Part 2

På flera dagar såg han inte till Inge. Men han fick höra av Olle, att gossen låg till sängs i feber. Sent en kväll rodde han över från Ekskär. Han hade med sig en liten båt, som han själv gjort och riggat som slättoppad skonare i noggrann likhet med de estländska och finska galeaser, som plägade ligga i hamn mellan Dägerön och Långgarnslandet. Det var hans enda leksak. På omvägar sökte han upp sitt gömställe och stuvade undan båten under några tegelstenar från den gamla skorstensmuren.

Följande dag, som var en söndag, kom han tidigt till sitt gömställe, men Inge satt redan på trappan, insvept som vanligt. Hans kinder hade fått en smula färg, men så var det också ett grant solskensväder. Anders tog mod till sig, letade fram båten och gick med fasta steg in genom grinden och fram till trappan. Utan att säga ett ord lade han båten i knät på Inge och sprang sin väg.

Men när han skulle vika om hörnet vid ladugården, råkade han mitt i fånget på Maja.

»Vad har du nu haft för konster för dej igen?»

Hon tog honom i örat och ledde honom tillbaka.

»Om du gjort Inge något för när, så --»

Men Inge såg glad och lycklig ut, där han satt och fingrade på båten.

»Ä’ det din båt, Anders?»

»_Han_ ska’ ha den.» Han pekade på Inge.

»Har man nånsin sett -- det finns något gott hos dej ändå, byting.»

»Det ska’ inte vara mycket», sa’ Anders och såg besvärad ut.

»Nu ska’ du ha dej en kopp kaffe, det ä’ säkert. Kom in, gossar, och du, Inge, ta Anders i hand och tacka för båten.»

Inge smög sig till Maja och viskade något.

»Han vill inte ta ifrån dej båten, Anders», förklarade Maja. »Vet jag visst! Ni kan ha den tillsammans och segla nere vid sjöbo’n.»

Hon skar upp tjocka skivor vetebröd och drog en stol till bordet.

»Stig fram, Anders!» Gossen stod vid dörren och tummade på mössan. »Stig fram, säjer jag!»

Anders gick fram och satte sig på yttersta stolskanten.

»Men nu får du lov att bli en snäll gosse, Anders, du som varit så fullklappad med odygd.»

Hon lutade sig ned och såg honom i ögonen.

»Kom _det_ ihåg -- om du lär honom några konster, så ska’ du få med mej att göra.»

»Det ä’ nog inte lönt försöka, och» -- han såg trovärdigt upp mot henne -- »jag tror inte jag vill heller.»

Så kom det sig, att Inge och Ekskärs Anders blevo goda vänner. Och som skolan på Dägerön måste stängas i samma veva -- det hade förekommit ett par fall smittkoppor på ön -- fingo de båda gossarna god tid att vara tillsammans. Anders hade, förstås, att hjälpa till hemma med ett och annat, men inte var det mycket, ty något åkerbruk fanns inte att tala om på Ekskär.

Maja var på det hela tillfreds med att Inge fick någon att leka med, ty i själva byn funnos inga barn. Och Ekskärsfolket var skötsamt och hade gott rykte om sig, fast välmågan inte var stor. Holmen deras låg inte heller så långt från byn, mitt i sundet mellan Långgarn och Dägerön. Den hade sitt namn av att där funnits en enda ek för mycket länge sedan. Nu var det inte annat än barrskog kvar.

Ekskärsfar var stillsam och saktmodig liksom även dottern Elin, som kunde vara en nitton år. Anders däremot bråddes på den döda modern, som varit ett rivjärn, påstod folk, men en duktig kvinna för resten. Anders kunde nog bli bra, han också, med tiden, menade Maja. Gick något på tok, så skulle hon väl få nys därom och kunna ställa till rätta igen. För Maja var inte att leka med, det visste Anders och flera till.

Inge hade aldrig förut haft någon lekkamrat. Han hade lärt sig läsa av modern, efter han var för klen att gå i någon skola. En äldre släkting, faster Sara, hade nödtorftigt undervisat honom i skrivning och räkning. Någon beröring med jämnåriga kunde inte komma i fråga.

Det var därför ett härligt liv, som nu började för Inge. Luften blev allt varmare -- det var en vår utan like -- och han kunde snart vara ute så gott som hela dagarna. Han blev frisk och kry och kände icke mer någon trötthet, när han strövade omkring med Anders.

Och överallt, vart han vände sig, var det nya, underliga ting att se och höra.

Först gällde det att lära sig hitta i trakten och ta reda på de olika ägorna i byn: Nedergårdsmarkerna, och vad som hörde till den gamla Mellangården eller Frönäset. Och så den stora Uppgården, där gubben Jakob bodde -- ett helt mantal, påstod Anders, inberäknat den avsöndrade lägenheten Torpängen. Men vad som menades med mantal, kunde Anders inte förklara.

Och alla kor och hästar, och vad de hette, och vem som rådde om dem -- det var inte så lätt i början att komma ihåg allt. Och får och svin, som inga namn hade, och båtar och grejor, och allt vad de användes till.

Och vad det sedan var mycket att berätta för moster Maja, innan han somnade om kvällarna! Om den lilla leksaksbåten med sin köl av ett sönderrostat tunnband, som seglade så bra på egen hand, om man bara surrade fast styret på ett visst sätt -- »på sned, förstår moster!» Och om roddfärderna i Anders’ lilla ökstock. För Anders hade en egen båt, som inte rymde mer än två. Den hade slitit sig från någon skuta under en storm och drivit i land på en kobbe. Och sedan hade Ekskärsfar lagat upp den, så att den var som ny.

Och vilka märkvärdiga djur hade han inte fått se! En gång hade en själhund dykt upp tätt invid båten och bligat på dem med sina stora ögon för att sedan ljudlöst sjunka ned igen. Det var precis som man sett en människa, tyckte Inge. En annan gång blev han rent skrämd av ett grävsvin, som rusade upp mitt för fötterna på honom -- det var på vägen till sundet, där det fanns så många klyftor och gryt.

Och alla fåglar sedan! En dag fick han se en glada -- ty det fanns ännu glador den tiden i skärgården. Och måsar och trutar, ejdrar och skrakar, änder och svärtor, lommar och doppingar, hökar och vråkar, gröngölingar och andra slags hackspettar. Och även deras läten hade han lärt sig känna igen och sökte härma efter, så gott han kunde. Men inte gick det så bra som för Anders, tycker någon det. Ibland var han så i färd med att berätta, att han glömde sin aftonbön, som han annars var mycket noga med, och kunde somna mitt i en mening.

Anders hade också åtskilligt att anförtro moster Maja. I synnerhet när det var fråga om företag, som voro av tvivelaktigt värde. Ty Anders ville trofast stå vid sitt löfte att inte locka Inge till sådan lek, som Maja skulle ogilla. Så fann han snart, att det inte gick an att plundra fågelbon eller skjuta på ekorrar med pil: »di ä’ så seglivade, och en ska’ inte pina djur onödigtvis.» Och abborrar och mörtar, som de metade upp, skulle de genast slå ihjäl och inte låta dem ligga på land och självdö.

Sina gamla konster kunde han dock inte helt och hållet överge. Det var nog, om han höll Inge ifrån dem och inte ens talade med honom därom. Men Maja, tyckte han, kunde inte lida någon skada. Det var ett dubbelt nöje, när han fick meddela henne, vad han i den vägen företog sig, vanligen i förbund med några drängpojkar i trakten, som voro kända som riktiga upptågsmakare.

»I natt», kunde han säga, »var jag ute med pojkarna, och vi spände en lina över Frönäs notbrygga, så Vedbackarn drumlade i sjön. Och innan han kom opp, hade vi halat undan linan, så han rakt inte kunde bli klok på, hur det gått till. Och vad han svor och levde! -- Det ä’ en dålig karl, Vedbacka sme’n, det ä’ vad han ä’. Han var så svår mot Elin.»

»Nå ja», tänkte Maja, »det ä’ bra, så länge han bara tar syster sin i försvar.»

Men värre var det, när han målat Dyviksgummans vita ko med limfärg, så att hon blev rödbrokig.

»Vad kan det vara för främmande kritter, som envisas följa med våra?» gnällde gumman.

Anders låg på lur med Norruddsdrängen och såg henne köra bort djuret gång på gång, innan hon äntligen kom underfund med, att det var hennes egen ko.

Det förstås, att Maja förmanade honom, men han sa’, att Inge inte visste en smul om’et och inte skulle få veta’t heller. »För det passar sig inte för honom, var det likt det», tillfogade han. »Men i alla fall var det rätt åt gumman, för hon ä’ en riktig skvallerkäring.»

Ja, vad skulle man göra med en så förstockad pojke? Maja var tills vidare nöjd med det inflytande, hon fått över honom. Det kunde alltid vara förmånligt att ha reda på, vad han hade för sig.

En kväll kom Anders med viktig min till Maja.

»Nu har vi tagit tag igen, Inge och jag.» -- Maja hade redan kommit underfund med hur det gått till vid deras första möte. -- »Vi brottades _så_, och Inge var så stark, och jag höll på att aldrig få ikull honom.»

»Han bara gör sej till», sa’ Inge. »Han kan lägga mej när som helst.»

»Det va’ en evig lögn --»

»Tyst, Anders!» förmanade Maja. »Men få se, hur det kan bli nästa sommar.»

»Nästa sommar, då ä’ jag nog inte här», klagade Inge.

»Om du inte ä’ här, så ä’ inte jag heller», förklarade Maja. »Jag släpper dej inte ifrån mej, förrän du ä’ riktigt stark.»

Men i en sak var Inge ojämförligt överlägsen. Han hade ett naturligt handlag att kasta sten såsom inte en på tusen.

»Det ä’ inte styrkan, som gör’et, det märker man», sa’ Olle en gång, då pojkarna övade sig. »Om jag lägger till med all min kraft, kommer jag inte tiondeln så långt. Han bara viftar till, och sten far i väg som ur en slunga.»

Och -- som det går, när någon har en avgjord fallenhet -- Inge övade sig dagligen och kom även i träffsäkerhet så långt, att han kunde råka ett mål på otroliga håll. När kråkor sutto i flock på ett avstånd från människor, som gjorde dem trygga, kunde en sten slå ned mitt ibland dem, och mången gång fick någon stanna på platsen.

Mot mitten av juni kom Ingrid ut på ett kort besök. Hon hade följt med kapten Melbys båtskjuts och gått landvägen från Norrudden. Redan följande morgon skulle hon tillbaka. Man visste inte om hennes ankomst på förhand, ty hon skrev aldrig. Gossarna hade ridit i vall med Pålle och Majsa, Nedergårdshästarna, och det dröjde, innan de kommo tillbaka. När de äntligen visade sig och Inge, röd och varm av ritten, hälsade på modern, kunde Maja känna sig belåten med den förändring, som skett med honom. Ingrid såg på honom ett ögonblick och vände sig strax bort. Slutligen reste hon sig häftigt och gick in i anderstugan, där hon skulle ligga. Maja följde efter.

»Jag står inte ut med att se på gossen. Hans ögon glänser till ibland liksom -- liksom faderns.»

»Kan du aldrig förlåta Nils? -- Om han kommer tillbaka --»

»Förlåta honom!» Hon skakade på huvudet. »Vad bryr han sej om min förlåtelse? -- Om jag inte hållit av honom så. -- Men att resa bort från hustru och barnet, som väntades, utan att säga ett ord, utan att --» Hon föll i gråt och tryckte sitt ansikte mot Maja. »Det ä’ underligt. Jag kan inte gråta annars -- utom när jag ä’ här.»

Inge följde under tiden Anders ett stycke på väg.

»Du, svartöga» -- Anders tog emellanåt upp det namnet -- »var ä’ far din?»

»Det vet jag inte. Han ä’ visst död.»

»Vet inte din mor heller?»

»Jo -- det vill säga -- det ä’ nog möjligt.»

»Kan du inte fråga henne?»

»Jag frågar henne aldrig om någonting.»

»Hon ä’ väl svår?» fortsatte Anders. »Hon klår dej, kan jag tro?»

Nu måste Inge skratta. Hans milda, vackra mor, som inte gjort någon förnär i hela sitt liv.

»Nej, Anders, nu ä’ du för tokig!» Han dunkade honom kraftigt i ryggen och sprang hem.

»Jag kommer, så snart jag hjälpt far ta opp nät», ropade Anders och slängde en grankotte efter honom.

3. Svartöga och Barfot på spejarfärd.

Det likade sig till ett midsommarväder, vars make man ej sett på länge. Inte ett moln på himmeln, inte en krusning på vattnet. En åländsk galeas låg sedan två dagar i hamn under Långgarnslandet för stiltje. Syrenerna voro utblommade, och det var fullt med smultron i backarna.

»Det blir tidigt i år», sa’ Olle, han höll på att löva till helgen. »Jag får snart ta och slipa liarna. Hade vi bara ett regn först!»

»Det ska’ bli majstång i Oppgår’n», sa’ Stina-Lisa, som hjälpte till.

»Kan förstå det. Då blir väl ett leverne igen.»

Inge kom i dörren med en pilbåge i ena handen och en smörgås i den andra.

»Olle, nu kan jag simma. Närapå.»

Majas röst hördes inifrån stugan, ängsligt förmanande.

»Det ä’ inte farligt, inte alls», tröstade Inge. »Anders ä’ som en fisk. Han kan simma med mej, om jag håller honom om halsen. Men nu ä’ han strax vid bryggan.»

Han satte i väg utför backen och ropade på långt håll:

»Anders! -- Jag har hittat på en ny lek.»

Anders reste sig i båten och lät den glida fram av farten.

»Vad ä’ det för slag?» Han såg litet betänksam ut.

»Indianer och vita. Du ska’ vara indian och jag en vit jägare.»

»Ska’ vi slåss då?» frågade Anders.

»Nej, du ska’ vara en vänskapligt sinnad indian, som det heter.»

Anders sprang i land och drog upp båten. Det där var en lek, som han aldrig hört talas om. Han satte sig på båtkanten och funderade.

»Jag får väl vara rödmålad, förstås?»

»Å, det kan inte behövas.» Inge satte sig på bryggan med benen dinglande över vattnet. »Vi låtsar, att du ä’ röd.»

»Jag vet, att Olle har rödfärg i sjöbo’n», envisades Anders.

Men Inge fortfor utan att ge akt på avbrottet:

»Och jag ska’ heta Svartöga och du Barfot.»

»Det ä’ inga riktiga namn.»

»Jo du, och stiliga namn till.»

Och så berättade Inge om en väldig krigare, som hette Falköga -- han hade läst om honom i en bok, som han fått av faster Sara -- och hur hjältemodigt han kämpat med vildarna. Och namnet Falköga, det hade han fått av en indian, och det skulle vara ett hedersnamn. Och Svartöga, kunde inte det vara nästan lika så bra? »Och det ä’ du, som gett mej namnet», slutade Inge.

»Men Barfot?» klagade Anders.

»Vet du inte, att Barfot var en kung?» tillrättavisade Inge.

»Var han kung över indianerna?»

»Tycker nå’n det! Det var nå’nstans i Danmark eller Norge.»

Nå, det var inte så illa, menade Anders, efter de nödvändigt skulle ha nya namn. Annars var han inte så värst hågad för den föreslagna leken. Det var förut alltid han, som hittade på nytt. Men Inge berättade så märkvärdiga historier om strider och äventyr, om spejarfärder till lands och sjöss, att Anders snart var lika livad för saken som han.

»Men du måste tjuta förfärligt, Anders, för det gör indianer.»

»Tjuta! Som det vore någon konst!»

Och så genljödo stränderna av det hiskligaste indianska stridsrop. Korna svarade i storskogen, och Stina-Lisa, som höll på att sätta upp en båge av björklöv över grinden, tappade i förskräckelsen alltsammans.

»Bevara mej för di ungarna! Di tar livet av en till sist.»

Men Inge for upp.

»Barfot», viskade han. »Hörde du? Det ä’ bufflar! Det ä’ bufflar i storskogen.»

Och nu fick Stina-Lisa se de båda gossarna krypa på händer och fötter genom hagen mot koflocken, som samlat sig utanför ledet. Snart flög en välriktad pil mot en jättestor buffeltjur -- det var Kulla, skällkon -- och en förtvivlad jakt började.

»Maja, Maja, di jagar korna!»

Maja ut i en handvändning med brödspaden i hand, degig och varm -- hon höll på med midsommarbaket -- och det blev ett bedrövligt slut på jakten.

»Det ä’ förstås du, Anders, som ä’ framme igen. Gud nåde dej, om du jagar kossorna!»

Anders teg.

»Nej, moster, det var jag den här gången», sa’ Inge och såg ångerfull ut. Och då kunde hon, förstås, inte vara ond längre.

En stund därefter lågo Barfot och Svartöga bakom en sten på byberget, dit de räddat sig för kringströvande indianer.

»Det var irokeser, kunde jag se av krigsmålningen», anmärkte Svartöga.

»Di var tydligen på jakt efter samma bufflar som vi», fortsatte Barfot. »Inge du, vi kan skjuta på stenar och enbuskar och låtsa, att det ä’ bufflar. -- Men vem kommer där?» Han såg ut åt sjön.

Inge kröp upp på den högsta klinten, där han hade bättre utsikt. En nytjärad båt for tätt utmed vasskanten ned mot sundet. Mannen, som rodde, såg misstänkt ut. Han hade en slokhatt på huvudet och var klädd i en gammal regnkappa.

»En indiansk kanot», viskade Inge. »Det ä’ Röda höken, vår farligaste fiende. Jag undrar, vad han har för planer.»

»Vi måste förfölja honom och se, vart han tar vägen», avgjorde Barfot.

De smögo sig försiktigt ned till stranden, där de hade sin kanot gömd. När de kommit ut på sjön, var den främmande kanoten ingenstädes att se.

»Han har rott in i vassmar’n», föreslog Barfot.

»Se till, att din bössa är laddad. Vi kan träffa på honom när som helst.»

De lade sina pilar i ordning till begagnande och rodde efter genom en smal kanal, som förde in till den så kallade Prästmaren, som var nästan överväxt med vass. Efter åtskilligt sökande funno de båten liggande vid en tvättbrygga, alldeles nedanför prästgården. Kappan låg kvar i båten, men mannen syntes icke till.

Prästgården låg på en hög landtunga mellan maren och sundet, mitt emot Ekskärsstugan. Gossarna kände väl till trakten men hade inte varit inne i maren förut.

»Röda höken ä’ djärv och listig», viskade Inge. »Han tänker överfalla nybyggarn däruppe» -- han pekade på prästgården -- »och ta hans skalp.»

Varsamt smögo gossarna uppför gångstigen. Allt tycktes vara lugnt, och Röda höken var försvunnen.

»Ro du vår kanot ut ur mar’n, Barfot, och lägg den på andra sidan. Det kan vara onödigt, att Röda höken får se den, om han kommer tillbaka. Jag kryper under tiden fram och spejar.»

Barfot skulle gå, men Svartöga höll honom tillbaka.

»Kom för all del ihåg att utplåna alla spår efter oss.»

»Hur ska’ det gå till?» ville han fråga, men Svartöga låg redan på magen, i färd med att hasa sig fram mot byggningen.

Några syrener och olvonbuskar bildade ett tätt snår utanför ett öppet fönster. Där var rätta stället att ligga i bakhåll, tänkte Inge och kröp dit. Det hördes röster inifrån rummet, men han kunde inte urskilja någonting bestämt. Slutligen kom en man, som han aldrig sett förut, och satte sig mitt i det öppna fönstret. Det var omöjligt för Inge att komma därifrån utan att bli upptäckt. Han måste stanna och höra på samtalet, antingen han ville eller inte.

»Puff -- så hett!» sade mannen. »Och när man suttit och rott i regnkappa som jag. -- Här kan väl ingen se mej från vägen?»

Det var tydligen Röda höken, tänkte Svartöga.

Pastorn kom också fram till fönstret, Inge kände igen honom på målföret.

»Och du tror alltså, vi har tjyvligan här, på _vår_ ö?» frågade han.

»Ja, säj själv, vad ska’ man tro? Di stjäl i norr och i söder, utefter kusten eller på öarna, men aldrig på själva Dägerölandet eller i skärgården häromkring, där det annars vore så goda tillfällen. Varför ska’ just Dägerö-borna gå fria!»

»Men det ligger ju närmast till hands för en tjyv att hålla till i sin hemtrakt, där han känner förhållandena --»

»Och där han själv ä’ känd och lätt kan bli misstänkt!» avbröt mannen i fönstret. »Nej, min gubbe lilla! Du måste medge, det ä’ en tankegång i vad jag sagt: di stjäl inte, där di bor, för att inte dra uppmärksamheten dit. Och det ä’ just här di bor, någonstans i er skärgård.»

Efter en stund fortfor han:

»Jag misstänker starkt missionärn. Om han inte ä’ tjyv själv, så ä’ han åtminstone tjyvgömmare.»

»Vilken missionär?» hördes pastorns förvånade utrop.

»Känner du inte bättre till dina egna församlingsbor? Han, som har en kåk på en klippa i söder på Långgarn.»

»Jaså, gamle båtsman Gobort. Varför kallar du honom så?»

»Det gör alla. Han lär vara deras kommissionär, när di ska’ ta brännvin från sta’n, skärgårdsgubbarna. Och det förkortas, ser du, till missionär, det ä’ enklare och lättfattligare. Jo, det ä’ en riktig lönnkrog där ute. Jag har sökt komma på honom, men han ä’ mej för slug. -- Och det har du ingen aning om?»

»Att han tycker om ett glas, har jag hört --»

»Ja, du håller honom om ryggen, som du gör med alla rackare.»

»Jag vill vara rättvis.»

»Och dessutom ä’ han tjyvskytt och tjyvfiskare --»

»Liksom alla här i orten.»

»Men han ä’ värre än andra.»

»Därför att han skjuter bättre och känner djurens vanor bättre. -- Jag ska’ säja dej, hur det ä’. Här ute stjäl man inte ur sump, det ä’ en skam. Men den fisk, som går fri i sjön, den har ingen ägare. På samma sätt med de vilda djuren i skog och mark. Rår någon om dem, säjer di, så kan han hålla dem instängda eller märka dem eller sätta halsband på dem.»

Det blev ett ljudligt skratt i rummet.

»Och sådana åsikter kan du gilla?»

»Det ä’ inte fråga om _mina_ åsikter. Jag ä’ ingen djupsinnig man. Men ska’ jag kunna göra någon nytta här ute, så måste jag sätta mej in i deras sätt att tänka och lära mig tala deras språk. Gunås, det ä’ inte så lätt -- jag har aldrig haft lätt för någonting.»

»Du ä’ en hedersman, käre Gustav. Du tror i din oskuld alla människor om gott och vill göra dem ännu bättre. Jag vet, hurudana di ä’ -- och kniper dem, var jag kan.»

Han tände en cigarr. Röken kom i stora ringar och slog ned i syrenbuskarna.

»Om jag skulle få lov att hosta», tänkte Inge för sig själv, »det bleve allt trevligt.» Han hade för länge sedan ledsnat vid sin spejarfärd.

»Du har vackert här», började åter mannen i fönstret. »Men nu ska’ du höra, hur jag tänkt mig saken. Det blir dans i kväll i Dägeröby. Jag ror dit och gör affärer -- köper tjyvgods, förstår du, och lockar ur folket, vad di vet. Jag ska’ klä ut mej, så du själv inte ska’ känna igen mej. Gamla Brita ä’ den enda, som har en aning om att jag ä’ här, och hon ä’ pålitlig. Kanske kommer missionärn dit, och då --»

I detsamma började ett häftigt gräl ute i förstugan. Inge förstod, att det var någon, som ville in till pastorn.

»Regla dörrn, Gustav!»

Men mor Brita, pastorns hushållerska, hade redan stuckit in huv’et.

»Di ä’ här, Långgarnsbond’ och käringen hans. Di vill nödvändigt träffa kommissarien. Di säjer, att di sett honom ro förbi.»

»Jaså», tänkte Inge, »det ä’ själva länsman, som ä’ här.»

Pastorn och länsmannen sågo på varandra och brusto i skratt.

»Där har du för dina utklädningar. Det ä’ väl så gott, di får komma in, för nu ä’ det inte värt att hålla på hemligheten.»

Det blev ett skrapande av fötter vid dörren och omständliga hälsningar. En gnällig karlröst började:

»Si, vi såg nådig länsman -- hm, kommissarien, när han rodde förbi. Och jag sa’ åt gumman min: Kajsa, sa’ jag, tycker du inte det ä’ länsman, som ror därborta, sa’ jag. Och gumman min höll på och rensa’ en gädda, som dött för oss i sumpen --»

»Vad ä’ du för en evinnerlig pratmakare!» avbröt länsmannen.

»Det ä’ ett stort svin --», föll gumman in.

»Ja, det kan jag väl tro.» Länsman skrattade.

»Di har _stulit_ ett stort svin ifrån oss», rättade gumman.

»Si, vi hade slakt i går», började åter gubben, »och Kajsa sa’ --»

»Tyst du, Per! -- Det ä’ den där ålänska skepparn, som ligger därute. Det såg ut att bli vind på nattsidan, och di räkna’ på att vara borta, när vi kom opp. Per hörde dem men iddes inte gå opp och se efter, vad det var.»

Efter hand kom det fram under ideliga avbrott, att de misstänkte skepparn för att ha stulit svinet och ville, att länsman skulle fara dit och visitera.

»Men hur kunde ni veta, att det var jag, som rodde förbi?»

»Å, det kunde en väl se, det var klart.»

»Kände ni igen mej?»

»Hur skulle en kunna känna igen kommissarien, så som han styrt ut sej, var det likt det!»

»Och båten ä’ ny, så _den_ kunde ni inte ha reda på.»

»Ja, det såg vi, och att det ä’ mjölnarn, som byggt’en.»

»Begriper du det, Gustav? Det tycks vara ogörligt att ta sig fram i hemlighet här ute. Och lika ogörligt att få veta, hur di kommit underfund med att det var jag.»

Men gumman redde saken.

»Det ä’ så, att länsman har sitt eget sätt att ro. Han lyfter ena år’n högre än den andra.»

Inge hade givit sig undan, så snart fönstret blev tomt, och stod nere vid båtsta’n i sällskap med Anders, när de andra närmade sig.

Det blev nu en fråga, hur länsmannen skulle komma över till galeasen. Långgarnsfar ville på inga villkor ro.

»Vi blir olyckliga, om di får veta, att det ä’ vi, som klagat. Di ä’ rama vilddjur. Di kan komma över oss om natten, när vi sover, och när vi vaknar --»

»Så ä’ ni mördade hela bunten», föll länsmannen in. »Men det ska’ jag säja: inte ror jag i sådan hetta, och om ni vill ha tillbaks ert svin --»

»Jag ska’ ro länsman», ropade Anders och förde fram sin lilla båt till bryggan.

»I det där nötskalet! Nej, om jag sätter min fot i den båten --»

»Det ä’ inte farligt alls -- i så lugnt väder.»