Part 4

-- Jag beder om nåd, därest jag varit alltför uppriktig. Jag är stolt att hedras med _hennes_ vänskap, vars namn min undersåtliga vördnad förbjuder mig att nämna. Vilket hjärta, eders nåde... så högsint, så ädelt, så kärleksfullt och så tåligt! Det är nu mer än ett år sedan hon förtäres av den grymmaste ovisshet. Hon gråter sällan, hon klagar aldrig, men hon beder mycket. Finnes ingen möjlighet att göra slut på en sådan ovisshet?

Konungen vandrade fram och åter över golvet, stannade slutligen och yttrade:

-- Säger ni detta av er själv, eller har någon bett er därom?

-- Ingen, och minst hon! Är jag straffbar, så bär jag ensam skulden.

Åter klarnade konungens mulna panna, och han återtog sin förra skämtsamma ton.

-- Nej, min alltför uppriktiga fiende, man är icke straffbar, när man på ett så älskvärt sätt säger konungar sanningen. Det är angenämare att höra moraler av er, än av min lärare, gamle Skytte. Jag trodde er ett ögonblick vara en förräderska, och kanske är ni det i hjärtats angelägenheter, men ni befinner er där på ert naturliga kvinnliga område. Och då ni är för god lutheran, kanske också litet för ung, för att vara min biktfar, så låt oss nu hellre tala om er själv. Jag ser icke till er harpa. Är hon kvarglömd i Stockholm?

-- Hon är på Villnäs, ers nåde.

-- Skada. Jag minns en afton i våras, när jag kom dyster och nedslagen från rådkammaren. Jag inträdde med Sauls sinnelag i hertiginnans gemak, men där fann jag min David. Ert strängaspel kom mitt hjärta att smälta. Jag hade nyss känt mig fattig och svag; nu syntes jag mig vara rik och stark. Jag tänkte på de gamla barder, som sjöngo för våra fäder och gjorde dem hugstora i striden. Det förekom mig som vore ni Sveriges och Finlands valkyria, vilken borde gå framför dess konung i striden. Jag har ofta tänkt därpå. Jag har senast tänkt därpå, när vi förgäves stormade Pleskovs fasta murar. Det är något hos er, som är besläktat med segertankar, det ligger i blodet.

Fröken Kerstin svarade icke. Hon satt stum med nedslagna ögon; blott en nästan omärkbar darrning kring överläppen vittnade om ett uppror i hennes känslor.

Efter en paus sade konungen:

-- Begär en nåd av mig!

Kerstin Fleming höll en handske i sin hand; hon märkte icke att hon sedan tio minuter slitit den i stycken. Konungen upptog dess make, som fallit till golvet, räckte henne den med ett smålöje och sade:

-- Nåväl?

-- Ett brev!

-- Ingenting för er själv?

-- Jag tackar ers nåde. Jag har fått min belöning.

-- Ni begär icke ens en visa för er harpa?

-- Ett brev! Endast ett brev!

Konungen fattade hennes hand och kände den darra, men de stolta, glänsande bruna ögonen blickade fast in i hans. Han ville säga något, men nu stod fru Anna i dörren.

-- Det är tid, sade hon.

-- Hög tid! viskade en röst inom Kerstin Flemings klappande hjärta.

[C] Jakob De la Gardies uttryck 1625.

7. En natt och en morgon på Kymmenegård.

Gustav II Adolf var från sin tidiga ungdom van vid strängt arbete, och det som icke medhanns om dagen måste mången gång upptaga natten. Det är likväl icke antecknat att han tillbragte denna natt på Kymmenegård med regeringsomsorger. Hans verksamma själ hade i långa månader oavlåtligen delat vilja och tankekraft mellan ett allvarsamt krig i främmande land och den inre riksstyrelsen i en tid av mycket betryck och många söndringar. När man är tjuguett år gammal, bär man en sådan börda glatt nog, ty då utbreder sig framför oss hoppets oändliga värld; livet synes så gränslöst långt och en förlorad dag så oändligt liten.

Men det som är omöjligt även för den strängaste arbetare, den allvarligaste statsman och den upphöjdaste tänkare, det är att vid tjuguett års ålder avsäga sig alla anspråk på livets lycka. Lyckan antager endast olika gestalter i ungdomsdrömmarna. Vanligen framträder hon för ynglingens blickar först i gestalten av en kvinna, därefter under skepnaden av en lagerkrönt ära. Även i konung Gustav Adolfs ungdom hade det första idealet varit en kvinna, men en kvinna oskiljaktigt sammanvuxen med drömmen om seger och hjälterykte. Det är bekant, och han skriver själv, att han utförde sina första bragder till Ebba Brahes ära, med den ridderliga romantik som var honom egen. Och likväl var det äran som efter hand överväldigade denna den skönaste och den renaste av hans ungdomsdrömmar. Den kvinna, som kunde hava blivit en stor konungs värdiga maka, måste slutligen vika tillbaka, mindre för hinder, motstånd och hovintriger än för skilsmässan, avståndet, kriget och segertankarna. Det är känt, att konungens brevväxling med barndomsvännen och ungdomsbruden upphörde omkring hösten år 1614. Efter denna tid sökte den kunglige ynglingens känslor ett mål och funno intet -- eller intet värdigt. Och det var vid denna tid han framträder i vår berättelse.

Om han vid samma tid funnit ett sig värdigt sådant mål, så måste det otvivelaktigt hava stått i närmaste samband med ära och segrar. Det måste hava varit en kvinna begåvad med en nog stark och nog upphöjd själ för att elda hans håg till stora bragder. Hon måste hava varit hans jämlike i snille och kraft, om icke i börd och hon måste såsom kvinna ha uppfattat denna kärlek till ära och bragder än hängivnare och långt mera svärmande än han själv, för att förmå imponera på honom. Historien känner icke att han funnit en sådan kvinna. Alltså, _om_ han funnit henne, så måste de ha sammanträffat endast ett ögonblick, för att sedan åter för alltid skiljas. Att så skett, därpå saknas i verkligheten icke alla antydningar.

Kerstin Fleming tillbragte en sömnlös natt i Kymmenegård. Sällan uppstiger en ung och ridderlig furste på en tron, utan att tusende ungmor vänta av honom allt och ägna honom en svärmande beundran. Men Kerstins tillgivenhet var en djupare; den hade redan i tidiga barndomen börjat med helt motsatta intryck av Flemingska släktens hat mot Karl IX, som lät hennes far och farbror erfara tyngden av sin onåd. I starka själar kan hat förbytas i kärlek med samma naturnödvändighet som förvandlar natt till morgon. I Åbo, i Stockholm, i Örebro hade den unga fröken från Villnäs lärt sig att uppskatta den unge furstens stora egenskaper, men ständigt hade hon stått i skuggan för Ebba Brahes höga gestalt, och stått där så utan avund, så omedveten om egna känslor, som man stannar i skuggan för en kär och beundrad vän. Nu, i ett ögonblick, med ett trollslag, hade där öppnat sig en förfärlig avgrund under blommorna av denna en brinnande själs oskyldiga, rena och uppoffrande tillgivenhet för dessa två ädla och högsinta personligheter, vilka Kerstin Fleming vant sig att betrakta som oskiljaktiga och för vilkas förening hon länge uppsänt så varma böner -- konungen och hans trolovade brud. Dessa två voro nu skilda, icke genom en drottnings hårdhet och ett rikes statskonst, utan ännu mycket mer genom en alldeles oväntad förändring i konungens känslor -- skilda för alltid. Och vem hade åtskilt dem? Vem? Hon själv, hon, som velat giva sitt liv för att se dem lyckliga båda på Sveriges tron! Hon upprepade denna fråga hundrade gånger för sig själv under nattens tystnad -- och varje gång stodo i eldsdrag för hennes minne konungens ord och blick denna olyckliga kväll.

Vad hade hon då förbrutit sig för att så kunna förråda sin vän? När och var hade hon mot sin vilja ådragit sig denna kungliga ynnest, vilken hon måste betrakta som ett förräderi mot vänskapen? Hon kunde icke påminna sig annat än den olyckliga stund, när hon lärde sig locka så sköna toner ur harpans strängar. O denna harpa, hon ville slå den i stycken, hon ville aldrig mera vidröra dess strängar! Hon ville kasta sig för Ebba Brahes fötter och säga till henne: nej, nej, det är icke jag som frånrövat dig hans hjärta! Och sedan ville hon resa långt, långt bort, vart som helst, blott hon icke mera behövde återse denna beundrade hjälte, som kunde vara så trolös och -- så farlig för hennes lugn!

Ja, farlig ändå, o huru farlig! Hur hon än stred med hela sin starka viljas kraft, kunde hon icke förgäta valkyrian, som skulle gå framför Sveriges och Finlands konung i striden. Ja, hon kände det, hur hon än kämpade däremot -- hon kände sig född drottning, men icke en Margareta Leijonhuvud, icke en Katarina Stenbock, icke en Gunilla Bjelke -- huru många adliga jungfrur hade icke redan bestigit Sveriges tron! Hon kände inom sig något av unionens Margareta i kraft och något av Katarina Jagellonicas beslutsamhet att försaka allt. Vilka förmätna drömmar! Hon drev dem ifrån sig som Macbeths häxor, de kommo tillbaka, och hon drev dem åter ifrån sig. Slutligen återstod av drömmarnas drottning blott en förgråten flicka, som fuktade huvudkudden med sina tårar.

Vid sextiden på morgonen, medan det ännu var mörkt, hördes röster på gården, hästar frustade, bjällror klingade. Det var konungen som bröt upp för att fortsätta resan till Helsingfors. Kerstin hörde det med en suck av lättnad: hon skulle icke nödgas återse honom nu, hon skulle taga sig till vara att någonsin återse honom.

Ljus tändes och i nästa ögonblick satt modern vid hennes bädd. Även fru Anna hade fått i fädernearv av Hornarna på Kankas en högsint själ, men därtill mycket mer av hjärtats mildare känslor, än man var van att finna hos den hårdhänta och oböjliga Flemingska släkten.

Moderns forskande blick upptäckte genast spåren av tårar.

-- Du har icke sovit i natt? frågade hon.

-- Icke rätt väl, lydde svaret.

-- Vad sade dig konungen i går afton?

-- Icke det som likat mig bäst att höra. Han talade om min harpa.

-- Jag fruktade det. Vad sade han dig?

-- Jag djärvdes påminna honom om Ebba, och han sade mig vara för ung att bliva hans biktfader. Det är slut mellan dem; jag förstod det blott alltför väl, och det har mycket bedrövat mig.

-- Lägg det icke för mycket på hjärtat, mitt kära barn; det är kanske lyckligast för dem båda. Sådana förbindelser mellan en konung och en undersåte medföra i bästa fall söndringar inom riket. Bjelkesläkten har fått vidkännas både ära och avund av drottning Gunillas upphöjelse. Ingen mor, så framt hon icke är en furstinna, bör önska att se sin dotter på Sveriges oroliga tron. Sade konungen något mer om dig själv?

-- Ja, moder. Jag beder dig, fråga mig icke!

-- Det jag mest älskar hos dig, mitt barn, det är att du alltid har varit sann som dagens ljus. Vid fyra års ålder var du fäst vid din far med den ömmaste tillgivenhet; men när han flydde för hertigen och förföljarna frågade dig om du visste hans gömställe, sade du ja, ty du kunde ej ljuga. Åter, när de ville förmå dig att upptäcka gömstället och än skrämde dig med ett stort ris, än lockade dig med en honungskaka, kunde ingen förmå dig att svara ett ord. Nu frågar jag dig, icke om andra, men om dig själv: vad sade dig konungen i går afton?

Dottern upprepade under tårar dessa ord, som hon icke kunde förgäta.

-- Mitt barn, sade fru Anna lugnt, jag finner ingen verklig orsak till oro i dessa flyktiga artigheter, dem en furste stundom slösar på unga personer i sin omgivning och dem han sannolikt i morgon har glömt. Om någon äger rätt att beklaga sig över den uppmärksamhet, han behagat visa dig, är det fröken Brahe. Det är tydligt att hon numera måste känna sig fri från sin förbindelse; jag tvivlar icke på att hennes hjärta lider, men jag lyckönskar hennes förstånd. Vid konungens ålder är det för mycket att vänta en evig trohet, helst under fältliv i avlägsna länder. Jag antager att hans böjelse för fröken Brahe varit allvarsam och uppriktig; så mycket mer har den efterlämnat ett tomrum. Gud give att en värdig gemål av furstlig börd må rätt snart kunna fylla det. Vad dig angår, mitt barn, så vet jag att du är en klok och klarsynt flicka, som icke lätt tager spelpenningar för äkta guld; men det finnes hos dig ett anlag att se allt i stort och därtill ett anlag för svärmeri, som gör, att en ung, ridderlig konung kan bliva farligare för dig än du för honom. Det tör därför vara bäst att du icke så snart återser en furste, som naturen begåvat med så många lysande egenskaper.

-- Moder, jag vill aldrig återse honom... aldrig!

-- Du fruktar då för dig själv?

-- Ja, ja, aldrig!

-- Nåväl, så låta vi detta aldrig betyda ett år eller par. Du har nu permission från din tjänstgöring hos hertiginnan, och denna permission kan förlängas. Henrik har medfört ett brev från din broder Klas. Han hoppas om någon vecka kunna inträffa i Helsingfors. Vi återvända nu till Pernå. Därifrån skall Klas göra oss samma tjänst som Silversparre på framresan och ledsaga oss åter till Villnäs. Huru behagar dig Silversparre?

-- Som en väderhane på en flaggstång. Jag är trött vid hans eviga svängande omkring samma punkt.

-- Han är dock en man av god familj, med mycket aktningsvärda egenskaper och en lovande framtid. Du vet, att han är dig uppriktigt tillgiven.

-- Tyvärr, ja. Han är olidlig.

-- Nå, då skola vi icke mera tala därom... Långström, befall att hästarna spännas för!

Under detta förtroliga samtal mellan en klok moder och en uppriktig dotter hade modern förtegat något som hon icke ansåg rådligt att omtala. Innan Kerstin ännu lämnat sin bädd, hade fru Anna funnit på hennes nattduksbord ett förseglat konvolut, adresserat med välkänd handstil till välborna fröken _Christina Fleming_. Nu, efter samtalet, bröt hon detta konvolut och fann däri -- icke, såsom hon först förmodade, ett brev, vilket genom Kerstin skulle i hemlighet befordras till fröken Brahe -- utan tio verser, skrivna med rask och icke alldeles lättläst stil av konungens egen hand. Medan den forskande modern bakom en skärm, som dolde henne för dotterns blickar, genomläste denna halvt ömma, halvt skämtande konungadikt, gåvo isynnerhet följande verser, dem vi avskriva med tidens och konungens oregelbundna stavningssätt, ämnen nog till en moders eftertanke. Sedan diktaren först beskrivit sin hjärtesorg, säger han:

Hoppet hafver jag stadigdt hafft, Tin hårdhet till att öfvervinna Med trofasthet, som Gudh har skapt Utij mitt hiärta och mitt sinne. Hvi vill tu då Min trogna tiänst såledess försmå Och mig sluta utur ditt minne?

Rickeligh med mongha dygder tigh Naturen högdt haffver begåffvat, Som dageligh låta see sigh Och mången på tig haffver låffvat, Alen then last, Ther med tu migh plågar så fast, Hafver aldrigh ingen behagatt.

Ingen sten ähr funnen sä hårdh, Som sigh icke låter beveka Eller alldeles nöta bortt Aff stål eller af vatnet veka. Allt så och jagh I ingen sijnn skal hafva fördragh, Min hugh skall stadigdt på tig leka.

Han vill icke avstå från att med sin tjänst beveka den grymma, men om hon försmädar hans trofasthet, vill han ej mera eftertrakta någon fröjd. Ty säger han:

Jagh vill bliffva i ensamheett, Min sorgh vill jagh alen beklaga Och fly all jungfruss kiärlighet, Efter jagh them eij kan behaga. Men hvad båtar Thet tigh att tu migh såledess har Förtagit all min lust och glädie?

Han hoppas hon vill besinna, huru alla skola prisa hennes mildhet men hårdeligen straffa hennes obeveklighet, varefter han slutar så:

Fugelen uppå grönan qviste, Diuren uti marcken villa Skulle, hvar de min sorgh viste, Migh hiälpa tårar att förspilla. Echo mitt rop Förmehrar medh sitt ljudh en stor hop Emellan tässa bärgh och dalar. _Finis._

Fru Anna var icke så obekant med den tidens kärleksvisor, att hon kunde taga all denna ömma klagan för allvar. Men om hon ännu kunnat betvivla vem den grymma var, över vilkens hårdhet diktaren så varmt beklagade sig, skingrades alla tvivel, när hon stavade tillsamman de tio versernas särskilt utmärkta begynnelsebokstäver och till sin häpnad fann dem bilda:

CHRISTINA F.

-- Kerstin har rätt, sade fru Anna till sig själv. Hon bör icke återse honom.

Därpå gömde hon omsorgsfullt den kungliga kärleksdikten bland sina familjepapper, varifrån den sedan kommit i avskrift till eftervärlden.

8. Helsingfors lantdag.

Under den tid, som förflutit sedan besöket i Ekenäs, hade den manhaftige Ivar Bertilsson och hans hemlighetsfulle följeslagare fortsatt sina stämplingar till förmån för det polska partiet i södra och sydvästra Finland. De hade funnit skydd och medhåll på några adelsgårdar, där konung Sigismunds slagna anhängare i tysthet avbidade en för dem gynnsam förändring i det nuvarande regementet, och befordrades sedan vidare med brev och budskap till andra partivänner. De rastade även i avlägsnare byar, åhörde folkets klagomål över tidens betryck och utpressningar och läto förstå att bättre dagar snart skulle randas, allenast alla raska bönder föresatte sig att icke åtlyda olagliga påbud, vems de ock månde vara, utan fasthellre hölle på sin gamla frihet och, där så behövdes, ställde våld mot våld. Nöden var ock mångenstädes så stor, att man gärna lyssnade till dessa förespeglingar. Fogdarna begynte mötas med uppenbar motspänstighet, restlängderna ökades, bönderna i några byar övergåvo sina hemman och sammanrotade sig för att utvandra till Ryssland eller översegla till Riga och Polen. Sällan samlades denna tid folket vid kyrkor och ting, utan att än här än där en tryckt proklamation på dålig svenska eller ännu sämre finska fanns om morgonen uppspikad på kyrkodörren, på tingshusets vägg, ja på själva länsmansgårdarnas knutar, alla av samma innehåll: den nuvarande gudlösa och olagliga styrelsen, jämförd med den rättmätige konungens milda och rättvisa regemente. För en, som revs ned, syntes nästa morgon tre andra; de tycktes uppväxa från jorden, ingen visste huru och varifrån.

Likasom klubbekriget är det enda inbördes krig, vilket någonsin blivit fört i Finland, så tillhöra även de polska stämplingarna vid denna tid de sällsyntaste undantag av sin art i detta land. Sammansvärjningar finna ingen tacksam jordmån bland ett folk som icke älskar smygvägar och alltid hyst en medfödd avsky mot förrädare. Hade icke tidens nöd blivit konung Sigismunds bundsförvant, skulle hans utskickade hava förgäves klappat på folkets dörrar.

Det fåtaliga och underlägsna polska partiet i södra Finland väntade med otålighet någon större motgång för konungens vapen i kriget för att öppet höja sin upprorsfana. Då nådde dem det obehagliga budskapet, att konungen genom en skrivelse från Narva sammankallat Finlands ständer till en lantdag i Helsingfors och själv ville vara närvarande. De missnöjdas enda hopp blev nu, att ständerna skulle vägra gärder för kriget och därigenom framkalla en öppen brytning med konungen.

Ständerna voro sammankallade till den 15 januari 1616, men konungen anlände först den 19 till Helsingfors. Av Finlands nuvarande huvudstad fanns då endast namnet och en obetydlig köpstad, belägen en halv mil i nordost från den nuvarande platsen, vid mynningen av en liten å, Vanda, som där gör ett brant fall, kallat Helsinge-fors.

Lantdagar -- landskapsmöten -- voro denna tid icke ovanliga i särskilda rikets provinser. Den finska lantdagen år 1616 hade dock både för riket och Finland en säregen betydelse. Här, i närvaro av konungen själv och rikskanslern Axel Oxenstjerna, sammanträdde Finlands fyra riksstånd och ombud från krigshären för att på samma gång bevilja medel till kriget, värna rikets självständighet, protestera mot de polska Vasarnas anspråk på tronen och högtidligen bekräfta sin trohet mot den yngre grenen av Vasahuset. Tidens faror och Finlands läge som operationsbas i de båda krigen mot Ryssland och Polen gåvo en ofantlig vikt åt denna manifestation av folkviljan. Utan denna lantdag hade sannolikt icke det svenska väldet sträckt sig ut över Nevan och lagt en grund för denna svenska stormakt, som, även efter dess fall, kastat ett skimmer av ära över kommande dagar. Utan denna lantdag skulle sannolikt icke den ryska makten för ett helt sekel ha varit stängd ifrån Östersjön, Gustav Adolf skulle ha känt sina händer bundna, Tyskland och samvetsfriheten skulle förgäves ha väntat befriaren ifrån Norden. Och slutligen, utan denna lantdag skulle Finland nu sakna ett av sina ärofullaste minnen, skådespelet av ett blödande, men oförfärat folk, vilket i nödens stund svär som en man att offra allt för konung och fädernesland.

Allt vad landet då hade lysande eller mest redbart av alla stånd strömmade nu hit i midvintern på långa avstånd, obanade vägar och med de mest bristfälliga kommunikationsmedel. En ofullständig förteckning uppräknar trehundratrettioåtta närvarande lantdagsmän, största delen adel med frejdade namn, den åldrige biskopen Erik Sorolainen med tjugu präster, ombud från tio städer och tjugu härader samt, såsom det femte ståndet, tio officerare. Den lilla staden samt närmaste byar voro överfyllda med folk. Borgmästaren Kasper Reijer synes ha haft den äran att både härbärgera konungen och försträcka öl, vin och specerier till den kungliga taffeln. Att döma av ännu förvarade räkningar, måste denna ha försörjt ganska talrika gäster, därvid köksskrivaren Hans Persson fick mottaga ansenliga förråd av olja, kapris, oliver och limoner från Åboborgaren Hans Wolle, kunglig hovleverantör för Finland. Utom den kungliga taffeln levde största delen lantdagsmän vid ytterst tarvliga bord i tidens betryck; men för konungen gällde det här att uppträda med den ståt som imponerar på massorna. Man skulle icke inberätta till Sigismund i Warschau, att hans medtävlare om kronan uppträdde såsom en torpare på sitt rikes utmarker.

Så fullständigt är det gamla Helsingfors bortsopat från jorden, att man icke ens känner platsen där Sveriges och Finlands konung den 22 januari 1616 öppnade ständernas sammankomst. Men denna vinterdag fick Finland höra ett stycke statskonst sådant det aldrig hört förr. Gustav Adolf ägde redan i unga år den snillets, hjärtats och talarekonstens makt, som övertygade meningarna och rörde hjärtat. Han talade med ungdomens öppenhet och en konungs värdighet, utförligt, klart och manligt, om rikets dåvarande ställning, om nödvändigheten att mota Polens övermakt i det söndrade Ryssland, om Sigismunds edsbrott mot Sveriges rike, om nödvändigheten av hans avsättning från rikets tron, om det svek och de stämplingar, varmed samme avsatte konung fortfor att oroa riket, om det underliga att man nu råkat i krig med ryssarna, dem man velat hjälpa mot Polen. Han varnade finnarna att icke låta förföra sig till att komma under Polens och påvens träldom, påminde dem om den trohet de svurit hans salige herr fader och honom själv samt lovade, att därsom de ville i denna trohet framhärda och nu manligen bistå sin konung, så ville han ock vinnlägga sig att de måtte komma till fred, rolighet och bättre villkor, vartill Gud den allsvåldigaste sin nåd förläna ville. Slutligen tillade konungen, att han begärde ständernas svar på de ärenden han ville förelägga dem, »önskande dem samtlig och synnerlig en god dag och blivande dem med ynnest och gunst väl bevågen».