Part 6

-- Och vad kallar du den ställning, i vilken vi nu levat i tjugu år? återtog fru Karin. Orätt på tronen är alltid inbördes krig. Vi skola äntligen göra ände därpå. Du skall icke behöva strida i förbund med bönder allena. Utom Hornarna, och tyvärr numera även Flemingarna, finnes knappt en adlig släkt i landet, som icke inom sig räknar hemliga anhängare av konung Sigismund. Stjärnkorsar, Spårar, Slangar, Munckar, Lindelövar, Boijar, Kurckar och många andra skola ställa sig på vår sida. Var vid gott mod, duvohjärta! Jag begär i dag blott en åhörare, i morgon kanhända en stridsman. Först klokhet och sedan svärdshugg.

Suckande tänkte unge Bengt Ivarsson vid sig själv, att klokheten i dag icke kunde göra något bättre än förekomma svärdshuggen i morgon, men han kände sin moder. Han beslöt därför att skenbart foga sig efter sin moders önskningar, men därunder uppbjuda allt som var förenligt med hans sonliga plikt för att rädda både henne och landet från nya olyckor.

Aftonen inbröt. Kurjala gård låg enstaka vid en liten sjö, omgiven av skog, och ägnade sig väl för möten av den art som icke borde störas av objudna spejare. Man bortsände från gården de tjänare och landbönder som icke ansågos fullt pålitliga; vakter utställdes vid vägarna, och lösen utdelades såsom i fält.

Vid niotiden på aftonen begynte slädar anlända och utbyta lösen med vaktposterna. De ankommande inbjödos att vid ett stadigt kvällsmål vederkvicka sig efter resans besvärligheter.

När fru Karin, åtföljd av sin son, vid tiotiden inträdde i mötessalen, fann hon till sin förvåning ett högljutt språkande sällskap av några och tjugu män, på vilkas muntra stämning husets goda hembryggda öl påtagligen utövat ett märkbart inflytande. Sex eller åtta talade alla på samma gång om de mest olika ämnen, likasom utmanande alla spejare på en halv mils avstånd. Nästan allas dräkt antydde mera bekantskap med ett vilt fältliv än med herreseder, och få brydde sig om att ens giva plats för gårdens husfru, när hon inträdde i salen. Förgäves spanade hennes mulna blickar efter de grannar av hennes stånd, som hon väntat till mötet. Där fanns endast en sådan, en kortvuxen gammal herre med stora vårtor på kinderna, beväpnad med en huggvärja nästan lika lång som han själv, och i detta ögonblick hopkrupen vid brasan, som brann i den stora spiseln.

-- Bertil Ivarsson, sade fru Karin till denne herre, i det hon icke låtsade märka sina övriga gästers brist på uppmärksamhet, vill ni törhända äska ljud och förklara för dessa hedervärda krigsmän och rättskaffens medborgare ändamålet med sammankomsten.

Bertil Ivarsson Teet till Järpila var en av dessa skeppsbrutna rojalister, som gärna ville tjäna sin rätte konung med förbehåll att icke stå illa anskriven hos den orätte, och som så länge hade vänt kappan efter vinden, att han slutligen lyckats stöta sig med dem båda. Han låtsade icke höra fru Karins tilltal; hon fattade hans hand och upprepade sina ord.

-- Ja, ja, svarade den frusne herrn vid brasan, det är mycket kallt i afton, dåliga vägar, hundväder. Förlåt, jag har blivit så döv på senare tider. Befaller ni något, min nådiga fru?

Fru Karin upprepade sina ord för tredje gången.

-- Äska ljus? Nej, jag tackar, vi se här bra nog. Krigsmän och rättstjänare... Ja, ja, vad hör man om annat nu för tiden? Förlåt att jag i eder nådiga närvaro värmer mina fötter vid elden! Gikten, min nådiga, gikten! Ja, när man, som jag, har slitit mycket ont i krig, kännes det efter på gamla dagar.

Inseende omöjligheten att ställa honom i täten för sammansvärjningen, nödgades fru Karin själv taga till ordet och uppmana de hedervärda gästerna att sig emellan utse en talman för sammankomsten.

I den förlägna tystnad, som följde fru Karins uppmaning, hördes äntligen en röst från yttersta ändan av salens långa ekbord, där en man i ryttarekappa hittills varit flitigt sysselsatt med en skinka och en mugg öl.

-- Om jag får taga mig den dristigheten att tala ur skägget, yttrade denne man, i det han med välbehag avtorkade mustascher och pipskägg med bordduken, så finnes här ibland oss en karl, som kan prata omkull vilken biskop som helst och högvördiga konsistorium med; men eftersom han är mera slängd i alla världens andra tungomål än i vårt, så kunde jag kanske duga till talman i hans ställe, alldenstund jag är hans ovärdige tolk. För resten heter jag Ivar Bertilsson, kvartermästare, till ers nådes tjänst.

-- Tala! sade fru Karin, föga nöjd med början av denna sammankomst.

-- Nå, eftersom jag fått ordet, vill jag säga det rent ut, att en så god skinka som denna Kurjalaskinka och ett så gott öl som detta Kurjalaöl skola sökas förgäves i Tavastland och Nyland, om icke på Svidja. När jag var där i höstas, sade de mig, att salig kung Johan alltid drack Svidjaölet hellre än något annat och alla år beställde en skeppslast därav för sin egen kungliga mun.

-- Till saken! avbröt honom fru Karin.

-- Jag tänkte just komma till saken, ers nåd! Efter nu salig kung Johan var en sådan vis och berömlig konung, att han förstod sätta värde på finskt öl och finskt blod dessutom, så tycker jag, Ivar Bertilsson, och alla dessa ärliga finska män, att vi böra förhjälpa kung Sigismund till regementet igen. Vem vill nu dansa för bruden?

På detta tal följde en bullersam överläggning, varunder några anmärkte att tiden nu vore föga gynnsam när lantdagen i Helsingfors hade visat sig så förrädisk mot den goda saken. Dessa nedtystades av andra med den försäkran, att man ännu icke kunde så noga veta vad lantdagen hade i sinnet, innan beslutet var känt. Det vore nog troligt, att lantdagen till slut skulle avslå alla gärder för kriget. Denna försäkran lugnade åter de tveksamma, och man begynte nu rådgöra om tiden och sättet att åstadkomma en allmän resning i landet.

Nu framträdde från en undangömd vrå samma brunklädde man, vars bekantskap vi gjorde på Tovön, och höll till de församlade ett livligt tal på tyska språket. Han uppräknade alla den nuvarande regeringens orättvisor, skildrade folkets stora betryck och målade i livliga färger den lyckliga tid, som skulle bli en följd av den lagliga konungamaktens återställande. Därefter framställde han en väl utarbetad plan till ett allmänt uppror. I slutet av april skulle en polsk flotta ofelbart anlända till det då isfria Hangö och landsätta en stark polsk krigshär, som skulle fullborda och med seger kröna den allmänna resningen. Då skulle den rättmätige konungens trogna vänner rikeligen belönas, men hans fiender med skräck utrotas i hela landet.

Kvartermästaren översatte detta långa tal med följande korta ord: -- Han säger, att nu håller man oss för hundar, men kommer Sigismundus till regementet, skola vi må som prinsar i en bagarebod. Därför skola vi damma till om fem eller sex veckor, när vi blivit i ordning, och så skall polacken sopa rent hus. Men, tillade han blinkande, om den saken bli vi två med polacken. Han skall så lagom husera med oss, så sant jag heter Ivar Bertilsson. Och därmed basta.

-- Förrän vi våga vår hals, måste vi först ha penningar och mycket penningar; annars går det inte ur fläcken, genmälde en f. d. fogde, som den nuvarande styrelsen avsatt för underslev.

Efter att ha växlat några ord med den brune förklarade kvartermästaren, att penningar skulle fås som gräs, så snart leken vore i gång. Fogden vidhöll dock envist sin fordran och fick andra med sig. En häftig ordväxling uppstod, alla skreko om varandra. Kvartermästarens grova näve hade gång efter gång förgäves dunkat mot ekbordet, då han kände någon rycka sig i kappan, och bakom honom stod en välbekant grinande figur, den i Helsingfors drunknade Sam, vars bedrövliga ändalykt kvartermästaren förnummit med mera nöje än saknad.

-- Vad nu, din slyngel? Ligger du icke på sjöbottnen? Det var skada; du skulle ha blivit en god mat för girsarna.

Sam berättade självbelåtet, huru han narrat sina förföljare på Vanda bro och klättrat i säkerhet under brovalvet, sedan han avkastat sin tröja och låtit henne föreställa hans person i forsen. Nu hade han likväl något annat att berätta. En skvadron av Hans Muncks ryttare hade i dag rastat i Tavastehus. Sam hade legat gömd på en hövind och hört ryttarna säga sig emellan, att de nästa natt skulle göra en god fångst i Lampistrakten. De kunde snart vara här.

-- Ett rep, om du ljuger, och en dukat om du talat sanning! viskade kvartermästaren, växlade några polska ord med den brune och befann sig snart med sina följeslagare ute på gården.

Men när han förspänt sin häst, tyckte han det vara föga hederligt gjort att lämna sina vänner därinne i sticket, varför han närmade sig salsfönstren, inslog en ruta och ropade med tordönsstämma: -- Ugglor i mossen!

Dessa ord hade en förunderlig verkan. Alla rusade i vild flykt på dörren, uppsökte sina hästar och ilade bort. Den gamle herrn med vårtorna hörde nu förträffligt, och hans gikt hindrade honom icke att vara en av de flinkaste i reträtten.

Fru Karin fick ringa tack för sin gästfrihet och för den tjänst hon velat göra konung Sigismund. Med stumt förakt blickade hon efter de bortilande. Endast unge herr Bengt kände sig lätt om hjärtat, och därtill hade han sina goda skäl.

När kvartermästaren befann sig med sina följeslagare en god halv mil från Kurjala gård och icke förmärkte minsta ljud av Hans Muncks ryttares hästar, kände han sig nog lugn att taga Sam i förhör om den nattliga fångst, som ryttarna sagt sig ämna göra i Lampis.

-- Sade jag Lampis? frågade pojken enfaldigt.

-- Vad för något, din utpiskade skälm! utbrast hans herre förbittrad. Visst sade du Lampis.

-- Ja, men jag hörde så illa i halmen på hövinden. Jag börjar nu tro, att de menade Hattula.

-- Och på sådana galgfåglar skall ett rikes öde bero! skrek kvartermästaren utom sig av vrede och måttade ett dräpande slag med skaftet av sin piske mot den på medarna stående Sam.

Men denne visste vad komma skulle och hade i tid trillat ned som en boll i drivorna. Sam skulle ha undanryckt Finland konung Sigismunds välde, om icke skickelsen gjort detta redan förut, utan att behöva anlita ett okynnigt pojkstreck.

11. Den gamla och den nya tron i kamp om människohjärtan.

Vistelsen i Finland blev alltmera oangenäm för konung Sigismunds utskickade. De jagades från gård till gård, mindre av fogdar och länsmän, än av lantbefolkningen, som hade nog av inbördes fejd och längtade att kommo till ro efter dessa beständiga uppviglingar. Kvartermästaren förklarade rent ut, att han som ärlig karl tröttnat vid detta kringsmygande och icke vidare ämnade sticka sin hals i snaran, om också repet vore snott av blankaste guldtråd.

-- Misströsta icke, min son, om helgonens bistånd! förmanade pater Padilla, som utan knot underkastat sig alla försakelser under deras nattliga irrfärder. Alla heliga martyrer ha gått till härligheten genom kamp mot de otrogna och det är skrivet: _leones et viperas calcabis_[D].

-- För min del, vördige fader, svarade krigaren otåligt, avsäger jag mig allt martyrskap, såsom därtill fullkomligt ovärdig, och avstår gärna denna ära åt er. Jag är nöjd om jag här på jorden får äta mig skäligen mätt och sedan genom edra och helgonens förböner får bliva stallmästare åt Sankt Petrus i paradiset. Jag tänker vi nu taga vår Matts ur skolan. Men vill ni försöka på egen hand, så önskar jag eder all den förnöjelse ni kan förvänta av en snara om halsen. Ni har ju redan lärt er finska. Vartill behöver ni numera tolk?

-- Ännu återstår ett sista försök i Åbo, min son!

-- Är ni galen? I Åbo? Vet ni icke att konungen... jag menar hertig Gustav Adolf... själv är där?

-- Just därför, min son!

-- Hör nu på, pater, jag har sagt er en gång förut, att ni måste taga reson. Jag har gått in på att smyga mig som en hund kring landet för er och Sigismundus, men tänker ni på något rackeri mot den beskedlige unge karlen Gustavus Adolphus Rex så säger jag upp kontraktet.

-- Talar du nu åter, min son, lik en fåvitsk man, som är rädd för sin egen skugga? Där man minst skall söka oss, det är just vid ingången till lejonens kula. Jag överlämnar den unge mannen Gustavus åt himmelens dom och aktar allenast nödigt att tala några ord i enrum med den gamle biskop Ericus, för att pröva andens svärd mot hans förtorkade samvete.

-- Nå, om så är, vördige fader, vill jag än en gång följa er till _veones_ och _liperas_, som ni behagar uttrycka er. Det kan vara förnuft i vad ni säger om Åbo, och jag har där ett par gamla vänner, hos vilka vi kunna gästa i säkerhet någon dag eller så.

Biskop Ericus Erici, vid denna tid en vördig gubbe om några och sjuttio år, hade nu i mer än trettio solvarv styrt den finska kyrkans skepp, väl icke utan skråmor och läckor, men dock så tämligen helbrägda, genom tidernas bränningar. Nu hade han återvänt med sina capitulares från Helsingfors lantdag och satt en eftermiddag fördjupad i sitt arbete med den nya finska postilla han var sinnad att utgiva, när en resande främling lät anhålla hos honom om företräde, och snart stod framför honom den hemlighetsfulle man, som vi lärt att känna under namn av pater Padilla.

Den ärevördige patern uppträdde i sin antagna roll av en resande protestantisk läkare, som icke kunde lämna Åbo utan att betyga en så berömd man som biskopen sin synnerliga aktning, så mycket mer som han, läkaren, något litet studerat teologi och vore tacksam om biskopen ville skingra hans tvivel angående några lärosatser i den augsburgiska bekännelsen. Den fromme överherden underlät icke att tillbörligen vederlägga dessa samvetsoroande tvivel. Men då läkaren befanns vara väl bevandrad i både Skriften och kyrkofäderna, föll sig vederläggningen icke alldeles lätt. Till sin förvåning fann biskopen sig själv hart nära att draga det kortare strået, och slutligen fann han sig befogad att med en förvånad blick yttra: -- _Quid Saulus inter prophetas_? Äst du en jude?

-- Vad skulle jag vara annat än en enfaldig, okunnig Cornelius, som inhämtar visdom vid Petri fötter? Högvördige fader, överbevisa mig genom Skriften och kyrkofäderna att jag far vilse, och jag vill för hela världen förkunna er stora lärdom.

Det låg hån i dessa ord och det undföll ej biskopen.

-- Vad vill du mig? frågade han. Du är icke den du giver dig ut för att vara. Vem är du?

-- Vem jag är? svarade nu främlingen, avkastande masken och stolt resande sig ur den ödmjuka ställning han hittills funnit för gott att iakttaga. Jag är den heliga allmänneliga katolska kyrkan, som värdigas av stor barmhärtighet uppsöka dig, hennes avfällige son, och för sista gången erbjuda dig absolution, mot villkor av en fullkomlig underkastelse. Jag känner ditt liv, ditt herdakall och ditt vankelmod. Jag vet, att du under en lika vankelmodig konung en gång varit ett himmelens redskap för återställandet av den rätta tron i dessa förmörkade nordanländer, men att du med samme konung ånyo avvikit och gjort dig saker till den synd, som icke förlåtes, nämligen synd mot den Helige ande. Jag vet, att du tjänat två herrar, att du varit anklagad och suspenderad ifrån ditt överherdaämbete och att du är lika nära ditt timliga som ditt eviga fall, emedan han, som du kallar din konung och överherre, nu är sinnad att fråntaga dig östra delen av ditt biskopsstift och endast avbidar en passande anledning att giva dig själv en vikarie. Detta allt vet jag, och därför är jag sänd av den helige fadern i Rom att än en gång, och för sista gången, upplåta nådens dörr för dig, avfällige biskop, och fråga dig, om du vill bikta dina synder för mig och mottaga absolution på de villkor jag föreskriver. Se här mitt mandat som påvlig legat! Du kan övertyga dig om dess äkthet. -- Och han framräckte ett pergament med vidhängande sigill.

Biskop Erik, en saktmodig, mild och i världsliga angelägenheter stundom svag man, åhörde främlingens ljungande tal med ett tåligt lugn, men hans blick glänste, hans böjda hjässa höjde sig, och hans stämma var fast och klar, när han svarade:

-- Vilseförde broder, jag behöver icke läsa ditt brev; dina ord säga mig allt vad jag har av nöden att veta. Du har kommit hit som en ulv i fårakläder för att röva herden från hjorden, när du icke kunnat röva hjorden från herden, vilket varit dig kärare. Ty vad bekymrar sig den helige fadern i Rom om en snart försvinnande gubbes själ? Mera ligger det honom om hjärtat att nu, såsom i de förgångna tider, se Åbo biskopar knäböja för hans påvliga stol och överräcka åt honom peterspenningen såsom en lösepenning för själar, dem icke han, utan allas vår Mästare återlöst. Jag säger dig, att du kommit förgäves till detta land, som står fast vid det rena Guds ord och är redeboget att besegla sin tro med sitt blod. Jag säger dig, att du kommit lika förgäves till mig, som icke erkänner någon annan domare över mitt samvete än Gud och hans evangelium. Gå att bjuda din människolära och dina samvetsbojor åt dem, för vilka I undanhållen det heliga ord, som är allas vår tuktomästare! Jag förlåter dig och vill bedja Guds ande förläna dig ett klarare ljus i vad hans rike tillhörer.

-- Nåväl, genmälde främlingen, i det han förändrade ton, jag har talat till dig såsom sändebud från den helige fadern i Rom, och du har försmått mina varningar. Jag har ännu något att säga dig, och tilläventyrs skall du hellre lyssna därtill. Du hade en son, vilken du sände till Wittenberg att studera. Det är nu mer än tjugu år sedan. Denne son var nog lycklig att i själva huvudstaden för tidens kätterska otro finna en vän, som förbarmade sig över hans själ och återförde honom i den rättrogna katolska kyrkans sköte.

-- Gud sände mig denna prövning, suckade biskopen.

-- Denne son reste efter någon tid till Rom och fullbordade där sina studier vid ett av de förnämsta kollegierna. Han lyckades vinna den helige faderns förtroende och bekläddes snart med andliga värdigheter. Slutligen...

-- Slutligen bortkallades han i sin halva ålder, inföll biskop Erik med svävande röst, bortkallades dit, varest ingen annan andlig värdighet gäller, än Hans förtjänst, som dött för syndare.

-- Du misstager dig, fortfor främlingen, även han med vekare stämma. Han dog icke, han endast ändrade namn.

-- Vad! Han lever? Men det är icke möjligt; jag har säkra underrättelser om hans död.

-- Dina sagesmän hava bedragit dig eller voro själva bedragna. Din son försvann ur världen, han begrov sig i ett kloster, han späkte sin kropp med botövningar, för vilka den helige Franciscus av Assisi icke behövt blygas, men han kunde icke döva sin oroliga själ. Efter tre års stränga botövningar trädde han åter ut i världen, sändes ut att verka för kyrkan i Tyskland, i Polen och slutligen i norden... som påvlig legat...

Biskop Erik reste sig upp, men sjönk tillbaka i stolen.

-- Det är du! utropade han på finska. Med sonen återvände intrycken från hans ungdom.

-- Ja, det är jag, svarade främlingen på samma språk och under samma minnens inflytande.

-- O, Absalon, min son Absalon, give Gud att jag kunde dö för dig! klagade den gamle, ihågkommande Davids sorg över den upproriske älsklingssonen. Give Gud att jag kunde återköpa din själ.

Främlingen teg. Han måste hava kämpat en hård strid inom sig, och för ett ögonblick fick hans hjärta överhand, detta mänskliga hjärta, som han längesedan trodde sig hava dödat i fastor och botövningar. Nu kastade han sig med lidelsefull häftighet för den gamles fötter och utropade, åter på finska:

-- Fader, välsigna mig! Glöm det förflutna! Jag får ingen frid utan din välsignelse. Skynda dig, fader, innan jag återfår makten över mig själv och åter reser mig upp mot dig. Fader, välsigna mig nu, nu, nu!...

Om han sagt endast de första orden, är det troligt att fadern överväldigats av samma känslor som han och uppfyllt hans önskan. Men han sade för mycket, och fadern fick tid att erinra sig biskopen.

-- Kom, sade biskop Erik dröjande, kom till mitt hjärta såsom den förlorade sonen! Kom utan villkor och förbehåll, med hela din själ, såsom du en dag vill träda inför din fader i himmelen, och jag vill välsigna dig!

Den påvlige legaten for med handen över sin panna, likasom jagande bort en skön, men förvillande dröm, uppreste sig långsamt och yttrade med svävande röst:

-- Du vill då icke mottaga mig sådan jag är?

-- Jo, sådan du är, med hela den förlorade sonens liv bakom dig, men inom dig ångern, framför dig ett nytt liv och ovan dig dina fäders Gud.

-- _Reverende domine episcope_, svarade främlingen, återtagande världsspråket, du har sagt det, och jag tackar dig, att du åter erinrar mig vem du är och vem _jag_ är. Det är skrivet: _propter me demittas patrem et matrem_. Så är jag åter den rättrogna katolska kyrkan, som förklarar dig för sin förlorade son och frågar dig ännu vid gravens portar, om du vill övergiva det drav du ätit av och återvända till fadershuset.

-- Och jag, svarade biskop Erik med högrest panna, även han på latin, jag är Guds evangeliska kyrka, som icke erkänner människoläror, utan allena Guds uppenbarade ord, och nu frågar jag dig, Gabriel Erici, om du vill återvända från din påviska villolära och bekänna dig till den tro, som Kristus och hans apostlar hava predikat för världen.

-- Du glömmer, gamle man, att sexton sekler tala till dig med _min_ kyrkas tro!

-- Tolv seklers mörker har ej förmått utsläcka det sanna ordets och den apostoliska tidens ljus, som Gud åter uppväckte ur natten genom sin tjänare Martinus Lutherus för hundra år sedan.

-- Vet du icke, avfällige biskop, att oräkneliga helgon och martyrer med sitt blod bevittnat den sanning du vågar så djärvt försmäda!

-- Ja, säger profeten Jeremias, ända ut på dina klädefållar finner man de rättfärdigas blod, och du säger ännu: jag är oskyldig!

-- Oss äro givna himmelrikets nycklar att binda och lösa, och jag binder dig i den helige Petri efterträdares namn.

-- Herren säger genom Hesekiel: De själar, som I fången, skall jag lösa göra. Och jag skall sönderriva edra örngott och fria mitt folk utur eder hand, att I intet mer skolen gripa dem. Och I skolen förnimma, att jag är Herren.

-- Det är nog. Vi återse varandra på den yttersta dagen. Då skall det heta: _Unus evehitur, alter manet. Respice finem_; jag tvår mina händer.

-- Och jag tvår min själ i den levande vattukällan. Gå, olycklige tillbedjare av den babyloniska skökan, två dina händer i hennes orena blod! Jag går förut att bedja för dig.

-- Fader... nej!... Jag behöver icke din förbön. Farväl!

-- Och ändock vill jag bedja. Herren upplyse dig. Farväl!

En dörr öppnades och slöts åter till. Biskop Erik sjönk vanmäktig ned i vilstolen framför manuskriptet till den postilla, med vilken han skulle trösta så många själar. Själv kände han sig som en bruten man. Biskopen hade segrat, fadern var tillintetgjord.

[D] På lejon och huggormar skall du gå.

12. Brev från fröken Kerstin Fleming till hennes moder, fru Anna Gyllenbögel, född Horn.

Strömsholm den 28 martis 1616.

Hjärtans allra käraste fru Moder!

Min ödmjuka och kärliga hälsning, med önskan att Gud Allsmäktig månde bevara kära fru Moder vid god hälsa och sundhet, det jag ock dagligen beder om, oss alla till hugnad i denna tidens vedermöda.

Ändock jag med kunglig majestäts kurir, som återvände från Stockholm till Åbo, redan skickat den goda tidning, att jag lyckligen överstått denna farligheten på Ålands hav, vill jag dock nu, när lägenhet gives med en annan beskickning till Åbo, låta kära fru Moder något mer veta om det som tilldragit sig på denna besvärliga resan samt efter min framkomst hit till Strömsholm.