Part 12

»Gör dej inte till, gosse lilla. Det måtte väl vara en smal sak att skicka ett brev i dubbelt omslag, om det så vore till Jokohama. Ifall man har någon där, som kan lägga det på posten igen. Fast det går lite långsamt, förstås.»

»Jag säjer, som du brukar om mej: du ä’ rent oförbätterlig. Emellertid har du allt en svår stund att motse, när du träffar kapten Melby.»

»Ingalunda, säger Salomo. Gubben blir så glad över att ha mej här igen. Tror du inte, jag hört, hur han frågat efter mej i Stockholm och skrivit brev på brev för att förmå dem att skicka mej hitut, där jag var alldeles nödvändig. För övrigt har han haft lika roligt åt saken som jag.»

Pastorn hade satt sig upp i droskan, och de åkte fram till prästgården. Kaptenen stod på trappan och hytte åt länsman med sitt spanska rör.

»God dag, farbror! Här ä’ jag nu, ångerfull och botfärdig.»

»Jo vackert ock. Vad har den gunstig junkern haft för sej? Det skulle jag vilja veta.»

»Jag har hållit på med att skriva ihop en sedolärande berättelse, som ska’ heta ’De sju kakorna’ eller ’De sjuka korna’, jag vet inte rätt, vad som ä’ bäst.»

»Ha, ha», skrattade kaptenen. »Jo, den ä’ sej lik! Gud ske lov, jag har dej här igen, min kära gosse. Maja har gått ner mot Olle, som kommer i sundet.»

Länsmannen tog i hast reda på vad som inträffat. Efter någon överläggning bestämdes, att Märta skulle åka hem med skjutsen och se till, att rättarn fick folk med sig och med stora skeppsbåten ofördröjligen gav sig i väg till Örnhuvud, där han skulle möta länsman och de andra, som foro i Olles båt. Maja gick hem för att lugna Ingrid med underrättelsen om de kraftiga åtgärder, som skulle vidtagas.

Det var visserligen ett streck i räkningen för länsman, att de så oförberett måste göra slag i saken. Han hade tänkt lägga försåt för tjuvarna vid deras egentliga stamhåll, som han äntligen fått reda på, men för gossarnas skull var det nödvändigt att skynda.

När de rodde förbi Goborts stuga, höll gubben på med att sätta upp masten i sin skötöka.

»Vart ska’ du hän?» ropade kaptenen.

»Tackar som frågar. Hälsan ä’ efterhängsen.»

»Han hör inte», skrek halta Kalle. »Jag har predikat för honom, att han inte ska’ lägga sin näsa i vad som inte angår honom, men den envetna gubbstuten ska’ prompt ut till Örnhuvud och leta efter gossarna. Och jag, enfaldiga stackare, måste med, för mej kan di huttla med hur som helst.»

De hörde inte mer, för Olle och pastorn sutto vid årorna, och det gick fort undan.

Ett stycke från Frönäs sjöbod togo de i land, och länsman gick upp till gården. Men han kom genast tillbaka.

»Vedbackarn ä’ borta, di vet inte var. Käringen ä’ etterbefängd och fördömer mej till helvetes eld med de värsta förbannelser. Hon tycks kunna gamla testamentet på sina fem fingrar, men det nya frågar hon inte stort efter. -- Kom, Olle, så går vi till sjöboden, och du, Gustav, se till, att ingen slipper undan sjöledes.»

Det var hänglås för boden som vanligt. Länsman tog upp ur sina vida fickor mejsel och hammare. I ett enda tag högg han bort låset och ryckte upp dörren. En man störtade yrvaken upp från en vrå, där han hade legat.

»Nils, ä’ det du?» Olle tog häpen ett steg tillbaka.

Mannen såg forskande på länsmannen och hans galonerade mössa.

»Det var min tanke», började han, »att söka opp länsman, men jag hade ett litet ärende till Jansson, som arrenderar gården här. Jag ville gärna träffa honom först.»

»Båda delarna går för sej -- det ä’ väl inte så noga med ordningen. Jag ä’ just på väg efter Jansson.»

Länsmannen steg in i sjöboden.

»Lämna oss ensamma en stund, Olle.»

Olle gick ut på bryggan och vinkade åt båten, att de skulle komma närmare. Pastorn rodde fram.

»Allt väl, hoppas jag.»

Kaptenen klev upp och gick ett stycke förbi sjöboden -- måste titta på karlen, som länsman knipit.

»Ser ut som en ärkebov», förklarade han.

»Det ä’ bråttom», hörde han länsman säga. »Vi får lov att skynda oss, så att inte Vedbackarn gör barnen något förnär.»

»Får jag inte följa med?» frågade mannen och tog fram en pistol, som han lämnade åt länsmannen. »Skjut mej, om jag gör något försök att komma undan.»

»Jag tror er, men en sådan man som jag får inte lita på någon människa. -- Olle, jag såg, du hade mat med dej. Sätt in lite i boden och en flaska mjölk, om du har. Och här har du din bössa.»

Olle tog emot den.

»Hur har Nils --»

»Det ska’ du få höra sedan. Se här» -- han tog fram några spikar. »Kryp under sjöboden och spika fast den här lösa plankan.»

Han vände sig till främlingen.

»Jag ä’ tvungen att hålla er instängd, men det ska’ inte dröja länge. Vi ä’ snart tillbaka med gossarna.»

Därmed tog han upp ett nytt, starkt lås ur fickan och stängde dörren.

Så snart de lagt ut, omtalade länsmannen, vad han fått höra av främlingen. Han hade sammanträffat med gossarna på Örnhuvud och tagit ifrån dem bössan för att lämna den åt Olle, som han kände. Det kunde synas lite misstänkt men hade sannolikt ingenting att betyda. Han hade utan omsvep erkänt sin skuld och var beredd att lida sitt straff. Vad det var för en skuld, hade länsmannen inte haft tid att ta reda på.

»Jag låtsade, som jag visste det», sade han. »Det ä’ det säkraste sättet att få fram sanningen. Någon gemenhet kan jag inte tro honom om. Annars kunde man gissa på det där besynnerliga överfallet i prästgården förra sommarn. Sitt namn uppgav han -- Nils Ivarsson -- Inges far, förmodar jag.»

Olle nickade.

»Jag kände honom bra», sade han. »Aldrig kunde jag tänka, att det skulle sluta så med honom. Visst var han fasligt vild i ungdomen, och många dårskaper gjorde han, det ä’ visst och sant, men --»

Och så berättade han i sin tur, vad han visste om honom. Hans fader var skeppare, och sonen hade smak för sjölivet. Men så gifte han sig med Ingrid och skulle överta Frönäset. Det var då han kom att vara för mycket tillsammans med Vedbacka Jansson, som var lite släkt med Ingrid. Janne var lustig och glad den tiden, som han nog kunde vara ännu, när han satte till. Men det var en dålig karl. Han spelade pengar från Nils och lockade honom till äventyrligheter. Och en gång, när de hade dans i Uppgården, retade han upp honom mot Edvin Hedfors, bror till lumpsamlarn -- han drunknade en tid därefter. Det var en stor och grov karl som brodern och ett riktigt vilddjur att slåss. Han hade förut friat till Ingrid och kom att säga något elakt om henne. Men Nils gav honom så, att han måste bäras från logen. Samma natt försvann Nils, och ingen mer än Vedbackarn hade nå’nsin fått höra något ifrån honom.

Länsmannen skrev upp eftersom Olle berättade och gjorde ytterligare frågor.

»Jaha, det stämmer», sade han och såg efter i sin anteckningsbok. »Bara jag nu hade Vedbackarn fast.»

»Seglare akterut», varskodde kaptenen.

Det var Goborts båt, som kom. Han hade kryssat sig upp den första biten men hade nu gott sträck och skulle snart hinna upp dem. När de voro långsides, ropade halta Kalle:

»Gubben undrar, om inte länsman och kapten, som inte gör någon nytta, ville sätta sej i hans båt, så blir det lättare att ro för di andra.»

»Hut, Kalle, tror du inte jag kan ro», röt kaptenen och ville ta årorna från pastorn.

Men länsman tyckte, de gärna kunde ta emot anbudet; dess förr skulle de hinna fram.

»Och du, Olle», sade han, »se till, att ni håller rätt efter oss, mitt på det höga berget.»

Gobort satt, förstås, fortfarande till rors, efter det var hans båt, men kaptenen gav honom goda råd, hur han skulle göra.

»Stick på skot lite. -- Ta grundet om babord. -- Där kommer en körare -- håll fullt, var det, ja.» Och så vidare, allt till Kalles stora belåtenhet, för gubben Gobort hörde särskilt illa den dagen och kunde inte uppfatta ett enda ord, som kaptenen sade.

När de närmade sig ön, reste sig länsman i båten.

»Kom ihåg, go’ vänner», sade han, »nu ä’ det jag, som tar befälet. Kalle, skrik åt gubben Gobort, att han styr rätt på tallbusken där borta, som sticker ut rakt ur berget.»

»Där finns ingen möjlighet att komma opp.»

»Gör, som jag säjer.»

Gobort tittade frågande på länsman, som med bestämd min utpekade kursen.

»Han må väl veta, vad han säjer», sade gubben saktmodigt. »Jag tänkte vi skulle runt ön till sandviken på öster sida.»

»Kanhända jag kan visa er en ginväg, som ni inte har reda på.»

Kalle upprepade för Gobort, vad länsman sagt.

»Hå, hå. En lever för att lära», sade gubben och höll upp litet bättre. »Inte trodde jag, det fanns ett hål här i skärgår’n, som jag inte stuckit min näsa i.»

Litet emellanåt såg han dock misstroget på länsman, som om han undrade, om det verkligen var hans mening.

»Låt bara gå. Fall av nu en smula -- så där, ja.»

De voro i lä under berget, och ökan gled sakta fram. Och så skilde sig klippväggarna nertill, och rämnan blev synlig.

»Det må jag säja», sa’ kaptenen, »det ä’ som en riktig rövarkula.»

»Som det också kanske ä’», tillade länsman.

Det visade sig omöjligt för den stora ökan att komma in, utan de måste invänta Olles båt, som närmade sig med stark fart. Kaptenen slängde upp en dragg i den lilla tallbusken, som de styrt efter, och ökan lades tätt under branten.

»Låt seglet stå, så Österman ser, var vi ä’.»

Olles båt kunde ledigt gå in genom öppningen, och de gingo över dit. Någon måste dock stanna kvar i ökan, och kapten tyckte, att det kunde Kalle göra.

»Jag ä’ lika nyfiken, som nå’nsin kapten», sa Kalle och slank behändigt över, med knapp nöd undvikande en spark från gubben Melby.

Och så blev det Goborts lott att sitta och vakta båten, medan de övriga fortsatte inåt.

»Hur har du kunnat få tag på den här ingången, som inte ens Gobort lagt märke till?» frågade pastorn.

»Jag kom från andra hållet. Måste ta av mej kläderna. Fick vada och simma rännan fram. Det brydde sej inte Gobort om. Annars har han reda på hålvägen, tycks det.»

De stakade sig fram, tills de inte kunde komma längre, och lade båten bredvid Vedbackarns, som Olle kände igen.

»Den karln ska’ då ha lås för allting», sade länsman, »men snart sätter jag honom själv inom lås och bom.»

Olle hade passat på och fått litet krut till lodbössan av gubben Gobort och några 13-nummers varghagel, som användes till kulor. Han drog kapten Melby i rocken och räckte honom den laddade bössan.

»Om det skulle behövas -- en kan inte veta.»

»Tack, det var bra. Jag förstår nog bäst, när det ä’ tid att bränna av. Och när du hör mitt skott, Olle, så hugg genast in.»

De togo samma väg, som Anders gått, när han skulle skaffa hjälp åt Vedbackarn. Den var lätt och bekväm, här och där försedd med plankbroar, och bar spår av att vara mycket begagnad.

När de hunnit så långt, att de kunde se den koja, som var tjuvarnas tillhåll, ställde sig kapten Melby i spetsen och gick före med hanen spänd, färdig att ge eld.

»Han må väl inte skjuta utan vidare», viskade pastorn oroligt.

»Låt honom hållas -- det tycks inte vara någon där.»

Gubben kröp ned bakom en sten, varifrån han behärskade platsen framför det lilla huset.

»Gå nu någon fram och öppna dörren, men håll försiktigt åt sidan, så jag kan skjuta in.»

Länsman gjorde så, men när ingenting hördes av, gick han in, följd av de andra. Vedbacka Jansson låg på golvet med en dyna under sig och några kuddar till huvudgärd. En butelj med vatten stod bredvid honom. Han var illa slagen och sargad, men svullnaden från getingstyngen hade lagt sig något. Länsman stötte till honom med foten. Han såg förskräckt upp och försökte resa sig.

»Var har du gossarna?»

»Vilka gossar?»

»Inge och Anders.»

Inte hade han sett till några gossar. Han hade halkat på en klippa och fallit. Och så hade han råkat trampa i ett getingbo.

»Åj, åj, det gör så ont», jämrade han sig. »Jag har visst slagit mej fördärvad.»

»Här ä’ deras matsäckskorg.» Olle tog fram den ur en av lårarna.

Vedbackarn bleknade märkbart.

»Vet inte, hur den kommit dit. Kanske di varit inne, medan jag sov. Åj, åj, vad det gör ont. Di kommer väl tillbaka, om det ä’ deras korg.»

»Dra ut honom på dynan i skuggan under klippan, så ska’ vi undersöka stugan lite närmare.»

Kaptenen hade under tiden gått omkring och synat i alla vrår.

»Det finns inte tecken till någon lönnlucka, och golvplankorna ä’ ordentligt fastspikade överallt.»

»Men di här bockarna», visade länsman, »ä’ onödigt grova och till på köpet förstärkta med bastanta vinkeljärn. Bär du ut den ena, Kalle, så tar jag den andra.»

Han ställde dem utmed ena väggen.

»Och nu ska’ vi se till, hur det kan vara utvändigt. Här sitter det i knuten två väldiga järnöglor. Vad ä’ meningen med dem, tror ni? Olle, du som ä’ lång, känn efter på taket, om det ligger något där.»

Olle sträckte på sig och fick ned en spak, tämligen kort men tjock som bommen på en skuta. Den passade alldeles in i öglorna.

»Det ser ut som ett handtag att lyfta opp huset med», anmärkte pastorn.

»Just det. Du ä’ inte så dum. Men den som ska’ rå med det, måste vara en oerhört stark karl. Jag gissar på den där jätten, jag såg bland besättningen på ålänningen förra sommarn. Det ä’ nog hans göra bland annat. Själv prövade jag på, sist jag var här, men det var som att vilja flytta ett berg.»

Olle gick dit och tog i av alla krafter, så huset skakade och rörde sig en smula.

»Om det vore plats för flera att hugga tag på samma gång. -- Vi får göra en längre bom.»

Kaptenen skulle också sta’.

»Det var mej en förhärdad -- Försök du, pastor.»

Medan pastorn gjorde sig i ordning och lossade något på sina kläder, fick länsman se Vedbackarn, som kommit på benen och vacklade fram med ett uttryck av högsta spänning i sitt vanställda ansikte. Plötsligt skrek han till och föll handlöst till marken. Pastorn hade lyft huset.

»Olle, Kalle -- fort under med bockarna!»

Pastorn skyndade till Vedbackarn, som var avsvimmad.

»Låt kräket ligga», tyckte länsman. »Det här var för mycket för honom.»

Under huset, vars ena sida på detta sätt lyfts i höjden, så att det lutade på sned, syntes en smal nedgång till ett slags underjordiskt förrådsrum. Länsman tände sin blindlykta och kröp ned. Det var överfullt med kistor och lårar, som hopat sig under det sista året, då smugglarnas och tjuvarnas rörelse legat nere på grund av de ivriga efterspaningarna. Men gossarna, som han väntat finna där, sågos ingenstädes till.

»Har ålänningen farit förbi nyligen?» frågade han, när han kom upp.

»Det kom signal i morse», kunde kaptenen upplysa, »att det troligen var han, som seglat norrut i natt den yttre leden.»

Länsmannen såg allvarlig ut.

»Vi har inte tid att se nogare efter därnere. När rättarn kommer, kan han ledigt bärga alltsammans, vad jag kunde se. Di får bära ned hela lagret till Vedbackarns båt och med den sedan forsla över lårarna så småningom till storbåten. För den går naturligtvis inte heller in genom rämnan. Vedbackarn får vi ta med i Goborts öka.»

Pastorn och Olle stodo avsides och talade tyst med varandra.

»Vad ä’ det ni tisslar om?» frågade kaptenen.

»Jo, det ä’ så, att Olle och jag tänker stanna kvar. Vi far inte härifrån, förrän vi sökt igenom hela ön.»

»Gör det», sade länsman. »Det ä’ rätt. Men gossarna ä’ inte här, ska’ ni finna. Di ä’ sannolikt ombord på ålänningen, såvida --»

Han tystnade.

»Såvida di ännu ä’ i livet», tillade han.

17. Ombord på ålänningen.

Inge och Anders hade skött om Vedbackarn, så gott de kunnat, och flitigt bytt om med de våta omslagen. Sedan de hämtat matsäcken, skyndade de sig att ge honom vatten att dricka, men något annat kunde han inte få i sig. Under natten turade de om att vaka, och på morgonen var han så pass bättre, att han kunde hasa sig ut ur busken och med gossarnas hjälp komma in i kojan.

»Snälla barn», viskade han fram. »Pyssla om stackars Jansson. Anfäkta di getingarna. Jansson ingen elak karl -- menar ingenting ont, det ä’ bara hans sätt.»

Emellanåt kom yrseln över honom. Han slog rasande omkring sig under de gräsligaste eder och skrämde gossarna, så att de inte vågade vara inne, förrän han lugnat sig. Men mestadels sov han, och det var nog det bästa för honom.

En gång, när han var vid sans, frågade Inge honom efter båtnyckeln. En av dem skulle ro till Dägerö, sade han, och komma igen med hjälp. Men det ville Vedbackarn inte höra talas om. Nyckeln hade han gömt, han kunde inte beskriva var. Snart kunde han nog hanka sig fram till båten, och då skulle de fara hem alla tre.

På kvällen den andra dagen hörde de en båt lägga till inne i sandviken. Gossarna sprungo ut, i hopp att det var någon, som sökte efter dem. Men det var inte så väl. Två främmande män hade stigit i land. Den ene lutade sig ned och betraktade noga de talrika spåren av fötter, som syntes i sanden efter gossarna. Den andre, en ung jätte med vilt utseende, stod bredvid och gapade halvfånigt.

Anders drog ned Inge bakom en knippa strandråg, som växte utmed klippan.

»Den där, som böjer sej ner, ä’ den svartmuskige, som jag såg ombord på ålandsskutan. Det blir nog bäst, vi kilar undan.»

De båda männen stodo alltjämt obeslutsamma kvar, som om de fruktade något försåt. Efter en stund tog den svartmuskige fram en pipa och visslade till på ett egendomligt sätt.

Genast började Vedbackarn jämra sig därinne.

»Hjälp, Anders -- Inge, hjälp, jag dör», ropade han.

Gossarna måste se, vad som var åt honom. Han hade krupit fram till dörren, och när de tittade in, högg han tag i dem och gav sig till att skrika, så mycket han orkade. De kämpade mot och sökte komma loss, men han hakade sig fast som en kardborre och drog ned dem på golvet. Det var nära, att Anders gjort sig fri. Han sparkade förtvivlat omkring sig och måtte ha råkat ett ömtåligt ställe, så Vedbackarn släppte taget. Men en hård näve tog honom över nacken och slungade honom våldsamt in i rummet. Dörren stängdes, och nyckeln togs ur.

»Ä’ du galen, Janne, som tar barnungar med dej hit?» Den svartmuskige var alls inte belåten.

»Det ä’ inte mitt fel. Di kanalje tjyvpojkarna har legat efter mej i ett års tid. Jag har aldrig fått någon ro för dem.»

Vedbackarn kravlade sig tillbaka till bädden.

»Och så di tygat till mej», fortsatte han. »Åj, åj, hjälp mej, Pekkonen. Di var här före mej -- stod och kika’ genom fönstret. Men di ska’ få betalt, di satans -- åj, åj.»

Mannen, som kallades Pekkonen, hjälpte honom en smula till rätta, och de talade tyst med varandra en stund. Gossarna hade krupit tillsamman i en vrå och stirrade på dem med förskrämda blickar.

»Ja, det blir nog bäst», hörde de honom säga med höjd röst. »Vad glor ni efter, rackarungar? Ni har ställt till vackert för er.»

Han gick till dörren och öppnade den.

»Heikki! Ohoj!»

Den unge jätten kom vankande fram. Några ord yttrades på ett underligt tungomål, och med ett skratt, som lät som ett grymtande, grep den väldige Heikki gossarna som ett par bylten, en med vardera handen.

»Försök inte slingra er undan, för då krossar han er som flugor», sade Pekkonen och gick före till båten. »Han ä’ mindre vetande och gör allt vad jag säjer. Det ä’ inte lönt att tala med honom, han förstår inte ett svenskt ord.»

Gossarna slängdes vårdslöst ned på en toft, och de båda finnarna satte sig vid årorna och rodde ut ur den lilla viken.

Galeasen låg på betydligt avstånd därifrån, i lä under en holme. De ankrade aldrig i omedelbar närhet av sandviken för att inte möjligen väcka misstankar utan rodde hellre ett längre stycke.

Pekkonen steg ensam ombord och försvann. Ett par besättningskarlar tittade nyfiket över relingen. De tycktes vara unga, men ett tidigt fördärv hade redan satt prägel på dem. De ropade något på finska till Heikki, som svarade med ett djuriskt grin.

Inge och Anders hade varken skrikit eller jämrat sig vid den omilda behandling de undergått. De voro rent förlamade av skräck och kunde inte få fram ett ljud. Något så lömskt och elakt som uttrycket i Pekkonens ansikte, något så rått som Heikkis vanvettiga flinande hade de aldrig sett eller kunnat tänka sig. Och de unga sällarna, som hånfullt betraktade dem! De visste nog, vad som väntade dem -- något gruvligt helt säkert.

Där kom Pekkonen tillbaka med skepparen, som tycktes harmsen och ovillig. De langades upp som annat gods och knuffades in i ett trångt kyffe, varefter dörren slogs i lås. Nu var det förbi med dem. De kastade sig ned på golvet och föllo i hejdlös gråt.

När de äntligen lugnat sig, märkte de, att det var natt. De hörde packor och lårar släpas över däck och stuvas ned i båten, som flera gånger rodde bort och kom tillbaka. Slutligen somnade de från sina ängslande tankar och vaknade inte förr, än fartyget var under segel.

»Nu far di bort med oss till ryssarnas land», viskade Anders. »Och vi kommer aldrig igen.»

Inge var tyst en lång stund och sväljde gråten. Så fick han fram några ord.

»I natt får mor ingen sömn», sade han. »Och inte moster Maja heller.»

»Och så blir det nog många nätter», tillade Anders.

Åter måtte de ha slumrat in. Denna gång väcktes de av ett par kraftiga sparkar, och en av besättningskarlarna skrek åt dem:

»Opp med er, lymlar, och gör nytta.»

Det var full dager, och de voro ute på ett vatten, som de inte kände till.

Efter ytterligare några sparkar sattes de att skrubba däcket och uträtta sysslor, som påtagligen voro onödiga -- det var endast för att de skulle ha det svårt, förstodo de.

Mot middagstiden kom skepparen upp.

»Det kan vara nog nu», mumlade han. »Har ni fått någon mat?»

Nej, det hade de inte.

»Kom då med mej.»

Och så tog han dem ned i skansen, där de fingo äta sig ordentligt mätta.

* * * * *

Det var en prövande tid, som nu följde för de stackars gossarna. Så ofta tillfälle gavs, undfägnades de med slag och slängar. Ingen tillsägelse gavs utan mustiga tillmälen och hemska svordomar, fastän de sökte göra sitt bästa. Den ende, som på sitt buttra sätt visade dem någon välvilja, var skepparn själv. Men han var begiven på att dricka och låg en stor del av dagen och sov i kajutan.

De foro norrut längs kusten utan att hålla sig till någon egentlig farled, tycktes det, och när de lågo stilla, var det alltid avsides från människoboningar. Så ofta de mötte något fartyg eller måste förbi bebyggda orter, drevos gossarna under däck med den förskräcklige Heikki som vaktare.

»Kom ihåg, han har inte begrepp om vad han gör», sade Pekkonen. »Om ni öppnar mun och ger hals, vrider han nacken av er.»

Ibland kommo främmande karlar ombord, och då fingo gossarna likaledes krypa ned i sitt kyffe. Det var tydligt, att tjuvarna hade förbindelse överallt i skärgården, fast inte alla ombud ansågos så pålitliga som Vedbacka Jansson.

En gång jagades de av ett kronofartyg. Men galeasen var en snabbseglare, och skepparn förstod sitt yrke i grund, så de kommo lätt nog undan.

Det visade sig sedan, att det varit länsman Videstam, som med den ännu i skärgården förekommande optiska telegrafen skickat bud, att de skulle anhållas. Men enda följden var, att de blevo mera försiktiga. Pekkonen beslöt rentav att vända och ge sig söder ut för att ordentligt leda sina förföljare vilse. Därtill skulle de taga den yttre vägen och sträcka så långt som möjligt utåt havsbandet för att undvika obehagliga möten. Helt och hållet övergiva de skyddande skären vågade han inte.

Gossarna började fatta en smula hopp, när de närmade sig kända trakter. Men snart föll deras mod. Med den kurs, de styrde, var det föga troligt, att någon skulle lägga märke till dem.

Tidigt en morgon fingo de Dägerön i sikte. De kunde urskilja den vita herrgårdsbyggnaden mellan lövträden och kapten Melbys signalstång och klipperjakten, som låg förankrad långt ute i viken med gigat storsegel och förseglen löst beslagna vid stagen.

»Kapten har varit ute och letat efter oss», sade Inge.

»Eller också tänker han sej ut», föreslog Anders. »Om han nu hade kikare till hands -- men han sover väl vid det här laget.»

Gossarna hade ovanligt nog haft en stunds vila och sutto nedhukade vid relingen med ögonen oavvänt fästade på de välbekanta stränderna. Pekkonen märkte det men lät dem hållas.

»Ja, titta ni», hånade han. »Nu ser ni Dägerön för sista gången.»

»Jag tror vi springer i sjön och simmar i land», viskade Anders. »Di kan inte simma.»