Part 9

-- Gud, hvad jag är olycklig! -- sade hon för sig sjelf och kastade sig på soffan.

Johan gjorde en rörelse och blef sedd. Han ansåg sig böra säga något.

-- Är ni så olycklig som skrattar jemt? Ni är bestämdt inte så olycklig som jag ändå?

Hon tittade på pojken, tog upp samtal, och de voro vänner.

Sedan talade hon helst med honom. Detta höjde honom. Han var förlägen när hon lemnade en krets af vuxna män för att sätta sig bredvid honom. Han började nu gräfva i hennes själ, gjorde frågor och anmärkningar om hennes själstillstånd, som röjde att han observerat mycket och tänkt mycket. Han fick öfvertaget och blef hennes samvete. När hon skämtat för lifligt en qväll kom hon till ynglingen för att bli straffad. Det var ett slags flagellation, behaglig som en smekning. Slutligen började herrarne bry henne för pojken.

-- Kan ni tänka er, -- sade hon en aftonstund, -- de påstå att jag är kär i er.

-- Det säga de om alla af olika kön, som äro vänner.

-- Tror ni att vänskap kan finnas mellan man och qvinna?

-- Ja, det är jag viss på, -- svarade han.

-- Tack, -- sade hon och räckte sin hand. -- Hur skulle jag som är dubbelt så gammal som ni, som är ful och sjuk, kunna vara kär i er; och så är jag ju förlofvad till!

Nej, det var naturligtvis inte möjligt att en gammal och ful qvinna kunde vara betagen i en ung, väl utvecklad, gymnasticerad ynglings kropp, helst ynglingen hade små knubbiga händer med långa, väl skötta naglar, små fötter och smäckra ben med starka vador, och ännu bevarade ett friskt hull med gryende skäggväxt. Men logiken är inte så stark, när hjertat är såradt. Att Johan deremot skulle älska en trettioårig qvinna, lång och karlavulen, som hade sockersjuka och vattsot, det var nästan orimligt.

Men efter den betan tog hon öfvertaget. Hon blef moderlig. Det grep honom; och när hon sedan raljerades för sin böjelse, kände hon sig nästan generad samt slog bort alla andra känslor än de moderliga och började arbeta på hans omvändelse, ty hon var läserska också.

De råkades i en fransysk konversationscirkel och hade långa promenader hem, under hvilka de talade franska. Det var lättare att säga kinkiga saker på ett främmande språk. Derpå började han skrifva franska krior för henne, som hon rättade.

Faderns beundran för den gamla flickan aftog, och det der fransktalandet vidrade styfmodern, emedan hon icke förstod det. Äldre broderns prerogativ på franskan var också dermed neutraliseradt, hvilket förargade fadern så, att han en dag säger åt Johan, att det var obelefvadt tala ett främmande språk i närvaro af personer, som ej förstodo det, och han kunde inte förstå hur mamsell X., som skulle vara så bildad, gubevars, kunde tillåta sig sådan ogrannlagenhet. Men hjertats bildning var icke det samma som bokbildning.

Hon var icke tåld numera i huset, och de, blefvo »förföljda». Dertill kom att familjen flyttade till granngården, så att umgänget blef mindre lifligt.

Första dagen efter flyttningen var Johan upprifven. Han kunde icke lefva utan hennes dagliga sällskap; han kunde icke lefva utan detta stöd, som lyftat honom ur hans åldersklass upp ibland de vuxna. Att gå dit in till henne och söka henne som en löjlig älskare, nej, det kunde han icke. Återstod bara att skrifva bref. Och nu öppnas en korrespondens, som räckte ett år. Styfmoderns syster, som afgudade den intelligenta och glada flickan, lemnade brefven i hemlighet och brefskrifningen gjordes på franska att i händelse af konfiskering förbli hemlig, utom det att man rörde sig lättare under denna betäckning. Hvad brefven handlade om? Om allt. Om Jesus, om kampen mot synden, om lifvet, döden, kärleken, vänskapen, tviflet. Ehuru hon var läserska umgicks hon med fritänkare och led af tvifvel, tvifvel på allt. Johan var ömsevis hennes stränge lärare, ömsevis hennes straffade son.

Några öfversättningar af de franska kriorna kunna ge ett begrepp om oredan i bådas inre.

_Är menniskans lif ett smärtans lif?_

(Les jours de l'homme sont ils des jours de douleurs.)

(1864)

Det menskliga lifvet är en strid från början till slut. Vi födas alla till detta eländiga lif under omständigheter, fulla af bekymmer och smärtor. Barndomen har redan sina små sorger och obehag; ungdomen har sina stora frestelser, på hvilkas besegrande hela lifvet beror. Mannaåldern har sina bekymmer för existensen och uppfyllandet af pligterna; ålderdomen slutligen har också sina taggar och sin bräcklighet. Hvad äro alla njutningar, all glädje, som så många menskor anse för lifvets högsta goda? Vackra illusioner! Lifvet är endast en oaflåtlig strid med motgångar och olyckor, hvilken strid först skall sluta med döden. Men låtom oss betrakta saken från en annan sida. Finnas inga anledningar till att vara nöjd och glad? Jag eger ett hem, föräldrar, som egna omsorg åt min framtid, jag lefver i temligen goda omständigheter, har en god helsa, skall jag då icke vara nöjd och glad? Jo, men ändock är jag det ej. Betrakta den fattige arbetaren, som efter slutadt dagsverk återvänder till sin enkla hydda, der fattigdomen råder; han är lycklig och till och med glad. Han skulle fröjdas åt en småsak, som jag föraktar. O, jag afundas dig, lyckliga menniska, som eger den sanna glädjen!

Men jag är bedröfvad. Hvarför så? -- Du är missnöjd, -- svarar du. -- Nej, alls icke, jag är ganska nöjd med min lott och begär ingenting. Hur är det då fatt? Ah, nu vet jag det; jag är icke nöjd med mig sjelf, och icke med mitt hjerta, som är så fullt af elakhet och vrede. Bort ifrån mig, dessa elaka afsigter, jag vill med Guds hjelp försöka vara lycklig och nöjd. Ty man är endast lycklig då man är nöjd med sig sjelf, sitt hjerta och sitt samvete.

Väninnan tyckte icke om denna förnöjsamhet, utan ändrade sista punkten så att missnöjet skulle hållas vid lif. Hon skref öfver:

»Man är lycklig först då hjertat och samvetet säga en att man sökt och funnit den ende, gode _Läkaren_, som kan bota alla hjertats sår, och då man vill upprigtigt följa _Hans_ råd.»

Detta jemte långa samtal föranledde ynglingens hastiga omvändelse (omsvängning) till den sanna (väninnans) tro, och gaf anledning till följande utgjutelse, i hvilken han disciplinerat sin uppfattning om tro och gerningar.

_Ingen lycka utan dygd, ingen dygd utan religion._

(1864)

Hvad är lyckan? De flesta verldsmenniskor[2] anse lyckan såsom besittandet af stora rikedomar och allt verldens goda, för att derigenom kunna tillfredsställa sina syndiga önskningar och passioner. Andra, som icke ega så stora fordringar, finna lyckan i blotta välmågan, helsan och i att befinna sig »lyckliga»[3] i skötet af sin familj. Andra åter, som icke ega ens så höga fordringar på den verldsliga »lyckan» och som äro fattiga, äta dålig kost, förskaffad medelst träget arbete, äro[4] nöjda med sin lott och till och med lyckliga. De kunna till och med tänka: hvad jag är lycklig i jemförelse med dessa rika som aldrig äro nöjda.[5] Emellertid, äro dessa verkligen lyckliga, emedan de äro nöjda? Nej, det fins ingen lycka utan dygd. Ingen är lycklig utom den, som för ett verkligen lyckligt lif.[6] Nåväl,[7] men det fins många verkligt dygdiga menniskor. Det fins menskor, som aldrig sjunka i laster, som föra ett anspråkslöst lif, som icke såra någon, som äro benägna att förlåta[8] och som uppfylla sina pligter samvetsgrant, de äro till och med religiösa; de gå i kyrkan hvarje söndag, vörda Gud och hans heliga ord (dock utan att vara pånyttfödda af den Helige Ande!). Nå, äro de då icke lyckliga, då de ju äro dygdiga? -- Det fins ingen dygd utan _sann religion_.[9] Dessa _dygdiga_ »verldsmenniskor» äro i sjelfva verket mycket sämre än de mest lastbara.[10] De förra hafva insöft sig i en moralisk säkerhet (certitude morale), de finna sig vara bättre än andra menniskor[11] och rättfärdiga inför Den Heliges ögon. Men det är just dessa fariseer, som uppfylda af egenkärlek tro sig förtjena den eviga saligheten genom sina gerningar. Hvad äro dock _våra_ gerningar inför den helige Guden? Synder och ingenting annat än synder. Dessa menniskor, som tro sig rättfärdiga, hafva den största svårighet att omvända sig, emedan de icke anse sig ha behof af någon medlare, då de sjelfva vilja vinna himlen genom sina gerningar. En »gammal syndare» deremot, han kan, efter att ha blifvit väckt, finna sig dålig och känna behofvet af en frälsare.[12] Den sanna lyckan består i »_att hafva frid med Gud i sitt hjerta genom medlaren Jesus Kristus_». Man kan icke finna denna frid förrän man insett sig vara den största af alla syndare och derpå flyr till sin frälsare för att i honom finna återlösning. Hvad vi äro dåraktiga, som stöta ifrån oss lyckan. Vi veta alla hvar den står att finna, men i stället för att söka den, söka vi olyckan under föregifvande att vi söka lyckan.

[2] Observera det nya uttrycket.

[3] Ett troligen ironiskt citationstecken.

[4] Rättadt till: kunna vara nöjda etc. Johan är icke rigtigt inne i saken ännu.

[5] Det var alltid hans fattiga tröst att de rike voro missnöjda.

[6] Han insisterar!

[7] Nu tournerar han.

[8] Det var den högsta dygd han visste, ty den var svårast.

[9] Läseri!

[10] Läsarnes jalousie de metier mot andra religiösa.

[11] Detta är mycket roligt sagdt!

[12] Farliga läror! Detta är ju direkt uppmaning till last.

* * * * *

Härunder skref väninnan: Mycket bra skrifvet. -- Det var också sina egna tankar eller ord åtminstone, som hon läst.

* * * * *

Tvifvel gnagde honom emellanåt och han ransakade sina innersta njurar. Sålunda skref han öfver ett sjelfvaldt ämne.

_Egoismen styr alla våra[13] handlingar._

Man säger vanligen: »Denna menska är så god och så välgörande mot sin nästa, alla hans handlingar äro goda, han är dygdig, och allt hvad han gör härflyter af barmhertighet och kärlek till det rätta och sanna». Nåväl, gå in i ditt hjerta och forska något. Du träffar en tiggare på gatan; den första tanke, som griper dig, är visserligen denna: »Hvad den mannen är olycklig, jag vill göra en god gerning och hjelpa honom». Du beklagar honom och ger honom en slant. Men griper dig icke sedan en tanke sådan som denna: »O, hvad det är godt att vara välgörande och barmhertig, det gör hjertat så godt att ha fått ge en almosa åt en fattig». Hvilket var motivet till din handling? Var det verkligen kärlek eller barmhertighet? Då uppträder i ditt hjerta ditt kära jag och dömer dig: det var för ditt jag, du gjorde det, det var för att lugna _ditt_ hjerta, tillfredsställa ditt samvete.

[13] Jag talar om verldsmenniskorna.

(Han ansåg sig redan som ett Guds barn, eller undantog han väninnan genom den noten? Ini texten straffar han sig sjelf.)

Det var en tid då min afsigt var att bli prest, i sjelfva verket en god afsigt. Men hvilket motiv hade jag dertill? Var det för att tjena min frälsare och arbeta för honom, eller endast af kärlek till honom? Nej, jag var feg och jag ville göra min börda och hans kors lätta och undvika de stora frestelser, som mötte mig öfverallt. Jag fruktade menskorna. Se der motiven. -- Tiderna förändras. Jag insåg att jag icke kunde föra ett lif såsom en kristen i sällskap med sådana kamrater, hvilkas gudlösa samtal jag dag ut och dag in _måste_ åhöra, och så valde jag en annan bana, på hvilken jag kunde vara mera oberoende eller åtminstone...

* * * * *

Här är krian afbruten. Den är äfven orättad. Skulle den röra de nya sergeant-intentionerna? Möjligen.

Andra stilar handla om skaparen i naturen och tyckas omedvetet påtryckta af Rousseau, ur hvilken man fick läsa utdrag i Staaffs »Läsebok i franska språket». Han talar nemligen om herdar och näktergalar, hvilka han aldrig sett eller hört. -- --

Långa utredningar och bevisföringar hade de äfven rörande sitt förhållande. Var det kärlek eller vänskap? Men hon älskade ju en annan man, som hon nästan aldrig talade om. Johan observerade aldrig hennes kropp. Han såg endast hennes ögon, som voro djupa och uttrycksfulla. Det var icke heller modern han precis dyrkade, ty han längtade aldrig att lägga sitt hufvud i hennes knä, om han var aldrig så olycklig, hvilket han deremot ville göra med andra qvinnor. Han hade nästan fasa för att vidröra henne, icke det dolda begärets fasa, utan afsmakens. Han dansade en gång med henne, men gjorde icke om det. När det blåste ute, och hennes klädning lyftes, såg han bort. Det var nog vänskap, och hennes själ var tillräckligt manlig, och hennes kropp också, för att en vänskap skulle kunna uppstå och räcka. Andliga äktenskap kunna derför endast ega rum mellan mer eller mindre osexuerade, och der de finnas skall man alltid observera något anormalt. De bästa äktenskap, det vill säga de som bäst uppfylla sin verkliga bestämmelse, äro just de »mal assortis».

Antipati, olikhet i åsigter, hat, förakt kunna åtfölja den sanna kärleken. Olika intelligenser och karaktärer frambringa de rikaste barnen, hvilka ärfva bådas anlag. Fru Marie Grubbe, som led af öfverkultur, söker och söker med fullt medvetande en andlig make. Hon blir olycklig, ända tills hon får en stalldräng, som ger henne hvad hon behöfver och stryk till. Det var hvad hon behöfde såsom komplement.

* * * * *

Emellertid nalkades konfirmationen. Den var uppskjuten i det längsta för att hålla ynglingen bland barnen. Och äfven den skulle begagnas som krossning. -- Fadern uttalade vid meddelandet af sitt beslut den förhoppningen, att kursen skulle smälta isen kring hans hjerta.

Nå, det blef en baklexa med besked. Först ner bland underklassens barn, tobaksbindare och sotare, lärgossar af alla slag. Han kände medlidande med dem som tillförne, men han älskade dem ej, kunde icke och ville icke närma sig dem. Han hade vuxit ifrån dem genom uppfostran, såsom han vuxit från sin familj.

Han blef skolpojke igen; duades och fick läsa innantill; stiga upp vid frågorna och i klump med de andra ta ovett. Presten var adjunkt och läsare. Han såg ut som om han haft någon smittosam sjukdom eller läst Dr. Kapff. Sträng, obarmhertig, känslolös, utan ett nådens eller tröstens ord. Kolerisk, argsint, nervös, var denna inbilska bondpojke alla damers älskling.

Men genom att höras ofta gjorde han slutligen intryck. Han var svafvelpredikant, förbannade teatrar och alla slags nöjen. Lära och lefverne skulle vara ett. Johan tog nu itu med sig sjelf och sin väninna. De skulle ändra lif; icke dansa, icke gå på teatrar, icke skämta. Han skref numera läsarekrior i skolan och satte sig för sig sjelf för att slippa höra lättsinniga historier.

-- Fy fan, du är ju läsare, -- sade en dag en kamrat offentligt.

-- Ja, det är jag, -- sade han. Han ville icke förneka sin frälsare.

Skolan blef nu olidlig. Han led martyrium och han var rädd för verldens lockelse, ty han måtte ha känt huru lifvet lockade. Han fann sig äfven vara man och ville ut och arbeta, föda sig sjelf och gifta sig. Att gifta sig var hans dröm, ty under annan form kunde han ej tänka sig förbindelse med en qvinna. Det skulle vara lagligt och helgadt. Under dessa drömmar föder han ett beslut, som var nog så bizarrt, men väl hade sina grunder. Ett yrke skulle det vara, som var lätt att lära, som födde sin man snart, en plats der han ej skulle vara den sista, men ändock icke skulle vara hög; en ringa, ödmjuk ställning, men som förenade ett rörligt, helsosamt lif i fria luften med en snart vunnen ekonomisk ställning. Rörelsen i fria luften, ett lif i gymnastik var kanske hufvudmotivet när han valde att bli underofficer på ett kavalleriregemente, för att undgå det der fatala dödsåret, för hvilket presten ånyo skrämt honom. Skulle det kunnat vara uniformen och hästen också? Hvem vet? Menskan är ett underligt djur, men han hade ju afslagit kadettuniformen.

Väninnan afrådde allt hvad hon kunde; hon utmålade sergeanterna som de sämsta af alla menskor. Men han var stark och sade att tron på Jesus skulle hålla honom ren från besmittelse, ja, han skulle predika Kristus för dem och göra dem alla rena. Så gick han till fadern. Denne tog det hela som en fantasi, talade om den förestående studentexamen, som skulle öppna hela verlden för honom. Och så gömde han saken tills vidare.

Styfmodern hade fått en son. Johan hatade denna af instinkt, som en konkurrent, för hvilken hans mindre syskon skulle vika.

Men väninnans och läseriets magt öfver honom voro så stora att han af sjelfspäkning ålade sig att tycka om den lille. Han bar honom i sina armar och vaggade honom.

-- Det var visst när ingen såg det, -- sade styfmodern senare, då han drog fram med detta bevis på sin goda vilja. -- Ja, det var just när ingen såg det, ty han ville ej skryta med det. Eller skämdes öfver det. Offret var upprigtigt, när det skedde; när det blef motbjudande upphörde det.

* * * * *

Konfirmationen försiggick efter grundliga dufningar, enskildt, offentligt, i kyrkans kor med halfmörker, under en serie passionspredikningar, ändlösa samtal om Jesus, späkningar, så att stämningen icke kunde dyrkas upp högre. Efter storförhöret bannade han upp väninnan, emedan han sett henne skratta.

Sjelfva nattvardsdagen höll kyrkoherden predikan. Det var en gammal upplyst mans välvilliga råd till ungdomen för lifvet; det var hjertligt och tröstande; inga domsbasuner, intet straff för obegångna synder. Men han var död han, och vännerna hade redan intalat ynglingen emot honom. Ibland under predikan tyckte han det föll som balsam på det såriga hjertat, och det föreföll honom stundom som om gubben hade rätt. Sjelfva akten vid altaret, af hvilken han väntat sig så mycket, förfelade också sitt intryck. Orgeln slet i timmar på O, Guds Lamm, miserere; gossar och flickor greto och voro halfdöda, såsom vid åsynen af en afrättning. Men Johan var bara slö. Han visste hvarken fram eller åter. Nådemedlen hade han sett på för nära håll i klockargårdarne, och saken var drifven in absurdum. Den var nu mogen att falla. Och den föll!

* * * * *

Han fick hög hatt; ärfde brors aflagda kläder, som voro rymliga och fina. Vännen med pince-nez'en fick nu hand om honom. Denne hade visserligen aldrig öfvergifvit honom under läseriet. Han tog saken lätt, välvilligt, öfverseende och med en viss beundran för det martyrskap och den fasta tro, som Johan ville sätta i handling. Men nu ingrep han. Han tog honom med på middagspromenad. Visade honom på stadens skönheter, sade namnen på aktörerna i hörnet af Regeringsgatan och nämnde officerarne, som förde paraden. Johan var blyg ännu, och saknade sjelftillit.

En middag klockan tolf när de skulle gå till gymnastiken, sade vännen:

-- Kom med in på Tre Remmare och ät frukost.

-- Nej, vi måste i grekiskan!

-- Äh, vi ge grekiskan lof i dag.

Skolka! Det var första gången. Men litet ovett var man karl till att ta.

-- Ja, men jag har inga pengar!

-- Nå, hvad hör det hit, när jag bjuder! -- Han blef stött.

De gingo in på källaren. En skön lukt af biffstek slog emot dem; kyparne togo af rockarne och hängde upp hattarne.

-- Matsedeln! -- ropade vännen med säkerhet, ty han åt på källare sedan ett par år.

-- Vill du ha biffstek?

-- Ja, då! -- Han hade icke ätit biffstek mer än två gånger i sitt lif!

-- Smör, ost och bränvin; och två halfva öl!

Utan vidare slog han i supen.

-- Nej men jag vet inte om jag törs!

-- Har du aldrig supit förr!

-- Nej!

-- Äh, ta'n du, den gör så godt!

Han tog den. Åh! Det värmde i kroppen, tårarne stego upp i hans ögon, och en lätt dimma lägrade sig öfver rummet; men genom töcknet klarnade det upp; och krafterna växte, tanken arbetade, synpunkterna blefvo nya, och allt det mörka flydda ljusnade. Och så den saftiga köttbiten. Det var mat. Vännen åt ostsmörgås till. Johan sade:

-- Hvad säger källarmästaren om det?

Vännen log som en farbror emot honom.

-- Ät du, det kostar lika mycket!

-- Nej, men ostsmörgås till biffstek! Hvilket oskick! Men Gud hvad det var godt! -- Han tyckte sig aldrig ha ätit förr. Och så öl.

-- Ska vi ha en hel halfbutelj hvar, är du galen?

Så var det då att äta en gång! Det var ingen så tom njutning som den bleka mannen påstått! Nej, det var en solid njutning att känna stark blod rulla i halftomma ådror, som skulle förse nerverna till lifvets kamp. Det var en njutning att känna bortrunnen mannakraft återvända och att känna en halfkrossad viljas slappa senor åter spännas. Hoppet vaknade, dimman blef ett rosenrödt moln, och vännen lät honom titta in i framtiden sådan den diktades af vänskapen och ungdomen. Dessa ungdomens illusioner på lifvet, hvadan komma de? Af kraft, säger man. Men förståndet, som sett så många barndomsönskningar krossade, borde kunna sluta till orimligheten af ungdomsillusionernas förverkligande. Alla dessa drömmar äro osunda hallucinationer, framkallade af otillfredsstäld drift, och de skola försvinna en gång, och då skola menskorna bli förståndigare och lyckligare.

Johan hade icke lärt att fordra af lifvet annat än frihet från tyranni och tillgång till bröd. Det var ju tillräckligt. Han var ingen Aladdin och trodde icke på lyckan. Han egde nog krafter, men kände dem ej. Vännen skulle upptäcka honom.

-- Du ska ut och ruska opp dig med oss ibland, -- sade han, -- och inte sitta hemma och kura.

-- Gå ut, ja, det kostar pengar det, och jag får aldrig några.

-- Skaffa dig på lektioner då.

-- Lektioner? Jag? Tror du jag skulle få lektioner?

-- Du som har så goda kunskaper, det måtte väl gå lätt.

Han hade goda kunskaper! Det var ett erkännande, eller smicker som läsarne kallade det, och det föll i god jord.

-- Ja, men jag har inga bekanta! Inga relationer!

-- Säg bara åt rektorn, så går det! Det har gått för mig!

Johan vågade knappt tro på en sådan lycka som att kunna förtjena pengar. Men när han hörde att andra kunde det och han jemförde sig med dem! Ja, men de hade tur, de.

Vännen satte fart i honom, och snart hade han lexläsning om qvällarne och satt som lärare i en flickpension.

Nu vaknade hans sjelfkänsla. Pigorna hemma kallade honom herr Johan, och lärarne i skolan interpellerade klassen: mina herrar. Dermed företager han på eget bevåg att reformera sitt skolväsen. Först slutade han grekiskan, som han länge bedt fadern få slippa, men förgäfves. Detta verkstälde han nu på eget bevåg, och fadern fick icke veta det förr än långt efter studentexamen. Derpå instälde han all läsning af matematik, sedan han fått veta att en latinare hade rättighet att sakna betyg i det ämnet. Vidare slarfvade han med latinet. Han skulle ta igen allt på en månad före examen genom blockläsning. Derpå införde han den ordningen att han under lektionerna läste franska, tyska och engelska romaner. Frågorna gingo vanligen i ordning, och han satt med sin bok för sig ända tills frågan nalkades, då han räknade ut hvad han skulle få och i hast preparerade sig. De lefvande språken blefvo nu hans styrka, jemte naturvetenskaperna.

Att läsa lexor med minderåriga var en ny, förfärlig baklexa, men det var ett arbete som betalade sig. Naturligtvis var det endast pojkar med motvilja för läsning som begagnade sig af extra lärare. Det var ett grymt arbete för hans rörliga hjerna att ackommodera sig efter dessas. De voro omöjliga! De kunde icke vara uppmärksamma. Han trodde att de voro trilskna. Sanningen var att de kunde icke få viljan att vara uppmärksamma. Dessa gossar ansågos med orätt vara dumma. De voro tvärtom vakna; deras tankar spelade omkring verkligheter, realiteter, och de syntes snarare ha genomskådat absurditeten i läroämnena. Många af dem blefvo sedan dugtiga karlar i lifvet, och än fler skulle ha blifvit det om de ej tvungits af föräldrar att göra våld på sin natur och fortsätta studierna. I flickpensionen läste han endast med de små. De stora deremot gingo lösa i rummet och visade strumporna mot bordsben och stolsfötter, och han hade ett godt öga till dem, men vågade inga närmanden.