Part 8

Det hade blivit en vana för länsman att tillbringa sina söndagar på Dägerö. Efter gudstjänsten voro pastorn och han alltid bjudna till herrgården. Det var därför ingen svårighet för honom att få kaptenen ut på en kryss, i synnerhet som det råkade bli en ypperlig vind. Lars-Johan kunde få »ligga bi och vänta på lots» till följande söndag. Men flickorna kunde inte förmås att följa med och inte heller pastorn.

»Besynnerliga människor! Förhärdade lantkrabbor!» brummade kaptenen. »Di förstår inte sitt sanna bästa.»

Så snart jakten lagt ut, gjorde sig pastorn och flickorna genast i ordning att fara. Märtas små ölandshästar spändes för, och pastorn erbjöd sig att köra, så behövdes ingen kusk. Nej, det skulle inte gå an, försäkrade drängen, det var rent livsfarligt. Ett barn kunde sköta dem, men om en karl höll i tömmarna, blevo de genast bråkiga och slutade med att skena. Kusken, som kunde tygla ett sexspann, hade försökt en gång, men de envetna djuren kommo hem ensamma med några spillror av vagnen och tömmarna avslitna.

»Men si, om mamsell Märta kör, ä’ di som lamm», tillade han.

När de åkt ett stycke, började Märta:

»Nu ska’ pastor Hemming döma mellan oss. Vem av oss ska’ bestämma, hur vi ska’ göra, när vi kommer fram, Isabel eller jag?»

»Kanske det vore lämpligast, om någon annan fick avgöra den saken», anmärkte pastorn och skrattade. »Till exempel jag?»

Nej, det kunde inte komma i fråga, påstodo båda flickorna med en mun.

»Isabel har tillvällat sej alltför stort inflytande», fortsatte Märta, »och det, fast jag ä’ lite äldre. Hon kan få far till vad som helst -- utom, förstås, till att vara förståndig. Och mej vill hon behandla som en barnunge. Tänk, hon ämnar själv följa med till Ekskär och låta mej stanna kvar på land!»

Isabel M’Neil hade endast obetydlig kännedom om svenska språket, när hon kom till ön, men talade nu tämligen ledigt fast med någon brytning.

»Det ä’ nödvändigt, att någon följer med», sade hon allvarligt. »Om en dam ä’ med, kan inte mannen bli våldsam. Det ä’ jag, som hittat på, att vi skulle vända oss till pastor Hemming, och det ä’ min plikt att följa med.»

Pastorn ville inte höra talas därom. Det kunde bli mycket obehagligt -- råa ord, om inte annat, som en finkänslig flicka inte borde utsättas för att få höra.

Men hon var obeveklig.

»Jag ä’ rädd för råttor», sade hon, »och jag ä’ rädd för kor, men jag ä’ inte rädd för människor -- jag ä’ inte rädd för att göra, vad som ä’ rätt. Om jag inte får följa med i båten, tar jag en annan båt och ror efter. Märta måste stanna hos hästarna, och om det blir farligt, kommer jag ut och vinkar, och hon får ropa på hjälp.»

Märta var nästan gråtfärdig, och pastorn visste sig ingen råd.

»Om jag har så liten framgång hos miss Isabel med min övertalningsförmåga», klagade han, »hur ska’ det då gå, när jag ska’ predika förstånd för Lars-Johan?»

Slutet blev i alla fall, att Isabel fick sin vilja fram, och Märta åkte till Dägeröby efter Olle, för att han skulle vara till hands, om det blev något uppträde.

Ekskärsstugan låg, såsom ofta är fallet i skärgården, på en klippa, som stupade brant ned i sjön. Vattnet var här så djupt, att stora skutor kunde lägga till och förtöja i land. På ena sidan om klippan var båtstaden. Pastorn kände igen Lars-Johans långa, smala gavelökstock bland de andra båtarna. Han var alltså redan kommen. Däremot var Anders’ lilla jolle borta, och det var bäst så. Gossen borde inte vara närvarande vid den uppgörelse, som nu stundade.

Dörren till stugan stod öppen, och Elin tittade ut, när båten skrapade mot lunnorna eller slanorna, som voro utlagda för båtarnas uppdragning. Hon sprang genast ned för att hjälpa till vid landningen.

Isabel såg uppmärksamt på henne. Hon var ljuslagd och lång, ett huvud längre än den unga sydländskan. En tjock hårfläta av en färg som mogen råg hade lossnat och föll ned utefter ryggen. Hon var onekligen mycket vacker och med ett rörande oskuldsfullt tycke.

»Far ä’ ute på sjön», sade hon brydd och ville ro efter honom.

»Nej, -- det gör detsamma», tyckte pastorn, fast han nog helst sett, att gubben varit med.

Inne i stugan satt Lars-Johan i ett hörn vid spisen. Han såg trotsigt på dem och hälsade inte, när de kommo in. Men när pastorn gick fram till honom och räckte ut handen, gjorde han ett tafatt försök att stiga upp.

»Sitt still du», sade pastorn. »Du kan vara trött efter veckans arbete.»

Sedan de språkat litet om fisket och årsväxten, satte sig pastorn bredvid Lars-Johan och började i lågmäld ton förehålla honom, hur orätt han gjorde mot Elin, när han på detta sätt bragte henne i vanrykte och blottställde henne för folks elaka tungor.

Lars-Johan såg dystert ned mot golvet och svarade inte.

Pastorn fortfor vänligt och bad honom tänka på, hur värnlös hon var, och hur svårt hon hade det som moderlös och med en far, som inte kunde skydda henne. Elin och Isabel, som samtalat med nästan feberaktig iver utan att rätt veta varom, tystnade på en gång och sågo oavvänt på de båda männen.

Plötsligt bröt Lars-Johan ut.

»Om pastorn sköter sitt, så ska’ jag nog sköta mitt.»

Isabel ryckte till, och Elin gick ett par steg fram emot dem.

Pastorn tog åter i med höjd stämma.

»Ä’ det så, att du vill gifta dej med henne, så har jag ingenting att säja.»

Lars-Johan sprang häftigt upp.

»Eftersom pastorn ä’ så nyfiken, så kan han få veta, att jag inte tänker gifta mej med Elin och inte med någon annan heller.»

»Men jag säjer dej, att antingen måste du gifta dej med flickan, eller också får du hålla dej härifrån.»

Lars-Johan var färdig att gå ut men vände om i dörren.

»Och jag säjer, att jag varken gör det ena eller det andra.»

»Då handlar du som en feg usling, det intyget ger jag dej som präst och som hederlig karl.»

Detta blev för mycket för Lars-Johan.

»Ut härifrån, fördömda prästrock!» skrek han ursinnig.

Elin fick honom i armen.

»Lars-Johan, Lars-Johan!»

Han slängde henne ifrån sig och rusade mot pastorn, som lugnt satt kvar på bänken.

Med ett förskräckt utrop sprang Isabel fram och ställde sig mitt emot honom. Ett häftigt slag kastade henne åt sidan, och hon föll handlöst omkull på golvet.

Men nu var det slut med pastorns långmodighet. Lars-Johan kände sig gripas av armar, som han inte kunde motstå, och slungades som en trasa ut genom dörren. Han försökte spjärna emot och få fotfäste på den hala klippan utanför, men förgäves. Han for ut över branten och huvudstupa i sjön på flera famnars avstånd från klippan. När han kom upp till vattenytan igen, tog han först några simtag tillbaka men vände sedan om och sträckte ut över sundet.

Pastorn lutade sig ned över Isabel och lyfte henne i sina armar upp från golvet.

»Hur ä’ det?» frågade han ängsligt.

»Det ä’ ingenting», sade hon och försökte ett litet skratt.

Hon talade inte om, att det värkte i hennes ena axel, som om den varit ur led, och att hon inte kunde röra armen.

»Det ä’ ingenting», upprepade hon. »Men jag tror, han föll i sjön.»

Pastorn satte henne varligt ned på en stol.

»Stanna här, tills jag kommer igen.» Och därmed var han borta.

Isabel satt som bedövad och kände, som hon inte kunde röra sig från stället. Men så kom hon att tänka på mannen, som störtat i sjön. Skärgårdsfolket kunde i allmänhet inte simma. Hade han drunknat? Det var alldeles tyst utanför. Hur skulle pastor Hemming kunna bära detta? Hon for upp och vacklade fram till dörren.

Ytterst på klippan såg hon Elin och några steg ifrån henne pastorn. Båda stodo orörliga och stirrade på en punkt ute i sundet. Vad var det? Lars-Johan? Visst var det han! Ä’ karln från vettet, som ger sig till att simma över sundet? Skulle inte kläderna och de tunga stövlarna dra ner honom till slut?

En båt hade rott ut från motsatta stranden och närmade sig honom. Det var Olle i Nedergården, tyckte hon. Han reste sig och gick ut i aktern för att hjälpa upp den simmande. Båten svängde tvärsför efter strömmen, och Olle höll ut en åra. Men Lars-Johan dök under båten och fortsatte på andra sidan. Äntligen bottnade han och steg upp ur vattnet.

Så snart han försvunnit bland hasselbuskarna i strandsluttningen, vände sig Elin om och gick in utan att märka Isabel, som gått undan ett stycke och satt sig på huggkubben vid vedtraven.

Pastorn stod kvar en stund. Så drog han djupt efter andan och gick in i stugan efter Elin. Hon stod mitt på golvet med båda händerna för ansiktet.

»Elin», bad pastorn.

Hon svarade inte.

»Elin, kan du förlåta mej?»

»Det var inte behövligt att komma hit», snyftade hon fram. »Han har ingenting ont gjort -- -- och han ä’ lika olycklig som jag.»

Det var inte lönt att tala med henne nu. Pastorn gick ut och såg sig kring efter Isabel, som redan gått ned i båten. Hon var blek, och det såg ut som om hon gråtit. Han betraktade henne forskande.

»Det ä’ ingenting», sade hon ännu en gång. »Det ä’ över nu.»

Pastorn sköt ut båten och rodde hem under tystnad.

På andra stranden var Märta dem till mötes. Olle stod uppe på vägen och höll i hästarna, och några skolbarn trängde sig omkring honom.

»Nu kommer pastor Hemming tillbaka med oss till Dägervik», föreslog Märta.

Nej, det kunde han inte.

»Jag har lite svårt för att se goda människor i ansiktet just nu», sade han.

Han böjde sig ned mot marken och hjälpte en tordyvel, som låg på rygg, att komma på benen igen.

»Det värsta ä’», tillade han och darrade på rösten, »det värsta ä’, att -- -- jag känner på mej, jag skulle kunna göra det om igen.»

Han vände sig hastigt om och gick utan att ta avsked.

»Vad kan vara åt pastor Hemming?» undrade Märta.

»Jag tror, jag vet det», sade Isabel. »Han blygs över vad han gjort -- det som vilken annan som helst skulle vara stolt över.»

På kvällen kände sig Isabel mycket förbi, och det började åter värka i skuldran. Eller hade det kanske gjort det hela tiden, fast hon inte så noga givit akt därpå? Men hon måste likväl sitta kvar i kapten Melbys styrhytt och höra på, vad länsmannen hade att förtälja om pastor Hemming. De hade vuxit upp tillsammans och hållit ihop som bröder under hela sitt liv. Och det var mest för att de skulle komma i närheten av varandra, som länsman åtagit sig att spana efter skärgårdstjuvarna.

Gustav Hemming, berättade han, var son till den riksbekante Gammelgårdsprästen. Han kallades så efter en egendom, som han rådde om. Gården hade patronatsrätt, och vid inträffande ledighet passade han på och nämnde sig själv till kyrkoherde. Så gjorde inte Gustav, när fadern dog för en fem sex år sedan. Han kallade en fattig präst med ovanlig begåvning och en stor barnskara, och själv blev han kapellpräst på Dägerö.

Det var en underlig gubbe, Gammelgårdsprästen. Om vardagarna gick han klädd som en bonde med stort förskinn och luden mössa på huvudet året om. Han var ännu starkare än Gustav, påstod folk. Åtminstone brukade han sin styrka mera.

En gång kom han ihop sig med major Silverlod, som ansågs för Sveriges starkaste karl. Gubben gick och körde ett timmerlass, när majorn kom åkande.

»Ur vägen, bonde!» röt majorn.

Och när gubben inte kom fort nog undan, sprang han ur och vräkte lasset i diket.

Det blev nu ett hårt nappatag, men till sist fick gubben Hemming överhanden och gav majorn en grundlig avbasning med piskskaftet. Det skulle han få, sa’ gubben, för att han for fram som en skojare på kronans landsväg.

Majoren steg upp och tog fram en specie.

»Här har du», sa’ han, »för du ä’ den förste, som fått bukt med mej.»

»Å, kära herre», sa’ gubben. »Det ä’ alldeles för mycket pengar för så lite stryk.»

Och därmed la’ han kull honom en gång till och jämnade räkningen.

»Det ä’ från honom, Gammelgårdsprästen, som Gustav ärvt sin styrka», slutade länsman, »och sitt milda sinnelag har han av modern. Hon var som en mor för mej också -- Gud välsigne henne --, och gubbens nävar har jag fått känna på många gånger.»

»Att han inte blivit knekt med sådana kroppskrafter», föll kapten Melby in. »Jag menar pastor Gustav.»

»Ja, det var just meningen från början. Vi var på Karlberg båda två, men så hände en olycka. Det var en av kadetterna, som var särdeles händig med sabeln, och Gustav och han brukade fäkta tillsammans. En dag hade kamraten fått in hugg efter hugg på Gustav, som var litet långsam i vändningarna. Och Gustav blev kanske lite ivrig, eller vad det nu var -- han drar till med en dunderprim, som ingen parad i världen kunnat avvärja. Kamraten blev farligt sårad -- verkligen farligt, och när han äntligen kom sig, hade Gustav förlorat hågen för militäryrket. Han for till Uppsala och blev präst som fadern, och jag gjorde honom sällskap, fast jag slog mej på juridiken.»

»Jag vet, var han fick såret, den där kamraten», sade Märta och pekade på ett brett ärr, som länsman hade. »Det var på vänstra kinden.»

»Ja-a, mycket riktigt -- ungefär på samma ställe, där jag har mitt ärr. Det ä’ också efter en sabel.»

»Och från samma tillfälle?»

»Precis. Jag satt och rakade mej med en skarpslipad sabel -- ägde ingen rakkniv, förstås -- och en blankpolerad hjälm hade jag som spegel. Och jag blev så förskräckt över olyckan, att jag skar mej.»

»Å skäms -- att komma med sådana historier. För resten var det nog inte mycket att raka den tiden.»

»Nej, det var bara för att få skäggväxt, naturligtvis.»

»Tyst med ert evinnerliga gnabb», avbröt kaptenen. »Här ä’ viktiga saker att fundera på. Det ä’ tydligt, att pastorn och flickorna alldeles fördärvat saken för mej. Om jag haft Lars-Johan om händer, skulle ni fått se på annat.»

»Ja-a, visst ja», skämtade Märta. »Det skulle ha varit en man med förstånd och urskillning, som inte förivrade sej som pastorn --»

»Just det, ja. Jag får höra mej för med halta Kalle, om han fortsätter med sina besök, och då --. Duktig karl annars den där Oppgårdspojken men förhärdat istadig. Att simma över sundet med kläder och allt. Ville, förstås, också visa, vad han dugde till. Det gör honom inte många efter på den här sidan av jordklotet.»

»Om inte möjligtvis kadetten, han med ärret», viskade Märta till länsmannen.

11. »Att tjäna två herrar.»

Följande söndag var det överfullt med åhörare i Dägerö kyrka. Det hade till och med kommit utsocknes, som ville se den starke pastorn.

När kapten Melby kom åkande med sina flickor, stod länsmannen på kyrkbacken och såg spefullt på folket, som strömmade till.

»Jo, det ä’ en syn», ondgjordes han. »Gustav har nu varit här i flera år. Han ä’ mild och fördragsam och på samma gång aldrig rädd för att säja ifrån, när det behövs. Han ä’ hjälpsam och öm mot sjuka och fattiga. Han predikar en praktisk kristendom och lever, som han lär. Ja, han har tagit emot hugg och slag, glåpord och nedrigheter utan att ge igen, utan att ens bli arg, som väl vore det minsta man kunde bestå sej. Och vad har han vunnit därmed? En ljum, litet medlidsam aktning och några enfaldiga stackares tacksamhet. Och så slår han till en gång -- i strid mot sina principer. Vaserra, det blev annat ljud i skällan. Jag har stått här och hört på vad di säjer. Han ä’ nu lika populär som nå’nsin lumpsamlar Hedfors på sitt håll.»

»Det var elakt sagt», föll Märta in. »Jag förstår så väl, vad di tänker. Di känner det som -- jag vet inte, vad jag ska’ hitta på. Minns du, Isabel, den där sagan, jag skulle översätta häromdagen -- om mannen, som hade en hustru av jättesläkt?»

»Och så tog hon och stoppade honom i kjolsäcken med häst och vagn», fortsatte länsman.

»Å, det ä’ ju en annan historia. -- Hon var tålig och undergiven, fast mannen slog henne och plågade henne på allt sätt, när han var vid det lynnet. Och en gång --»

»-- slog hon igen», fullföljde länsman.

»Nej -- låt mej tala till punkt. Mannen slog henne en gång med ett järnspett, och när han slutat, tog hon spettet och rullade ihop det med bara händerna. Han blev häpen över ett sådant kraftprov och frågade, varför hon lät honom slå sej, då hon var så mycket starkare än han. Och hon sa’, att hon ville hålla det löfte, hon givit, när prästen vigde dem -- men det hade mannen inte brytt sej om att göra. Ä’ det inte en bra saga? Och mannen blev sedan god emot henne och blygdes över, att han förut varit så hård.»

»Och det skulle Dägerö-borna göra! Nej, di ä’ bara nyfikna. Det ä’ därför, di ä’ här.»

»Det ä’ sorgligt att ha en så dålig tanke om människor», tog Isabel till orda. »Men jag hoppas, det inte ä’ så allvarligt menat.»

Kapten Melby ställde sig på länsmans sida.

»Den, som sett sej om i världen och har erfarenhet av livet, vet, hur illa det står till. De flesta människor ä’ inte värda så mycket som en rutten hamptross.»

»Kom, Isabel, så går vi. Det tjänar ingenting till att tala med dem. Di gör sej bara till. I grund och botten tror di folk om gott -- eller hur, lille far? Det gör alla goda människor.»

»Och dit räknas alltså jag?» frågade länsman.

»Det var inte precis det, jag ville säja.»

Utanför kyrkporten stod ett gammalt ljusgrönt, urblekt bomullsparaply lutat mot väggen. Det kunde inte vara någon annan än gubben Gobort, som rådde om ett sådant.

»Det var raggen! Själva missionärn här!» anmärkte kaptenen och trängde sig in genom folkmassan, som fyllde hela vapenhuset. Han nickade åt halta Kalle, som satt i en av de bakersta bänkarna tillsammans med Långgarnsfar. Gobort, som hörde lite illa, stod längst framme på gången.

»Ä’ du också här?» viskade kaptenen i örat på honom. »Du, som aldrig skulle gå i kyrkan!»

»Ja, det ä’ sant. Men jag läser bibeln hemma och psalmboken, så gott jag förstår, fast jag inte kan med präster. Utom pastorn, för han ä’ en regäl karl. Och nu ville jag höra, vad han har att säja om att tjäna två herrar» -- det var texten för dagen.

»Menar du, att pastorn gör det?»

»Det sa’ jag inte. Men nog ä’ det ovanligt av ordets förkunnare att kasta folk i sjön. Kalle tycker det var bra gjort, och kanske han har rätt. Vår frälsare själv kastade ut folk ur templet, står det.»

Gubben trodde, att han viskade, fast det hördes över hela kyrkan.

»Kom in hit och sitt», sa’ kaptenen och bjöd honom plats i herrgårdsbänken.

Den, som väntat att få höra något märkligt i predikoväg, blev storligen bedragen. Pastor Hemming hade ingen begåvning såsom talare. Icke heller var han utmärkt varken genom lärdom eller skarpsinne. Men hans flärdlösa framställning, som ett barn kunde förstå, gjorde intryck av något trovärdigt, något känt och genomlevat. Man hade alltid klart för sig, att det stod en man bakom ordet, menade kapten Melby.

Som vanligt började pastorn med en kort utläggning av evangeliet och sökte genom åskådliga bilder ur kyrkans historia visa, vart det kan leda, när man tjänar två herrar. Man intalar sig, att man främjar gudsrikets tillkomst, på samma gång man fikar efter egen fördel, egen makt och ära. Det går ej i längden, sade han. Gud låter icke gäcka sig. Man slutar i medvetet hyckleri eller i förtvivlan över sin ovärdighet.

Därefter övergick han till att påminna om en predikotext, som tidigare varit före: om de falska profeter. Även de försökte det omöjliga -- att tjäna två herrar. De voro sända att förkunna Herrens frid och bereda väg för honom. Men tillika gingo de sina egna vägar, och dessa förde ofta till strid i stället för till frid. En trogen Herrens tjänare måste förvisso vara beredd att draga i härnad mot det onda, var och när det sätter upp huvudet. Helig är den vrede, som vänder sig mot det brottsliga och falska, det låga och lumpna i världen. Men ve den, som gör sin egen sak till Guds eller i självförhävelse går för långt och låter en rättvis vrede urarta till blind yra.

Slutligen kom tillämpningen, som verkade såsom ett slags självbestraffning, nästan såsom en avbön inför församlingen. Utan att nämna något namn, utan att hänsyfta på någon bestämd händelse och dock så, att alla förstodo, vad som menades, gick han till rätta med den otyglade häftighet, som gör sig till herre över människan och driver henne till våldsamma vredesutbrott. Huru skulle den kunna tjäna Gud, frågade han, som var en träl under sin lidelse? Det var två herrar, vilkas tjänst icke kunde förenas. Och med undertryckt rörelse bad han för sig och andra om kraft till självuppfostran och självövervinnelse och om nåd att odelat få ägna sig åt den herres tjänst, som icke vill veta av någon halvhet eller ljumhet.

Om pastor Hemming hittills haft föga framgång i sin verksamhet, så var han från denna stund en erkänd storhet på Dägerö och i trakten däromkring. Halta Kalle uttalade den allmänna meningen, där han stod på kyrkbacken efter gudstjänstens slut och förde ordet för en skock drängar, som annars sällan syntes till på denna plats.

»Det säjer jag och lägger det till, att maken till präst får di leta efter», skränade han. »Visst kunde han bruka sina gåvor lite mera. Men när han en gång gör’et, så ä’ det med besked, det fick Lars-Johan erfara. Och se’n lägger han ut’et i körkan på ett sätt, så en nära på tycker det var syndigt handlat. Så länge han håller på och talar, förstår sej. För nog förtjänte Lasse, vad han fick, och mer till, det kan var och en begripa.»

»Det hade inte Kalle vågat säja, om Lars-Johan varit i körkan», hördes en röst ur hopen.

»Men det var just vad han var», sa’ Isak i Löten. »Jag såg’en, när han smög sej opp på läktarn.»

Kalle såg sig oroligt om och vände talet på annat.

»Si, pastorn ä’ så okristligt mild och tålig, ska’ ni veta, gossar, så en får ta exempel efter honom. Och han tycker inte om, att en svär och super, så det får ni låta bli, gossar. Och fula ord och sattyg ska’ ni lägga bort, och slagsmål och leverne, för annars blir pastorn ledsen på oss.»

»Tänker du gå in i nykterheten, Kalle?» frågade Magnus i Torpängen. »Det sa’ missionärn, att han skulle göra.»

»En kan inte så noga veta», sa’ Kalle och lomade i väg.

Den, som blev mest förvånad över det hastiga omslaget i Dägerö-bornas tänkesätt, var pastorn själv. Den brist på självbehärskning, som han visat, borde ha gjort honom omöjlig på ön, men i stället såg han sig mera uppburen och aktad än någonsin. Och det för samma handling av plötslig, oresonlig vrede, som han trodde alldeles kullkastat det ringa inflytande, han förut vunnit.

Men ännu större skulle hans förvåning bli.

En kväll hörde han någon famla i mörkret efter låsvredet på förstudörren. När han öppnade, var det Ekskärsfar med Lars-Johan i sällskap.

»Vad kan nu vara i görningen?» tänkte han och bjöd dem stiga in och sitta.

Det regnade smått, och det drog om, innan de rustat och torkat sig tillräckligt för att våga sig in.

Först var det tal om väderleken, och pastorn hörde sig för om grannfars hälsa.

»Tackar som frågar, det ä’ lite ömsesidigt -- än si, än så. En trasslar sej fram, så gott en kan.»

Pastorn var tyst en stund, för att de skulle komma sig för med sitt ärende. Men då ingenting blev av, undrade han, hur det kom sig, att de voro ute så sent på kvällen.

»Det var Lars-Johan, som prompt ville.»

Pastorn vände sig till Lars-Johan, som satt hopsjunken nederst vid dörren och tummade på sin mössa.

»Kära Lars-Johan, jag bar mej inte rätt åt mot dej sist.»

Lars-Johan drog en suck och såg upp.

»Jo, det gjorde pastorn, och nu vill jag också göra rätt. Jag har tänkt på, vad pastorn sa’, både dag och natt, och jag vill inte halta på båda sidor.»

Han reste sig upp och gick fram till bordet, där pastorn satt.

»Det ä’ på det viset, att vi skulle ta ut lysning för Elin och mej till om söndag.»

Pastorn visste till en början inte, vad han skulle säga.

»Har du noga tänkt på saken?» frågade han till slut. »Och har du talat med din far?»

Ja, det hade han gjort.

»Och han ä’ med om det?»

Lars-Johan teg.

Men Ekskärarn föll in:

»Nej, tycker någon det! Det kan en inte begära.»

»Och Elin -- vad säjer hon?»

»Hon gör allt, vad Lars-Johan vill, fast hon gråter, förstås, och ä’ över sej given. För det ä’ inte småsaker, ska’ jag säja, för Lars-Johan att gå från gården och alla de pengar, gubben lagt på hög. Han får inte en skilling mer än sitt morsarv, några hundra, som ingen kan ta ifrån honom. Det andra, har Jakobgubben sagt, ska’ han testamentera bort, och han ä’ den, som håller sitt ord.»