Part 1

Produced by ronnie sahlberg, Torbjörn Alm and the Online Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net

ZACHARIAS TOPELIUS

UNGDOMSDRÖMMAR

* * HISTORISK BERÄTTELSE * *

Stockholm. Albert Bonniers förlag

_Copyright. Albert Bonnier 1912._

STOCKHOLM ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1912

1. Storm i skärgården.

Två gamla fiskare stodo på den klippiga stranden av Tovön i Ekenäs skärgård vid sydfinska kusten och hängde sin not att torka, sedan de förgäves sökt att draga ett varp i den växande stormen. Tjockan, blandad med snö och regn, drev in från sjön, insvepte ön och klängde sig som täta, virvlande ullflagor i tallarnas kronor. Vinden var ostlig, ett streck på syd; han kom från Ingermanlands ödsliga kärr, hade vuxit av luftdraget i Nevans floddal, därifrån sträckt sin flykt över Finska viken samt arbetat sig upp till fullt raseri, när han nådde nyländska skärgården. Så långt man kunde se, där tjockan tidtals glesnade, stodo alla undervattensgrund i vitt skum, och bränningarna fräste tornhögt mot alla framspringande bergsuddar på vindsidan.

De två männen hade stillatigande slutat sitt göromål och voro redo att återvända till sin stuga, när ett för stormen drivande fartyg icke långt från kusten otydligt skönjdes i snötjockan och ådrog sig deras uppmärksamhet. Påtagligen hade seglaren förlorat sitt roder i brottsjöarna eller möjligen avstött det mot något grund, från vilket vågen i nästa ögonblick åter lyft honom bort, ty han drev redlös för sidan, hans klyvare fladdrade i trasor, och ett revat märssegel, som han ej lyckats bärga, påskyndade numera endast hans undergång.

-- Han har ej långt kvar, den där, yttrade buttert den ene fiskaren, i det han höll handen över ögonen, medan regnet slog honom mot ansiktet.

-- Det är en Rigabo, genmälde den andre. Bra sjöbåt i lagom kultje, men hin och inte jag ville styra honom när roderhakarna sprungit.

-- Varför höll sig inte den dumlingen utanför Jussarö, där han haft rent vatten? återtog förste notkarlen.

-- Varför? menade den andre med ett strävt löje. För att vår vassbuk är fetare, och han ville dela fångsten med oss. Men det är så gott att vi göra båten klar, Simon: han kommer aldrig helskinnad över Fagerströms grund.

Det visade sig snart, att karlen vid noten kände sitt farvatten. Inom mindre än fem minuter låg skonerten på grundet, kastades ett par gånger framåt under våldsamma stötar, blev därefter liggande orörlig på sidan och överspolades av bränningarna.

Grundet låg endast hundra famnar från stranden. De två männen voro redan i båten och ansträngde sina seniga armar för att roende uppnå vraket.

Efter en timmes hårt arbete återvände de med sex skeppsbrutna till det smala sund, som förde till en skyddad båthamn vid Tovön. Tre av skonertens besättning hade funnit sin grav i vågorna.

De överlevande fördes till fiskarestugan, värmdes och torkades vid en sprakande brasa samt undfägnades med bröd, strömming och kokta rovor. Tre bland dem voro väderbitna sjömän, talande endast tyska, och det befanns att deras kapten hade gått till bottnen. De tre övriga hade varit passagerare ombord på det förolyckade fartyget. En talade svenska; två sökte förgäves göra sig förstådda med en blandning av polska, ryska och tyska. Fartyget hade varit destinerat från Riga till Viborg med korn och ärter, sprungit läck och sökt skydd i lä för Jussarö, men därvid mist rodret och drivit på de överallt i denna farliga skärgård lurande grunden.

Sjömän äro sig lika överallt och i alla tider: när de tre Rigamatroserna åter befunno sig torra och mätta i den varma stugan, sträckte de ut sina trötta lemmar på halmbäddarna och slumrade sorglöst, utan vidare tanke på dagens skeppsbrott eller den föregående nattens ansträngningar.

Medan Tovöfolket sålunda visade sin gästfrihet mot de skeppsbrutna hade värden i huset, Nils Andersson, med sin förut nämnde notkarl Simon begivit sig ut till stranden till det mera inbringande och i deras mening lovliga arbetet att bärga vad de förmådde från det förolyckade fartyget och behålla detta byte som god pris. Strandrätten var då ännu ansedd såsom ett lagligt näringsfång bland alla kustbor, och om man på finska kusten icke just formligen bad »vår Herre välsigna stranden», så är det mer än troligt att den hederlige Nils Andersson och hans medhjälpare visade minst lika mycket nit att plundra de skeppsbrutnas egendom, som de förut varit nitiska att bärga deras liv.

Tovövärdinnan, som bar det vackra namnet Agneta, skulle icke varit kvinna och nyländska, om hon icke begagnat tillfället att anställa en mönstring med de tre av hennes gäster, som ännu höllo sig vakna. En av dem, en lång, mager, äldre man, klädd i brun rock och bruna underkläder, satt tigande framför elden, medan hans kloka och skarpa grå ögon spejade kring med oroliga blickar. Den andre av passagerarna var en snedvuxen pojke om sexton eller aderton år, med svart hår, plirande ögon, buktig näsa, och i värdinnans föreställning påtagligen en tattare, så mycket mer som hans långa fingrar och en nästan fågelartad, trippande rörlighet läto befara vissa anlag för begärelse till husets lösegendom. Men då denne pojke synbarligen endast var tjänare åt den tredje i sällskapet och för ögonblicket sysselsatt att rengöra dennes besporrade ridstövlar, beslöt mor Agneta att förnämligast hava ögonen på besagde tredje person, vilken syntes henne vara den förnämligaste och därtill hade meriten att kunna göra sig begriplig på svenska.

-- Han är väl född här i landet, efter han talar som folk, han? frågade gumman med oskyldig min.

Den tilltalade, en grovlemmad man om vidpass femtio år, klädd i ryttaredräkt och av ett jovialiskt utseende, hade nyss förut anställt ett grundligt nederlag bland rovorna och sträckte sig nu makligt på en bänk, i det han utdrog och avtorkade en lång huggvärja. I stället att besvara den snärjande frågan, strök krigsmannen sina väldiga, knävelborrar och frågade i sin tur:

-- Har ni öl?

-- Var skulle fattigt folk taga öl vid mickelsmässan? Saltvatten ha vi, så det förslår; skall det vara mer av den sorten? genmälde gumman, som icke tyckte om krigsmannens förtroliga ton.

-- Hör nu, mor, återtog denne med en gäspning, känner ni klangen av Riga-mark? Och därvid skramlade han med en välförsedd skinnpung, instucken i svärdsbältet.

Mor Agneta betraktade ömsom sporrarna ömsom läderpungen och lät förstå, att öl kunde väl fås från staden, men för närvarande hade hon endast såd -- ett slags buljong på fisk, vilken stundom förvarades som en läckerhet.

Krigsmannen behagade skratta och befallde på polska sin tjänare att se åt, om man bärgat någon öltunna från fartyget. Men knappt var pojken sin kos, innan krigsmannen ändrade ställning, så att han vände ryggen åt mannen i bruna rocken, blinkade förtroligt åt mor Agneta och yttrade med en flödande talegåva, som märkbart stack av mot hans förra lakoniska uttryckssätt:

-- Vill ni ha en hund, mor, så tag den där pojken. Vill ni ha en katt, så är han en katt, och vill ni ha en räv, så kan ni icke få någon bättre. Jag vill vara stekt som en nors, om icke Sam luktar till allt vad ni säger, och om ni är den ärligaste människa som går i kjol, så skall han i morgon kunna berätta saker som föra er i galgen. Fördöme den hedningen, han har alla språk i sin näsa. Jag kan icke umbära honom, men om er gubbe knäcker nacken på honom, så gör han en hederlig gärning.

-- Bevare oss! ropade mor Agneta med oförställd häpnad, är sergeanten en kristen människa och drager sådana tattare in i landet?

-- Kvartermästare, om ni behagar, återtog krigsmannen, rätande ut sina breda skuldror, och för resten kanske en smula bättre kristen än ni, i all vänskap förstås. Kanske har ni hört talas om Ivar Bertilsson?

-- En har jag hört talas om. Han höll med de påviska och tjänade Svidje Klas mot salig kung Karl. Somliga sade att han gick med herr Arvid på korvtåget över till Sverige och blev kastad i sjön med en sten om halsen vid Kastelholm. Andra berättade att han var med vid Sankt Mårtens, när herr Axel Kurck fick på pälsen, och där red han undan med sådan fart, att han blev kvarsittande på en gärdsgård med en stör genom veka livet. Det är snart tjugu år sedan.

-- Jaså. Nå, kanske ni hört ännu något mer om Ivar Bertilsson?

-- Folk sade honom vara så stark, att han kunde slå in sin näve i ekbordet och att han ridit ihjäl bönder som får på Ilmola is. Kantänka sådana ogudaktiga sällar!

-- Nå vid min bästa fux, om jag hade honom, är det icke sköna bedrifter ni hört om Ivar Bertilsson! Om han nu icke låge dränkt i Ålands hav eller spetsad på en gärdsgårdsstör i Sankt Mårtens, skulle han dansa ett varv omkring med er... så här ungefärg...

Vid dessa ord fattade kvartermästaren med båda händerna en tung ekstubbe slungade den lätt som en boll mot taket och tog fatt den som lyra.

-- Så, så, menade gumman, i det hon förskräckt drog sig undan, låt det där vara ogjort! Jag märker väl, att den fule ännu icke fått sitt.

-- Nej, det kan ni lita pä, och det sörjer nog han för, han där med bruna rocken. Men låt oss nu vara goda vänner, efter vi känna varandra. Å, jag minns er nog, ni var förr så röd om kinden som en herregårdsgrind, och icke var ni så granntyckt heller den tiden. Jag var bara pojkkölingen, när jag stal en kyss av er för fem och tjugu år sedan vid Pojo kyrka, och som ni ser, har jag ännu icke blivit fältmarskalk. Men vad det beträffar, att jag tjänat Svidje Klas och ridit omkull några bönder, så skall jag trösta er med att jag har hans nådes pardonsplakat och tänker icke bry mig om edra fogdar och länsmän mer än om skator i skogen. Pojken där är heller ingen tattare, som ni tror. Far hans var en knipslug jude. Men för att säga sanningen, tror jag att pojkbytingen icke är mera slängd i Mose lag, än att ni gärna kan bjuda honom fläsk till frukost, middag och kväll.

Utanför stugan hördes nu stoj av röster, och in rusade Sam, vältande framför sig en mindre öltunna, under det att han med hälarna sparkade från sig Simon, vilken förgäves sökte beröva honom hans byte.

-- Halt där! röt kvartermästaren med en blick av välbehag på den sista dyrbara kvarlevan av en god sjöproviant. Sam, du har gjort dig väl förtjänt av fäderneslandet; jag skall taga det i avräkning nästa gång du får prygel. Och du, långben där, låt pojken vara i fred, och tacka din lycka, att han icke bär hästskor på bakfötterna. Ölet skall jag betala, och i morgon bittida föra ni oss alla till Ekenäs.

2. Om tiden för denna berättelse och om den brune mannen.

Medan kvartermästaren och hans följeslagare njuta en välbehövlig vila i Tovö stuga, torde det vara nödigt att med några få ord införa läsaren i den tid när händelserna tilldraga sig.

Det var en stormig oktoberdag år 1615, när skonerten från Riga kastades redlös mot den finska skärgårdens klippor. Tiden var mörk och underlig. Under ett helt sekel närmast förut läsa vi på krönikans blad de första Vasakonungarnas bedrifter och inbördes tronstrider. Men sagan och krönikan äro de första morgonstrålarna i tidernas natt och belysa därför endast bergstopparna, medan de djupa dalarna och den bördiga slätten betäckas av skugga. Efter hand, när ljuset stiger högre, upptäcker man hyddor i dessa dalar och skördar på dessa slätter; man förnimmer, att bakom konungarna rör sig ett folk, ett folk av millioner levande varelser, alla begåvade med mänskliga hjärtan, alla fordrande sin rätt att leva och leva lyckliga. Den tid, varom vi nu tala, var just en sådan tid, när individerna började träda fram ur massan, när ett ofantligt djup öppnade sig under konungar, adel och präster, som ditintills varit allt; kort sagt, när Karl IX och Gustav II Adolf begynte införa i Sverige och Finland det moderna samhället.

Hela sextonde seklet var blott en förgård till det sjuttonde. Starka ljusblinkar omväxlade med ett tjockt mörker. Och dessa skuggor tätnade ända till natt vid första början av Gustav II Adolfs regering. Riket dignade under bördan av tre krig, och massan av folket, som bar denna börda, prejades av fogdarna, misshandlades av adelsherrarna, blödde och svalt, men bidde sin tid. Med varje ny konung väntades bättre dagar, och huru ofta svek icke detta hopp! Men när Gustav II Adolf uppträdde, sjutton år gammal, lika fager och mild som han var kraftig och hugstor, då vaknade åter den nya väntan såsom aldrig förut; den i bekymmer grånade tiden ljusnade åter i ungdomsfägring, och hela denna konungs regering blev en upprörd, orolig, men dock i hoppets färger glänsande ungdomsdröm.

Om Finland bör särskilt märkas, att i detta land fortfor, bakom den öppna striden mot Polen och Ryssland, en hemlig, men förbittrad kamp mellan olika politiska och religiösa bekännelser. Klubbekrigets fejder hade kvarlämnat djupa spår. Sigismunds slagna parti räknade ännu många anhängare i södra delen av landet, och från polska sidan skyddes intet medel att vända folkets sinnen från den yngre grenen av Vasahuset tillbaka till konung Johans ätt. Polska utskickade genomströvade landet under allehanda förklädnader; proklamationer och hemliga skrivelser uppmanade folket och den sydfinska adeln till uppror mot den bestående styrelsen, utlovande polsk hjälp med det första, samma hjälp, efter vilken fordom hertig Johan, Klas Fleming och Arvid Stålarm förgäves spejade från Åbo slottstorn. Karl IX:s bilor och rep hade för en tid avskrämt dessa polska beskickningar, men nu, när den unge konungens mildhet åter öppnat fäderneslandets portar för så många landsflyktiga, vimlade södra Finland av föregivna patrioter med eller utan direkta uppdrag från konung Sigismunds rådkammare.

Vare sig att den fyllda läderpungen eller den gamla bekantskapen omstämt värdinnan på Tovö, slöts föregående dag sålunda, att kvartermästaren intog värdfolkets bädd i sidokammaren och utverkade i samma hedersrum ett lägerställe även åt mannen i bruna rocken. Vid första daggryningen följande morgon var denna tystlåtna gäst i rörelse och väckte sin sovkamrat med ordet _benedicite_!

På krigaren gjorde denna fromma morgonhälsning så föga intryck, att han, troligen ännu med en känsla av sjögång i huvudet, svarade:

-- Ror i lä, krabbsaltare!

-- Det är tid att börja vårt verk, återtog den brune tålmodigt, i det att han vek undan en grov lärftsgardin, vilken betäckte den trånga fönsteröppningen, som vintertid brukade stängas med en draglucka.

-- Vad vind? frågade Ivar Bertilsson, motvilligt resande sig under bemödandet att reda sina tankar. Samtalet fördes på polska språket.

-- Vindarna föra oss till det land, som gudarna beslutit att straffa, svarade hans följeslagare med Genseriks ord.

Krigaren besinnade sig något och genmälde därpå betänksamt:

-- Hör nu, pater Padilla, jag skall säga eder ett ord med all skyldig respekt, och ni kan gärna säga det åt konungen, om ni vill, efter ni är hans biktfar. Det finns folk som hava flera gudar och flera konungar med, men Ivar Bertilsson vet icke av mer än en Gud, en kung och ett fädernesland. Jag har åtagit mig att vara er tolk och er gårdshund, men på villkor, att ni landstiger här för att återställa den lagliga ordningen och att ni tager reson. Så länge tänker jag både skälla och bitas, när ni finner för gott, men icke längre, det säger jag er som en ärlig karl. Ämnar ni här ställa till kättarebål och sådant otyg, när ni fått makten i händerna, så är det så gott att ni makar er av till Polen igen. Ja, ja, stryk icke över med hartassen först, för att sedan sticka fram klorna; jag minns rätt väl huru ni gjorde med protestanterna i Thorn. Innan jag sätter er i land på finsk mark -- dessa strömmingsklippor äro icke annat än utmarker -- vill jag veta om ni ämnar hålla konungens ord.

Pater Padilla, en av katolska kyrkans och Sigismunds djärvaste emissarier i de nordiska länderna, fann för gott att tillsvidare skona ett nyttigt redskap och svarade kallt:

-- Konungen har de bästa avsikter med Finland, och mina avsikter kunna icke vara andra än konungens. Berätta mig hellre något om den kust och det folk, dit vi nu blivit kastade. Jag förmodar ni känner den.

-- Något, ärevördige fader, eftersom jag är född här i trakten, vilket kan vara av nytta för er, men vådligt för min hals. Landet är gott nog och har både vatten och malt för törstiga strupar. Folket här nere har blivit tamt i herretjänst, men kan också morra, om ni visar det käppen. Ni kan värva morska ryttare här i trakten; men köper ni hästar, må ni se till, att ni icke blir lurad. Adelsgårdar finnas tillräckligt, vilket för femton år sedan var detsamma som rojalister tillräckligt, men nu slåss hälften för hertigens avkomma. Herr Sten på Raseborg var en styv karl i förra tider...

-- Släkten Leijonhuvud stod ju förr på vår sida?

-- Ja förr. Raseborg har tjocka murar och feta oxar. Herr Sten har nu annat att göra; han tänker mest på tullen i Ekenäs stad och håller med den som låter honom piska sina bönder i fred.

-- Finnas inga andra präster än sådana, som låtit besmitta sig av den lutherska villfarelsen?

-- Präster? Ja, i kung Johans tid hade vi präster som kunde korsa sig framför altaret och tala med tillbörlig respekt om jungfru Maria och helgonen. Nu är det allt siktat och sållat efter Uppsalapergamentet, och den som tror annat får tumma sitt radband i byxfickan. Gamle bisp Erik i Åbo törs icke mera knysta ett ord om liturgian, och av Nådendals kloster finnas knappt strumpstickorna i behåll... Men nu minns jag en sak. Här säges en underlig lärd herre, mäster Sigfrid, ha blivit pastor i Ekenäs de senare åren[A]. Han kan icke vara god på hertig Karl, som låtit räta ut hans lemmar på sträckbänken, och dessutom säges mäster Sigfrid spå i stjärnorna. Jag vill icke sätta min fot i en stigbygel, om icke den karlen bär ett rättroget katolskt hjärta under sin lutherska mässkåpa.

-- Gott. Vi skola låta mäster Sigfrid ställa vårt horoskop. Ni vet edra förhållningsregler. Jag är en doktor i läkedomskonsten från Wittenberg med kurfurstens pass; jag söker beställning vid svenska krigshären, och min tolk är en hästhandlare.

-- Jag förstår. Ni kurerar kättare och jag hästar. Men ni får ett hårt stycke arbete. När Gud första gången skapte en finne, tog han skallen av en tjur och ramarna av en björn. Har ni en amulett, som skyddar mot trolldom?

-- Är ni rädd, Ivar, så vill jag giva er ett stycke av den helige Henriks ben: det hjälper både mot svärd och trolldom. För resten litar jag på er, min redlige Ivar! Ni vore ju en narr, om ni ville bortkasta edra fullviktiga hundra ungerska gyllen i månaden och er stallmästarebefattning hos konungen, för att ej tala om er själs salighet. Ja, ja, Ivar, ni har varit en vild sälle i edra unga dagar; dessa lutheraner skicka er först till galgen och sedan... ni vet väl vart. Vår kyrka allena kan giva er absolution.

-- Nå ja, vördige fader, det är just det jag säger till mig själv, när edra blanka gyllen stundom bränna mig i fingrarna. Mor min var i sin ungdom på nunnelära i Nådendal, men där var då redan fattigt och usligt, så att hon i en knapp vändning tog far min i stället för doket. Si, det ångrade hon sedan och såg Sankta Brita i drömmen, som sade till henne: låt din son bliva präst! Men si, vördige fader, det var emot min natur, och därför är det så gott att jag tjänar helgonen på mitt sätt. Är det galet, får ni svara därför; men far varligen fram här i landet, när ni kommer till makten!

-- Var obekymrad och se åt om båten är segelfärdig!

Sams svartlockiga huvud visade sig nu i dörren och förkunnade att allt var i ordning. Han glömde berätta vad han själv redan uträttat på morgonen, nämligen att rycka svansen av en katt, skuffa omkull en fylld vattså, fylla spiseln med spånor, så att lågan stod ut genom skorstenen, och slutligen hälla uti sig husets enda filbunke, vilken han fann förvarad i ett oläst skåp. Kvartermästaren kom i det kritiska ögonblick, när mor Agneta, till sjömännens stora förlustelse, anföll ogärningsmannen med sopkvasten. Sam var icke sen att rycka kvasten av skaftet och hålla den framför sig såsom en sköld mot fienden, när krigarens myndiga stämma bjöd tystnad och det kom till en för Sam icke fördelaktig rannsakning, vars resultat blev att hasselspön rekvirerades och användes till det nyttiga bruk, vartill besagda trädslag synes vara av naturen bestämt.

Härmed var husfreden återställd, en lantlig frukost intogs i hast, och husets gästfrihet blev kontant gottgjord ur läderpungen. Sedan nu även stormen lugnat och himmelen klarnat, sutto snart värd och gäster i god sämja i den rymliga notbåten på väg till Ekenäs stad.

[A] Några lärde påstå att denne berömde man först 1617 blivit pastor i Ekenäs.

3. Om färden till Ekenäs och om ett kronans skepp.

Ekenäs skärgård förhåller sig till Ålands skärgård ungefär som ett stycke av stjärnkartan till Vintergatan eller som en frökens pärlband till en drottnings juvelsmycken. Men oaktat denna skärgård knappt kan kallas den andra i ordningen, glider seglarens båt mellan en sådan labyrint av skogbevuxna öar, grå bergsuddar, smala sund och lövbekransade vikar, att ingen forntidens byggmästare skulle ha kunnat uppfinna mera konstrika irrgångar. Vid tiden för vår berättelse funnos sällan sjömärken eller ens prickar på grunden. Men den infödde fiskarens vana båt fann då som nu utan möda den rakaste och säkraste farleden. I den yttre skärgården förmå endast barrträden motstå havets skarpa vindar, men närmare fastlandet blanda sig ekar, lindar, lönnar, askar och almar med de övriga lövträden. Intrycket av det hårda, granitartade i kustens natur försvinner och lämnar rum för den behagliga anblicken av en mildare färgprakt.

Denna plötsliga förändring av natursceneriet var för överraskande att undgå de främlingar, vilka nu för första gången skulle landstiga på Finlands kust. Lövskogarna hade just vid denna årstid klätt sig i den brokiga dräkt, som i sina vissnade löv bär förkänslan av en lång vinter. Ivar Bertilsson anmärkte såsom ett gott förebud, att skogarna flaggade vid deras ankomst, och Simon genmälde härtill, att de i Ekenäs skulle få se något förmer, nämligen humlegårdarna, då i detsamma, när båten vek förbi en udde, ett ovanligt föremål ådrog sig deras uppmärksamhet. Innanför Vitsand låg en stor tremastare, i vilken sjömännens vana ögon genast igenkände en svenska kronans örlogsman. Alla betraktade nyfiket kolossens högt framskjutande akterdäck, dess med kanoner späckade bredsida, dess ofantliga massor av tågverk och hela detta vindfång av märskorgar, utsprång och ornament, som vid denna tid efter spansk och holländsk modell gav kronans rangskepp ett så fantastiskt utseende. Även om icke tre stora förgyllda kronor vid akterspegeln tillfyllest upplyst om skeppets rang och betecknat dess namn, kunde man ej misstaga sig därom, att Ekenäs hamn nu blivit hedrad med ett besök av ett bland de förnämsta skeppen i svenska örlogsflottan.

-- Detta är Tre kronor; jag har sett den besten förut i Reval, utropade kvartermästaren med en obehaglig överraskning vid tanken på det uppdrag han åtagit sig. Han är icke för ro skull till sjöss nu på hösten, och jag misstänker att han för med sig en kunglig person bland de många officerarna på sitt akterdäck.

-- Jag ser en prinsessa och hennes fröknar på akterdäcket, skrek Sam, vars kvicka ögon kunde upptäcka en fluga på spetsen av ett kyrktorn.

-- Håll dig i skinnet, byting! viskade kvartermästaren med en hotande åtbörd. Ni, pater, lägg er ned på båtbottnen, och ni, gubbe, låna mig er fiskarejacka; blåsten är kylig.

Sedan dessa försiktighetsmått blivit vidtagna, fortsatte båten sin färd så långt som möjligt från örlogsmannens kanoner; men hoppet att komma obemärkt förbi den förnäma gästen i Vitsands djupa vatten sveks, en hornsignal från örlogsmannen befallde båten att stanna, och när signalen ej åtlyddes, sköt en julle pilsnabbt ut från hans sida.