Part 11

»Ska’ inte Inge ha rätt att gå på sin egen mark?» frågade Anders en gång, när de voro där i sällskap.

»Det ä’ inte hans mark, säjer jag.»

»Men det ska’ bli hans», vidhöll Anders.

Vedbackarn blev alldeles ettersprängd av ilska.

»Det ska’ aldrig bli hans», väste han fram. »Jag kan ta gården, vad dag jag vill, för allt jag lagt ner på den och för allt vad fadern ä’ skyldig.»

»Det var förfärligt, vad han såg ut», sa’ Anders, när de kommo för sig själva. »Han ä’ i stånd att ta livet av oss, tror jag, om han kommer åt.»

»Säj ingenting åt mor om det här», varnade Inge.

Gossarna voro vana att tala om allting hemma. Men sina planer på tjuvarna höllo de strängt hemliga; annars, visste de, skulle folk skratta åt dem.

De hade fått för sig, att de skulle göra någon upptäckt, bara de kunde komma ut till Örnhuvud. Anders’ jolle var, förstås, för liten för sådant vatten, men så snart Olle fått sin nya stävökstock färdig, skulle de få låna den för en riktig långfärd, hade han sagt. Den var byggd för att kunna vaka i sjö och lovade att bli mycket lättrodd. Och då skulle de fara ditut, det var en given sak. Ibland hade de tyckt sig se båtar åt det hållet, och den hemlighetsfulle främlingen i Sunnansund hade säkerligen varit där mer än en gång. Men ännu så länge fingo de nöja sig med sina alltjämt fruktlösa efterforskningar i hemtrakterna.

Moderns närvaro upptog även Inges tid. Det var verkligen så, som länsman Videstam antytt i sitt brev. Ingrid hade låtit övertala sig att flytta ut -- för en månad åtminstone -- till Nedergården, där Olle under vintern rustat upp lilla kammaren för hennes räkning. Det var också hög tid. Hon var sjuk till både kropp och själ, när hon kom. Hennes ständiga sorgsenhet hade tärt på hennes krafter, men den jämna omvårdnad, som utan allt bråk och fjäsk ägnades henne, gjorde, att hon hastigt tillfrisknade. Inge hade aldrig sett henne glad förr. Nu var det endast sällan, som hon kunde visa sig nedslagen. Men det var dock något dämpat över hennes glättighet liksom förut över hennes sorg.

Kapten Melby, som var nyfiken som en tordmule -- det var halta Kalles ord -- tog snart reda på hennes omständigheter. Han fick höra av Maja, att hon gärna ville ha arbete med sömnad. Visserligen hade hon med sig från Stockholm åtskilligt, som skulle göras färdigt, men det förslog inte långt.

»Det var bra», sade kaptenen, som var välvilligt stämd för tillfället. »Då kan hon hjälpa mej, så slipper jag resa till sta’n igen.»

Och så gjorde han genast så stora beställningar, att det var nödvändigt för Ingrid att ta hjälp av Ekskärs Elin, som också behövde få förtjänst.

Annars var kaptenen mestadels vid ohjälpligt lynne, och Märta påstod, att det berodde på Isabels frånvaro, som kom att räcka längre, än meningen var från början.

»Prat, flicka! Det har sina randiga skäl», förklarade kaptenen. »Folk börjar bli så förhärdat hyggliga härute. Halta Kalle sa’ nej till en sup, som jag bjöd honom på till kaffet, och gubben Gobort går i körkan var eviga söndag. Det blir till sist ingenting att göra på ön för en verksam man.»

15. På Örnhuvud.

Äntligen skulle det bli allvar av med gossarnas färd till Örnhuvud. Maja rustade till mat för ett par dagar, som de beräknat att de skulle vara borta, och stuvade ner under skott några helbuteljer med dricksvatten, för det var osäkert, om de kunde hitta någon källa på ön. Inge hade bett att få låna Olles lodbössa. De fingo visserligen inte med sig varken krut eller kulor, men det såg så karlaktigt ut att ha skjutgevär i båten.

De gåvo sig i väg en kväll, så snart det blev lugnt, och rodde hela natten. Först i dagningen kommo de fram till närmaste udden på Örnhuvud och voro då så trötta, att de somnade i båten utan att ge sig tid att ordentligt göra fast.

När de vaknade, märkte de, att de voro i drift.

»Det gör ingenting», tyckte Anders. »Vi låter båten gå, vart den vill.»

De lågo orörliga kvar, som de somnat in, och drevo med det svaga vinddraget. Än törnade de mot en häll och svängde runt, än satte de sig fast på en stengrynna men kommo loss igen. Slutligen kilade båten in sig mellan två klippor och stod stilla.

»Jag ä’ så sömnig, så jag orkar inte titta opp», förklarade Inge.

Men hastigt blevo de klarvakna. Var det inte årtag, som hördes?

Anders kikade över båtkanten men kunde ingenting se för klipporna, som skymde.

»Det ä’ bäst vi håller oss tysta, så kanske di far förbi.»

Båten kom allt närmare. Skulle de undgå att bli upptäckta? Det berodde på vad väg den tog. Ibland upphörde årtagen men togo strax åter vid. Småningom hördes de svagare, och Anders, som var barfota, klev ut i vattnet och försökte speja mellan klipporna.

»Det ä’ bara _en_ karl, och han ror längs utmed det höga berget. Han har inte sett oss.»

Inge tog av sig på fötterna och gav sig också ur båten.

»Inte ä’ det han i Sunnansund, det ser man genast. Han har en fin båt.»

Mannen, som rodde, såg sig ofta kring, som om han inte var fullt säker på vägen, och ställde sig till sist rak lång i båten.

Inge hajade till.

»Det ä’ han. Jag känner igen honom, när han står. Det ä’ samma karl, jag sprang efter ända till Frönäs sjöbod.»

»Men inte ä’ det den svarte, som jag såg på Ålandsskutan -- tycker jag -- fast han ä’ mycket lik honom -- jag vet inte, vad jag ska’ tro.» Anders var tydligen villrådig.

Mannen hade emellertid satt sig ned och rodde nu rakt på berget, där han försvann i hast, utan att de kunde begripa, vart han tog vägen.

»Det ä’ trolleri», menade Anders.

»Jag sätter inte på mej skorna», sa’ Inge, »ifall vi får lov att gå i vatten igen.»

»Du tänker väl inte ro efter honom?»

»Jo, det ä’ vad jag tänker.» Inge såg upprörd ut. »Jag måste åtminstone tala med honom och säja honom --»

Han tystnade. Vad skulle han egentligen säga?

»Vi får ändå ro dit», fortsatte han, »och se vad det kan vara. Och om det blir något farligt, ska’ väl vi komma fortare med två par åror och den här lätta båten, helst undan för vind.»

Berget gick brant upp ur sjön en lång sträcka, och det fanns intet spår till utsprång eller fördjupning i klippväggen, där en båt kunnat lägga till. Men de hade lagt noga märke till stället, där den okände sist visat sig, och när de hunno dit, påträffade de efter åtskilligt sökande en rämna, så smal, att den endast gav plats för mindre båtar att löpa in. Det höga berget var liksom kluvet ända till grunden, och den uppkomna öppningen, som gick i sned riktning, var fullständigt dold genom att den ena klippväggen sköt ett stycke fram om den andra.

»Ska’ vi?» frågade Anders tveksamt.

Men Inge var redan i färd med att staka sig in. Vattnet var i början mycket uppgrundat, så att de lätt nådde botten med årorna. Längre inåt berget blev det djupare, och de fingo driva fram båten genom att ta törn mot klippväggen än på den ena sidan, än på den andra. Rämnan trängde ihop sig upptill, och det var rätt skumt, innan de vant sig vid mörkret.

Småningom blev vattnet åter grundare, på samma gång som klyftan betydligt vidgade sig. En liten strandremsa av rullsten och knapergrus gjorde det möjligt att fortsätta till fots. Gossarna drogo upp båten och smögo sig försiktigt vidare. Emellanåt stängde en klipphäll vägen, och de måste vada ut i vattnet upp till knäna. Inge hade att släpa på sin bössa, som nödvändigt skulle med, och det vållade åtskilligt besvär. Det dröjde därför en god stund, innan de fingo sikte på den, som de sökte.

Främlingen hade lagt sin båt invid en flat berghäll och satt själv ett stycke därifrån med en silverbeslagen sjöskumspipa i munnen. Det var en mörklagd man med ett djärvt utseende, synbarligen mycket stark.

»Den där blir inte god att fjälla», viskade Anders.

Inge kröp närmare för att kunna se bättre.

»Han ä’ inte klädd som sjöman den här gången, men jag känner ändå igen honom. Han har inte märkt oss.»

Nej, han hade inte märkt dem. Han tycktes försjunken i tankar och tände gång på gång pipan, som han strax åter lät slockna.

Plötsligt fick han höra en barnslig stämma, som sade:

»Sitt still, annars skjuter jag.»

Han ryckte till och for med handen åt bröstfickan. Men när han fick se Inge, som lagt an med lodbössan, skrattade han till och gick fram till gossen.

»Min lille vän», sade han och tog ifrån honom vapnet. »När du tänker skjuta ihjäl folk, ska’ du inte glömma att spänna hanen.»

»Jag har inte tänkt skjuta någon. Bössan ä’ oladdad.»

Främlingen såg uppmärksamt på honom.

»Vad heter du?»

Inge fick lov att svara.

Det blev en lång tystnad. Inge kände på sig, att han burit sig dumt åt.

»Och du ville skrämma mej? Varför det?» frågade mannen.

Inge hade gråten i halsen. Med möda kunde han få fram, att han lovat sin mor att leta rätt på den karl, som hon sett genom fönstret under ovädersdagen sommaren förut -- hjälpa länsman få tag på honom, rättade han, för länsman sökte också efter honom.

»Din mor vill alltså ha mej i länsmans händer? Var det så?»

»Jag tror det.»

»Bad hon dej om’et?»

»Nej, men Maja sa’ det. Mor ber aldrig om något. Hon ä’ så tyst och stilla.»

Och hur det kom sig, kunde han inte förklara, men han började tala om sin mor med den främmande, som då och då föll in med något ord. Han berättade, hur hon måste arbeta och sträva, hur svårt hon haft, då de icke kunnat få något av arrendet för Frönäsgården. Allt skulle skickas till fadern i Amerika, hade Maja sagt. För nu visste han, att fadern var i livet.

Främlingen hade fredligt satt sig ned bredvid gossarna, medan Inge redogjorde för deras förhållanden. Hastigt sprang han upp, och det lät som en svordom på något utländskt mål. Inge undrade, vad han sagt, som kunde reta honom, men mannen var strax lugn igen.

»Jag skulle möta en person här», sade han. »Det tycks som han tagit miste på dag. Nu har jag ännu mera skäl att söka upp honom.»

Han teg en stund.

»Hälsa din mor, att jag just satt själv och funderade på att gå till länsman, när du kom. Det var mest för hennes skull som jag inte gjort det förut.»

Inge såg på honom med förvåning. Det hade han inte trott honom om.

»Vill du ta mej i hand, Inge? -- Lova mej att alltid vara snäll och öm mot mor. -- Och jag lovar dej, att länsman inte ska’ behöva vänta länge på mej. Så nu har du uppfyllt ditt löfte. Men jag måste först träffa den hedersmannen, som skulle vara här som i dag. Jag tror inte, han blir så synnerligen glad, när vi råkas.»

Han såg på sin klocka och gick ned i båten.

»Bössan», skrek Inge. »Det ä’ Olles bössa.»

»Jag förstår. Han ska’ få henne ordentligt. Det ä’ bättre, jag har hand om henne.»

Därmed gled han bort och var snart försvunnen i dunklet.

»Han brydde sej inte om mej ett dugg», tyckte Anders. »Han bara talade med dej.»

»Men han lofte så säkert att gå till länsman», jublade Inge.

»Om han håller’t också», kom det misstroget från Anders.

Gossarnas första göra, sedan de blivit ensamma, var att flytta båten till den plats, där främlingen haft sin liggande. De hade mera utrymme där, och det var lättare att få fäste för fånglinan, ifall vattnet hastigt skulle stiga.

Sedan de därpå ätit ett välbehövligt mål, blev det fråga om, vad de skulle ta sig till. En ovanlig tur hade de haft, det var då visst, som så snart fått sitt egentliga ärende uträttat. De hade ju också så gott som sovit sig till sin framgång. Men ännu hade de god tid på sig. Det kunde vara lustigt att se sig omkring på ön, efter de en gång voro där. Så kunde de kanske också få tag på den besynnerliga ap’tekarn och se, vad han hade för sig därute. Det var nog honom främlingen stämt möte med, och som han kallade för hedersman. Jo, det var en vacker hedersman, men inte var han farlig att råka ut för, tyckte de.

Sagt och gjort. De stuvade undan sin matsäck på ett torrt ställe och började sin vandring, för båtledes var det ingen utsikt att komma längre. Klippväggarna skilde sig allt mera från varandra, och den väldiga rämnan övergick till en öppen djup och trång hålväg, vars botten var betäckt med söndersplittrade stenblock och överväxt med träd och buskar. Här och där fanns det ännu smärre gölar med vatten, som kommit dit vid stark uppsjö eller samlat sig under regntider. Det var ytterst svårt att ta sig fram, men någon mera bekväm väg syntes inte till, och att komma uppför de lodräta bergväggarna var en omöjlighet. Flera gånger måste de sätta sig ned och vila och voro färdiga att vända om. Men så skulle de försöka en bit till. Närmare och närmare hördes dånet av dyningen från öns yttersida. Det måste väl någon gång ta slut, tröstade de sig, och någon svårighet skall man väl ha. Men tydligt var, att rämnan gick tvärs över hela Örnhuvud.

Äntligen voro de framme. Hålvägen stupade ned i en smal vik, och därbortom sågo de en skymt av havet. En solbelyst sandstrand, jämn som ett golv, sluttade sakta ned mot vattnet.

Utan att länge betänka sig, slängde gossarna av sig kläderna och kastade sig i. På ena sidan av viken låg en rätt hög, långsträckt klippa tätt utmed bergväggen. De summo dit för att soltorka. Det var inte lätt att komma upp, men det gick, och de hade en härlig plats att ligga på med vid utsikt över det öppna havet.

»Därborta seglar bestämt ålänningen», sa’ Anders, »ett par mil till sjöss, kan jag tycka. Men det ä’ ingen vind just, så nog dröjer det, innan han krånglar sej in.»

När de skulle därifrån, kom Inge att titta ned bakom klippan.

»Nej, vad ä’ det?»

Anders lade sig framstupa och såg efter.

»Ett litet hus! Ser ut som en däckshytt. Men hur har det kommit dit? Inte kan det ha spolats rätt över klippan av sjöarna.»

De sprungo ned efter sina kläder och skyndade tillbaka för att närmare undersöka, vad det kunde vara.

»Vi har då riktigt tur i dag, eller hur, Anders?»

»Säj ingenting, förrän vi ä’ väl hemma igen.»

Längst inne på den trånga platsen bakom klippan låg en liten underlig koja med platt tak och små fönster. Den var närmast lik en kajuta på en mindre båt och hade förmodligen tillhört en sådan. Dörren var endast tillskjuten, och nyckeln satt i. Men gossarna ville inte gå in utan nöjde sig med att kika genom fönstergluggarna.

Ingen människa fanns därinne. Bohaget var det torftigaste. En gammal dörr, som vilade på ett par otympliga bockar, tjänade som bord och några tomlårar som stolar. I en vrå låg en dyna med kuddar, och en trasig skinnfäll var upphängd framför ett av fönsterna. Golvet var nytt, märkte de, och väggarna hade flerstädes blivit lagade. Det var tydligt, att kojan begagnades.

»Jag tror, vi går härifrån», sade Inge. »Tjyvarna kan komma när som helst.»

Men det var för sent.

När de vände sig om, fingo de se Vedbacka Jansson svettig och upphetsad smyga sig fram utmed berget. Det blev en kapplöpning om vem som först skulle hinna fram till öppningen mellan klippan och bergväggen, men han var dem för kvick.

»Sakramentskade ormyngel, vad går ni här och lurar efter? Får man aldrig vara i fred för era fördömda rävögon? Jag ska’ ge er för att snoka, jag. He, he -- var inte rädda för mej, snälla gossar. Det ä’ bara mitt sätt -- menar ingenting ont -- he, he. Ni har fått rätt på farbror Janssons lilla lusthus, ser jag -- blåst i sjön från något fartyg. Stig in, mina små grisar, ska’ vi språkas vid.»

»Han tänker stänga in oss», viskade Anders. »Gå inte.»

Gossarna drogo sig undan än åt ena sidan, än åt den andra, och han följde alltjämt efter. Det var klart, att han till sist skulle få dem fast. Inge gjorde ett försök att komma upp på klippan, där de nyss legat, för att i nödfall ge sig i sjön. Men det var för brant. Han halkade och föll tillbaka.

»Sakta, varligt, mina kultingar! Vad tjänar det till att bråka?»

Och han bredde ut sina oformligt långa armar och kom allt närmare med det vederstyggliga ansiktet skinande av lömsk vänlighet.

Då fick Anders se, att de möjligen kunde komma undan utefter en springa i berget. Den sträckte sig visserligen inte så långt, men där den slutade, låg en tall kullvräkt av stormen och bildade som en spång över till en klippa av betydligt omfång. Vore de en gång där, skulle de nog finna någon utväg.

»Här ska’ vi opp», ropade han till Inge, som inte var sen att följa.

Till deras förvåning kom Vedbackarn genast efter, pustande och svärjande över den besvärliga vägen. När de kommit över till klippan, hörde de ett belåtet »he, he», och han stannade för att hämta andan. I detsamma förstodo de, att de gått ordentligt i fällan. Det fanns ingen undflykt. Klippan var på alla sidor stupande brant och så hög, att de måste slå sig fördärvade, om de försökte hoppa ned. Enda möjligheten att komma därifrån var att gå tillbaka över tallstammen, och där stod redan Vedbackarn och prövade med foten, om den höll. Skulle han våga sig ut? Ja, bevars. Spången var säker -- nu var han ute -- han var halvvägs -- han var så gott som över.

Gossarna hade ställt sig längst bort på klippan och höllo varandra hårt i hand. De visste av Vedbackarns min, att han skulle störta ned dem ifrån klippan för att lättast bli av med dem -- det var inte annat att vänta.

Men vad kunde det där vara? Inge såg någonting konstigt, som hängde ned under tallstammen. Sannerligen var det inte en getingbila, så stor som ett människohuvud. Inge brukade jämt ha några valda stenar i fickan för att ha dem till hands, ifall han behövde visa sin skicklighet.

»Släpp mej, Anders!»

Och utan att tänka på, vad följden kunde bli, lät han en sten susa åstad. Ännu en -- och åter en. Allesamman träffade. En getingsvärm stod ut som en kvast ur det söndertrasade boet och slog ned på den arme Vedbackarn. Han fäktade en stund förtvivlat med armarna i luften. Så vacklade han till och for med ett hemskt vrål ned från den farliga spången. Ett jämmerligt stönande hördes några ögonblick, och sedan var det tyst.

»Han har slagit ihjäl sej», ropade Inge förskräckt. »Vad ska’ vi göra?»

De kunde på en lång stund ingenting företaga för de uppretade getingarnas skull. Inge kände förebråelser över att han varit vållande till olyckan. Men Anders tyckte, att Vedbackarn inte förtjänt bättre.

»Skulle du hellre vilja, att vi låge därnere?» frågade han. »Och där vore vi nu vid det här laget, om du inte måttat rätt.»

Så fort de tyckte, getingarna lugnat sig något, gingo de försiktigt tillbaka över spången och skyndade sig ned för att se efter, hur det var med Vedbackarn. Han var utan sans, men ett sakta kvidande visade, att han ännu var vid liv. Ett yvigt ensnår hade mildrat fallets häftighet och befriat honom från de förföljande getingarna, men på samma gång hade han blivit illa tilltygad av riset i ansiktet.

De hade inte krafter att få honom ut ur snåret men skuro undan med sina knivar, så gott de kunde, så han kom att ligga bättre. Det var hiskligt, så han såg ut. Inte kunde de lämna honom ensam i det tillståndet. Det var nödvändigt, att en av dem blev kvar för att se om honom, medan den andre for efter hjälp. De drogo stack om vem det skulle bli. Den som fick det kortaste strået, skulle stanna, och det blev Inge, som rättvist var, tyckte han själv.

»Jag går samma väg, som Vedbackarn kom», ropade Anders och gav sig genast åstad. »Den ser ut att vara riktigt bra. I morgon ä’ jag nog tillbaka här igen.»

Inge skulle nu vara ensam med den nästan halvdöde mannen under minst ett dygn. Så länge det var dager, gick det väl an, men han tänkte på natten -- hur skulle det då gå? Och vad skulle han hitta på för att lindra hans plågor? Han gick till kojan efter en kudde, som han med möda lyckades få in under huvudet på honom. Om han på något sätt kunde få vatten att badda på det av getingstyng och skråmor uppsvällda ansiktet! Han skar ett stort stycke av sin skjorta -- det var ingen ann’ råd -- och blötte på titt och ofta. Hade han bara haft matsäckskorgen där, så kunde han fylla en butelj med vatten och behövde inte gå till viken för var gång han skulle byta om. Allt emellanåt jämrade sig den eländige och mumlade fram svordomar och förbannelser, så det var ohyggligt att höra. Tänk om han skulle dö, innan Anders hann tillbaka med hjälp ...

Men vad i all världen! -- där kom ju Anders springande, som om det gällde livet.

»Inge, Inge -- vår båt ä’ borta -- och Vedbackarns ligger där i stället -- fastläst med kedja om en stor sten -- så en kan inte få den loss.»

16. Länsman griper in.

Tidigt en morgon kom gubben Melby åkande till prästgården med sin dotter Märta för att tala om, att Isabel väntades hem om en vecka. Märta hade fått brev kvällen förut, och kapten Melby måste så fort som möjligt meddela den stora nyheten.

»Nu ä’ hon säkert här med nästa ångbåtslägenhet, för fadern ska’ äntligen resa. Han har dröjt sig kvar, skriver hon, dag efter dag, fast hans affärer längesedan ä’ ordnade.»

Och så började han orda om den själviske fadern, som hade så svårt att skilja sig från sitt barn, när han dock borde begripa, att hon behövdes bra mycket bättre på Dägervik.

Hastigt öppnades dörren, och Nedergårds Maja kom in med andan i halsen.

»Gossarna har drunknat -- Inge och Anders. Gobort har fått tag på deras båt, som låg och högg på ett grund utanför Kuggholmen. Och årorna var borta, sa’ han.»

Nu först kom hon sig för med att hälsa.

»Olle kommer snart efter med båt», fortsatte hon. »Det ä’ ett elände med modern. Hon blir från förståndet, om någonting hänt pojken.»

Och Maja tog till att gråta.

»Se så, det ä’ väl inte så farligt», tröstade kaptenen. »Di slarvstakarna har varit oppe på en holme och låtit båten gå ifrån sej. Och årorna -- ja, vi ska’ ut och leta, alle man.»

I detsamma for ett hopvikt papper in genom det halvöppna fönstret. Kaptenen sprang fram för att se efter, vem som kastat in det, men ingen syntes till.

»Vad ä’ det för konster! Flyger det brev i luften?»

Pastorn öppnade skrivelsen, som endast innehöll följande ord:

_Sök i höga berget på Örnhuvud._

»Det ä’ halta Kalles kråkfötter, tycker jag», sade kaptenen. »Jag har en gång fått en nidvisa på det där sättet.»

Pastorn påminde sig, att länsman Videstam en gång pekat ut den stora ön på kartan såsom ett lämpligt tillhåll för tjuvarna.

»Hade vi bara Sten här! Aldrig har han behövts bättre.»

Märta gick fram till fadern och viskade:

»Ska’ jag trolla hit honom?»

»Om du det kan, så förlåter jag honom alla hans illfundigheter.»

Hon tog papperet och skrev dit ytterligare några ord.

»Blomqvist», ropade hon åt kusken. »Kör genast till Sunnansund och lämna det här åt den främmande herrn. Han ä’ hemma, såg jag, när vi for förbi. Vänta på honom, för han ska’ med tillbaka.»

»Ä’ _det_ länsman?» utropade pastorn och kaptenen på samma gång.

Märta nickade.

»Vi ha mötts ibland på vägarna. -- Han lyckades narra mej som alla andra, när han kom med polacken, men inte hade det gått i längden.»

»En sådan --», började kaptenen -- »förhärdad», fyllde Märta i -- »lurifax», avslutade pastor Hemming.

»Jag ska’ lära den spelevinkern --»

»Far har ju nyss förlåtit honom.»

Men kaptenen gick på:

»Låta mej ränna omkring och patrullera och spionera, som om jag inte hade viktigare att göra.»

Och så brast han ut i ett skallande skratt.

Det dröjde länge, innan skjutsen kom tillbaka.

»Ap’tekarn måste naturligtvis göra toalett», skämtade Märta.

»Jag tror, jag går mot skjutsen», sade pastorn. »Ifall det nu ä’ han -- vad jag dock tvivlar på.»

Kaptenen hade slagit sig ned och fått tag i en pipa.

»Gör det, och bered honom på vad som väntar honom.»

Det var verkligen länsman, som satt i droskan, nöjd och belåten, med uniformsmössa på huvudet, som om han visste, att han skulle ut på förrättning.

»Men Sten, vad ä’ det här för pojkaktigheter! Att gyckla med kapten Melby på det här viset.»

»Var inte vred, Gustav. Något nöje måste man skaffa sej, när man annars har så ledsamt. Du kan inte tro, hur lustigt det var att leka kurra gömma med gubben. Och vad han haft för jämn sysselsättning sedan! Ingen tid att gå och ha tråkigt.»

Pastorn måste dra på mun.

»Ja, nog har han haft bestyr på sista tiden, det ä’ visst och sant, åtminstone innan du började hålla till ute bland holmarna. Men hur kunde du skriva till mej från Malmö, när du redan var här?»