Part 2

Den norske stormannen Erling Skjalgsson på Sole »bestämde åt sina trälar ett visst dagsvärke och gaf dem sedan lof att på fritiden eller om natten arbeta för egen räkning. Han gaf dem åkerland att så korn på, och det som därpå växte blef deras.» Han åsatte hvarje träl ett visst pris. När de sparat samman af eget arbete till den summa, han ansåg dem värda, fingo de friköpa sig för sparpänningarna. »Många löste sig fria det första eller andra året, och alla, som det gick bra för, köpte sig fria inom tre år. Med dessa lösepänningar köpte Erling sig nya trälar, och dem som friköpt sig, förhjälpte han till sillfiske eller annan näring; somliga röjde skog och anlade nybyggen. Alla brakte han till någon bärgning.»

10. Träldom på grund af börd.

Träldomen var ärftlig. Barn af träl och trälinna blef träl. Husbönderna hade bestämmanderätten öfver trälarnas äktenskapliga förbindelser, som naturligen ej ägde samma laga form eller kraft som giftermål mellan frie. För husordningens skull såg en bonde, som hade både dräng och piga, hälst att det blef ett par mellan träl och trälinna på hans egen gård. Men förhållandena kunde äfven ordnas granngårdar emellan efter öfverenskommelse mellan husbönderna. Trälabarnen kommo att tillhöra trälkvinnans husbonde: »barnet följer modern», var den gällande regeln. En hemmafödd träl ansågs bättre än en köpt eller härtagen. Om en sådan hemmafödd träl blef med våld bortröfvad eller med list bortstulen, kunde rätte ägaren stämma innehafvaren. Ägaren skulle då enligt Västgötalagen svärja att trälen var hans, med följande ed: »Han föddes hemma i mitt hus och hushåll; där diade han och drack modersmjölk; där lindades han och lades i vagga; därför äger jag honom och ej du.»

Barn af fri och träl, blef i älsta tid träl. Men i de svenska landskapslagarna, i den form de bevarats till vår tid, hade redan genom kristet inflytande införts bestämmelsen: »barn följer alltid bättre hälft». När en af föräldrarna tillhörde de fries klass och den andra trälarnas, blef barnet fritt, men arflöst, som oäkta barn ännu i långt senare tider.

11. Frie bli trälar.

Fri man eller fri kvinna kunde nedstötas i trälarnas klass till straff för brott. Om bondhustru stjäl, stadgar Östgötalagen, skall mannen böta tre mark första och andra resan: stjäl hon tredje gången eller oftare, då får han böta, om han vill; vill mannen ej böta, så har den bestulne rätt att göra kvinnan till sin trälinna eller stena henne.

Fri man eller fri kvinna kunde gifva sig själf till träl: gäfträl. Det var för den af ålder eller sjukdom till arbete oföre en utväg att bli försörjd, att lämna sig och sin egendom i en annans händer. Gäfträlarna voro därför ofta åldringar, i ställning motsvarande senare tiders födorådstagare och undantagsfolk. Någon gång kunde väl äfven ekonomiskt obestånd tvinga fri bonde att nöja sig med lotten som gäfträl på en förmögnare mans gård. Sannolikt ha aftal om sådan gäfträldom på vissa år bidragit att grundlägga legohjonsförhållandet.

12. Handel med trälar.

Trälar och trälinnor kunde säljas och köpas. Köparen fick själf värdera trälen i anseende till ålder och kroppsbyggnad. Men lagen förbjöd säljaren att fördölja fel och lyten, som blott kunde framgå efter längre tids användning af trälen. Hade säljaren i sådana afseenden handlat svekfullt, kunde köpet återgå, om köparen fordrade det. Trälar såldes och köptes dels under hand, dels på marknaderna, till hvilka äfven trälar fördes, såsom sagorna visa. De på marknaderna till salu hållna trälarna voro till större delen krigsfångar eller så kallade härtagne, som fördes till norden på vikingaflottorna.

Enligt en saga från Laxådalen på Island, reste bonden Håskuld en gång till Norge för att hämta byggnadstimmer. Han gjorde under vistelsen i Norge en afstickare till den stora marknaden på Brännö vid utloppet af Göta älf. En dag då han gick öfver marknadsfältet där, fick han se ett ståtligt tält något på afstånd från de öfriga salubodarna. Tältet tillhörde Gille den ryske, en rysk handelsman. Då Håskuld kom in i tältet, frågade han, om Gille kunde sälja honom en trälkvinna. Gille lyfte då i ett förhänge i tältets midt och därinnanför sågos 12 slafvinnor sitta. Håskuld tittade på dem. Ytterst i raden satt en kvinna i dåliga kläder. »Hvad kostar hon?» sporde Håskuld. »Tre mark.» Det tyckte Håskuld var dyrt. »Ja, däri har du rätt,» svarade Gille, »att jag håller henne dyrare än de andra. Välj af dem hvilken du vill, och gif mig en mark silfver för den du tager. Så behåller jag själf kvinnan där borta i hörnet.» — »Jag skulle dock först vilja veta,» återtog Håskuld, »huru mycket silfver det finnes i pungen, som jag har här vid mitt bälte.» Sedan räckte han Gille pänningpungen och bad honom taga fram sitt besman och väga den. »Denna handel,» sade då Gille, »skall från min sida försiggå utan allt svek — den där kvinnan har ett stort fel, och detta skall du få veta, innan vi afsluta köpet.» Håskuld sporde hvad det var för ett fel. »Hon är stum,» svarade Gille; »på många sätt har jag försökt få henne att tala, men har aldrig kunnat få ett ord af henne, så jag tror säkert, att hon icke kan.» Då pungen befanns väga jämt tre mark, köpte dock Håskuld trälinnan, som först fallit honom i smaken. När Håskuld sedan kom hem till Island med sin nya trälinna, blef hans hustru missmodig. Hon lät trälinnan betjäna sig, men behandlade henne illa. Och därför lät Håskuld snart trälinnan flytta till en annan gård. Där födde hon en son. Såsom oäkta fick denne ej ärfva Håskuld. Men modern skaffade honom i stället arfvet efter en annan rik bonde, hvars kärlek hon vunnit.

Trälars och trälinnors handelsvärde växlade naturligtvis, likasom priset på andra handelsvaror. Normalvärdet för god manlig träl af medelåldern synes ha varit tre mark. Tre mark skulle motsvara i vår tids mynt och myntvärde ett tusen kronor. För en trälkvinna gafs vanligen en mark, — lika mycket som för en bra ko eller en god oxe.

13. Kristendomens införande.

Härtagna trälar och trälinnor voro sannolikt de första kristendomsförkunnarna i de nordiska länderna. För sina hedniska husbondefolk förtäljde dessa svartögda främlingar om soliga länder bortom hafven, där den hvite guden härskade.

I de där främmande länderna fingo äfven nordiska vikingar med egna ögon se, hur den kristne guden dyrkades i höga tempelsalar, fyllda af doftande rökelse och smekande musik och präster i guldstickade kläder.

Käjsaren i Konstantinopel, det öst-romerska rikets hufvudstad, höll sig på 900- och 1000-talet med ett lifgarde af nordiska vikingar. Svenska runstenar finnas resta öfver »Greklandsfarare», som tillhört denna utvalda skara af »väringar i Miklagård».

Konungarna af England besoldade på 900-talet skaror af nordiska vikingar, som förbundo sig att skydda kusterna mot sina härjande landsmän. En allt bredare kustremsa på Englands nordsjökust befolkades på 900-talet af nordmän. Med deras hjälp gjorde sig i början af 1000-talet danske konungen Knut den store, son af Sven Tveskägg, till Englands härskare.

Från vistelsen i de kristna länderna återvände många vikingar omvända eller i alla fall döpta. Om de än efter hemkomsten öfvergåfvo sin kristna tro, blefvo de dock sällan på nytt rättrogna hedningar. De blefvo ett slags fritänkare, som litade mer på egen styrka och makt än på Oden, Tor och Frej eller Kristus. Genom deras fritänkeri försvagades hedendomens motståndskraft mot den nya läran, som snart gjorde sitt intåg i Norden i mäktigare följe än härtagna trälars.

Olof Tryggvason, en ättling till norske konungen Harald Hårfager, hade tillbrakt sin ungdom på vikingafärder. Östersjöns kuster hade han varit med att härja och sedan dragit ut på Nordsjön. I förbund med Sven Tveskägg hotade han London 993 och tvang engelske konungen att köpa fred med dryga pänningesummor. Efter fredsslutet öfvergick Olof i engelsk krigstjänst och lät döpa sig. Han uppehöll sig äfven under någon tid på Irland, där den kristna missionsvärksamheten då hade sitt hufvudsäte. Där tändes hos honom den religiösa entusiasm, som gjorde den tappre och hänsynslöse vikingahöfdingen till kristendomens främste banerförare i Norden. Han landsteg 995 på norska kusten med det fasta beslutet att lägga Harald Hårfagers forna rike under sitt välde och att »bryta norrmännen till kristendomen». Han »bjöd alla människor att antaga den kristna tron, men dem som gjorde invändningar, dömde han till svåra straff, dräpte några, stympade andra, dref rästen bort i landsflykt.» När han efter fem års regering stupade i sjöslaget vid Svolder år 1000, var hedendomens makt i Norge för alltid bruten.

En engelsk andlig man vid namn Sigfrid, som i Olofs följe ankommit till Norge, lär efter kungens fall ha dragit med flera följesmän in i Sverge och grundat en betydande kristen koloni i Växiö. Konung Olofs kristna härnadståg sträckte sålunda sina värkningar äfven till vårt land. Men det hedniska motståndet var här segare, fastän kristendomens utbredning i södra Sverge gynnades af förbindelsen med Tyskland och Danmark. Annu 1123, berättas det, gjorde den norske konungen Sigurd Jorsalfarer (Jerusalemsfararen) ett krigståg till Småland för att kristna småländingarna.

Götalands inbyggare hade i sin ordning många blodiga strider med svearna, innan mellersta Sverge blef kristnat.

År 1164 blef Uppsala Sverges ärkebiskopssäte.

Med svärdet kristnades de nordiska länderna. Först när bönderna i blodiga nederlag erforo, att den kristne guden var starkare i striden än deras hedniske gudar, funno de det rådligt att välja honom till sin skyddsherre. Och långsamt och ovilligt bortlade de, sedan de redan antagit kristendomen, de hedniska seder och bruk, som kristendomen lyste i bann.

14. Kristendomen och träldomen.

Om kristendomen långsamt fick tillkämpa sig en sen och ofullständig framgång bland de nordiska bönderna, lyssnade däremot trälarna desto villigare till den nya läran om en gud, inför hvilken träl och fri voro hvarandras likar och alla människor bröder.[5] Till trälarna vände sig ock missionärerna i första hand. Då ofriheten hindrade en träls omvändelse, friköpte missionären honom ofta och befriade sålunda trälen från husbondens tvång på hans religiösa öfvertygelse. Ännu oftare begagnade sig missionärerna af träldomen på det sättet, att de köpte sig trälar och behöllo dem som sina trälar, tills de förmått eller tvingat dem att antaga kristendomen. Stundom upphandlade de äfven nordiska trälar och sände dem till de tyska klostren, där de så blefvo kristnade, för att återsändas till Norden som medarbetare för kristendomens utbredning. Sålunda sägs det, att Ansgar en gång »bland många andra» köpt en änkas son, som vid unga år förts till Sverge i träldom och som vid återkomsten till Tyskland blef igenkänd af sin moder, hvarför Ansgar »strax skänkte änkans son friheten och gaf honom tillbaka till modern och lät dem glada draga hem.» Detta berättas i aposteln Ansgars lefnadsbeskrifning, som är upptecknad omkring år 900.

Husbönder som öfvergingo till kristendomen, förmåddes af missionärerna att frigifva sina trälar »för Kristi skull». Mången omvänd husbonde gjorde en sådan »Gudi behaglig gärning» på dödsbädden eller i sitt testamente, — löste sina trälar, »likasom Kristus hade löst alla syndare ur syndens träldom». Allt efter som kristendomen utbredde sig i Norden och vikingatågen afstannade, aftog äfven tillförseln af trälar från utlandet.

Antalet af fria arbetskarlar och arbetskvinnor, som redan under hednatiden funnits, ökades, på samma gång trälarnas antal minskades. Många bönder funno det därför till slut billigast och bäst att använda fritt arbetsfolk, som kunde tagas i tjänst för den tid, då arbetet var rikligast, medan trälar och trälinnor måste underhållas äfven på vintern. Både genom omständigheternas tvång och för egen fördels skull lärde sig därför många storbönder, hvilkas gårdar förut under många släktled brukats med trälfolk, att reda sig utan sådant. Dessa bönder upphörde då äfven att i »träldomens afskaffande», som kristendomsförkunnarna förde på sitt program, se en reform, som för jordägarna skulle innebära en ekonomisk uppoffring. De blefvo mindre inträsserade för träldomens vidmakthållande i landet — eller efter hand främjare af dess aflysning.

15. Träldomens aflysning.

Först sedan kristendomen blifvit formligen antagen som landsreligion, lyckades kristendomen genomdrifva mera betydande förbättringar i trälarnas ställning. I landskapslagarna infördes bestämmelsen, att alla barn skulle döpas, — således äfven trälbarnen. Såsom döpta kommo dessa att stå under kyrkolagen. Och denna ålade husbonden kyrkostraff för förbrytelser mot kristen träl lika väl som för förbrytelser mot en fri kristen. Därigenom bortföll framför allt husbondens rätt att opåtalt dräpa trälen. Husbönderna ålades därjämte att tillse att trälfolket »hälgade hvilodagen». Gottlandslagen stadgar sålunda: »Varder någons träl eller ambot påträffad vid arbete å hälgdag, bötar husbonden för dem tre öre». Slutligen synes också kyrklig vigsel ha kommit att skänka den officiella kristna hälgden åt trälars äktenskap. Steg för steg erhöllo sålunda trälarna full kyrklig medborgarrätt.

Som ett slutligt erkännande af detta kyrkliga medborgarskap framtvangs till sist genom inflytande af kyrkans män träldomens aflysning. Den innebar ingen revolution, utan utgjorde blott det lagliga erkännandet af en förändring, som faktiskt redan i hufvudsak var genomförd.

»Nu får ej någon — — gifva sig till gäfträl, ty det afskaffade Birger Jarl,» lyder en yngre lagbestämmelse, som finnes upptagen i Östgötalagen. Den återfinnes äfven i Upplandslagen.

»Till Guds och jungfru Marias heder samt till sin faders och farbroders själaro» stadgade slutligen Magnus Eriksson på sin kröningsfärd år 1335, att intet barn, som föddes af kristen fader eller moder, må hållas som träl eller kallas träl.

Trälarna uppgingo efter träldomens aflysning ej i de frie böndernas klass. Klasskillnaden bibehölls, ehuru klassindelningen blef en annan. »~Den vare bonde, som orkar göra skatt; den ej orkar skatta, vare legodräng~», blef den regel, som lades till grund för den nya grupperingen af den svenska allmogen. Och det blef under de nya förhållandena fortfarande en skarp gräns mellan själfägande bönder och egendomslöst tjänstefolk. Såsom egendomslöse ansågos på 1300-talet sådana personer, hvilkas förmögenhet understeg 3 mark. Det var den tidens 800-kronors-streck. Så mycket ansågs en persons årliga underhåll gå till på den tiden.

Egendomslös person, som ej ville taga legotjänst, betraktades som lösdrifvare. För att förhindra lösdrifveri, infördes i lagarna bestämmelser om böter för hvar och en, som inhyste egendomslöse personer, hvilka ej vore villiga att taga tjänst. »Nu tillbjudes man eller kvinna tjänst, och de vilja ej taga tjänst; då tillåtas de sju dygn lediga gå; sedan måste de taga tjänst; den som därefter hyser dem, böte tre mark.»

Träldomen aflöstes af tjänstehjonsförhållandet.

Många »frigifne» sökte sig dock sannolikt från landsbygden till städerna och ingingo där i de uppblomstrande handtvärken. Andra drogos till herremännens växande följen, vid hvilka en trälboren man bättre än i bondetjänst hade utsikt att komma sig upp.

För bönderna blef det på 1300- och 1400-talen hårda tider. Adelsmän, präster och utländske män utsögo landet. Herrarna började mena, att svenske bönder voro »födde till trälar». De syntes benägna att i Sverge införa lifegenskapen, som i Europas andra länder hade aflöst träldomen. Från den hotande lifegenskapen räddade sig den svenska allmogen genom folkresningarna under Engelbrekt och Sturarna och Gustaf Vasa.

FOTNOTER

[1] I de stundom nästan ordspråkslika rättssatserna följa ofta efter hvarandra två eller flera ord som börja med samma konsonant: »~_f_ara _f_redlös~», »~_l_if sitt _l_åta~,» »~_s_kam och _s_kada~» o. s. v. Genom detta rimsätt kom det ena ordet att ge det andra. Därigenom blef det lättare att hålla rättsbestämmelserna i minnet.

[2] Se härom _Karl Ahlenius_, Fornskandinaviska upptäcktsfärder i Nordatlantiska hafvet, Verdandis småskrifter n:o 96, pris 30 öre.

[3] Under den isländska sagoskrifningens guldålder nedskref äfven Snorre Sturluson († 1241) Norges konungasagor, se ~Gust. Storm~, Sn. St:ns Kongesagaer, oversat, Kristiania 1900 (2 udgave).

[4] ~Edda Sämund den Vises~, öfvers. af Fredrik Sander, Sthm. 1893.

[5] Se äfven _Johan Bergman_, Slafveriet i antiken, Verdandis småskrifter n:o 57, pris 15 öre.