v. Bonsdorff på grund av olika skäl ville kvarstanna i Berlin för att

invänta v. Kühlmans återkomst, utan begåvo sig till Stockholm, kom det icke till något personligt sammanträffande med honom, innan han helt oväntat avreste till Brest-Litovsk för att underhandla med ryssarna. Därav följde, att den finländska frågan under det första skedet av de tysk-ryska underhandlingarna icke berördes i den utsträckning vi hade hoppats.

Först så sent som den 23 jan. 1918 kom det till ett personligt sammanträffande emellan v. Kühlman och oss (Hjelt, Erich och mig), under vilket huvudsakligen förhandlingarna i Brest-Litovsk berördes, naturligtvis blott i den mån de rörde Finlands intressen. Frågan om Finlands självständighet hade av tyskarna upptagits och ryssarnas erkännande av självständigheten hade genomdrivits, men underligt nog hade därvid ej alls behandlats frågan om landets evakuering. Orsaken därtill förklarades av v. Kühlman helt naivt sålunda: "Men ingen har ju bett mig därom!" Då professor Erich härtill genmälde, att denna begäran av oss framställts uti samtliga till utrikesministeriet inlämnade promemorior, sade sig v. Kühlman ej personligen hava kunnat taga del av desamma. Med andra ord, alla av senator Hjelt och professor Erich inlämnade långa, utförliga promemorior och skrifter hade troligtvis ej alls blivit föredragna. Ett tidigare besök hos v. Kühlman hade nog ej, såsom några av våra delegerade ansågo, varit blott en pro forma sak, detta insågo vi nog nu mer än tydligt. Då förhandlingarna med ryssarna emellertid skulle fortsättas och denna gång med större eftertryck från Tysklands sida, skulle även denna fråga upptagas. Tillika ställde sig