Part 9

»Jag får väl pröva, vad jag kan uträtta hos kyrkvärden», menade pastorn. »Han brukar låta tala med sej.»

»Det lönar sej inte», sa’ Lars-Johan dystert. »Pastorn känner inte far. Det finns ingen, som han håller så i vördnad som pastorn. Och om pastorn vill begära hundra riksdaler till sin fattiggård, så ger han kanske i banko. Men i den här saken ä’ han obotlig. Jag tänkte som han förr, men -- det går inte att tjäna två herrar.»

»Jag måste ändå göra ett försök», sade pastorn och tog Lars-Johan kraftigt i hand. »Och gör mej till viljes och dröj under tiden med lysningen. Det ä’ ett viktigt steg du tar, och det kan vara gott att ha en fars välsignelse med i den stunden. Kanhända det kommit för hastigt på honom -- kanhända han ger med sej.»

»Och om han inte gör det? Ska’ vi göra oss olyckliga för de usla pengarnas skull?»

»Nej, nej! En faders välsignelse ä’ inte allt -- Guds välsignelse ä’ förmer.»

Det gick, som Lars-Johan sagt. Fadern grät och jämrade sig. Han ville göra allt, vad pastorn nånsin kunde begära. Flickan skulle få hedersamt betalt, och om Lars-Johan gifte sej med en riktig bonddotter, skulle han lämna gården och inte ens betinga sig något undantag. Bara inte Lars-Johan drog över dem så stor skam. Aldrig hade någon i släkten varit ute för en sådan vanheder. Det var ingen möjlighet att tala förstånd med honom.

Kapten Melby försökte också, vad han kunde.

»Om jag vore ung», sa’ han, »kunde jag själv ha lust att fria till Elin, så söt och vacker som hon ä’.»

»Det ä’ en annan sak», sa’ Jakobgubben. »Rika herrar kan göra, vad di behagar, men vi, stackars bönder, får hålla på seder och bruk.»

Slutligen tog pastorn i på skarpen och visade honom, hur hård och obarmhärtig han var, och hur föga han hade av det sinnelag, som hövdes en kristen.

Då vart gubben rent som besynnerlig. Han sa’ ifrån sig kyrkvärdskapet och ville inte tala med någon människa. Om dagarna höll han sig innestängd på en liten kvistkammare och lät pigorna sätta maten i ett prång utanför dörren. När det blev mörkt, gick han ut med en lykta och såg efter, hur folket skött sig under dagens lopp. Pastorn ville göra ett sista försök och kom på honom en kväll, när han gick omkring och lyste på en nyplöjning. Men gubben lämnade lyktan och slank undan i mörkret. Det var tydligt, att ingenting mer var att vinna.

* * * * *

Lars-Johan hade flyttat över till Ekskär och höll på med att bygga om brygghuset och inreda det till ett rum, där han och Elin skulle bo. Halta Kalle hade lovat sätta upp tapeter och var redan i färd med att rusta upp spisen, som var oduglig. Även Nedergårds Olle var där ibland och hjälpte till.

Det var därför ett fejande och lagande, ett sågande och hamrande utan ände, när pastorn kom för att säga ifrån, att han inte hade någon utsikt att få bukt med gubben Jakobsson. Kapten Melby, som tittat in i prästgården i förbifarten, hade följt med för att språka med Elin, sa’ han. Men hon hade rott över till missionärn med ett par bakbullar, och kaptenen fick i stället fatt på Lars-Johan.

»Vad ska’ ni leva av nu, när ni gifter er?» frågade han burdus.

»Å, det blir väl någon vån. Jag tänkte i förstningen få lite förtjänst på herrgår’n.»

»Du ä’ inte blyg du, det ä’ sanning. -- Men det blir för långt för dej att gå, om du ska’ bo här.»

Lars-Johan undrade, om han skulle våga fortsätta i samma ton. Kaptenen såg belåten ut -- det var bäst att passa på.

»Det ä’ så, att det nog inte blir så långt. Jag har räknat ut», sa’ han, »att kapten skulle låta dika sin del i Västankärr. Andra delen hör Nedergår’n till, och ingendera ä’ till någon nytta, som det nu ä’. Men om det blir utdikat, så får kapten minst sina tretti tunnland god jord. Det kan bli ett bra torp --»

»Och du skulle bli torpare?»

»Det var just inte min tanke. Jag ville förtjäna lite på dikningen. Se’n får jag väl ge mej av till Amerika, som många före mej.»

»Det ska’ du inte.» Kapten tog häftigt i. »Lita på mej, jag vet hur det ä’. Det ä’ inte platsen för dej och ännu mindre för Elin. När man ä’ ogift, skadar det inte, att man ser sej om och går i lära. Och se’n kommer man hem och tjänar sitt land med den kunskap, man skaffat sej. Men när man ä’ gift -- ja, vi ska’ tala vidare om den saken en annan gång.»

Det hördes ett skratt bakom byggningen.

»Vem har du där? Halta Kalle, kan jag tycka. Gamla pinnsyl, dej ska’ man träffa på överallt. Och Olle med, ser jag. Har du inte nog med att sköta ditt eget utan ska’ lägga dej i andras angelägenheter? Jag skickar hit ett par karlar, så ä’ det gjort i ett huj.»

Lars-Johan tackade och sa’, att de nog skulle reda sig ändå.

»Ska’ inte kapten komma hit och ge en handräckning?» föreslog Kalle. »Olle ä’ så fumlig.»

»Jo, den ä’ god! Men dikningen, du. Tror du dej om att hinna allt till våren?»

»Det beror på, hur vintern blir. Om en kunde få ta i med detsamma. Olle tänker börja endera da’n. Men det skulle göras upp en riktig plan för alltsammans, så en inte går i vägen för varann eller gör nå’nting i onödan.»

»Just det, ja. Du ä’ inte dum du. Kom till mej i morgon och ha Olle med dej. Han kan ta häst och vagn, så ska’ du få med dej hem några brädstumpar, som jag inte har användning för -- ligger bara och skräpar -- kan bli bra till panel. Och så några plankor till golvet. Det ska’ inte bli något opris, förstår du. Di ä’ inte värda stort mer än ved. Och så ska’ vi titta på kartan och göra våra beräkningar. Men nu ska’ jag sta’ och hjälpa Kalle.»

Pastorn hade sedan en lång överläggning med Lars-Johan och Ekskärsfar inne i stugan, och det bestämdes om lysningen och bröllopet.

När de skulle fara därifrån, hade Elin ännu inte kommit tillbaka.

»Hon ger sej väl till att skura i kåken, kan jag tänka», sa’ Kalle.

»Hälsa henne från mej», sa’ pastorn, »och bed henne vara vid gott mod. Ni har gjort, vad ni kunnat. Det ä’ ingenting mer att göra åt saken.»

»Det säjer jag också», instämde kaptenen. »Men kom ihåg, Lars-Johan, du får inte tänka på Amerika. Håll bara jämn utkik efter vad som yppar sej här hemma. Jag ska’ hjälpa dej, så går det nog. Du vet, Lasse: med utkik på sjön och med hövlighet i land kommer alltid en sjöman fram.»

12. Vinter.

Vintern kom tidigt det året. I slutet av oktober timade det första snöfallet, och i början av följande månad var kölden så stark, att de inre fjärdarna lade sig. Man kunde gå på isen till Långgarn, men i den smalaste delen av sundet gick som alltid en öppen ränna för strömmens skull. Sjöfarten tog slut med ens, och i fjorton dagars tid var Dägerön avstängd från all beröring med fastlandet, medan det varken bar eller brast.

Kapten Melby hade redan under sommaren börjat bygga en bred, flatbottnad isbåt med långt utfallande stävar och försedd med kraftiga medar. Nu påskyndades arbetet, och kaptenen hade snart den tillfredsställelsen att kunna lysa på i kyrkan om vintertrafikens ordnande från Norrudden till Valsjökvarn med en regelbunden tur i veckan, så ofta isen inte var körbar. Båten visade sig utmärkt och kunde på grund av sin konstruktion, som kaptenen själv tänkt ut, lätt drivas upp från öppet vatten på den fasta isen.

Första gången den kom till användning, var kapten Melby med. Det var ett hiskligt väder, och flickorna hade tiggt och bett, att han inte skulle ge sig ut. Men han måste, sade han, själv pröva båtens duglighet på en längre färd under svåra förhållanden, innan han ville anförtro den åt någon annan.

Dessutom var det nödvändigt, försäkrade han, att sätta upp en ny signalstång vid kvarnen i stället för den gamla, som blåst av under den sista stormen. Mjölnarn höll visserligen på att skarva den, kunde man se med kikare från Norrudden, men det lönade sig inte, tyckte kaptenen.

Och så var det ytterligare en sak. Han skulle passa på tillfället, viskade han åt Märta, och göra upp räkningen med den ohängde länsmannen, som inte synts till på aldrig så länge. Nu skulle det bli annat av. Han skulle hugga honom i håret och ta honom på släp med sig till Dägerö.

Sin sista avsikt kunde han dock icke utföra. När han efter ett par timmars styvt arbete kom över, fick han till sin stora förvåning höra, att länsmannen flyttat från orten, och att en annan förordnats att sköta hans plats. Ett flera dagar gammalt brev till pastorn eller kaptenen, vilkendera som först anlände, skulle närmare förklara saken.

»Förhärdade lagvrängare -- resa utan att ta avsked -- har väl gjort något fuffens», brummade kaptenen och bröt brevet.

Det var skrivet i stor hast och lydde sålunda:

»_Reser till Ryssland i hemligt uppdrag. Kan icke säga nej. Bedrövligt att icke få träffas. Gjort försök att komma över till Dägerö. Ogörligt med våra båtar. Varmaste hälsningar._

_Sten Videstam._»

Senare var tillagt:

»_Vad tjuvhistorien angår, kan ingenting göras däråt under vintern. Skulle något tillstöta, vore bäst att icke vända sig till den nye länsmannen, som lätt kan fördärva alltihop, utan vänta, tills jag kommer tillbaka. Funderar på att göra en avstickare till Åland och närmare höra mig för om den där skepparlymmeln._»

»Det var självaste --», drog kaptenen till. »Vad ska’ pastorn säja? Och flickorna?»

Mjölnarn kom och berättade, att länsman givit sig ut på isen med sin lilla båt två dagar å rad, och den sista gången hade de måst tvinga honom att vända om.

»Det kan jag tro honom om», sade kaptenen. »Rädd ä’ han inte, så lantkrabba han ä’.»

Han beslöt att genast fara tillbaka för att rådgöra med pastorn och hade så när glömt bort signalstången, om inte mjölnarn bragt saken på tal. Men folket behövde hämta sig en smula och torka sina kläder, och det drog om till på eftermiddagen, innan återfärden kunde ske.

Pastorn och flickorna voro till mötes nere vid Norrudden, och kaptenen gav dem redan på långt håll med vanlig uttrycksfull korthet del av nyheten.

»Länsman har rymt», ropade han och svängde brevet i luften.

Pastorn tog det och läste det högt.

»Ja, så där har han alltid varit», sade han, »beredd att när som helst ge sej i leken utan att betänka sej ett ögonblick. Vi kunde sitta tillsammans ena dagen och språka i lugn och ro, och dagen därpå, när man sökte honom, var han långt sin kos på väg till London eller Hamburg eller vart nu orderna gällde. Jag trodde, han skulle vara så pass förankrad här ute -- -- men det var väl nödtvunget, kan jag tänka.»

Länsman Videstams plötsliga bortresa väckte betydlig oro hos hans Dägerö-vänner, i synnerhet som de väntade breven uteblevo. Ett kort telegram från Berlin upplyste, att han under namn av Meyer Levysohn begivit sig till bestämmelseorten och snart skulle skriva utförligt, men därmed upphörde alla meddelanden. Kapten Melby for till Stockholm och frågade sig för hos myndigheterna, men man visste ingenting annat, än att han begärt tjänstledighet och var stadd på en lustresa till södern.

»Lustresa! Jo, jag tackar», sade kaptenen, när han kom hem. »Den här lustresan har allt sina äventyrligheter. Det skulle förvåna mej, om den inte hängde ihop med stölderna här ute i skärgården.»

Tjuvarna hade inte hörts av på länge. De hade tydligen blivit mera försiktiga, sedan de på så oförklarligt sätt gått miste om sitt rov från stölden hos Lunda-baron. Många väntade, att de skulle börja igen, när de fingo veta, att länsman var ur vägen. Men ingenting hände. Det var nog så, som länsman alltid sagt: de måste ha öppet vatten för att kunna driva sin verksamhet.

Men det ville inte bli något omslag i väderleken. Kölden tilltog i stället, och snart låg havet tillfruset, så långt man kunde se från Dägerö. Isbåten behövdes inte längre efter några få turer, och Lars-Johan, som skulle sköta den, var åter utan arbete. Dikningen hade han fått sluta med förut. Det såg ut, som om ingenting hade framgång för honom, och Elin klagade, att det var ett rättvist straff för att de gift sig mot hans fars vilja. Men som lycka var, gjorde kapten Melby upp om att sälja ett större parti ved till våren, och Lars-Johan fick därigenom jämn förtjänst med famnhuggning, så länge den kalla tiden varade. Dessutom ville halta Kalle gärna ha honom med sig ut i bygden, så ofta han hade något svårare eller mera lönande arbete för sig, och på det viset gick det bättre för honom och Elin, än de någonsin vågat hoppas.

För Inge var vintern ute i skärgården som en ny uppenbarelse. Han hade börjat för pastorn, som avtalat var, men skulle tills vidare endast sysselsättas med räkning, som han mest fått försumma. Varken Maja eller pastorn ville, att han skulle ansträngas, då han så nyligen varit sjuk, och därför hade han ledigt varannan dag för att kunna vara ute så mycket som möjligt.

Anders hade samtidigt slutat sin skolgång och blivit ordentligt stadd som drängpojke i Nedergården. Olle höll dock inte så noga på tjänsten, då det inte var så värst mycket att göra. Gossarna fingo mest sköta sig själva, sedan de först hjälpts åt med de nödiga sysslorna -- skotta snö, bära ved och vatten och dylikt. De hade var sin ko att ge foder åt, och bägge tillsammans skulle de borsta och rykta gamla Pålle -- Majsa hade Olle själv på sin lott -- och spänna för honom, när han skulle ut någon gång. Ibland fingo de själva kuska i väg åt skogen efter ett mått ved eller till herrgården i något ärende.

De hade alltså fullt upp med tid för sina lekar. Det var en präktig kälkbacke från Uppgården genom bygatan ned till sjön. När den var väl uppåkt, kunde man susa åstad ut på isen halvvägs till Långgarn. De hade visst bara en vedkälke med stakar, men den gav gott plats för två, Inge på kälken och Anders, som styrde, bak på medarna. Och så dugde den så bra för den nya tillställning, som halta Kalle satt upp enkom för gossarna. Gubben Gobort hade på hösten hittat en prickstång, som låg och drev. Den fick Kalle tag i, och så snart det frös på, fick han ned en påle i den grunda Prästmaren och gjorde i ordning den yppersta slängkälke.

Vid tillfälligt inträffande töväder prövade gossarna varandra i snöbollskrig. Men Inge var lika flink med snöboll som med sten, och det var ingen möjlighet för Anders att mäta sig med honom.

»Om vi två skulle mana ut Uppgårds-drängarna i stället», föreslog Anders. »Di ä’ tre stycken, men vi reder oss nog, om jag gör bollar och du kastar.»

Drängarna skrattade försmädligt åt förslaget men märkte snart, att de kommo till korta. De nådde inte fram med sina bollar, medan Inge visade sig träffsäker snart sagt på hur långt håll som helst.

Kapten Melby for förbi på vintervägen över isen.

»Det ä’ som jag alltid sagt», förklarade han för pastorn, som var med. »Ett mindre fartyg med långskjutande kanoner klarar sej galant mot en överlägsen fiende, som har gammalmodig bestyckning. Så länge hon ä’ manöverduglig, förstås.»

På julaftonen hängde två par nya skridskor på grindstolparna vid Nedergården, ett på var stolpe. Det var Inge och Anders, som skulle ha dem, stod det att läsa på lapparna, som följde med. Ingen visste, hur de kommit dit, men det kunde inte vara någon annan än kapten Melby, som varit framme, menade Maja. Gossarna visste inte, om de skulle tacka honom för gåvan, så konstig som han kunde vara ibland.

En dag mötte de honom, när de voro på väg till ett ställe på isen, där snön blåst bort.

»Vad ska’ ni ta er för?» frågade han. »Jaså, jag ser. Förhärdade olycksfåglar! Vem ä’ det, som varit så enfaldig och skaffat er skridskor? Nu går ni bara och dränker er i någon vak.»

När gossarna kommo hem, berättade de, vad han sagt.

»Så inte ä’ det kapten, som gett oss skridskorna, det kan man begripa», anmärkte Inge förnumstigt.

»Jo, nu vet jag det säkert», sade Maja, »men trösta er, barn, om ni låter honom märka, att vi tror det.»

Så länge det ännu inte var så mycket snö, var det gossarnas största glädje att vandra omkring över åkrar och ängar och in i storskogen för att söka upp spår efter olika djur, som de snart lärde sig känna igen. Rävens snörräta gång utefter bottnen av ett djupt dike, tvärs över ett fält eller längs brynet av en skogsdunge var lätt att följa, och harens tokroliga avsprång förde dem sällan vilse. Det var som en lyckad jakt, om de kunde skrämma upp Jösse, där han satt och sov vid en buske, och när de en gång kommo på själva Mickel, som låg hoprullad som ett nystan på en sten, var det en bragd, som måste noga berättas för Maja och Olle. Utterns strövtåg från stränderna långa sträckor inåt landet, ekorrens och mårdens tillfälliga besök på marken, skogsråttans prydliga sticksöm, som förlorade sig i lustiga snötunnlar, allt lärde de sig småningom att tyda.

Det märkvärdigaste var dock, när de en blidvädersdag fingo syn på några spår, som de aldrig sett maken till förut.

»Inge trodde det var efter en björn», sa’ Anders, när de sedan talade om det. »Men inte har han sett några björnar inte. Det var så konstiga spår med märken av två långa klor framtill. Men det var efter ett grävsvin.»

»Prat, pojke», sa’ Maja. »Di ligger och sover om vintern.»

»Men missionärn sa’, att det var grävsvin.»

»Du ska’ inte kalla honom så mer, nu när han slutat med brännvinsresorna.»

»Ja, men han sa’ det», försäkrade Anders, och Inge bestyrkte saken. Gubben Gobort hade gått förbi, när de synade spåren. Det var ovanligt, sa’ han, men när det var milt i luften, brukade grävsvinen ibland titta ut och se sig omkring. Och deras spår voro mycket lika björnens, sa’ han.

»Aldrig har han sett några björnar han heller», envisades Anders.

Fram på vintern tog Olle sig för att lära gossarna skjuta. Maja var inte riktigt med om det, men Olle sa’, att pojkar skulle tidigt vänja sig vid bössan och öva sig, så att de aldrig höllo mynningen mot sig själva eller mot andra människor, även om de visste, att bössan var oladdad. Då blev det en sådan vana till sist, att man aldrig behövde vara rädd för olyckshändelser. Någon jakt på egen hand fick det dock inte bli av under den första tiden.

Inge hade ständigt i tankarna sitt löfte till modern att ta reda på den man, som gjort henne olycklig, efter vad Maja låtit förstå. Ofta överlade han med Anders, huru de skulle bära sig åt för att få fatt i honom och överlämna honom i länsmans händer. För det var alldeles solklart, att han hörde till tjuvarna, och överfallet på pastorn hade ingen annan än han gjort, det var så gott som bevisat. Under vintern var det föga troligt, att han skulle visa sig, men i alla fall gjorde gossarna gärna någon lov åt Frönäshållet, så ofta de kunde det utan att väcka uppmärksamhet. Men ingenting spordes, som kunde tyda på, att någon främmande höll till i trakten.

Mot vårsidan blev det en tids ihållande tö med regn, som tog bort det mesta av snön på de ännu körbara fjärdarna. När sedan kölden kom tillbaka, hade den med sig en glanskis, vars make inte funnits på flera år. Gossarna gjorde långa färder på skridsko, först på de närmaste vikarna kring holmar och skär och slutligen runt hela Dägerö-landet.

En dag märkte de ett ensamt skridskospår, som började vid en liten kobbe ett gott stycke från land och sedan fortsatte ut mot den yttre skärgården. När de dagen därpå foro fram samma led, träffade de på bakspåret. Det kom från ett annat håll och förenade sig vid kobben med det första spåret, så att båda gingo i ett med varandra. Första gången hade de inte sett efter så noga, men nu stannade de och betraktade spåren närmare. De voro mycket ojämna. Det ena skäret var längre och säkrare än det andra, som dessutom gick mera på tvären, som om den åkande haft något fel på ena benet.

»Kan det vara halta Kalle?» undrade Inge. »Det ä’ närmast till deras stuga.»

»Det ä’ inte stort längre till Frönäs», anmärkte Anders. »Och Vedbacka-Janne ä’ sned och vind, så det förslår.»

»Han har gått från land och satt på sej skridskorna här --»

»För att inte hans spår skulle synas, ja.»

»Anders du, det ä’ bestämt han.»

»Vem? Tjyven?»

Inge nickade.

»Och han har varit ute i någon avsikt, det är säkert. Kom, så åker vi en bit, medan vi tänker efter, vad vi ska’ göra.»

De fortsatte sin färd till en snöfri bergudde i Sunnansundsviken. Där snörde de av sig skridskorna och gingo sedan rätt ut över isen, tills de åter träffade på skridskospåren. De undveko alla snöfläckar och höllo sig försiktigt på något avstånd från spåren, så att ingen skulle kunna märka, att de följt efter dem.

Det var en lång väg de hade att vandra, förbi den ena holmen efter den andra. Ibland såg det ut att bära rätt till havs, men så fingo de åter vika av inåt skären igen.

Slutligen kommo de ut på den sista stora fjärden. Den stod genom ett brett gatt i förbindelse med havet och skildes i övrigt därifrån genom en enda, långsträckt ö, som kallades Örnhuvud.

Egentligen hade namnet ingenting med »örn» att skaffa, hade pastorn sagt, utan det borde heta Örhuvud, eftersom marken huvudsakligen bestod av sand- eller stenör. Det fanns dock rik växtlighet på sina ställen, och man påstod, att fisket var utmärkt. Ön var sällan besökt, och ingen visste rätt, vem som rådde om den. Både från Dägerö och närmaste grannsocken hade man kommit med anspråk, men ännu var ingenting avgjort.

Rakt ut mot denna ö ledde skridskospåren och gingo nu alltjämt i samma riktning. Gossarna följde dem endast ett kortare stycke och togo så en annan väg. Det var redan långt lidet, och de måste tänka på att komma hem, innan det blev mörkt. Efter en stund satte de på sig skridskorna och styrde kosan tillbaka på andra sidan om Dägerö-landet.

Följande dag måste Inge till pastorn och sköta sin läsning, och på natten blev det en storm med snöglopp, som bröt upp havsisen och gjorde de yttre fjärdarna osäkra. Det var ingen möjlighet att komma till Örnhuvud för en lång tid bortåt.

Och så kom vårbrytningen riktigt på allvar. Dag för dag signalerades från Goborts utkik om öppet vatten på allt närmare håll, och kapten Melby svarade på samma sätt från Dägervikssidan. Flyttande sjöfågel, som först fått hålla till i så kallade brunnar här och där på isen, behövde inte längre trängas om utrymmet. Skara följde efter skara. Somliga, såsom de vackra kniporna, kommo endast på genomfärd till nordligare trakter, andra åter för att stanna över sommaren. Talrikast voro alfåglarna, och där de samlat sig i någon fjärd, fyllde de hela luften med sin klingande sång.

Nu var också rätta tiden att ligga ute med vättar. Halta Kalle klagade över att han ensam fick sköta signaleringen, för det var ingen ordning med gubben Gobort. Till och med Olle slog sig lös en kväll och tog gossarna med sig. Det var bistert kallt i skåren under natten, men Olle svepte in dem i tjocka fällar, och de dåsade till gång på gång trots alla försök att hålla sig vakna. Så snart det första skottet knallat, var det dock förbi med sömnsjukan, och när de fram på dagen rodde hem med elva al-par som byte, viskade Inge till Anders:

»Det här var ändå det roligaste på hela vintern.»

13. Misstänkta flyktingar.

Gamle Gobort for en dag tidigt ut på fågelskytte men kom tillbaka efter några timmar utan att ha fått ett liv.

»Vad går åt dej, som kommer hem med båten tom?» skrek halta Kalle i örat på honom.

»Du behöver inte skrika, har jag sagt. -- Det ä’ den där ålänska skepparn. Jag fick se honom, när jag skulle i land på södra Äggskär. Låg på kryss en mil bortom Örnhuvud. Tycks ämna sej in.»

»Nu, medan det ännu ligger is kvar i farlederna?»

»Ser så ut. -- Jag tänker vi får varsko kapten Melby. Det står inte rätt till.»

»Ä’ du från vettet? Varför ska’ en lägga sej i andras angelägenheter? Det har en ingen tack för. Låt dem sköta sej, bäst di gitter. Om vi skulle tala om, vad vi visste, vad hade då länsman att göra för alla de grova pengar, han bär opp i lön?»

»Jag tror ändå, jag får ge signal», mumlade Gobort för sig själv, medan han rustade till med flaggorna. »Fartyg i sikte, hm, fast inte synligt härifrån precis. -- Jag vet inte om vi gör rätt, som håller tyst med vad vi har reda på.»

Halta Kalle iddes inte svara, och gubben fick signalera, som han ville.