Part 4

Förbigången! Med bitterhet i sinnet såsom en förbigången, går han ut i trädgården och gömmer sig i en berså. Han känner sig som den sista, den sämsta. Men nu gråter han ej, utan han känner något hårdt och kallt resa sig som en stålstomme inne i sig. Och efter anstäld kritik på hela sällskapet finner han att han var den redligaste, ty han åt icke ett bär ute på svedjan, och så -- pang! der kom felslutet -- derför att han var bättre än de andra, så blef han förbigången. Resultat: han ansåg sig bättre än de andra. Och han erfor en stark njutning af att vara förbigången.

Han hade också en förmåga att göra sig osynlig och hålla sig undan, så att han blef förbigången. Fadern kom en gång hem med en persika till aftonbordet. Alla barnen erhöllo en skifva af den sällsynta frukten, men hur det föll sig, Johan blef utan, och det så att den eljest rättvise fadern icke märkte det. Han kände sig så stolt af denna nya påminnelse om sitt oblida öde, att han senare på aftonen måste skryta för bröderna med det. De trodde honom icke, så orimlig ansågo de historien. Ju orimligare, ju bättre!

Han plågades äfven af antipatier. En söndag på landet kom det en vagn med ungdom till klockargården. Ur steg en svartmuskig gosse med dolsk men djerf uppsyn. Johan sprang vid hans åsyn och gömde sig på vinden. Man letade upp honom, klockaren smickrade honom, men han blef sittande i sin vrå och hörde på huru barnen lekte, ända tills den svarta gossen hade rest.

Kalla bad, vilda lekar, strängt kroppsarbete, ingenting kunde härda hans lösa nerver, som stundom ett ögonblick kunde spännas till det yttersta.

Han hade godt minne, läste ordentligt, helst om reala ting såsom geografi och naturvetenskap. Aritmetik gick in minnesvägen, men geometri hatade han. En vetenskap om overkligheter oroade honom; först senare, när han fått fatt i en handbok i landtmäteri och insett geometriens praktiska nytta, fick han lust för ämnet, och då mätte han upp träd och hus, refvade trädgårdsland och alléer och konstruerade pappfigurer.

Han ingick nu i sitt tionde år. Var bredaxlad och brunhylt; håret var blondt och struket upp öfver en sjukligt hög och framstående panna, hvilken ofta var föremål för samtal och af slägtingar gaf anledning till öknamnet »professorn».

Han var icke längre automat, utan började samla egna iakttagelser och draga slutledningar, derför nalkades den tidpunkt, då han skulle söndra sig från sin omgifning och gå ensam. Men ensamheten måste för honom bli en ökenvandring, ty han egde icke nog stark individualitet att kunna gå för sig sjelf; hans sympati för menskorna skulle bli obesvarad, emedan deras tankar icke kunde gå jemnt med hans; och sedan skulle han gå omkring och bjuda ut sitt hjerta åt den förstkommande, men ingen skulle ta emot det, ty det var dem främmande, och så skulle han draga sig tillbaka i sig sjelf, sårad, förödmjukad, förbisedd, förbigången.

* * * * *

Sommaren gick till sitt slut och han reste hem till skolans öppnande. Dubbelt trist föreföll nu det mörka huset vid Klara kyrkgård, och när han såg den långa filen af rum, som under latinska namnen till och med qvinta, skulle genomsläpas på bestämdt utstakade år, innan en ny fil af rum på gymnasium skulle genomtråkas, då tyckte han att lifvet just icke var lockande. Samtidigt börjar hans sjelftänkning att revoltera mot lexorna. Följden blir dåliga betyg. En termin senare, efter nerflyttning i klassen, tager fadern honom ur Klara skola och sätter honom i Jakobs, på samma tid man bryter upp från Norrtullsgatan och installerar sig i en malmgård på Stora Gråbergsgatan nära Sabbatsberg.

4.

Beröring med underklassen.

Christineberg, så vilja vi kalla malmgården, låg ännu ensligare än huset på Norrtullsgatan. Gråbergsgatan var icke stenlagd. Endast en ensam vandrare kunde der ses en gång i timmen, och vagnsbuller var en händelse, som lockade en till fönstren att se hvad det var. Huset låg inne på en trädbevuxen gård och liknade en prestgård på landet. Omgafs af trädgård och stora tobaksplantager; vidlyftiga egor med dammar sträckte sig åt Sabbatsberg. Men nu arrenderade fadern ingen jord, hvarför den lediga tiden åtgick till att slå dank. Lekkamraterna utgjordes nu af fattigare mans barn. Mjölnarens pojkar och kogubbens. Lekplatserna voro särskildt qvarnbackarne, och qvarnvingarne voro leksakerna.

Jakobs skola var fattiga barns skola. Här ingår han i umgänge med underklassen. Kamraterna voro sämre klädda, voro såriga om näsan, hade fula drag och luktade illa. Hans egna skinnbyxor och smorläderstöflar gjorde ingen dålig effekt här. Han kände det lugnare i denna omgifning, som anstod honom; blef mera förtrolig med dessa barn än med de högfärdiga i Klara.

Men många af dessa barn voro bjessar i att kunna sina lexor, och skolans snille var en bondpojke. Jemsides dermed funnos många så kallade »busar» i de lägre klasserna, och dessa slutade vanligen i andra. Han gick nu i tredje och kom ej i beröring med dem, och de rörde aldrig någon i en högre klass. Dessa barn gingo samtidigt i något yrke, voro svarta om händerna, rätt gamla, ända till fjorton, femton år. Många af dem seglade med briggen Carl Johan om somrarne, och uppträdde sedan på hösten i tjäriga lärftsbyxor, svångrem och knif. De slogos med sotare och tobaksbindare, togo aptitsupen i frukostlofvet, gingo på krogar och kaffehus. Oupphörliga ransakningar och utvisningar voro dessa gossar utsatta för och ansågos i allmänhet, men med stor orätt, som dåliga barn. Många af dem ha sedan blifvit dugtiga borgare och en, som seglat på Carl Johan, (busbriggen), har sedan slutat som officer vid gardet. Han har aldrig vågat tala om sin seglats, men när han för vaktparaden framåt Nybrohamnen och ser den beryktade briggen ligga der, går det en rysning genom honom, säger han.

En dag mötte Johan en forden kamrat från Klara och han sökte undvika honom. Men denne går på Johan och frågar honom i hvilken skola han nu går.

-- Jaså, du går i den busskolan, -- sade kamraten.

Johan kände att han kommit »ner», men han hade sjelf önskat det. Han framstod icke alls bland kamraterna, men kände sig hemma med dem, befryndad med dem och han trifdes bättre än i Clara, ty här tryckte icke något uppifrån. Han ville sjelf icke stiga upp och trycka ner någon, men han led af press uppifrån. Han ville icke ditupp, men han erfor ett behof af, att det icke skulle finnas några deruppe. Men det grodde ändå i honom det der, att de gamla kamraterna ansågo honom ha gått ner. Och när han på gymnastikuppvisningen kom i Jakobisternas dunkla trupp och mötte Klaristernas lätta rotar med fina sommarkläder och ljusa ansigten, då såg han klass-skilnaden och föll då ordet »buse» ifrån det andra lägret, då osade det krig i luften. De båda skolorna slogos ibland, men Johan gick aldrig med. Han ville icke se de gamla vännerna och icke visa sin förnedring.

Examensdagen erbjöd i Jakob en annan anblick än i Klara. Handtverkare, tarfligt klädda gummor, utstyrda restaurationsfruar, åkare, krögare utgjorde publiken. Och det tal skolans inspektor höll för församlingen, det var annat än erkebiskopens glada blomstertal. Han läste upp namnen på de late (eller för läsning svagt begåfvade), hunsade föräldrar för att deras barn kommit för sent eller uteblifvit, och salen genljöd af gråt från fattiga mödrar, som kanske icke vållat dessa lätt förklarliga försummelser, och som i sin enfald trodde sig ha dåliga söner. Så kommo premierna. Det var alltid burgna borgarsöner, som haft råd att uteslutande egna sig åt lexorna, hvilka nu helsades såsom dygdemönster.

Moralen, hvilken väl skulle vara läran om skyldigheter och rättigheter, men slutligen blifvit en lära om vår nästas skyldigheter mot oss, uppträdde uteslutande såsom en stor författningssamling af skyldigheter. Ännu hade barnet icke hört omtalas en enda mensklig rättighet. Allt var på nåd; han lefde på nåd, åt på nåd, fick gå i skolan på nåd. Här i de fattiges skola begärde man än mera af barnen. Man begärde af de fattiga att de skulle ha hela kläder. Hvar skulle de få dem ifrån? Man gjorde anmärkning på deras händer, derför att de blifvit svarta under beröring med tjära och beck; man begärde uppmärksamhet, fina seder, höflighet, det vill säga allt orimligt. Lärarnes skönhetssinne narrade dem ofta till orättvisor. Johan hade en knäkamrat som aldrig var kammad, hade sår under näsan, flytningar ur öronen, hvilka luktade illa. Hans händer voro orena, hans kläder fläckiga och trasiga. Sällan kunde han lexorna och fick alltid anmärkningar och handplagg. En dag anklagades han af en kamrat att ha infört ohyra i klassen. Han fick då en egen plats sig anvisad; han var utstött. Han gret bittert, så bittert. Derpå blef han borta. Johan skickades såsom ordningsman för tillfället att söka honom hemma. Det var i Dödgräfvargränden han bodde. I ett rum bodde målarfamiljen med mormor och många små barn. Georg, gossen i fråga, satt med en liten syster i knäet, som skrek förtvifladt. Mormodern hade en annan liten i sina armar. Far och mor voro ute på arbete, hvar på sitt håll. I detta rum, som ingen hade tid att städa och som ej kunde städas, osade koksens svafvelångor och småbarnens orenligheter, här torkades kläder, lagades mat, refs oljefärg, knådades kitt. Här lågo alla motiven till Georgs immoralitet i dagen. Men, invände alltid någon moralist, man är aldrig så fattig att man ej kan hålla sig hel och ren. Så enfaldigt! Likasom icke sylön, (om man har något helt att sy på), tvål, klädtvätt, tid, kostade något! Att vara hel, ren och mätt är väl det högsta den fattige kan tänka sig komma till. Det kunde icke Georg och derför blef han utstött.

Nyare moralister ha trott sig gjort den upptäckten, att underklassen är mera omoralisk än öfverklassen. Med omoralisk skulle denna gång menas att den icke höll sociala öfverenskommelser så bra som öfverklassen. Detta är ett misstag, om icke något värre. I alla de fall der underklassen icke tvingas af nöd är den pligttrognare än öfverklassen. Den är äfven barmhertigare mot likar, mildare mot barnen och framför allt tåligare. Hur länge har den ej tålt att dess arbete begagnas af öfverklassen, innan den slutligen börjat bli otålig!

För öfrigt har man alltid velat hålla morallagarne så sväfvande som möjligt. Hvarför bevaras de ej i skrift och tryck såsom den gudomliga och den borgerliga lagen? Kanske derför att en ärligt skrifven morallag skulle nödgas upptaga äfven menniskans rättigheter.

* * * * *

Revolten mot lexorna tilltog nu hos Johan. Hemma läste han allt möjligt, men lexorna slarfvade han igenom. Skolans förnämsta läroämnen voro nu latin och grekiska. Undervisningsmetoden var absurd. Ett halft år åtgick att explicera en fältherre i Cornelius. Läraren hade ett sätt att inveckla saken, som bestod i att eleven skulle »ta ut konstruktionsordningen». Men han förklarade aldrig hvad detta skulle innebära. Det bestod nämligen i ett uppläsande af textens ord i en viss ordning, men i hvilken, det sade han aldrig. Den sammanföll icke med den svenska öfversättningen, och när gossen gjort några försök att fatta sammanhanget, men ej kom till klarhet, tog han sig för att tiga. Han blef halsstarrig, och när han ropades upp att explicera, teg han, äfven om han kunde lexan. Ty så snart han började läsa haglade anmärkningar, på ordens tonvigt, på tempot, på rösten, på allt.

-- Kan du inte, förstår du inte? -- ropade läraren utom sig.

Gossen teg och tittade föraktligt på pedanten.

-- Är du stum?

Han teg. Nu var han för gammal att få stryk, hvilket dessutom började bortläggas. Och så fick han sitta der.

Han kunde öfversätta texten på svenska, men ej på det enda sätt läraren ville. Att läraren bara ville ha det på ett sätt tyckte gossen var fånigt. Han skulle ha stormat igenom hela Cornelius på ett par veckor, och detta afsigtliga, oräsonliga krypande, när man kunde springa, deprimerade honom. Han såg ingen idé i det.

Samma fenomen vid lektionen i historia.

-- Nå du, Johan, -- säger läraren ungefär, -- tala nu om hvad du vet om Gustaf den förste.

Gossen stiger upp från platsen, och så löpa hans ostyriga tankar så här ungefär:

-- Hvad jag vet om Gustaf den förste? Åh! Det är mycket det. Men det visste jag i prima redan, (nu är han i qvarta), och det vet magistern också. Hvad tjenar det till att rabbla opp det igen?

-- Nåå du? Är det allt hvad du vet. -- Han hade inte sagt ett ord och kamraterna skratta. Nu blir han ond. Han försöker att börja tala, men det stockar sig i halsen. Hvad skall han börja med? Gustaf var född på Lindholmen i Roslagen. Ja, men det visste ju han och magistern förut. Så fånigt att stå och jamsa om det der.

-- Jaså, du kan inte din lexa, du vet ingenting alls om Gustaf den förste.

Nu öppnar han munnen och säger kort och bestämdt:

-- Jo, det kan jag visst det!

-- Jaså du kan, hvarför svarar du inte då?

Han tyckte att magistern hade frågat så dumt och nu ville han inte svara. Han slog, bort alla tankar på Gustaf den förste och tänkte med våld bort på något annat, på kartorna på väggen, på lamporna i taket, och nu gjorde han sig döf.

-- Sitt ner då, efter du inte kan din lexa, -- säger magistern. Han sätter sig ner och låter tankarna löpa ut, sedan han bestämt sig för att magistern ljugit.

Det låg i detta något af afasi, oförmåga eller ovilja att tala, och det följde honom långt fram i lifvet, tills reaktionen kom i form af pratsjuka, oförmåga att hålla mun, drift att tala ut allt hvad tanken producerade. Naturvetenskaperna lockade honom, och de timmar då läraren visade skolbotanikens kolorerade figurer af örter och trädslag, då tyckte han att det mörka rummet ljusnade; och när magistern läste ur Nilssons Fauna om djurens lif, så lyssnade han och lade på minnet. Men fadern såg att det gick dåligt med de andra läroämnena. Latinet i synnerhet. Men Johan skulle läsa latin och grekiska. Hvarför? Han var väl utsedd att gå den lärda vägen. Fadern anstälde en undersökning. När han fick höra af latinläraren att denne ansåg sonen som idiot, måtte detta ha stuckit hans sjelfkänsla, och han beslöt flytta gossen till ett privatläroverk med mera rationella metoder. Ja, han var så retad att han tillät sig den förtroligheten att berömma Johans förstånd och för första gången säga ondt om hans lärare.

Emellertid hade denna beröring med de fattigare klasserna hos gossen alstrat en tydlig ovilja för de högre. I Jakobs skola var det en demokratisk anda, så till vida att jemnåriga alltid kände sig i nivå med hvarandra. Ingen drog sig för den andres sällskap på andra grunder än personlig antipati. I Klara var det kast- och bördskilnad. I Jakob skulle förmögenhet kunnat göra en aristokrati, men det fans inga förmögna. Och de ytterligt fattiga behandlades af kamraterna med deltagande utan nedlåtande, om ock den dekorerade inspektorn och de akademiskt bildade magistrarne visade motvilja för de elända.

Johan kände sig solidarisk och befryndad med kamraterna, sympatiserade med dem, men blef skygg för de högre. Han undvek de stora gatorna. Gick alltid den trista Holländargatan eller den fattiga Badstugatan. Men af kamraterna lärde han att missakta bönderna, som här hade sina qvarter. Det var stadsbo-aristokratism, som äfven det mest obetydliga stadsbarn, huru fattigt det än är, har insupit. Dessa kantiga figurer i gråa rockar, som skakade på mjölkkärror och hölass, behandlades som löjliga personer, underlägsna varelser, hvilka saklöst beskötos med snöbollar. Att åka bak på deras slädar ansågs som ett medfödt privilegium. Att skrikande upplysa dem om att vagnshjulet gick omkring och få dem att titta på underverket var en stående qvickhet.

Men hur skulle barn, som icke sågo annat än ett samhälle der allt var ordnadt opp- och nervändt efter egentlig vigt, der det tyngsta låg nederst och det lättaste öfverst, kunna undgå att ta det som låg under för att vara det sämre? Aristokrater äro vi alla. Det är visserligen delvis sant, men det är icke desto mindre illa, och vi borde söka lägga bort att vara det. Underklassen är emellertid mera verkligt demokratisk än öfverklassen, ty den vill icke stiga öfver, utan endast komma upp i nivån; deraf dess påstådda begär att vilja höja sig. Underklassen ville helst ha jemvigt genom att sänka nivån och slippa den förtviflade ansträngningen att »höja» sig. Det finnes aristokrater med namnet demokrater, som söka höja sig för att få öfva tryck, men de äro snart genomskådade. En sann demokrat vill hellre sänka det oberättigadt upphöjda än »höja» sig. Detta kallas att dra ner till sin låga ståndpunkt. Uttrycket är korrekt, men har fått inskjutet en falsk, ful betydelse.

Samhället lyder Archimedes' lag om vätskors jemvigt i kommunicerande rör. Båda ytorna sträfva att komma i samma läge. Men jemvigt kan endast inträda genom att den högre ytan sänks, hvarigenom samtidigt den lägre höjes. Det är dit det moderna samhällsarbetet sträfvar. Och det går dit! Säkert! Och sen blir det lugn.

* * * * *

Sedan numera intet kroppsarbete hemma kom ifråga blef Johans lif uteslutande ett inre, overkligt tankelif. Han läste hemma allt hvad han kom öfver. Om onsdags- och lördagseftermiddagarne kunde man se elfvaåringen i en nattrock och en rökmössa, som han fått af fadern, och med en lång tobakspipa i munnen, med fingren instuckna i öronen, sitta fördjupad öfver någon bok, helst en indianbok. Han hade redan läst fem olika Robinsöner och njutit otroligt af dem. Men i Campes bearbetning hade han såsom alla barn hoppat öfver moralerna. Hvarför hata alla barn moraler? Äro de omoraliska af naturen? Ja, svara de nyare moralisterna, ty de äro djur ännu och erkänna icke samhällsfördraget. Ja, men moralen uppträder också för barnet endast med pligter och inga rättigheter. Moralen är derför orättvis mot barnet, och barnet hatar orättvisan.

Han hade derjemte anlagt ett herbarium, en insektsamling och en mineralsamling, samt läste Liljeblads Flora, som han funnit i faderns bokskåp. Den boken tyckte han mer om än skolbotaniken, ty der stod en mängd små saker om växternas nytta, när den andra bara talade om ståndare och pistiller.

När bröderna med afsigt störde honom i läsningen kunde han rusa upp och hota med slagsmål. Man sade då att han var förläst.

Banden med lifvets verkligheter löste han upp, och han lefde ett skenlif i främmande länder, i sina tankar, och var missnöjd med den gråa, enformiga dagliga tillvaron och sin omgifning, som blef honom alltmer främmande. Men fadern ville icke släppa honom vill i fantasierna, utan han fick numera gå ärenden, såsom att hemta tidningar och aflemna post, hvilket han ansåg som ingrepp i sina personliga rättigheter och alltid gjorde med missnöje.

* * * * *

Det talas nu för tiden så mycket om sanningen och tala sanning, som om detta vore en svår sak, hvilken förtjente beröm. Om man fråndrager berömmet så är det icke utan att det har sina svårigheter att få reda på verkliga förhållandet, hvilket ju skulle vara sanning i denna bemärkelse. En person är icke alltid den, som hans rykte anger, ja, en hel opinion kan vara falsk; bakom hvarje tanke lurar en passion, hvarje omdöme är koloreradt af ett tycke. Men konsten att skilja sakförhållandet från tycket är gränslöst svår, derför kunde sex tidningsreferenter på samma gång se sex olika färger på kejsarens kröningsrock. Nya tankar tas icke gerna emot af våra automatiska hjernor, äldre personer tro bara sig sjelfva, och obildade inbilla sig att de väl måtte kunna tro sina egna ögon, hvilket de icke alltid borde lita på, då det fins så mycket synvillor.

I Johans hem dyrkades sanningen.

-- Tala alltid sanning, hända hvad som hända vill -- upprepade fadern så ofta, och så berättade han en historia om sig sjelf. Huru han en gång lofvat en kund afsända en vara på dagen. Han glömmer bort det, men måtte ha haft att tillgå ursäkter, ty när den ursinnige kunden kommer in på kontoret och öfveröser honom med skymford, svarar fadern med att ödmjukt bekänna sin glömska, anhålla om förlåtelse och förklara sig villig ersätta förlusten. Sens moral: kunden faller i förvåning, räcker sin hand och betygar sin aktning. (I parentes: köpmän måtte icke ha så höga fordringar på hvarandra!)

Nå! Fadern hade ett godt förstånd och som äldre man var han säker på sina slutledningar.

Johan, som aldrig kunde vara sysslolös, hade gjort en upptäckt: att man kunde fördrifva tiden på den långa vägen till och från skolan och på samma gång bli rikare. Han hade en gång på den trottoarlösa Holländargatan hittat en jernmutter. Den tyckte han var rolig, ty den blef en bra slungsten på ett snöre. Derefter gick han alltid midt på gatan och tog upp allt jern han såg. Som gatorna voro illa lagda, och öfverdådigt körande icke var förbjudet, så misshandlades redskapen grymt. Derföre kunde en uppmärksam vandrare vara säker på att hvarje dag hitta ett par söm, en sprint och minst en mutter, stundom en hästsko. Johan tyckte mest om muttrarne, och tog dem till sin specialitet. På ett par månader hade han samlat väl en half kappe.

En qväll sitter han och leker med dem när fadern kommer in i rummet.

-- Hvad har du der? -- säger fadern och gör stora ögon.

-- Det är muttrar, -- svarar Johan säkert.

-- Hvar har du fått dem ifrån?

-- Jag har hittat dem.

-- Hittat dem? Hvar?

-- På gatan.

-- På ett ställe?

-- Nej, på många. Man går midt på gatan och tittar ner, -- säger han.

-- Nej, hör du, det går inte i mig. Det der ljuger du. Kom in, får jag tala med dig.

Talet hölls med en rotting.

-- Vill du nu bekänna!

-- Jag har hittat dem på gatan.

Han pryglas, tills han »bekänner».

Hvad skulle han bekänna? Smärtan och fruktan att icke få slut på uppträdet aftvang honom följande lögn:

-- Han hade stulit dem.

-- Hvar?

Nu visste han icke hvar en mutter satt på en kärra, men han gissade att de sutto inunder.

-- Inunder kärror -- alltså.

-- Hvar?

Fantasien framkallade en plats der det stod många kärror.

-- Vid byggeraget midt emot Smedgårdsgränd. --

Den der specificeringen af gränden gjorde saken sannolik. Den gamle trodde sig nu säkert ha tagit sanningen ur honom. Och så följde reflexionerna:

-- Hur kunde du ta bort dem med bara fingrarne?

Det hade han icke drömt om. Jo, nu såg han faderns verktygslåda för sig:

-- Med en skrufmejsel.

Nu kan man inte ta muttrar med skrufmejsel, men faderns fantasi var i rörelse och han lät lura sig.

-- Men det är ju förfärligt! Du är ju en tjuf! o. s. v. Tänk om polisen hade kommit.

Johan tänkte ett ögonblick lugna honom med att det var lögn alltsammans, men utsigten att få mera stryk och bli utan qvällsvard afhöll honom.

Om aftonen när han lagt sig och modern kom in och bad honom läsa sin aftonbön, sade han patetiskt och med lyftad hand:

-- Jag har ta mig fan inte stulit några muttrar.

Modern såg på honom länge, och så sade hon:

-- Du ska inte svära så!

Kroppsstraffet hade förödmjukat honom, kränkt honom, han var ond på gud, föräldrar, och mest på bröderna, som icke vittnat för hans sak, oaktadt de kände förloppet. Han gjorde ingen bön den qvällen, men han önskade att det blifvit eldsvåda, utan att han behöft tända på. Och så tjuf till!

Sedan dess var han misstänkt eller rättare hans dåliga rykte stadgadt, och han pikerades länge med erinran om den stöld han aldrig begått.

En annan gång gjorde han sig sjelf skyldig till lögn, men genom en inadvertens, som han icke kunde förklara på länge. (Anbefalles föräldrar till begrundande.) En skolkamrat med syster kommer en söndagsmorgon på våren hem till honom och frågar om han vill gå med till Haga. Ja, det vill han, men han skall fråga mamma om lof först. (Pappa var borta.)

-- Skynda dig då!

Ja, men han skall visa sitt herbarium först.

-- Ska vi gå nu?

-- Ja, men jag ska bara in till mamma först.

Men så kommer en liten bror in och tar hans herbarium.

Ofoget afstyres, men nu skola de se hans mineralier också.