Part 7

Jag anträdde färden från Åbo den tionde i denna månad klockan sex på morgonen. Vi körde med fyra slädar utåt isen, kuriren först och jag efter med Maju och Långström, men före oss gingo två skidlöpare, som provade isen, om den oss bära kunde. Den dagen kommo vi lyckligen över till Föglö, men nästa dag lopp inte så lyckosam av, ty när vi kommit halvvägs mot Eckerö, mötte vi en bred råka i havsisen, där vattnet porlade fram rätt som en fors, och som vi inte hade en båt, måste vi vända om igen. När vi då kommo tillbaka till Föglö, voro där tre nya resande, som ock ville över till Åland, nämligen en tysk doktor och hans tolk, som hade med sig en tattarepojke. Som det nu var en söndag, hade vi gärna farit till kyrkan, om inte kuriren haft så skräckeligen brått, så han inte vänta kunde. Vi fortsatte resan och hade lejt fyra karlar, som sköto båten framför sig; därmed kommo vi över råkan och kunde jämväl hjälpa andra däröver, ty en stor skara folk kom från öarna och ville till kyrkan, vilket var rätt nöjsamt att se i det klara solskenet på den blanka isen.

Vi hade ännu långt till fasta Åland, när himmelen begynte mulna och vi fingo över oss storm med yrväder. Detta blev nu så tjockt och mörkt, att vi inte hittade vägen och måste tillbringa natten på en kal klippa. Jag vet nu inte, om vi där skulle frusit ihjäl, men doktorns tolk, som var en gammal lustig krigsman, visste råd för allting. Han hittade drivved, tände en god brasa, värmde åt oss öl, som han hade med sig, och stjälpte slädarna så, att vi fingo tak över huvudet. Så gick den natten skäligen, utom att tattarepojken illfänades och beständigt makade kolen så nära Maju, att kjorteln sveddes och hål brändes i strumporna, det han påstod vara nyttigt till att hålla sig varm med i kölden.

Andra dagen kommo vi lyckeligen till Eckerö. Men där fingo vi rasta i sex dagar, eftersom sista stormen upprivit en part av isen på Ålands hav. Till vår förnöjelse blev dock en stark köld på tredje dagen efter vår ankomst till Eckerö, så att vi kunde tåligen vänta. Dock hade tiden blivit nog lång, där icke den tyske doktorn, som var en besynnerligen lärd och berester man, förkortat dagar och kvällar med underliga sägner om Välskland, Tyskland och endels Hispanien. Men inte förstod jag mig på hans kristendom; han prisade påven och Sigismundus, viljandes intala mig, att vår släkt alltid varit av sådant sinnelag. K. fru Moder skall inte tro, att jag lät locka mig därav till villfarelse.

Den nittonde var isen bleven så stark igen, att vi dristade oss på väg och sade _valet_ åt doktorn och krigsmannen, som ville över till Tyskland, men Maju tog det hurtiga avsked av tattarepojken, som henne amuserat på resan, att hon undfägnade honom med en brav kindpust, sägandes detta också vara gott att värma sig med i kölden.

När vi begåvo oss ut i mörkret klockan fyra på morgonen, reste vi först mellan öar och klippor, men vid klockan elva voro vi ute på stora havet, alltid låtandes prova isen framför oss. Där vi rastade för att fodra hästarna, syntes intet land framför oss eller bakom oss, allenast himmelens moln och någon enslig klippa, med snö betäckt; men de förunderliga färger av solskenet på isen och molnen kan jag inte till fylles prisa, ty sådant är av Allsmäktig Gud, som råder över hav och land och allt beprytt med förgyllande fägring. Annars är intet mer att förtälja, än att vi lyckeligen kommo till Grisslehamnen klockan mellan sju och åtta på aftonen. När vi kommo fram, hade min trogne Långström förfrusit sitt vänstra öra, och Maju föll att sitta med domnade ben, men som där inte blev någon vidare skada av, kunde vi rosa marknaden och med glatt mod säga det villa havet farväl.

I Stockholm dröjde vi två dagar hos k. fru Moders k. fränka, fru Ulvsparre, som mig väl emottog och var vid god hälsa. Därifrån reste vi till Strömsholm, efter jag inte nu gav mig lägenhet att uppvakta min nådiga hertiginna i Linköping. Jag kom fram på eftermiddagen och blev strax införd till gamla drottning Karin, som nu är av ålder vit som en duva och icke går ut av sitt rum annars, än till kyrkan, dit hon i vackert väder låter bära sig i en porte-chaise. Jag kan inte nog förtälja, huru nådig hon var mot mig, sägandes att jag kom som en ljusens ängel till Ebba i denna ensligheten och skulle nu göra all min flit att få henne glader igen. Undföllo henne ock de orden, att det är som snö på blommor, när man i unga år mister sin hjärtanskär. K. fru Moder skall tro, att vid dessa orden kommo mig tårarna i ögonen, efter jag nogsamt visste huru kär drottning Karin förr hade unga Roosen, när hon måste taga gamle kung Gösta.

Jag undrade vid mig själv huru jag skulle finna Ebba i denna prövningstiden, och var mer rädder, än min sed annars är, att frambära ärendet mitt, för vilket jag var kommen den långa vägen. Hon var fast mager och blek, det jag nog hade väntat, men stilla och tålig, såsom hon alltid varit. När hon såg mig, vart där i förstone ett så klart solsken i hennes fagra anlete, att jag tänkte: nå gudskelov, ännu kan hon töa, när där kommer vår efter vinterfrost. Men i detsamma tänkte jag, att det jag med mig förde var icke allenast snön på blommorna utan fastmer hårda haglet, och det stack mig som en lansspets i hjärtat.

Ändock Ebba Brahe tog mig så kärligt i famn, förmärkte jag snart, att hon var rädder för det jag hade att säga henne. Vi talade första dagarna om de glada dagar, när vi lekte som barn tillsamman, och om gamla drottningen, och om k. fru Moders hälsa och min salige frände herr Evert och om herr Jakob Pontusson och andra krigshjältar, men intet kny om konungen eller det oss båda närmast på hjärtat låg.

När vi så i try dagar lekt främmande, tog jag mod till mig och sade om kvällen, när hon följde mig till min sovkammare, att hon skulle nu vara min allrakäraste vän, som hon alltid varit, och höra det som jag hade att henne förtro av mitt hjärtas fullhet. Varpå hon svarade, att hon nog visste varom det var, men det kunde så gärna vara osagt till evig tid, efter det intet gott kunde vara. Gud skulle nog hjälpa henne att bära det värsta, om så bleve nödigt.

Jag sade till henne: allt därför är jag nu hitkommen, att du skall få veta det värsta av mig och ingen annan, ty om hela världen sade dig det, skulle du inte tro det, men mig skall du tro. Och när jag sagt dig det värsta, skall jag ock säga dig det som bättre är, nämligen att du härefter bliver besparad mycken sorg och ovisshet, så att du kan vända dig helt till Gud och vara förnöjd med vad hans goda, behageliga vilja är. Ty allenast med ett sådant sinnelag skall lyckan på sistone falla dig stadigt till.

Då förtäljde jag henne allt vad k. fru Moder redan vet om konungens tal med mig på Kymmenegård och dolde där intet. Vid jag talade, färgades hennes bleka kinder röda. Hon svarade inte ett ord, när jag så talade, men när jag ändat, uppreste hon sig och frågade om jag drömt det, ty annan sanning kunde där inte vara.

Jag såg nu väl det jag länge fruktat och varför jag gjort denna besvärliga resan, nämligen att Ebba gensade i sitt hjärta allt vad andra sagt henne om konungens ändrade sinnelag och höll fast vid det hoppet, att han nog skrivit till henne som förr, men att man henne de breven förhållit. Jag måste då giva henne bevis att jag talat sant, och jag kan inte nog tacka dig, k. fru Moder, att du på Svidja gav i min hand de två kärleksvisorna, som konungen diktat och mig tillsänt, den ena svenska på Kymmenegård och den andra tyska till Pernå. Utan dessa papper hade varken jag eller någon annan kunnat övertyga Ebba om huru det rätteligen var. Men nu lade jag dem framför henne och bad henne dem noga genomläsa, sammanläggandes bokstäverna i den första, som voro _Christina F._, och i den andra, som voro _Fleming_.

Jag vet inte huru länge hon stavade dessa papperen. Hon syntes inte förstå dem, eller inte kunna läsa för gråt, eller äntligen misstänkte hon något svek därunder. Men handskriften var henne för välbekant, för att hon kunde längre tvivla. Då kastade hon papperen från sig och såg mig an med sådana ögon, som jag aldrig kunnat tro, rätt som vore jag hennes dödsfiende. Men jag sade till henne med gråtande tårar, att det hade jag inte förskyllt, aldrig hade jag sökt konungens ynnest, som skulle vara min största hjärtesorg, därsom jag inte visste att den skulle hava en snar övergång. Jag lovade henne att aldrig återse honom, med mindre han vore förmäld. K. fru Moder vet, att Ebba haver ett hjärta som guld, och när hon sig något återhämtat ifrån den första hastigheten, sade hon sig väl förstå, att det kunde vara så som jag sade. Men nu kunde hon inte säga mer; hon ville betänka sig till i morgon.

Jag kastade mig på min säng och grät. Men jag hade inte legat länge, innan Ebba kom tillbaka, föll mig om halsen och sade, att hon nu väl visste jag vore hennes uppriktigaste vän; jag skulle förlåta henne, att hon så hastig varit mot mig och inte strax velat tro det. Vi hade då ett långt och kärligt tal med varandra allt tills dager vart. Hon sade mig allt det som henne på hjärtat låg, och k. fru Moder kan väl förstå vad det var, men jag skriver nu inte om det, efter det hennes sak är och icke min. Allenast det kan jag inte förtiga, att efter den natten har Ebba haft mera ro i sitt sinne än förr på länge, när hon nu vet det visst, som förr var så ovisst och gnagde som en orm hennes hjärta. Sveriges drottning bliver hon icke, men i stället bliver hon en frimodigt undergiven kvinna, som fått frid med sin Gud.

För den skull, k. fru Moder, skall du inte banna din envisa dotter, att hon så dumdristeligen givit sig ut på havsens isar i detta ärendet, det ändock på sistone torde varit till någon fromma. Drottning Karin sänder sin nådiga välönskan till allt gott, och likaledes betygar dig Ebba sin vördnad. Gud uppehålle k. fru Moder till ett långt liv och sällhet, önskar

min hjärtans kära fru Moders alltid hörsamma dotter och underdåniga tjänarinna _Christina Fleming_.

P. S. Långström beder ödmjukeligen påminna, att Blacken bliver väl skodd nu i halkan. Jag haver ock just förnummit det ryktet, att Birkholt friat för konungen till en prinsessa av Brandenburg. Gud give så väl vore. Lev väl, vergiss mein nicht.

_C. F._

13. Herr Evert Karlssons begravning i Åbo domkyrka.

En solklar eftermiddag i slutet av april månad samma år 1616 trängde sig en talrik människoskara kring stora ingången till Åbo domkyrka. En blond yngling, vars kappa och hatt förrådde en lantjunkare av herremannaklassen, närmade sig en bland mängden stående högrest gammal man och frågade honom vad denna folksamling betydde. Den gamle svarade:

-- De säga att herr Evert Karlssons lekamen skall föras i dag från Kankas till domkyrkan, och man väntar nu sorgetåget. Gud välsigne herr Evert, han var en ärlig herre, som far hans i tiden, och en ärlig död dog han för konung och fädernesland.

-- Ja, sade ynglingen, hela landet sörjer herr Evert Horn. Kände ni honom?

-- Fadern kände jag gott; jag har tjänat under honom i Liffland. Det är hjärteblod i Hornar och Flemingar; jag hör mera till Flemingarna, men heder åt den som hedras bör.

-- Har ni varit av Flemingarnas folk, så har ni väl ock tjänat gamle herr Klas? frågade ynglingen med synbart intresse.

-- Något, unge junker; dock mera hans hästar. Jag var redan för gammal att tjäna i bondekriget. I stället lärde jag unge herr Johan rida, honom, ni vet, vars oskyldiga blod rann i sanden här utanför Åbo. Det var en stygg gärning, herre; men Gud allena dömer människors uppsåt.

-- Kände ni herr Arvid Tönnesson och hans son Ivar av Tavastesläkten? frågade ynglingen vidare, upprörd av dessa minnen.

-- Jag såg dem på Svidja och här i Åbo. Stoltare riddare ha icke suttit till häst framför ledet. De fingo sin blodiga bane i Viborg, men de voro män, unge junker, de voro icke oskyldiga piltar, som ingenting ont gjort.

-- Säg mig: om en man, som den förre konungen låtit dräpa, efterlämnat en son, är det rätt eller orätt att sonen tjänar den nye konungen, som är son till hans faders baneman?

-- Man svarar icke vem som helst på sådana spörsmål i dessa tider. Är ni Sten Ivarsson av Tavastesläkten, så spörj icke en av Flemingarnas folk i sådana ärenden.

-- Jag är hans yngre broder, Bengt Ivarsson, och är hitkommen till Åbo för att söka inträde i konungens tjänst, om detta annars står väl tillsamman med ära och samvete, svarade ynglingen trohjärtat.

-- Nå det var ärligt tal. Huru kunde jag också vara nog dum att taga eder för den oregerlige herr Sten? Efter ni frågar mig på ära och samvete, så skall jag svara eder, att människors måttstock är en annan än Guds. Oss har han givit den lag, att vi ock skola älska våra ovänner; långt mindre skola vi tillräkna söner vad deras fäder brutit. Gack, unge junker, och tjäna med gott samvete den nye konungen! Han är en rättskaffens ung herre och menar väl med landet; det säger en som tjänat hans faders fiender och som sett sin gård brännas av den förre konungens folk.

-- Jag tackar eder, svarade ynglingen och tryckte hans hand. Ni vet mitt namn; så säg mig ock ert!

-- Stefan är mitt namn, och mitt nybygge heter Ahtiala. -- Har ni sett den nye konungen?

-- Aldrig.

-- Då kan ni i dag få se hans blida anlete. Det sägs att han själv varit med på Kankas vid herr Everts likbegängelse, och nu tänker jag han kommer till kyrkan, när de nedlägga den döde i koret. Men vill ni, så gå vi förut in i kyrkan, efter vi där kunna se bättre. Jag känner kyrkoväktaren; han skall släppa oss in.

Herr Bengt följde villigt Stefan, och de insläpptes genom en sidodörr. Ehuru det var full dager, brunno vaxljus på högaltaret, vars omhägnad, likasom pelarna, var klädd med sorgflor. Alltid skumt under valven, även i det klaraste solsken, mottog det ärevördiga templet endast en sparsam dager igenom de små fönstren, där man ännu såg en och annan glasmålning från den katolska tiden trotsa sekler och lågor.

Kyrkan var nästan tom. Endast i några familjebänkar sutto adliga fruar och jungfrur, som velat i tid bereda sig plats att åse högtidligheten. I Tottska gravkoret brann en lampa, och där knäböjde en sorgklädd, beslöjad kvinnogestalt på det kalla stengolvet.

-- Vem beder så ensam där borta i koret? frågade herr Bengt sin följeslagare.

-- Det är fru Sigrid Tott, som knäböjer på sin moders, drottning Karins, grav.

-- Kände ni drottning Karin Månsdotter?

-- En fattig krigsman, som vandrat mycket omkring, måste väl känna den enda drottning som bott här i landet. Jag kom aldrig den gång till Liuksiala, utan att den välsignade frun lät först undfägna mig på det bästa i folkstugan och sedan kalla mig upp till sig att berätta för henne om forna dagar. Det fanns icke en fattig på många mils avstånd, som icke var dag välsignade henne i sin morgon- och aftonbön, och lika blid var hon mot alla, hög eller låg, vän eller ovän, ja mot själva herr Olof Stenbock, som varit så grym mot kung Erik i tiden. Jag minns nog den dag, när Stenbocken stack sig undan för hertig Karl och blev skjuten som en eländig flykting i skogarna, huru fru Karin då lät uppsöka hans döda kropp och begrava honom i vigd jord, vedergällande ont med gott... Mig var hon synnerligen huld för att jag var en bland kung Eriks bågskyttar i mina unga dagar; det fick jag ofta för henne förtälja. Och för fyra år sedan råkade jag just komma till Liuksiala, när hon låg på sitt yttersta. Jag fick komma till hennes säng och säga farväl åt henne, jag med alla andra av gårdens folk, och hon orkade intet mer tala, men hon gav fru Sigrid ett tecken att läsa för henne Johannes' första epistel, som är om ljuset och kärleken, och vid fru Sigrid läste mitt i andra kapitlet, förmärkte vi alla, huru den kära gamla fruns ögonlock sakta föllo ihop, och i den samma stunden vart hon saligen döder. Så var det med fru Karin, och dotter hennes, som nu beder i koret, brås uppå mor sin; sonen kände jag inte; han reste världen omkring undan kung Johan. Men dottersonen, unge herr Åke, lärer brås uppå morfadern, varandes en ostadig och hårdsint herre, duktig i slagsmål, såsom ock Tottesläkten hör till de styvare här i landet.

-- Vem är den förnäma frun, som sitter ensam i högbänken närmast altaret med en uppvaktande kammarjunkare vid bänkdörren?

-- Det är ståthållaren herr Johan De la Gardies husfru, Karin Oxenstjerna, den förnämsta i Åbo. Hovtjänaren, som nu träder fram till bänken, lärer förmäla, att sorgetåget snart kan förväntas.

Gamle Stefan hade gissat rätt, ty strax därpå intogo två härolder sin plats vid stora ingången, dörrarna uppslogos, och processionen visade sig. Först intågade krigsfolket, så många som kunnat sammanbringas hemma i landet, medan hären låg i fält; därefter ett antal av den avlidnes underlydande bönder, efter dem Åbo stads borgerskap, sedan ett stort antal finska adelsmän. Efter dem följde härolder och fanbärare, efter dem den dödes kista, buren av officerare, och näst därefter Evert Horns änka, Margareta Fincke, med deras ende späde son, Gustav, buren av sin amma, samt alla hemmavarande medlemmar av släkten Horns båda grenar, till Kankas och till Åminne. Närmast efter dem följde biskopen med sina präster, efter dem ståthållaren och slutligen konungen själv, omgiven av en talrik och lysande svit, alla sorgklädda. En avdelning av vakten och två härolder avslutade tåget.

Menigheten strömmade in och uppfyllde kyrkan.

En sorgmarsch uppstämdes, en mässa sjöngs, biskopen höll ett kort tal framför högaltaret, där kistan hade nedsatts på en matta av svart sammet, och därefter började konungen, såsom i fält, strids- och segerpsalmen »Vår Gud är oss en väldig borg», vari alla närvarande instämde. Många ögon fylldes av tårar, och en fuktig glans i den unge konungens blickar vittnade om huru kär den hädangångne varit för honom, såsom för hela fäderneslandet.

Kistan nedsänktes i gravvalvet, omgiven av de fanor, vilka den tappre fältherren själv i livstiden tagit från rikets fiender.

Konungen växlade några deltagande ord med änkan, fru Margareta, och med fru Sigrid Tott, tryckte deras händer och gick att åter ägna sig åt rikets angelägenheter.

14. När konungen var sin faders son.

Dagen därpå hade ståthållaren Johan De la Gardie föredragning i slottet. Konungen var uppbragt över de mångfaldiga klagomål som fortfarande inlupo, än från fogdarna över böndernas motsträvighet att erlägga resterande gärder, än från bönderna över fogdarnas olagliga utpressningar. De la Gardie beslöt att avleda konungens vrede åt ett annat håll, där den med mera skäl kunde slå ned.

-- Eders nåde vet, sade han, att bönderna i Virmo och flera härader blivit på vintern uppviglade av konung Sigismunds utskickade och satt sig till öppet motvärn mot fogdarna.

-- Det vet jag, Gudi klagat, genmälde konungen bistert, och att så skett länder icke eder till synnerlig berömmelse.

-- Jag har nu lyckats gripa en av dessa utskickade på Åland, och han hitfördes i går afton fängslad till slottet. Vad skall göras med karlen?

-- Rannsaka honom först, häng honom sedan!

-- Jag har rannsakat honom med den påföljd, att han icke kan undgå repet, men beklagligen tyckes han endast ha varit verktyg för den rätte boven, som undsluppit. Han pratar i vädret om tusen saker, men förtiger hårdnackat det som mest är nödigt att veta. Skall jag använda sträckbänken?

-- Låt föra in honom hit!

Ståthållaren gav en befallning, och snart infördes under bevakning en med tunga bojor belagd äldre man i ryttaredräkt, en Herkulesgestalt med ett frimodigt och jovialiskt utseende.

-- Ditt namn?

-- Ivar Bertilsson, kvartermästare i kunglig majestäts tjänst den tiden herr Klas Fleming förde regementet i landet, men sedan benådad, jämte många andra ärliga gossar, vid eders majestäts lyckosamma uppstigande på tronen.

-- Så? Och du har brukat min nåd till att stämpla mot min regering? Du har låtit skicka dig av de polske till att uppvigla folket och att utsprida förrädiska plakater i landet?

-- Med förlov, ers majestät, en fattig karl har inte råd att bestå sig mer än en Gud, en kung och en tröja. Jag är en kronans hund; när man säger till mig: _apporte_! så resonerar jag inte.

-- Gott. Du skall också bli hängd som en hund. Vem var din huvudman här vid stämplingarna?

-- Ännu i går skulle jag förr låtit rycka tungan ur halsen på mig, innan jag sagt hans namn, men i natt låg jag och frös i slottstornet och fick tid att betänka mig. Ivar Bertilsson, sade jag till mig själv, vad pocker har du för tack för att du varit en stövare åt Sigismundus? Rätt som en fähund här du smugit dig genom landet och slitit ont, men vad gott har du av'et? Jo, tom mage och tom pung. Hundra gyllen skulle du få i månaden och har icke fått femtio på ett halvt år. Stallmästare skulle du bliva i Warschau, men har icke en hästkrake här i landet, utan får lunka till fots genom kärr och mossar. Galgen blir din lön, Ivar Bertilsson; nej, då kan du hellre tjäna Gustavus, om han behöver en gammal pojke, som luktat krut i fem och tjugu år. För si, vad nu anbelanger den stora äran att bli ett helgon, så betackar jag mig och missunnar den inte åt dem som äro därtill mera klippta och skurna än jag.

-- Håll dig till saken, karl! Vem var din huvudman?

-- Jaså, med förlov, efter ers majestät är så nådig och frågar, så skall jag ock ärligen svara. Var jag icke honom så trogen, som fäste åt klinga? Men som en turk och en räv har han lönat min trohet. Vet eders majestät hur det gick till, när jag blev knipen på Åland? Jo, det gick så till, att allt var redan väl beställt, vi hade fraktat en skuta, som skulle föra oss över till Riga, och skutan låg färdig på redden; vi skulle ro ut i en båt. När vi redan voro i båten, kom jag ihåg, att jag glömt i gården en kutting öl, som allt var behövlig i vårkylan på sjön, och gick upp att hämta tingesten. Då kom en långbent länsman, som hade fått korn på oss; jag undan och han efter. När vi så kommo till stranden, vad tror ers majestät att jag såg? Båten hade lagt ut från stranden, när oråd märktes på landbacken, och så besveko mig de hedningarna och lämnade mig i sticket. Nå, jag säger ingenting om att den slyngeln Sam ännu därtill gjorde lång näsa åt mig, efter han nyss förut hade fått stryk, men prästen, ers majestät, han skall för den mandaten få vrida sig som en mask i skärselden! Jaså, jag skulle säga hans namn? Pater Padilla kallades han i Warschau och sades vara biktfader åt Sigismundus. Inte vet jag så noga, men från Rom kom han, det är säkert, det hade han brev på.

Konungen växlade några ord med De la Gardie på latin: -- Påven har tussat på oss sin bästa spårhund. Denne Padilla har drivit böhmarna till förtvivlan och injagat skräck hos alla protestanterna i Tyskland. Karlen, hans hantlangare, är en bulvan, som icke fått titta långt i korten, men torde hända han något vet, som kan vara till nytta. Häng honom icke tills vidare, förvara honom väl, och låt honom prata. Och du där -- fortfor konungen på svenska till fången -- marsch tillbaka till tornet, och säg till att de icke låta dig frysa. Ditt liv hänger på att du talar sanning.

-- Hade jag velat ljuga mig från repet, så hade jag väl kunnat hitta på bättre sannsagor och icke stått här med dessa fyra armbanden, genmälde fången, i det han utleddes, med en frimodighet som icke misshagade hans stränge domare. Vill ers majestät bevisa sin nåd mot en gammal krigsman, som slagits mot far hans, så ställ sex man i ledet med goda musköter och befall dem att sikta rätt mot Ivar Bertilssons breda bringa. Repet har aldrig varit rätt i hans smak.

-- Har ni något vidare att förmäla? frågade konungen De la Gardie.

-- En ung man, som kallar sig Bengt Ivarsson Tavast till Kurjala, anhåller att få träda i eders nådes tjänst vid adelsfanan.

-- Ivarsson till Kurjala? Jag har nog av hans broder Sten. Det är ett obändigt blod i Tavastesläkten.

-- Den unge karlen likar sig till att vara mera tam, genmälde ståthållaren småleende. Hans släkt är en av de äldsta i landet, och många hänga vid namnet Tavast.