Part 10

Pastor Hemming var på Dägervik, när budskapet kom. »Slättoppad skonare, troligen ålänning, en mil utanför Örnhuvud» -- det såg mer än misstänkt ut, tyckte både han och kapten Melby. Vad hade den åt det hållet att göra, där det var så svårt att leta sig väg mellan de många grunden? Och vid denna årstid se’n, då den inre segelleden ännu var stängd.

Kaptenen skickade efter rättarn och började ladda sina pistoler.

»Vi måste ut och se efter, vad di tar sej för», förklarade han och räckte pastorn en pistol.

»Ge mej en oladdad. Den gör samma tjänst.»

»Håken heller! Men låt gå -- duger alltid att dänga folk i skallen med.»

Rättarn kom in.

»Där har vi Österman. Du kan ta några styva karlar med dej och sätta gamla låringsbåten i sjön. Vi ska’ ut och slåss mot sjörövare. Se till, att var och en har lodbössa med. Fattas det för någon, så finns det här. Och krut och flintor och -- vad di behöver.»

Rättarn såg bekymrad ut.

»Stora skeppsbåten? Den rinner som ett såll.»

»Gör ingenting.» För kaptenen funnos inga omöjligheter. »Ta med ett par ämbar, så får några ösa, medan di andra ror.»

Båten var dock inte så otät, som det troddes. Värre var att arbeta sig fram igenom issörjan, som drivit ihop och packat sig i viken. Men även det gick, och med sex man vid årorna och kaptenen till rors bar det av mellan klippholmarna ut mot gattet, där de väntade, att det misstänkta fartyget skulle visa sig.

»Sannerligen, där ligger hon för styrbords halsar, strax hitom fyrafotsgrundet -- ålänsk rigg, ja.»

Kaptenen lämnade roret åt pastorn och fick upp en kikare.

Även på galeasen tycktes de ha märkt den mötande båten. De gingo upp i vind och lågo bi en stund. En liten gigg sattes ut och rodde från fartyget. Därefter fyllde sig åter seglen. Galeasen föll av och länsade undan för god vind.

Kaptenen hade rest sig upp och stod med kikarn för ögat.

»Han sköter sej bra, den där ålänningen, det kan inte nekas. Känner farvattnet som en lots. Men var har jag jollen? Aj, aj! -- stuva undan bössorna, gossar, och lägg presenningen över. Det ä’ bara två man, som kommer.»

Den lilla båten hade möda att bärga sig i de stora havssjöarna.

»Raska på, så vi inte kommer för sent», kommenderade kaptenen.

Karlarna togo i av alla krafter, och båtarna voro snart inpå varandra. Kaptenen vände och sackade långsamt akteröver. De båda männen halades ombord, och jollen togs på släp.

Galeasen hade emellertid åter ändrat kurs och styrde nu för halv vind inåt den norra skärgården. De fingo sedan veta, att den varit jagad av en rysk örlogsbrigg, som ännu syntes ute till havs men inte vågade sig längre in på det okända farvattnet.

Främlingarna voro dock högst oroliga och kunde knappt tro, att de voro i säkerhet. Den ene av dem hade ett förnämt utseende och var klädd i dyrbart pälsverk. Han vände sig genast till kaptenen och erbjöd honom på franska en stor summa, om han genast landsatte dem på fastlandet.

»Håll dej till något civiliserat tungomål, om du vill jag ska’ begripa’t», brummade kaptenen, som inte kände andra språk än spanska och engelska.

Pastorn försökte med tyska, som främlingen tycktes förstå, fast han i sin förvirring fortfor att svara på franska.

Han var, sade han, en polsk furste, som av ryska regeringen förvisats till Sibirien. Men innan domen kunde sättas i verket, lyckades han fly till Finland. Där hade han fått tag i den ålänska skepparen, som efter mycket ackorderande åtagit sig att föra dem över till Gottland.

»Ça, c’est l’île de Gothland, n’est-ce pas?» undrade han och pekade på Dägerölandet.

Han frågade, om det var långt till Köpenhamn, som han föreställde sig var huvudstad i Sverige. Där hade han många vänner och var nära bekant med själva kungen.

Furstens följeslagare hade lidit mycket av den besvärliga färden. Så snart han kom ombord i storbåten, sjönk han ihop och satt länge med händerna för ansiktet. Slutligen tycktes han hämta sig och såg sig frånvarande omkring. Han var en äldre man av utpräglat österlänsk typ, med djupt liggande ögon och något gråsprängt skägg.

»Ein Jude?» sade pastorn och såg frågande åt det håll, där han satt.

»Certainement», svarade fursten. »Men han är en utomordentlig man, listig och förslagen. Jag har honom helt och hållet att tacka för, att jag kommit välbehållen undan. -- Hans namn? Lewinsky. Han tjänstgör som min tolk, men han är min vän.»

Fursten lade högtidligt handen på hjärtat och tillade:

»Han kan alla språk, même le suédois.»

Med kunskapen i svenska var dock illa beställt. Kapten Melby gjorde upprepade försök att få ett samtal i gång, men ingendera kunde förstå, vad den andre menade. De gjorde de mest löjliga misstag. När kaptenen ville höra sig närmare för om fursten, trodde tolken, att det var fråga om frukost och såg bekymmersamt på klockan.

»Det ä’ som att tala spanska med en brasiliansk nigger», förklarade kaptenen och skrattade, så att tårarna kommo fram.

Den misskände tolken iakttog en orubblig värdighet och anmärkte endast, att »svensk språk vara micke svår att språka, micke lätt att ferstå», vilket åter framkallade ett bullersamt utbrott från kaptenen.

Det var överenskommet, att främlingarna skulle stanna över natten på Dägervik, då det redan var skumt, innan de hunno land. Dagen därpå skulle de fortsätta sin resa, först till Norrudden och sedan med isbåten över fjärden. Kaptenen signalerade till Valsjökvarn, att skjuts skulle stå tillreds på bestämd tid och förbudssedel skickas till närmaste gästgivaregårdar.

Men furstens ängslan för den ryska örlogsmannen tilltog allt mer, och pastorns föreställningar hade ingen verkan. Det var lika lätt för _deras_ båtar att komma i land som för kaptenens, menade fursten. Och vad frågade ryssarna efter, att det var svenskt område! För att få honom i sitt våld voro de i stånd till vad som helst. Bäst att ge sig därifrån så fort som möjligt.

Tolken var den enda, som hade något inflytande på honom. Han tog honom avsides och talade länge och allvarligt. Så fick han ögonen på en karta, som låg framme. Han utpekade Dägerön och farlederna däromkring. Man kunde gissa sig till, vad han sade, det var alldeles nödtvunget att avbida dagsljuset, innan man gav sig ut på den farliga färden till fastlandet.

Kaptenen gav noga akt på vad de gjorde.

»Titta på den där gynnarn», sade han högt. »Han tycks vara riktigt hemmastadd på våra kartor. Om han inte ä’ en bland tjyvarna, vill jag vara riggad som en rospigg.»

Tolken syntes uppfatta detta såsom en artighet och bugade sig djupt.

Emellertid hade en riklig måltid blivit framsatt. Fursten hade någorlunda hunnit lugna sig, och när han märkte, att han kunde samtala med Isabel och Märta på franska, försäkrade han, att sådant sällskap fullt uppvägde de faror, han utsatte sig för genom att dröja. Och följande morgon var det med verklig bedrövelse, som han såg den stund närma sig, då han måste skiljas från sina älskvärda värdinnor. Han bedyrade vid Jagellos krona, att han helst velat tillbringa återstoden av sitt liv på denna ö -- han kallade den visserligen för Gottland, men man förstod i alla fall meningen -- om icke heliga plikter fordrat hans närvaro på annat håll.

Strax före avresan vände sig tolken med avmätt hövlighet till pastorn, som även stannat kvar, och anhöll på sitt brutna språk om ett samtal i enrum med honom.

»Ta honom in i styrhytten och häll i honom en stark grogg, så han får lite gladare uppsyn», föreslog kaptenen, som tyckte, att han kunde säga vad som helst utan fara för att någon av främlingarna skulle begripa det.

Pastorn visade vägen. De gingo uppför en trappa och genom en glasdörr ut på taket till den flygelbyggnad, där kaptenens egendomliga styrhytt var uppförd. Tolken såg sig med någon förvåning omkring i det på sjömansvis utstyrda rummet. Efter en knapphändig inbjudan av pastorn slog han sig ned i en koj och började i viskande ton men på renaste svenska:

»Mitt namn ä’ egentligen inte Lewinsky utan --»

Han tystnade och försjönk i tankar.

Pastorn betraktade honom uppmärksamt men vårdade sig inte att svara. Han hade börjat tycka, att både fursten och hans tolk sågo skäligen misstänkta ut, och kom på sig med en önskan, att han haft länsman Videstam till hands för att reda ut saken.

Plötsligt såg tolken upp och mötte pastorns forskande blick.

»Mitt namn», upprepade han, »ä’ inte Lewinsky utan Meyer Levysohn.»

Pastorn fattade honom i båda axlarna och vände honom mot dagern.

»Var försiktig, Gustav, så jag inte tappar skägget. Jag hade så när gjort det i går, då du tog mej utan krus och lyfte mej över i er båt.»

»Men Sten, ä’ det verkligen du?»

»Jag måste väl visa dej en gång, att du inte skulle kunna känna igen mej, om jag inte ville.»

»Nej, aldrig kunde jag tänka något sådant. Din filur! Nu när du skrattar, kan jag se, att det ä’ du. Käre Sten, du ska’ tro, vi varit oroliga för din skull. Om vi inte fått ett brev -- i februari, vill jag minnas -- från en herr Natan Silbermann i Berlin --»

»Min gode vän och trosförvant, han som skulle skicka mina brev till Sverige.»

»Han skrev, att dina brev uppsnappades, men att du själv inte led någon nöd.»

»Ja, det ä’ ett bedrövligt land för brevskrivare. Jag skrev diplomatiskt, må du tro, men ändå -- och när jag aldrig fick svar på mina brev, var det inte lönt att fortsätta. Utom när jag ibland ville leda vederbörande på villospår.»

»Vad kapten Melby ska’ bli glad, och flickorna --»

»För all del, nämn inte för någon, att det ä’ jag. Di kan inte hålla sej allvarsamma. Fursten vet ingenting annat, än att jag ä’ Meyer Levysohn från Frankfurt, fast han ville, att jag skulle kalla mej Lewinsky, när jag kom i hans tjänst.»

»Jaså. Nu börjar jag begripa. Ja, det ä’ kanske så gott. Det ä’ ingen furste, förstås. Det ä’ kanske själva anföraren för tjyvligan, som du narrat i fällan.»

»Jo, nog ä’ han en riktig furste, överdådigt rik och förnäm. Men inte ä’ han så märkvärdig, som han inbillar sej. Det ä’ hans namn, som gör’et. Jag för min del tror, att ryssarna helst såg, att han kom undan. Nu kan di utan vidare lägga beslag på hans stora egendomar och hans övriga förmögenhet, så mycket som di kan komma åt -- det mesta har vi skaffat över gränsen genom min vän Silbermann.»

»Men fartyget, som förföljde er?»

»Det var ingen fara. Jag hade mutat kaptenen. Onödig utgift för resten, ä’ jag rädd. Han hade nog sina order att inte visa för stort nit. Men ändå -- di kan vara dumma ibland.»

»Och det var för den här furstens skull, som du gav dej i väg så oförmodat i höstas?»

»Tycker du det! Nej, men det ä’ alltid bra att ha två pilar på bågen. Om man kan narra folk, att man håller på med en sak, som man rakt inte frågar efter, så får man sköta sitt egentliga åliggande i lugn och ro.»

»Nå, vad kunde det vara? Ä’ det en hemlighet?»

»Inte för dej. Och du kan tala om’et för kapten och för flickorna, när jag en gång ä’ väl härifrån. Jag ä’ rädd för Märta. Jag kan inte låta bli att titta på henne, och det märker den tjyvungen.»

»Ja, hon fick minsann vänja sej i somras vid en viss länsmans --»

»Tyst, Gustav, vi ska’ inte tänka på den tiden. Då blir det för svårt att fara igen. -- Jo, ser du, det har länge pågått en omfattande införsel av ryska varor, utan att tullen fått tillfälle att lägga sej i’t.»

»Lurendrejeri?»

»I stor skala. Jag misstänkte genast, att det stod i sammanhang med tjyvhistorierna, och mycket riktigt -- det var så. Du ska’ sedan få höra närmare om saken. Det ä’ flera fartyg med i rörelsen, och min vän ålänningen ä’ djupt intresserad. Han ä’ inte chef för firman -- det ä’ den där svartmuskige karln, du minns jag talte om -- och några av mina judiska trosförvanter står bakom det hela. Det underlättade betydligt mitt arbete.»

»Men stölderna?»

»Di ä’ bara att betrakta som biförtjänster. Om di hållit sej i skinnet, så hade di kunnat fortsätta med smugglingen, men nu ä’ det slut. Det återstår bara att få tag på, var di har sina varor. Di ska’ ha ett nederlag någonstans, tycktes det på ålänningen en gång, när han fått för många supar. Det ska’ jag ta rätt på i sommar.»

»Då kommer du tillbaka hit? När tror du det blir?»

»Vet inte. Först ska’ jag sköta om furstens affär, efter jag åtagit mej saken, och sedan --»

»Nå-å?»

»Ja -- men nu kommer gubben Melby. Låt se, du håller tungan rätt i mun.»

Länsmannen återtog sin stela hållning och ordnade sitt skägg och sitt hår och de buskiga ögonbrynen.

»Har ni inte talat slut än?» hördes kaptenens stämma utanför styrhytten. »Hästarna ä’ framme.»

»Vi måste väl gå då, herr Lewinsky», sade pastorn och öppnade artigt dörren.

»Har den kanaljen lärt sej något svenska än?» frågade kaptenen. »Jag undrar, om vi vågar släppa de där förhärdade spetsbovarna ifrån oss, när allt kommer omkring. Såframt det inte sker med fångskjuts. Hade jag bara länsman Videstam här! Han skulle snart plocka hemligheten ur dem.»

Länsmannen bugade sig.

»Micke ferbunden, micke ferbunden.»

»Tala sakta», viskade pastorn. »Han förstår mera svenska, än det ser ut.»

»Nå, det skadar aldrig, han får höra sanningen», mumlade kaptenen.

Avskedet ägde rum under många försäkringar från furstens sida, att han lämnade sitt halva hjärta kvar på Dägervik; den andra hälften tillhörde hans olyckliga fädernesland.

Kapten Melby följde inte med, som han annars brukade, när det var någon svårare färd att vänta.

»Lars-Johan får ta dem över», sade han för sig själv, »och om han vill dränka dem, inte mej emot.»

Så snart det burit av med skjutsen, kunde pastorn inte hålla tyst längre.

»Vet ni, vem tolken var? Det var ingen annan än Sten Videstam.»

»Omöjligt!»

»Kom in, ska’ ni få höra.»

»Så elakt av honom att inte tala om det för oss!» klagade Isabel.

Kaptenen sökte efter ord.

»Om -- om -- om vi skulle spänna för Ali -- -- Nej, skriv opp i almanackan, Märta, att vi säjer opp bekantskapen med honom från den här dagen. Vänta mej» -- han knöt näven efter de bortfarande -- »när jag en gång får honom mellan skål och vägg, ska’ han allt ha igen’et!»

14. Åter en främling på ön.

Isabel M’Neils fader var köpman och numera bosatt i Glasgow. Efter sin första hustrus död hade han gift om sig för att få ett gott hem åt sitt ännu minderåriga barn. Men hans val av styvmor åt den lilla visade sig vara ett stort misstag. Det enda, den svage fadern kunde göra för sin dotter, var att så mycket som möjligt hålla henne hemifrån, dels i skola, dels hos släktingar, som han hade i Göteborg.

När Isabel vuxit upp, önskade hon skaffa sig en självständig verksamhet och antog platsen som lärarinna i engelska för kapten Melbys dotter.

Egentligen var det ett ömsesidigt missförstånd, som gjorde, att hon kom till Dägervik. Kapten Melby hade sitt särskilda sätt att uttrycka sig, och av hans brev om sin »lilla flicka» kunde ingen tro annat, än att Märta var ett barn om sex eller sju år på sin höjd. Och Isabels brev, försäkrade kaptenen, var idel falskhet från början till slut. Det var så utstuderat listigt hopkommet, enkom för att man skulle få den föreställningen, att hon gick med glasögon på näsan och hade en lovande början till mustascher. På sådant sätt hade hon innästlat sig i familjen och genast gjort sig oumbärlig.

Och nu måste hon fara ifrån dem på ett par veckor. Hur skulle de kunna reda sig under tiden?

Det hade kommit ett brev från fadern, att han ämnade sig ut på en affärsresa i början av juni månad och även tänkte göra ett besök i Göteborg i hopp att där kunna träffa sin dotter, som han inte sett på så länge. Brevet hade blivit försenat, och det var nödvändigt för Isabel att ofördröjligen bege sig i väg, om hon skulle hinna fram före faderns ankomst.

Kapten Melby knorrade mera än någonsin över sin svåra lott i livet. Nu måste han, gamle gubben, ut på irrfärder med en ung flicksnärta för att se till, att hon kom ombord på rätt ångbåt och fick sig en första klassens hytt.

Isabel invände, att hon ensam tagit sig fram till Dägervik året förut.

Tacka för det! Då visste man inte annat, än att hon var en förståndig dam av stadgad ålder. Nej, han måste följa med åtminstone till Stockholm, det var en klar sak. Och så skulle han på samma gång titta på en skuta, som var till salu. Så nog hade han ärende, förstås.

Under vägen över ön uppfångades pastorn, som fick följa med i droskan för att ta ordentligt avsked av Isabel. Därtill hade kaptenen en mängd förmaningar att ge honom. Han skulle noga se efter Märta, så hon inte gjorde haveri eller törnade på grund. Och om länsman kom, medan han var borta, så skulle han sättas inom lås och bom på fläcken. Och halta Kalle, den spyflugan, skulle ha sig en riktig duvning, för han hade börjat supa igen och gjort en visa om gubbens signalmaster -- »lustig visa för resten», anmärkte han.

Och så höll han på, tills de kommo till Norrudden. Där låg Lars-Johan tillreds med båten.

»Hör du, Lasse», ropade kaptenen till honom från kuskbocken, »kan du segla?»

»Segla? Ska’ det vara någon konst? Det kan väl var människa, som inte ä’ rädd.»

»Säj inte det, du. Det finns folk på fastlandet, som tror, att lä och babord a samma sak. Ser du, det ä’ så, att gamle Öman vill sälja sin skuta. Hon ligger vid kvarn, och jag funderar på att köpa’na, så han slipper slumpa bort’na. Och du ska’ bli skeppare, har jag tänkt. Du seglar med vedlast härifrån, och på återresan tar du vad frakt du kommer över. Vi får talas vid om villkoren sedan. Bäst ä’, att du övertar skutan med detsamma och löser dej fri, när du kan. Det blir go’a tider för skeppsfarten i år.»

Lars-Johan hade avslutat dikningen under våren och hade ingen utsikt att få arbete under den närmaste tiden. Han steg upp ur båten utan att säga ett ord och sökte få tag i gubben Melbys hand.

»Jaså -- du vill hjälpa mej ur vagnen. Men en gammal sjöman reder sej nog. Hjälp flickorna i stället.»

»Min väska», bad Isabel. »Den ligger i sufletten.»

Pastorn gick efter den och såg till sin ytterliga häpnad, att det var samma väska, som han funnit utanför sin förstudörr den stora ovädersdagen.

»Pastorn ser på den, som om den vore en märkvärdighet. Och det ä’ den också. Skinnet ä’ av en alligator, som min far sköt i Magdalenafloden. Det finns inte en likadan väska i världen, inbillar jag mej.»

Hon såg på honom, som om hon väntade, att han skulle säga något, men det var inte någon tid till frågor. Kaptenen stod redan i båten, och pastorn måste låta dem resa, utan att han fick någon förklaring.

När han kom hem, tog han fram fingerborgen och den lilla silkesvanten, som han hade i förvar. Det var ännu en smula doft om vanten -- ja, det var bestämt samma parfym, som Isabel brukade begagna. Vad skulle det betyda? Att tänka sig den älskvärda flickan i förbindelse med tjuvarna -- omöjligt! Och det lömska överfallet! Det var ju så galet som möjligt. Han fick ge sig till tåls och vänta, tills hon kom tillbaka.

Och det hade han bestämt: han skulle ingenting säga åt länsman Videstam om saken. Den hedersmannen hade en olycklig benägenhet att se allt i svart. Han kunde rent av ge sig till att spionera på Isabel.

Men ingen länsman hördes av. Kapten Melby kom tillbaka från sin resa och berättade, att han sökt få underrättelse om honom i Stockholm. Han hade fortfarande tjänstledighet, hade man sagt, och var antagligen inte i Sverige.

Slutligen kom ett brev, som var avstämplat i Malmö. Länsmannen hade lyckligt och väl fått sin polske furste ur landet, skrev han, och var glad över att äntligen vara honom kvitt. Meyer Levysohn var spårlöst försvunnen liksom även Lewinsky, och de hade lämnat efter sig åtskilligt, som behövde utredas. Det var därför svårt att säga, hur snart han kunde väntas till Dägerö.

Emellertid tycktes han ha god reda på vad som hände. Han visste, att Isabel var i Göteborg, och funderade smått på att fara dit på hemvägen och söka upp henne. Och Inges mor -- han mindes inte, vad hon hette -- hade bosatt sig för sommaren i Nedergården, hade han hört.

»Men vad som oroar mig», slutade han, »det är, att en annan person slagit sig ned någonstans på ön. Det lär vara en rätt tvetydig karl. Kapten Melby kunde gärna kosta på sig att hålla utkik efter honom -- för inte duger du, Gustav, till sådant?»

»Tackar för artigheten», sade pastorn, när han läst brevet. »Besynnerligt! En främling på ön, det ä’ mer än jag vet om.»

Men det var verkligen så. Mor Brita hade sett honom. Det var en underlig karl, vanskapt och rädd för folk. Han gick omkring och plockade ogräs, sa’ gumman, så nog var han konstig, om någon var. Men han betalte ordentligt för sig i Sunnansund, för där hade han tagit in.

Pastorn hörde närmare efter. Den främmande var en medelålders man med ett virrigt utseende. Han hade haft anställning på något apotek, påstods det, och tycktes vara en ivrig botanist. Pastorn träffade på honom en gång, då han låg framstupa i ett dike.

»Hur ä’ det fatt?» frågade han bekymrad.

Å, det var ingenting, kom det otydligt till svar. Han letade bara efter växter.

Pastorn försökte få honom i samspråk, men han visade på allt sätt, att han ville vara i fred.

»Ja, inte ska’ jag störa honom», tänkte pastorn. »Det ä’ en oförarglig människa, som har sin lilla vurm som andra.»

Kaptenen åter tog sitt uppdrag på fulla allvaret.

»Länsman tror mej, förstås, inte om’et, fast han bad mej hålla utkik. Men jag ska’ låta honom se, att jag kan sköta saken så bra som någon länsman.»

Och han skötte den så samvetsgrant, att den arme botanisten nästan blev skrämd från vettet. Han sprang långa vägar, bara han fick syn på kaptenen, och måste till sist ta sin tillflykt till den yttre skärgårdens öar och holmar.

Inge och Anders, som höllo till på sjön all sin lediga tid, sågo ibland en skymt av den människoskygga enstöringen, där han rodde fram mellan kobbarna i en eländig ökstock och ängsligt vek undan, så snart han mötte någon båt. En gång märkte de, att han varit ute vid själva Örnhuvud, vilket nog var ett vågspel med en så tarvlig farkost.

»Du ska’ få se», sade Anders, när de på långt håll fingo se honom komma, »att det ä’ samma en, som åkte skridsko till Örnhuvud i vintras.»

»Och nu ä’ han här för att kunskapa åt tjyvarna», fortsatte Inge.

»Han har fel på vänstra foten, såg jag i söndags, när han klev ur båten.»

»Ja, men spåret, som vi följde, hade fel på högra skäret», menade Inge.

»Nej, vänstra skäret var det», påstod Anders.

Och så blev det tvist om vem som hade rätt, och ingen ville ge efter.

Men en sak kunde de komma överens om: mannen var en av tjuvarna, och nu, när inte länsman var på platsen, måste de ta på sin lott att vaka över vad han tog sig för.

»Om vi skulle leka, att du ä’ Svartöga och jag Barfot», föreslog Anders. »Och så ska’ han vara en farlig indian.»

Inge tänkte efter.

»Jag vet inte. Det kunde gå an förra sommarn, när vi var mindre. Men du ä’ dräng nu, och jag -- Anders, jag tror bestämt det var han, som skrämde mor.»

»Du ä’ tokig. Den här linkar ju, som han vore halt. Och moster Ingrid mötte honom här om dagen, såg jag, på Frönäsvägen. Och inte vart hon rädd, inte.»

»Jag måste i alla fall ta reda på honom snart, för det har jag lovat. -- Nej, nu vet jag. Vi ska’ leka, att jag ä’ länsman och du fjärsman. Och vi ska’ gå på jakt efter tjyvarna -- för det ä’ det vi gör.»

Ja, det var Anders med om, men han ville helst vara länsman själv.

»Vi kan tura om», tyckte Inge.

Och även med spejartjänsten skulle de tura om, så att den ene höll sig i trakten av Frönäs, medan den andre lurade på ap’tekarn, som han kallades.

Den besynnerliga främlingen märkte inte i början, att de följde efter honom. Men när han efter hand kom underfund med deras avsikter, blev han lika förskräckt för dem som för kapten Melby. Det var ständiga försök att överlista varandra, och lyckades han narra någon av gossarna på villospår, såg han liksom smått belåten ut, när de nästa gång träffades.

Inge tog helst vägen åt Frönäs till, när han var ute på sin bevakningstjänst. Han inbillade sig, att han där lättast skulle få spaning på den man, som han framför allt ville åt. Vedbackarn började misstänka, att det var på honom de spejade, och hävde ur sig det grövsta ovett, var gång han fick syn på dem.