# Ungdomsdrömmar: historisk berättelse

## Part 2

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/ungdomsdrommar-historisk-berattelse-27249/index.md

Tovöbåten ålades att invänta en annan båt, som strax skulle lägga ut från örlogsfartyget, samt därefter segla långsamt förut och vägleda den efterföljande båten i den av grund uppfyllda farled, som ledde till stadens landningsbrygga. Befallningen måste åtlydas. Efter en kvart timmes väntan sågos några män och fruntimmer nedstiga från fartyget i en väntande slup; vägvisaren satte sig i rörelse, slupen följde, och båda nalkades utan äventyr bryggan vid stadens hamn.

Ekenäs, som då räknade en ålder av vidpass hundra år, hade placerat sig vackert och fördelaktigt vid mynningen av den långt inskjutande Pojo viken, men ännu knappt överskridit den anspråkslösa betydelsen av en medelmåttig köping. Dess små fartyg seglade på Reval och Stockholm, staden låg i beständig delo med de mäktiga grevarna Leijonhuvud, vilka vid denna tid betraktade Ekenäs såsom ett slags svamp, vars naturliga bestämmelse var att utpressas och fylla den ofta tomma grevliga kassakistan. Lämningarna av en då redan förgäten borg dominerade staden från slottsbacken; den lilla oansenliga träkyrkan höjde sig obetydligt på sluttningen över de låga trähusen, täckta med takved. Men mellan dessa låga hus utbredde sig vid stadens sjutton gator så många trivsamma trädgårdar och rika humlegårdar, att deras skiftande färger nu på en solbelyst höstdag gåvo den tarvliga orten ett särdeles vänligt och fridsamt utseende.

Det var en söndagsmiddag vidpass klockan tolv, när båtarna anlände till stadens folktomma brygga. De goda Ekenäsborna voro ännu mangrant församlade på kyrkvallen i mitten av staden, varest kyrkoherden brukade uppläsa viktiga kungörelser väl också förkunna politiska nyheter för den församlade menigheten efter gudstjänstens slut. Gästerna i den kungliga slupen sökte sig ett härbärge hos en av stadens ansenligaste borgare vid namn Rechart Bögman, som hos sig brukade härbärgera förnämligare resande. Medan Tovöfolket anskaffade husrum för sina gäster i ett mindre borgarehus, begåvo sig Ivar Bertilsson och hans tvenne följeslagare till kyrkan, för att som försiktiga fältherrar rekognoscera terrängen, innan de vågade sig ut på något viktigare företag.

Mäster Sigfrid Aronus Forsius, pastor i Ekenäs med femtio tunnor spannmål i avlöning, hade dock redan vid denna tid på dagen dragit sig tillbaka till sin tarvliga middagsmåltid, men en del av menigheten hade kvarstannat på kyrkvallen under livliga samtal om tidens tilldragelser. I dag hade en av pastor uppläst kunglig kungörelse varnat menige man i dessa landsändar för den avfällige polske konungens lögnaktiga patenter och falska förespeglingar, förmanande varje redlig undersåte till obrottslig trohet mot den rättmätige konungen och överheten. Man hade erfarit, att konungen, som själv med en ansenlig krigsmakt dragit i fält mot moskoviterna, vid denna tid belägrade staden Pleskov och att den över hela landet berömde tappre finske hjälten Evert Horn under denna belägring blivit skjuten. När härtill kommo berättelser, att den hatade och fruktade greve Sten på Raseborg i förra veckan kastat två ansedda bönder, belagda med kedjor, i slottsfängelset och vore sinnad skicka knektar till Ekenäs för att indriva en ny olaga gärd av hö och humle från den redan utarmade staden, kan man föreställa sig den upprörda sinnesstämning, varmed stadens borgare och den talrikt församlade menigheten från kringliggande landsort rådplägade sinsemellan om alla dessa nyheter.

Om således Ivar Bertilsson och hans följeslagare ej utan blandade känslor förnummo den kungliga kungörelsen, syntes däremot folkets stämning för ögonblicket gynnsam för deras planer. Där föllo hotande ord; man yttrade högt, att det gamla ulvanästet Raseborg borde nedrivas till grunden, och några bland de djärvaste föreslogo att man genast borde tåga till fästet, tukta herr Sten och befria fångarna. Några ville, många tvekade, alla skreko om varandra, tilldess ryktet om ankomsten av ett kungligt örlogsskepp gjorde slut på mängdens upproriska tankar. Gästerna från Tovö funno ingen utsikt att fiska i detta grumliga vatten. Kvartermästaren hade knappt vågat framkasta ett ord om konung Sigismundus' lyckliga regemente, då inga herrar plågade allmogen, innan han fick skäl att ångra detta förhastande.

-- Vem talar om Sigismundus? frågade häftigt en gammal bonde från Tenala socken. Jag har haft sex söner: två tog Svidje Klas, två tog herr Arvid, två tog herr Axel Kurck, och på den vägen blevo de alla, somliga i Livland, somliga i Åbo, somliga i Viborg. Korpamat blevo de, ingen kristen präst läste välsignelsen över dem, och nu står jag ensam för hemmanet. Men hade jag sex söner till, skulle jag säga till unge hans nåde, som nu för regementet: tag dem, och kör ut var katt i landet, som knystar om Sigismundus; förr få vi ingen fred.

-- Och jag hade fyra fagra döttrar, inföll en gammal kvinna från Karis. Två togo de polska ryttarna som lågo i byn; sorg och elände blev det. Den tredje lockade herr Bengts fogde på Brödtorp, och hon blev hängd; den fjärde kom undan till Tavastland, och hon blev bärgad för det hon var bara barnet. Vem är det som prisar sådana tider?

-- Oss skickade Sigismundus en präst, som skulle lära oss läsa bakfram i katkesa, menade en kvinna från Ingå. Han mässade på latin och skulle hava folk att bikta, förr än vi gingo till Herrans bord, och då drack han vinet själv, så att en fattig kristen icke fick smaka't.

-- Men under kung Johan hade vi goda tider; då sålde vi mycket humle till Stockholm, invände en borgare.

-- Säg det! Ja, men kung Karl lät hänga tre fogdar på en dag, och Gud välsigne honom för det, hördes en annan röst säga i folkskaran.

-- Bia lite, tilldess unge kung Gösta får fred med ryssen och polacken, så skall han göra detsamma med herrarna, det är han karl till! ropade en av herr Stens underhavande.

-- Ja, det är han karl till! upprepade tjugu röster på en gång.

Det låg en stark förtröstan och en fruktansvärd hämndlust i detta utbrott av folkkänslan.

-- Länge leve kung Gösta! skrek nu en röst och efterföljdes strax av hundra andra.

-- Men vem var han, som prisade Sigismundus? frågade någon.

-- Det var herr Olof Duva, som tjänt papisterna, svarade en annan.

-- Nej, nej, han har fått lejd och svurit konungen tro, anmärkte en tredje.

-- Någon var det. Låt oss doppa honom i ärligt finskt saltvatten!

Man såg sig om, men den sannskyldige var försvunnen. Hopen begynte skingra sig, när en röst hördes ropa: _Sigismundus vivat!_ I nästa ögonblick greps mängden av ett för det lugna finska lynnet ovanligt raseri. Under ropet »polackar! polackar!» rusade några hit, andra dit, på jakt efter landsförrädaren; men sökandet blev fruktlöst. Sam, vilken förstått så mycket av talet på kyrkvallen, att det gällde de båda tävlande konungarna, hade smugit sig upp i klockstapeln och från dess tornglugg låtit höra det förrädiska ropet. Snart var han åter ute i det fria och nog oförskämd att insmuggla en brinnande fnöskbit i örat på en landsbos ispända häst. Djuret skenade med sin kärra mitt igenom folkmassan. Under förvirringen och tumultet bragte ogärningsmannen snart sin person i säkerhet.

4. Stjärntydaren.

Den manhaftige kvartermästaren och hans brune följeslagare lyckades av sitt värdfolk erfara, vad dessa fått veta av roddarna på det kungliga skeppets slup. Enligt deras berättelse förde skeppet Tre kronor ingen ringare person ombord än konungens yngre broder, hertig Karl Filip av Södermanland, vilken, nu fjorton år gammal, på enträgen begäran fått sin moders, änkedrottningens, tillstånd att göra sin första längre sjöresa med en eskader som förde trupper från Stockholm och Åbo till Narva. En svår storm hade skingrat eskadern på höjden av Hangö, och då vinden låg styv emot samt Tre kronor även medförde några förnäma damer från Åbo, vilka lidit av sjösjuka, hade hertigen velat söka hamn och landsätta fruntimren vid Ekenäs.

Pater Padilla befarade med skäl, att ort och tid icke voro gynnsamma för hans beräkningar. Han beslöt att redan följande dag söka ett annat fält för sin verksamhet, men därförinnan ville han förvissa sig om icke ett katolskt hjärta klappade under mäster Sigfrid Aroni lutherska mässhake.

Så snart mörkret inbrutit, styrde patern och hans följeslagare således sina steg mot den lärde mannens bostad, denna gång kvarlämnande Sam, om vars senaste bedrifter de svävade i fullkomlig okunnighet.

Kvartermästaren kände bostället, och efter något trevande genom trånga, mörka och smutsiga sidogator nalkades de båda vandrarna ett litet lågt och tarvligt hus på höjden på slottsbacken. Från en mörk och låg förstuga inträdde de i en lika låg boningsstuga, vilken jämte en studerkammare, som tillika var sovrum, utgjorde dåvarande pastors i Ekenäs tarvliga bostad och härden för många vetenskapliga forskningar, likasom för många märkvärdiga profetior, bestämda för nästa års almanacka. En flammande brasa brann i den bofälliga, nedrökta spiseln, där man tillredde aftonvarden. Allt i denna boning, från de grova träbänkarna till de små fönstren, där en del av de söndrade glasrutorna ersatts med oljat papper, vittnade om fattigdom. Endast ett stort, konstrikt väggur, ur vars tavla vid varje klockslag framträdde en figur föreställande Tiden med lia och timglas, lät ana härvaron av en berömd matematiker.

Vid spiseln stod en torftigt klädd kvinna om vidpass femtio år, belyst av eldskenet, medan hon rörde i grytan. Utan att vända sig om eller invänta en fråga, yttrade hon kärvt till de inträdande: -- Kom igen i morgon; mäster Sigfrid har icke tid.

-- Säg åt mäster Sigfrid, att här äro resande, som önska få tala med honom, och det nu strax! yttrade kvartermästaren på sitt vanliga framfusiga sätt.

Kvinnan fortfor med sitt arbete, utan att bevärdiga de nykomne med en blick, och upprepade: -- Jag säger eder, att han icke har tid. Gån er väg, han är icke hemma.

Det låg i den talandes ton någonting stolt, som kom kvartermästaren att sänka rösten och mera hövligt tillkännagiva, att en lärd doktor från Tyskland önskade rådfråga den berömde mäster Sigfrid om saker av vikt.

Nu vände kvinnan sig om, betraktade främlingarna med ett par kloka, forskande ögon och svarade blidare, att _hennes man_ velat begagna den stjärnklara aftonen för att akta på himlens tecken och nu befann sig ute på fältet. Pater Padilla lät säga genom sin tolk, att också han vore något bevandrad i stjärnkunskapen och vore lycklig att få rådfråga en så ryktbar vetenskapsman som mäster Sigfrid just under öppen himmel.

Dessa ord förfelade icke sin verkan på kvinnan. Hon tände en lykta, bad främlingarna följa sig och vägledde dem ut genom gården till den fria och öppna höjden invid ruinerna. Oktoberhimlen, rensad av stormen, var nu fullkomligt klar i stjärnornas tindrande sken, luften mild och månen ännu icke uppgången över horisonten. Ingenting, icke ens de låga ruinerna, skymde här den vida synkretsen. Lyktan gick förut, och de två männen följde, tilldess de uppnådde en liten platå på kullens översta topp.

Här låg i det bleka ljuset av stjärnhimlen en man, stödd mot ett klippstycke och lutande kinden mot vänstra handen. I högra handen höll han ett stålstift, med vilket han, tid efter annan, prickade märken i ett stort pergamentsblad, förmodligen en stjärnkarta. Han märkte icke de kommande, vilka stannade ljudlösa i hans närhet för att betrakta honom. Skenet från lyktan föll på en lång, av ålder och mödor böjd gråskäggig man, vilken tycktes närma sig sjuttiotalet. Han var mager av svält och nattvak, bar grå mustascher och yvigt pipskägg, håret glest och grått, den fårade pannan hög och tankediger, de ljusblå ögonen stora och drömmande, dräkten tarvlig ända till armod. Han väcktes ur sina tankar av ljusskenet och yttrade missnöjd:

-- Är det du, Anna? Jag har ju sagt dig, att jag icke vill störas.

-- Här är en doktor från Tyskland, som reser i morgon och vill tala med mästaren, svarade hustrun ödmjukt.

Mäster Sigfrid reste sig i sittande ställning, räckte främlingen en kall hand och frågade på tyska varmed han kunde vara till tjänst.

Pater Padilla hade överläst sina ord. Han flyttade genast samtalet in på det lärda område, där de övriga åhörarna ej kunde följa honom, och förklarade på latin, att han var läkare och stannat i ovisshet om man borde eller icke borde tillskriva stjärnorna något inflytande på gångbara sjukdomar.

Mäster Sigfrid svarade på samma språk den bekanta formeln: _stellæ inclinant, non necessitant_ (stjärnorna föranleda en benägenhet, men icke ett nödtvång), varefter han med livlighet började tillämpa denna formel på rådande farsoter, när i detsamma hela nejden klart upplystes och en stor eldkula ilade över himmelen i en lång, flammande båge. Skenet kom så oväntat, plötsligt och starkt, att de fyra personernas drag liksom grepos i flykten av ljuset och fotograferades i en åskådning: en iakttagelse, som icke undgick kvinnans forskande blickar. Där framlyste något i den tyske herrns ögon, som kom henne att viska till mäster Sigfrid på finska språket: »akta dig för den karlen!»

Men för den gamle vise var i detta ögonblick människan endast ett stoftgrand. Sedan han följt meteorens lopp och antecknat dess bana på stjärnkartan, reste han sig till sin fulla längd, utsträckte sin högra arm mot horisonten, där skenet ännu tycktes dröja, och sade högtidligt:

-- Si Guds skrift på himmelen! Ho är jag, Herre, att jag vill utrannsaka din hemlighet eller mäta ditt mått? Var var jag, när morgonstjärnorna alla sjöngo ditt lov? Herre Gud, du är en konung, härligt beprydd, ljus är din klädnad, helighet är din bonings prydnad. Du talar och kallar världen, du skriver din skrift på himmelen från det ena solvarvet till det andra. Men de höra icke din röst, Herre, de förstå icke din hand, som skriver i stjärnorna. Ofta haver du näpst dem: vad haver det hulpit? Bättra dig, mitt folk, förrän din Guds ansikte vänder sig bort från dig och du stöter din fot mot de mörka berg!

Efter dessa ord knäppte mäster Sigfrid sina händer och stod en stund försjunken i bön. Sedan återtog han sitt avbrutna tal.

-- Till det tredje, fortfor han, medan denna meteoriska eld håller på att brinna och han var dag med hela himmelens omlopp bliver ryckt omkring jorden och vädret, församlar och drager han till sig av vädret de naturliga fuktigheter, som dit uppstigna äro och skulle tjäna till regn och dagg, och förtärer dem och upptänder vädret med hetta. Därav följer då stor torka och hetta, som säden och allehanda växter skadelig är. Ty måste därav följa oår, hunger och dyr tid. Så följer vidare därav, att kometernas _vapores_, endels av sin egen materie förgiftige, endels av jordens eget förgift, som hon av den första förbannelsen ärvt haver, och som även av sig föder skadeliga djur och ohyra, förgiva hela luften med sig, likasom en liten droppe förgift, gjuten i en hel åm vin, förgiver det alltigenom. Varför allehanda levande djur, som igenom vädret uppehålla sitt liv, att de det draga till sig och andas ifrån sig, till att utdriva det heta vädret och indraga igen det kalla, livet till vederkvickelse, varda av det förgivna vädret förgivne, och därav förorsakas mångahanda sjukdomar både bland folk och fä, såsom pestilentie, brännsot, bröstsot eller någon annan allmännelig farsot, som går över många land allt på en tid, såsom den bröstsjukan anno 1580[B].

Det är sannolikt att den lärde och fromme mannen skulle underhållit två tålmodiga åhörare ända till morgonens inbrott med detta föredrag i hans tids naturvetenskap, därest icke den tredje givit tillkänna sin opposition med ett ljudeligt snarkande. Hustru Anna anmärkte att ljuset i lyktan var snart utbrunnet och att hon för sin del icke ämnade ådraga sig bröstvärk i dimman. En tät, från havet uppstigande mist gav hennes ord vikt, och ej utan stapplande mellan stenarna återfunno de fyra vandrarna vägen till boningshuset.

Mäster Sigfrid Aronus Forsius, Finlands förste erkände vetenskapsman, vilken Messenius på sin tid kallade »vår ojämförlige matematiker», synes ha varit mera förtrogen med stjärnornas lopp än med de företeelser på jorden, vilka närmast inverkade på hans dagliga liv, och om han gav akt på naturens tecken eller förutsade rikens undergång, är det icke sannolikt att han haft minsta aning om beskaffenheten av sin svarta rock, förrådet i spannmålsboden eller inkomsterna från Ekenäs pastorat. I sådana frågor var han ett barn, som behövde sin sköterska, och en sådan blev för honom hans hustru Anna, en person så litet känd av en otacksam eftervärld, att man numera icke ens med säkerhet vet hennes namn.

När mäster Sigfrid till hennes förtrytelse ännu på sena kvällen införde den tyske doktorn i sin studerkammare, för att för honom utreda de himmelstecken, vilka antydde ett snart förestående stort, allmänt och långvarigt krig i hjärtat av Europa, vågade icke hustru Anna invända något däremot, men beslöt i sitt sinne, att besöket icke skulle bliva alltför långvarigt. Hon avfärdade Ivar Bertilsson med löfte att själv ledsaga främlingen till hans bostad, och satte sig med sina strumpstickor så nära till kammarens glesa dörr, att hon utan svårighet kunde höra varje ord som sades därinne. Hon skulle icke varit en så lärd mans hustru, om hon icke förstått latin, när hon behövde förstå det.

De båda männen hade vidpass en timme varit fördjupade i ett samtal om astrologin, när mäster Sigfrid råkade anföra nederlaget vid Kerkholm år 1605, vilket han förutsagt, såsom ett ovedersägligt bevis på stjärnornas inflytande.

-- Ja, anmärkte doktorn, alla himmelens makter hava tydligen dömt den tyranniske och förrädiske hertig Karl samt hans avföda till en neslig undergång, och inom kort skall det legitima konungahuset åter regera i Sveriges rike.

Mäster Sigfrid svarade förvånad men lugn, att han sedan femton år icke kände några andra hertigar i Sverige än hertigarna Karl Filip och Johan av Östergötland. Och då hans ärade gäst tycktes vara föga bevandrad i det urgamla svenska rikets konungabalk och rättsförhållanden, ville mäster Sigfrid upplysa honom, att riket vördat en sträng, rättvis och statsklok konung, kallad _Carolus_, den nionde av sitt namn enligt Johannis Magni rikshistoria, och därefter en av Gud med många härliga gåvor utrustad ung konung vid namn _Gustavus Adolphus_, den andre benämnd. Vad åter angick stjärnornas inflytande, ville mäster Sigfrid icke lämna det osagt, att den oförliknelige mästaren i all stjärnkunskap, hans egen store lärare, Tycho Brahe, vars själ Gud fröjde i himmelen, redan _anno mundi_ 1572 iakttagit av särskilda tecken i stjärnbilden Cassiopea, att i Finland skulle födas en furste, den där himlarnas herre förut bestämt till en väldig hjälte och folkens befriare, särdeles från det betryck, som den rena evangeliska läran nu mångenstädes hade att utstå i tyska riket och andra länder. Varför, och då mäster Sigfrid icke kunde annat förstå, än att stjärnorna därmed syftat på den unge och välsignade herren Gustavus Adolphus, som väl icke varit födder i Finland, men dock såsom dess storfurste så att säga genom en _providentia divina_ blivit detta landets inföding och rätte medborgare, var och en kunde härav klarligen förnimma, att de himmelska makterna med en besynnerlig _cura et favore_ vårdade sig om just detta konungahus och liksom _predestinerat_ detsamma till de högsta och ärorikaste värv _pro salute gentium_, det är: alla nationers kristeliga välfärd.

-- Den högt berömde mäster Tycho skall dock hava senare menat, att stjärnans utkorade skall födas under en _conjuctio_ av Venus, Jupiter och Mars, vilket skett med den unge prins Uladislaus av Polen. Och lär det synbarligen vara han, som i hela världen skall återställa den rätta kristna tron, inföll doktorn med ett djärvt småleende.

-- Du misstager dig, höglärde _confrater_, återtog mäster Sigfrid kallt. Tycho Brahe har aldrig sagt något sådant. Om han sagt det, skulle det icke hava refererat till prins Uladislaus, som är född under Saturni inflytande, och äntligen, om allt vore såsom du förmenar, så skulle prins Uladislaus icke kunna införa den rätta kristna tron, emedan han själv bekänner sig till den förmörkade och fördömliga papistiska läran.

Man hade nu kommit till den ömtåliga punkt, där mäster Sigfrid så litet tycktes motsvara Ivar Bertilssons förhoppningar. Men doktorn ville ännu icke giva segern förlorad.

-- Ärevördige mästare, yttrade han i en aktningsfull ton, det anstår icke mig att med dig disputera om saker som du måste bland alla nu levande människor känna bäst. Jag har förnummit om dina besvärliga resor i den högsta norden. Jag har med beundran läst dina många _prognostica_, din _Physica_, som handlar om naturens utgrundande, dina berömda avhandlingar om kometerna och andra dina skrifter, som nu uppfylla världen och prisas av alla lärda män. Men ett har förundrat mig, nämligen huru en sådan man kunnat belönas med en så svart otack, kunnat vedergällas med falska anklagelser, fängelse och alla slags lidanden, ända till sträckbänken -- huru en man, som alla Europas furstar borde tävla om att upphöja till höga äreställen och inkalla i sin rådkammare, nu bebor denna fattiga koja och icke kan på sin ålderdom fägna sig åt någon bekvämlighet. Jag förstår, att den vise aktar denna världens ära, gunst och rikedom ringa; men tänk dig, store mästare, vilken vinning det vore för hela världens vetenskap och din egen forskning, om du utrustades med tillräckliga hjälpmedel för att med framgång studera naturens lagar!

-- När jag var ung, tänkte jag stundom därpå, svarade mäster Sigfrid med en ofrivillig suck, men jag har längesedan lärt mig att nöjas med en ringare lott. Det sker dock allt efter Guds vilja, det är allt till vårt bästa.

-- Men om det funnes en furste, nog vis och nog ädelmodig för att uppskatta dina förtjänster och erbjuda dig... ett observatorium, försett med de bästa instrumenter för stjärnkunskapen? Om du där, såsom Copernicus eller Tycho Brahe, kunde förvåna världen med stora upptäckter, vore icke detta en Guds skickelse, som rikeligen skulle belöna alla dina försakelser?

-- Nej, nej, tala icke därom; det är för sent, jag vill icke tänka därpå! utropade den gamle forskaren, upprörd vid dessa utsikter, som stodo i en så bjärt motsats till hans nuvarande fattigdom och till dessa bristfälliga, för det mesta självgjorda trianglar, cirklar och kikare, som utgjorde hela hans vetenskapliga arsenal.

-- _Det är möjligt och icke för sent_, yttrade främlingen med tonvikt på varje ord. Jag vet en furste som kan bjuda dig allt detta och som i ersättning endast begär din tacksamhet och några obetydliga tjänster, som du lätt kan göra honom med ditt inflytande här i landet.

-- O, mina stjärnor! Mina kära stjärnor! utropade mäster Sigfrid, som endast fäste sig vid de första orden. Vet du väl, främling, att man ock har förbjudit mig att tyda himmelens tecken? Jag har så många vedersakare. De uttolka illvilligt mina _prognostica_, de vilja förmena mig att läsa Guds skrift på himmelen. Ingen tror mig! För vad har jag levat? Vad kunde jag icke läsa i rymderna med en god flandrisk tub, och du ser: jag har knappt ett rör, en kompass, en sextant, som duger till något. Där på höjden har jag själv inslagit en stång för att utmärka meridianen. Vilket elände, icke sant? Och du säger... du säger...

-- Jag säger... började åter främlingen, men han avbröts av hustru Annas röst utanför dörren:

-- Vad båtar det människan, om hon vunne hela världen och toge skada till sin själ?

-- Vad vill du, kvinna? sade den gamle mannen, misslynt öppnande dörren.

-- Jag läser den heliga skrift; den är alltid god att hava i frestelsen. För övrigt har det nu klarnat. Jag har icke på flera år sett Merkurius lysa så förunderligt klar.

Mäster Sigfrid gick till den lilla glasrutan.

-- Du har rätt, jag måste ut. Kom igen i morgon, höglärde _confrater_! Nu får jag icke försumma planeternas sammankomst. Hade jag blott en flandrisk tub! O, mina stjärnor, mina kära stjärnor!

[B] Mäster Sigfrids egna ord om kometen 1607.

5. Om en solstråle i hösten.