Part 5

Samtidigt slog också vädret om, och det blev en följd av de vackraste dagar, nu när det inte längre var så behövligt för bärgningen. Sådana äkta sommardagar blåser det gärna från land under förmiddagen för att sedan gå över till havsbris, så snart jorden på fastlandet blivit tillräckligt upphettad. Ett dylikt tillfälle att utan möda komma långt ut och tillbaka igen fick inte försummas, och gossarna bestämde sig utan tvekan för att göra sin utfärd sjöledes.

Dägerö vidsträckta skärgård omfattade, utom huvudön och ett tjugotal större holmar, en hart när oräknelig mängd smärre kobbar och skär. Det påstods, att vart och ett av dessa skär hade sitt särskilda namn, men att hålla reda på dem alla var det knappt någon, som kunde. Det skulle då vara gamle Gobort, missionärn, som jämt låg ute i båt och flängde. Någon allmän farled fanns inte åt detta håll, men vid gott väder hände det ibland, att en och annan djärv seglare för att vinna tid tog en ginväg mellan Frönäset och Ramklöv, där den egentliga skärgården tog vid, och sedan fortsatte bland hällor och grund genom den minst farliga delen.

Det var denna väg, som gossarna valt. Maja hade lovat väcka dem i god tid, men när hon knackade på fönstret till drängstugan, där de numera höllo till, voro de redan på benen. Hon förmanade dem att vara försiktiga, och de gåvo sig av.

Morgonbrisen kom, först när de hunnit förbi Ekskär. De hade för någon tid sedan skaffat sig ett litet segel, inte stort större än en handduk. Inge satte sig i fören och stöttade den spinkiga masten, en avbruten ljusterstång, och Anders styrde med en åra på läsidan. Fort gick det inte, knappast roddfast, men det var i alla fall att segla, och det inte bara på hemfjärden utan långt bort på obekanta vatten.

För Inge i synnerhet var det en riktig upptäcktsfärd. De foro fram mellan underligt formade klippor, urgröpta och liksom slipade av havssvallet. De fingo ro genom speglande sund, dit vinden inte hann, och där de kunde se botten på flera famnars djup. De förvillade sig in i en vik och måste vända om igen, de åkte upp på ett grund och stakade sig loss, det var äventyr på äventyr.

Än kommo de på en kull skräckor, när de ströko förbi en udde, än skrämde de upp en hop skröjor -- ejderhonor, som kråkorna plundrat på ägg eller ungar. En stor fågel satt i en tall -- det var en fiskgjuse. De styrde närmare, och han flög sin väg. Men just där upptäckte de en präktig sandstrand och måste i land för att bada. Sedan lågo de på en klippa och torkade.

Och så bar det av igen. Tätt intill vattenbrynet på en hälla märkte de ett par kullriga stenar med ett egendomligt utseende. De måste dit och se efter, vad det var. När de kommit på några famnars avstånd, rullade stenarna ut i sjön -- det var en själ med sin unge, som legat och sovit i solskenet.

Där var åter en holme med en inbjudande vik. De landade och träffade på några sena smultron och en väldig huggorm, som de lyckades döda. Ännu en gång badade de, och när de sedan skulle ut igen, hade vinden vänt. De måste taga till årorna, om de ville något längre ut. Havsbrisen kom som vanligt rätt frisk men lugnade småningom, och det blev ingen sjö att tala om.

»Han vände snart i dag», tyckte Inge, fast han just inte hade mycken reda på vad tiden led. »Nog var det senare i går.»

»Å, di har inte fått honom än på långa tag därhemma.»

Anders visade på en seglare, som syntes långt borta i en öppning mellan holmarna. Den gick fortfarande för nordlig vind den vanliga inre farleden.

»Men det måtte ändå vara middagsdags», menade Anders. »Jag tror, vi lägger till här och ser efter, vad vi har i matsäcken.»

Det var en stor, kal klippa med otaliga remnor och skrevor, där tydligen en mängd grisslor haft sina svårt åtkomliga bon i alla vrår och skrymslen. Bredvid låg en mindre holme med liknande naturbeskaffenhet. Inte var det den bästa plats att landa på, men gossarna tyckte det var lustigt, att de träffat på de så kallade Äggskären, som de mycket hört talas om. Men några grisslor sågo de inte till. De voro redan ute med sina ungar.

Matsäcken var rundligt tilltagen och kunde gott räcka för en dag till, om så behövdes. När de ätit, gingo de upp på skäret, varifrån de hade en vid utsikt. Havsbrisen hade under tiden hunnit fram till seglaren, som nu låg på kryss något väster om Ramklöv. Det var den bästa vind för gossarna att segla hem, om de hade lust.

»Men inte far vi så snart, inte», föreslog Anders.

Nej, först skulle de meta en stund. De rodde till en brant klippa ett stycke därifrån, där det borde finnas abborrar. Men om det fanns några, hade de inte förstånd att bita på kroken. Det började bli litet enformigt att sitta där och vänta på napp.

»Ser du, Inge, där flyter en kork. Var kan den ha kommit ifrån, här, där inga seglare far fram?»

»Den kan ha kommit från Tyskland eller Ryssland», menade Inge.

»Det var en märkvärdig kork», fortsatte Anders efter en stund. »Han följer inte med vågorna. Jag tycker, han ligger kvar på samma ställe.»

Ja, det var verkligen något besynnerligt med korken. De rodde dit och funno, att den var fastgjord vid ett fint snöre, som gick ned i djupet. De halade in famn efter famn, och så kom en grövre lina och äntligen en tung säck, som de inte kunde få upp i båten utan måste ta på släp till klippan.

»Vad ska’ det här betyda? Det låter, som det vore kopparpannor i säcken.»

Men det var rena silvret, märkte de, när de öppnade den, bägare och kannor, skålar och fat och en myckenhet skedar och slevar -- de kunde inte så noga ta reda på allt.

»Det ä’ tjyvgods, det ä’ tydligt.»

»Och där kommer tjyvarna», ropade Anders.

Han hade varsnat en båt, som hastigt närmade sig, rodd med två par åror.

»Fort, Inge! Vi kan inte komma undan, om di får syn på oss, vi som bara har två åror.»

Gossarna sköto ut med fart och lade sig på andra sidan klippan.

»Tänk, om det skulle vara tjyvarna. Här kan vi inte ligga kvar, om di skulle komma hit.»

Båten fortfor att hålla kurs rakt på klippan, och det var inte annat att göra för dem än att ge sig därifrån.

De höllo sig till en början så, att klippan alltid var mellan dem och den främmande båten, tills de kunde löpa in i rännan mellan de båda Äggskären. Men inte heller här kände de sig trygga utan rodde vidare till en större trädbevuxen holme, som låg i samma linje. I en liten vik funno de ett gott gömställe för båten mellan några stenar, där den inte var synlig från sjösidan.

»Måntro di har sett oss?» undrade Inge.

»Det ä’ inte möjligt. Det var bara två karlar, och di rodde båda två. Och vi höll oss hela tiden bakom klippan och Äggskären.»

»Tror du, di ska’ hämta säcken?»

»En kan inte veta. Kanske di bara ä’ ute och sätter flundernät. Vi får gå opp på holmen och se efter, vart di tar vägen.»

De smögo sig försiktigt in bland tallarna, tills de kommo till ett ställe, där de hade fri utsikt förbi Äggskären. Båten var redan på platsen, där de funnit säcken. En av karlarna stod upprätt i båten, medan den andre satt vid årorna.

»Di tittar efter korken. Det _ä’_ tjyvarna, det slår aldrig fel.»

»Jag tycker, det ä’ den där ålänska skepparen, som stal svinet», gissade Anders, »Han, som står.»

»Det ä’ bestämt halta Kalle och Vedbacka sme’n», föreslog Inge, som inte ville vara sämre att gissa.

»Då ä’ det förr missionärn. Han ä’ så där lång.»

Men det var inte möjligt att på sådant avstånd känna igen någon med säkerhet. Att det var tjuvarna eller deras medbrottslingar, därom voro de nu övertygade och förstodo till fullo, vilken fara de utsatte sig för, om de läto se sig.

Efter en stund kastades en dragg ut från båten.

»Di måtte tänka, att korken på något vis kommit loss från snöret.»

»Ja, håll på med det, om ni tror det ska’ hjälpa. Ni får allt dragga länge, innan ni får tag på den säcken.»

»Men vad ska’ vi göra, om di inte ger sej härifrån?» klagade Inge.

Karlarna voro tydligen på det klara med att säcken ännu fanns kvar. I en timmes tid eller så höllo de oavbrutet på med att dragga och fingo upp hela lass med tång eller klöder, som det kallas. Vinden stillnade mer och mer, och snart var det alldeles lugnt.

»Nu ä’ det slut för oss att segla», anmärkte Anders. »Och så gott kan det vara, för vi har lättare att hålla oss undan, om vi ror.»

Slutligen tröttnade karlarna. De lade in draggen och tycktes överlägga. Så togo de båda till årorna och rodde sin väg. Gossarna vågade likväl inte ge sig av, förrän båten alldeles var försvunnen bland holmarna. Den hade farit åt samma håll, där de själva skulle fram. Nu måste de ta en dryg omväg för att inte sammanträffa med tjuvarna, om de möjligen lagt i land på någon holme eller vände tillbaka igen. Det blev därför nästan mörkt, innan de nalkades hemtrakterna, men de hade lyckligt kommit undan den främmande båten.

De voro redan genom sundet och hade hunnit förbi Ekskär, då de fingo se ett fartyg för ankar under Långgarnslandet. Det var den ålänska galeasen. Anders kände igen den på riggen och upphörde genast att ro.

»Hur ska’ vi nu bära oss åt? Det kan hända, att någon ä’ i land efter vatten och får se oss med säcken.»

Inge föreslog, att de skulle ro in i Prästmaren och anförtro sig åt pastorn, som var så god vän med länsmannen. Det var inte många, som hade sina vägar där förbi, och det var alltid tryggare än att ro till byn.

De gjorde så och kommo fram med sin börda utan att möta någon.

Pastorn var ensam hemma. Så snart han fått veta, vad det var fråga om, stängde han dörren och började undersöka säcken.

»Jo, det här var ett fynd. Kunde jag nu bara i hast få ett bud efter Videstam.»

Han öppnade locket på en silverkanna, som var mycket tung, och fann, att den var mer än till hälften fylld av guldsaker, armband och ringar och annat.

»Di talade om en stor stöld förra veckan hos Lunda baron. Man ska’ få se, att det ä’ därifrån.»

Det körde någon på stora kyrkvägen. Anders såg ut genom fönstret.

»Det ä’ bestämt Norruddarn, som far förbi med en tomskrinda.»

Pastorn sprang ut och ropade. Ja, det var Norruddarn. Han körde in på prästgårdsvägen och band hästarna vid gärdesgården.

»Har du tid att vänta, medan jag skriver ett brev? Och om du se’n kunde skicka någon, som ror över till länsman i natt, så vore det galant.»

»Om vi skulle prova di nya lyktorna?» föreslog Norruddarn.

»Hur ska’ det gå till?»

Jo, han skulle först hissa en lanterna som signal. Det kunde hända, att de inte märkte det vid kvarn, för det var inte den vanliga tiden för signaleringen. Det var bara tre gånger om dagen och på bestämda timmar, som de skulle hålla utkik. Men man kunde i alla fall försöka. Och om de hissade svar, att de varsnat tecknet, så skulle han nog ordna så, att länsman fick budet, om det bara inte blev för många ord.

»Nej, bevars, bara ett par stycken.»

Och han skrev på en papperslapp:

_Länsman Videstam. Kom hit._

_Gustav._

Ja, det skulle nog gå. Varom icke, så skulle drängpojken få ro över. Eller också han själv för den delen.

Gossarna hade under tiden räknat ut, att de lika gärna kunde låta båten ligga kvar i Prästmaren till dagen därpå och fara hem till byn med Norruddarn. De sprungo ned efter matsäcken och drogo upp båten ordentligt. Pastorn förmanade dem, att de inte skulle låta någon veta om fyndet av säcken, inte ens Maja.

»Jag kommer själv över i morgon och talar med Olle och Maja om saken», tillade han.

Norruddarn hade emellertid strukit tillbaka med skjutsen ut på stora vägen. Gossarna klevo upp i skrindan, och det bar av i flygande fläng.

Vid Valsjökvarn hade mjölnaren varit ute på kvällen och satt nät. Han stod ännu kvar på bryggan, när signalen lyste på Norrudden, och svarade genast. En halv timme därefter var budet hos länsmannen, som ofördröjligen gav sig i väg.

Kort efter midnatt knackade någon försiktigt på hos pastorn och blev skyndsamt insläppt. Och ännu ett par timmar efteråt brann det ljus bakom de noggrant fördragna gardinerna i pastorsbyggningen.

7. Förhör och spaningar. -- Ett svårt slag.

Maja hade varit ängslig över att Inge och Anders dröjde så länge, men Olle mente, att pojkar skulle vänja sig i tid att vara ute och reda sig på egen hand. När de äntligen kommo, förvånade hon sig över deras tystlåtenhet. Visserligen talade de om, att de varit ända bort till Äggskären och lite längre, och hem hade de fått ro, för vinden hade tagit slut. Men den gamla pratsamheten var borta. »Vänta, det blir väl bättre i morgon», tänkte hon. »Di ä’ väl sömniga och trötta.»

Men även då visade de sig underliga och sutto helst och viskade med varandra. Och så skulle de sta’ och hämta båten, som låg kvar i Prästmaren.

»Vad hade ni där att göra? Varför rodde ni inte hem med ens? Välsignade ungar, det ä’ någonting ni gömmer för mej», bröt hon ut till sist. »Om det ä’ något skälmstycke igen, så ska’ jag lära er, jag!»

Men Inge försäkrade, att det inte var något sådant. Pastorn skulle snart komma över och säga, hur det var.

»Nå, har ni pastorn med er, så kan jag vara lugn», förklarade Maja och var inte nyfiken längre.

I prästgården gick länsmannen otålig av och an.

»Jag måste höra beskrivningen på bovarna ur pojkarnas egen mun och noga ta reda på, var de hittade säcken. Så’na ärkenöt att söla. Här går jag och kan ingenting göra, förrän di kommer.»

Emellertid var han belåten med att han fått sin åsikt om tjuvarnas tillhåll så tydligt bekräftad.

»Vi vet så litet om den här delen av skärgården.» Han satte sig ned och tittade på ett större sjökort. »Det finns så otroligt många hål och gömslen härute. Di kunde bygga ett helt magasin för tjyvgods på någon holme, utan att vi hade en aning om’et.»

Det kom i detsamma en skjuts, som vek av in på prästgatan.

»Nu ä’ di äntligen här. Di kommer åkande som storfolk.»

Men det var i stället kapten Melby, som kvällen förut varsnat signalen och anade, att något viktigt inträffat. Han fick genast veta, vad det var fråga om, och pastorn tog fram de stulna dyrbarheterna. Det friherrliga vapnet på några av föremålen visade, att de tillhörde den gamle baronen på Lund, där en djärv stöld helt nyligen ägt rum. Länsmannen hade med sig en förteckning på det stulna. Alltsammans fanns och dessutom åtskilligt mera, som man ännu icke saknat, när listan uppgjordes. Eller måhända var det byte från annat håll.

Den gamle kaptenen var uppspelt över all måtta. Han hade ett behov av att vara verksam, och nu hade han fått något att syssla med, som riktigt var efter hans sinne. Han ville uppbåda sitt folk och genomsöka hela Dägerö skärgård intill minsta knuv och kobbe, och själv skulle han patrullera i utkanterna med sin speljakt. Länsmannen invände, att man på det viset endast skulle ge tjuvarna en varning att hålla sig undan för en tid, och lyckades förmå honom att tills vidare avstå därifrån.

Och när gossarna omsider kommo för att hämta sin båt, var det gubben, som började förhöret. Han var så het och ivrig och förbryllade dem så, att Anders till sist påstod, att det var fyra man i den främmande båten, och att de bara hade två åror. Och Inge gissade, att de båda karlarna voro länsman och pastorn, och blev rent olycklig, när han märkte, vad han sagt.

Länsmannen ställde dock tillrätta igen och fick småningom ur gossarna, vad de visste. Klippan, där de suttit och metat, återfanns på kortet, och med ett rött kors utmärktes noga den plats, där de funnit säcken. Därefter fingo de ge sig av efter en sträng tillsägelse att hålla tyst med saken, så skulle de få en halv fjärding äpplen, när de hunnit mogna, lovade kaptenen.

Nu blev det tal om vad som närmast borde företagas. Länsmannen var misslynt över att han inte fått göra en undersökning på galeasen, som seglat tidigt på morgonen. Men kapten Melby, som noga höll räkning på de sjöfarande, hade signalerat till Norrudden och hört sig för, innan han for hemifrån. Galeasen hade kommit norrifrån, visste de, just som det började stillna. Den hade knappt haft vind tillräckligt för att komma till ankars. Och efter gossarnas uppgifter måste karlarna i den främmande båten vid den tiden varit minst en timme på platsen. Det var alltså inte tänkbart, menade kaptenen, att de kunde höra till galeasen. För övrigt var den inte långt borta. Från Valsjökvarn hade de sett, att den inte seglat längre än till Ramklöv och lagt sig där i den så kallade Finnhamnen, där estlänningar och finnskutor plägade hålla till.

Så snart länsmannen fick höra detta, bestämde han sig genast för att fara dit. Det måste synas misstänkt, att de så snart sökt ankarplats igen, då vinden var så gynnsam. Detsamma tyckte också kaptenen och pastorn, och alla tre följdes åt.

Men galeasen hade ännu en gång undgått dem. När de hunnit till södra udden på Långgarn, märkte de, att den åter var under segel och på väg ut genom den vanliga leden.

Kaptenen föreslog då, att de skulle lägga i land och hemsöka båtsman Gobort, missionären, efter de voro så nära. Han visste, att länsmannen länge haft ögonen på honom. Det kunde vara så gott att höra efter, vad han haft för sig dagen förut.

Långgarn slutade i söder med en klippa, från vilken man hade utsikt över segelleden ända bort till Ryss-sundet och åt ett annat håll förbi Ramklöv ett gott stycke in i den egentliga Dägeröskärgården. Där hade den gamle båtsmannen fått bygga sig en liten stuga, och i en vik innanför klippan hade han en väl skyddad hamn för sina båtar.

Han hade länge levat som en enstöring, men på sista tiden spordes det, att halta Kalle, skomakarn, flyttat till honom. Det väckte förvåning, att de båda kunde trivas tillsammans, så olika som de voro. Den talföre Kalle var känd för sin elaka tunga och krusade inte för någon människa. Gubben Gobort åter var inbunden och skygg. Han hade ett tvetydigt rykte och gick aldrig i kyrkan. Men pastorn var dock rätt bekant med honom. Han hade flera gånger seglat i hans stora skötbåt, innan han fick sin egen lilla blekingseka, och som båda voro tystlåtna, hade de kommit väl överens.

»Han håller sina båtar bra», anmärkte kaptenen, när de stego i land. »Synd på karl, att han ska’ vara så opålitlig. Här kunde jag annars få mej en signalstation till.»

Han tog upp sin kikare och fann, att man ledigt kunde se ända till Valsjökvarn från stugan. Men pastorn försäkrade, att gubben inte stod ut med någon regelbunden sysselsättning. Han var ett riktigt naturbarn och skulle känna sig som en fågel i bur.

»Naturbarn!» utropade länsmannen. »En storskojare ä’ han, och det skulle inte förvåna mej, om det varit han och halta Kalle, som gossarna sett.»

Dörren stod öppen, när de kommo fram, och Kalle satt vid fönstret och läste högt i en gammal bok med skinnpärmar.

"-- thet kan wara", sjöng han i predikoton, "at alla Menniskior äro Narrar, som jag mig besinnar, at en förnem Man sade, han hade vti sit Hufwud sex Stohlar, och vti Buken siu Harar, när han drack en Bekare Wjn, så steg en Hara vp och tog en Stohl in: Men när han then siuende Bekaren druckit hade, och then sidste Haren intet Säthe finna kunde, så wille han the andre nederkasta, til thes enteligen et sådant Rumor blef, att han sielf intet wiste huru Hufwudet uppå honom stod."

»Vad ä’ det för en fördömd smörja», skrek kaptenen och steg in.

»Nej, se kapten -- och pastorn -- och själve länsman. Nå, det var storfrämmande, må jag säja. Men det ä’ ingen smörja, det här. Det ä’ en bok om narrar, en riktigt bra bok, som kapten kunde ha gott av att läsa.»

Nu blev det ett uppträde. Kaptenen var ärtgrön i ansiktet, som Kalle sa’, när han sedan talte om’et för Långgarns Pelle.

»Eländiga pinnsyl! Förhärdade idiot!» bröt han ut. »Jag ska’, anfäkta mej, garva svinpälsen din.»

Han rusade blint på och drumlade ikull över lästknippan, som Kalle makat ut på golvet, när han såg, hur det skulle gå.

»Det ä’ väl, att länsman ä’ till hands», sa’ Kalle. »Det likar sej till hemgång, inte annat jag kan se.»

Och medan de andra försökte lugna kaptenen, knäppte halta Kalle ihop händerna och stämde upp med full hals:

"Store stutar uti en ring Hafwa sig om mig begifwit: Fete oxar alt rundt omkring, Stå mig alt efter lifwet --"

»Tig med ditt skrål», avbröt pastorn strängt. »Ä’ det anständigt att komma med sådana slagdängor.»

»Slagdängor! Gud förlåte pastorn, som talar så syndigt om skriftens ord. Ska’ inte en fattig stackare få trösta sej i sin bedrövelse med en psalm Davids, fast den, gunås, inte står i nya psalmboken?»

Och han fortsatte versen:

"Som lejon wred, Gapa de med sin mun så bred."[1]

[1] N:r 39: 5 i 1695 års psalmbok.

Men nu tog länsman i. Det var rent märkvärdigt, förklarade Kalle sedermera, vad den lilla karln hade för ett sätt att få folk att tiga -- och att tala med, om han det ville.

»Hör noga på, vad jag säger», sade han och spände ögonen i Kalle. »Och svara inte ett ord mer, än som ä’ nödvändigt, om du inte vill krypa in i kurran.»

Kalle fick nu redogöra för, var han hållit till de sista dagarna.

Han hade lovat rödfärga Långgarnsstugan, sade han, för di ville inte vara sämre än Nedergårds. Men så råkade gubben Gobort att fastna med ena foten mellan ett par stenar, när han sprang utefter strand för att komma i håll för en andkull. Och han bröt fotleden så illa, så han måste hasa sig fram till båten. Och nu hade han legat i tre dar, och Kalle hade fått vara hemma och sköta honom. Och Elin i Ekskär kom över varenda dag och hjälpte honom byta om med våta omslag på foten. För Elin var en rar flicka och den vackraste, som funnits på Dägerö, sedan Ingrid i Mellangärden var ung och lycklig. Kalle började gråta. Han hade varit hopplöst förälskad i Ingrid, det visste alla utom Ingrid själv. Men inte kunde hon bry sig om ett vanskapt kräk, som Kalle var. Och sedan hade han tagit sig till att dricka, och nu var han en förlorad människa.

Länsmannen undrade, om han gjorde sig till för att lura honom, men så fick han se, att brännvinsflaskan var framme.

»Skäms du inte, karl, att börja dagen med att supa?»

»Ack, nådig länsman, vad skäms en så’n som jag för?» Han torkade sig i ögonen med sina beckiga fingrar och smorde ned sig, så han såg ut som en sotare.

Under tiden hade kaptenen gått ut, och pastorn satt bredvid Goborts säng och tittade och klämde på hans sjuka fot.

Länsmannen fortsatte förhöret i vänligare ton.

»Nu ska’ du vara resonlig, Kalle, och försöka komma ihåg allt, vad du gjorde i går eftermiddag.»

»Ja, vad kan en ta sej för, när gubbstackarn hade så svårt. Jag borra’ om en bössa åt Sunnansundsbond’, han som bor där väster om körkan -- och så laga’ jag en känga åt Elin -- och så var det väl något annat.»

»Var du hemma hela tiden?»

»Ja då, det var en sak. Jag har suttit hemma alla tre dagarna, fast di ville ha mej bort på flera håll.»

»Och i går med? Var du hemma hela da’n?»

»Ja, det ä’ naturligt. Utom en halvtimme eller så, och då var Elin här.»

»När var det? Tänk efter.»

»Å -- det kunde vara vid middagstiden eller lite senare. Jag rodde över till Frönäs med en klocka, som jag lagat åt Vedbackarn -- ja, det var nog lite senare.»

»Och Jansson var hemma?»

»Jaa -- men han var så full, så käringen hans körde ut’en och stängde in’en i sjöbo’n och satte hänglås för. Det gör hon alltid, när han ä’ på det viset. Och där fick han allt ligga i natt och sova bort ruset.»

»Du ä’ säker på, att du var hemma sedan hela eftermidda’n?»

»Jaa -- och om inte länsman tror mej, så fråga Elin. Hon var kvar, ända tills hon skulle hem och mjölka.»