man måste vara en stor författarinna och bo i hufvudstaden, för att sjelf med godt samvete kunna deltaga i de galenskaper man skarpast gisslat.