# Tjensteqvinnans son: En själs utvecklingshistoria

## Part 12

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/tjensteqvinnans-son-en-sjals-utvecklingshistoria-31047/index.md

Men det var skönt att få begråta sitt öde och se sitt öde begråtet. Hamlet blef emellertid tills vidare icke annat än styfsonen; längre fram blef han grubblaren, och ändå längre fram sonen, offret för familjetyranniet. Så der växa uppfattningarne. Schwartz hade tagit fantasten, romantikern, som icke kunde försona sig med verkligheten, och derför uppfyllde han sin tids smakfordran. En positivistisk framtid, som redan fått romantiken löjlig helt enkelt, får väl se Hamlet såsom varande en Don Quixote spelas af en komiker. Hamletiska ynglingar äro redan utsatta för åtlöjet länge sen, ty ett annat slägte har smugit upp, som tänker utan visioner och handlar efter som de tänka.

* * * * *

Skönliteraturens och teaterns neutrala område, der moralen icke fick vara med och ha någon talan, der menskorna beslutat träffas nakna i gröna lunder och leka djuret med två ryggar, der man fick förneka Gud och hans heliga evangelium, der man, såsom i Riddar Blåskägg, fick göra narr af kungligheten på högsta befallning, diktens overkligheter med dess rekonstruktioner af en bättre verld än den förhandenvarande, togs af ynglingen såsom mera än dikt, och han förvexlade snart dikt och verklighet, inbillande sig att lifvet derute, utom hans hem, framtiden, var en sådan der lustgård. Särskildt började nu det närmaste paradiset, eller Upsala, att hägra såsom frihetens tillhåll. Der fick man gå illa klädd, vara fattig, men ändå vara student, det vill säga vara öfverklass; der fick man sjunga och dricka, komma hem full, slåss med polis, utan att förlora anseendet. Det var ideal-landet. Hvem hade lärt honom det? Gluntarne, som han sjöng med sin bror. Men han visste nu ej att Gluntarne voro öfverklassvyer på saken; att dessa sånger tillkommo för att höras stycke efter stycke af prinsar och blifvande konungar; att hjeltarne voro af familj; han tänkte icke på att vigilansen ej var så farlig, då det fans en moster i bakgrunden, tentamen icke så riskabel, då man hade biskopen till morbror, inslagningen af en ruta icke så dyr, då man var i så godt sällskap.

I alla fall, framtiden började sysselsätta honom; han hade återfått hoppet om en framtid, och det ödesdigra tjugufemte året verkade icke mera så skrämmande. Detta hade sin grund i resultaten af en åtgärd, som skoldirektionerna vidtagit i och för utrönandet af sedlighetstillståndet i hufvudstadens skolor. Redogörelsen lästes i aftontidningarne och kom till Johans öron. Vid verkstäld undersökning hade befunnits att de flesta gossar och de flesta flickor voro hemfallna under en last, som var ungdomens farligaste fiende. Alltså gå till himlen i godt och talrikt sällskap! Han var icke ensam om synden! Dertill kom att i skolan talades öppet om saken såsom något hörande till hvars mans förflutna, icke seriöst, utan i anekdotform. Johan fick nu klart för sig att det icke var en sexuel sjukdom, utan att sådana endast följde samqväm med qvinnor. Han var numera lugn, helst inga olägenheter ännu visat sig, och hans tankar voro upptagna med arbeten, eller med oskyldiga flammor för rena flickor med bleksot.

* * * * *

Vid denna tidpunkt blomstrar skarpskytterörelsen. En vacker tanke, som gaf Sverige en armé, större än den indelta: 40,000 mot 37,000.

Johan inträdde som aktiv, fick uniform, motion och lärde sig skjuta. Men han kom äfven i beröring med andra samhällsklassers ungdom. På hans kompani funnos gesäller ur yrkena, bodbetjenter, kontorister och yngre artister utan namn. De voro honom sympatiska, men främmande. Han sökte närma sig, men de antogo honom ej. De talade sin argot, ett kotterispråk, som han ej förstod. Nu märkte han huru klassbildningen söndrat honom från barndomskamraterna och han slöt sig. De ansågo honom à priori högfärdig. Men saken var att han såg upp till dem i vissa afseenden. De voro naiva, orädda, sjelfständiga och ekonomiskt bättre lottade än han, ty de hade alltid pengar. Känslan att gå i trupp på långa marscher hade något lugnande för honom. Han var icke född att befalla och lydde gerna, bara han icke märkte öfvermod eller herrsklystnad i befallningen. Han längtade icke att bli korporal, ty då skulle han tänka för de andra och, hvad värre var, besluta. Han förblef slafven af natur och böjelse, men kände tyrannens obefogenhet och han bevakade honom noga. På en större manöver kunde han icke underlåta att räsonnera öfver vissa besynnerligheter, såsom att infanteri från gardena vid en landstigning höll stånd mot flottans kanoner, hvilka betäckte de pråmar, på hvilka han befann sig. Kanonerna spelade på ett par famnars afstånd midt i näsan på gardisterna, men de stodo qvar. De lydde väl de också utan att begripa. Han räsonnerade och svor, men han lydde, ty han hade åtagit sig att lyda.

Under en rast på Tyresö brottades han på lek med en kamrat. Kompanichefen trädde fram och förbjöd något barskt leken. Johan svarade skarpt att det var rast nu och att de lekte.

-- Ja, men lek kan bli allvar.

-- Det beror på oss det! -- svarade han och lydde. Men han tyckte det var fräckt af chefen att lägga sig i sådana detaljer och han hade tyckt sig märka en viss ovilja från förmannen, som sedan följde honom. Denne kallades magister, emedan han skref i tidningarne, men han var icke student en gång. Der ha vi't! tänkte han; han vill stuka mig. Och nu bevakade han hans rörelser. Antipatien räckte för lifvet å ömse sidor.

Skarpskytterörelsen var närmast framkallad af tysk-danska kriget och var, oaktadt öfvergående, af en viss nytta. Den roade ungdomen, och den borttog en del af militärprestigen, då de lägre klasserna fingo inse att det ej var så svårt. Sedan gaf denna insigt grunden till motståndet mot preussiska värnpligtens införande, som mycket agiterades sedan Oskar II i Berlin uttalat sin förhoppning till kejsar Wilhelm, att de svenska och preussiska trupperna ännu en gång skulle bli vapenkamrater.

9.

Han äter andras bröd.

Han hade fått en djerf dröm uppfyld: han hade fått en sommarkondition. Hvarför icke förr? Han hade icke vågat hoppas; och derför aldrig sökt. Det han rigtigt lifligt önskade vågade han icke sträcka sig efter, af fruktan att få ett afslag. En krossad förhoppning var det tyngsta han tänkte sig. Men nu kastade lyckan hela hornet öfver honom på en gång; konditionen var i ett förnämt hus, beläget i den vackraste natur han visste: skärgården; och hvad mer var, i den mest poetiska af alla skärgårdens nejder: Sotaskär. Han tyckte nu om de förnäma. Styfmoderns råa behandling, slägtingarnes eviga lurande på att upptäcka högfärd der det endast fans öfverlägsenhet i förstånd, ädelmod och offervillighet, skarpskyttekamraternas bemödanden att stuka honom, hade jagat honom från den klass derifrån han kommit; han tänkte icke mer som de, kände icke som de; hade annan religion, andra begrepp om lifvet, och hans estetiska sinne hade tilltalats af de förnäma kamraternas måttfulla väsen, harmoniska och säkra sätt att uppträda; han kände sig genom sin uppfostran närmare dem och allt mer aflägsnad från underklassen. Han tyckte att de förnäma voro mindre högfärdiga än de borgerliga; de vräkte sig icke; trampade icke, värderade bildning och talang; de voro på visst sätt mera demokratiska mot honom, då de togo honom som jemlike, än de der hemma, som behandlade honom som en mycket underordnad, underlägsen. Fritz till exempel, som var mjölnarson från landet, mottogs hos kammarherren och spelade komedi med sönerna inför kungliga teaterdirektören, som erbjöd honom engagement, och ingen frågade der efter hvad hans far var för en. Men när Fritz var hemma på bal i Johans hem granskades han fram och bak, och det var med stor förnöjelse en slägting kunde meddela att hans pappa bara var för detta mjölnardräng.

Johan var blifven aristokrat utan att upphöra sympatisera med underklassen, och som adeln omkring 65 och strax eller var ganska, liberal, nedlåtande och för tillfället populär, blef han duperad. Han fattade icke att de som voro uppe en gång icke vidare behöfde trampa ner, att de som sutto på höjden kunde vara nedlåtande utan att stiga ner, och han insåg ej att de som voro nere kände sig trampade af dem, som ville stiga förbi dem upp, och att de som aldrig hade utsigt komma upp endast hade den trösten att hala ner dem, som voro uppe eller på vägen. Det var ju lagen för jemvigten, som han ej insett än. Han var emellertid hänryckt af att komma bland de förnäma.

Fritz började ge honom instruktioner huru han skulle umgås och uppföra sig. Man skulle inte krypa, vara undfallande, icke säga allt hvad man tänkte, ty det begärde ingen få veta; kunde man säga artigheter utan att smickra för groft, vore det godt; konversera, men icke räsonnera, framför allt ej disputera, ty rätt fick man ändå aldrig. Det var ju en klok yngling. Johan tyckte han var faslig, men gömde orden i sitt hjerta. Hvad han kunde vinna vore en akademisk kondition, kanske få resa utrikes, Rom och Paris med disciplerna; det var det högsta han begärde af de förnäma. Det ansåg han vara att göra lycka, och den lyckan skulle han nu jaga efter.

Så gjorde han sin första visit hos friherrinnan en söndagseftermiddag då hon var i staden. Hon liknade ett gammalt porträtt af en medelålders dam. Örnnäsa, stora bruna ögon och krusadt hår ner öfver tinningarne. Hon var elegisk, släpade på rösten och talade något i näsan. Johan tyckte icke hon såg fin ut, och våningen var tarfligare än hans hem, men de hade ju herrgård på landet, slott. Hon tilltalade honom likväl, ty hon hade ett drag, som påminde om hans mor. Hon examinerade honom, konverserade och släppte sitt nystan. Johan sprang upp, tog fatt nystanet, men återlemnade det med en min, som sjelfbelåtet sade: jag kan det der, ty jag har tagit upp många näsdukar förut åt damerna. Examen utföll till hans fördel, och han var antagen.

Morgonen om dagen då de skulle resa ur staden, infann han sig i våningen. Kunglig sektern, så kallades husbonden, stod i skjortärmarne framför salsspegeln och knöt sin halsduk. Han såg stolt och mjeltsjuk ut och helsade kort och kallt. Johan tog obedd en stol, försökte konversera, men lyckades ej få något lifligt samtal i gång, helst sektern vände honom ryggen och svarade kort.

-- Det är ingen förnäm, -- tänkte Johan; -- det der är en knöl!

Och de voro hvarandra antipatiska som två underklassar, hvilka sågo snedt på hvarandras kraflande uppåt.

Vagnen stod för porten. Kusken hade livré och stod med mössan i handen. Sektern frågade Johan om han ville åka ini eller på kuskbocken, men detta i en sådan ton att Johan beslöt sig för att vara fin och förstå inviten till kuskbocken. Och der satte han sig bredvid kusken.

När piskan smälde och hästarne ryckte fram vagnen hade han blott en tanke: bort från hemmet! ut i verlden!

* * * * *

Vid första gästgifvargård der de rastade steg Johan ner och gick fram till vagnsfönstret. Der förfrågade han sig i en lätt, förbindlig, kanske något förtrolig ton om herrskapets välbefinnande, och erhöll af patronus ett kort, skarpt svar, som afbet alla vidare närmanden. Hvad ville detta säga?

De sutto opp igen. Johan tände en cigarr och bjöd kusken, men denne svarade hviskande, att han aldrig fick röka på kuskbocken. Derpå pumpade han kusken; fick reda på umgänge och dylikt, men försigtigt nog.

Mot aftonen anlände de till herrgården. Den låg på en trädbevuxen kulle och var en hvit stenbyggnad med markiser. Taket var platt och dess trubbiga vinkel gaf något italienskt åt byggnaden; men de der röd- och hvitrandiga markiserna, det var sjelfva finessen. Johan installerades med tre pojkar i en flygel, som bestod af en isolerad stuga af två rum, af hvilka kusken bebodde det yttre.

Efter åtta dagars vistelse på stället hade Johan upptäckt att han var tjenare, med en ganska obehaglig ställning. Hans fars dräng hade bättre rum och eget rum; hans fars dräng rådde om sin person, sina tankar, någon stund på dagen; Johan aldrig. Natt och dag skulle han vara med barnen, leka med dem, läsa med dem, bada med dem. Tog han sig ett ögonblick ledigt och någon af herrskapet fick se honom, så frågades genast: hvar äro barnen? Pojkarne hade nemligen sprungit ner till statfolket, men der fingo de ej vistas för åns skull, som rann der förbi. Han lefde i en evig oro för att något skulle vara i olag. Han var ansvarig för fyra personers uppförande: sitt eget och tre pojkars. Hvarje anmärkning på dem föll på honom. Ingen jemnårig att tala med, ingen ungdom. Inspektoren var i arbete hela dagen och syntes aldrig till.

Men det fans två saker, som gåfvo ersättning: naturen, Södertörnsnaturen, och friheten från hemmet. Friherrinnan behandlade honom mera förtroligt, nästan moderligt, och roade sig att konversera om literatur med honom. Då hade han stunder, då han kände sig som vederlike och öfverlägsen genom sin beläsenhet, men bara sektern kom hem var han barnpiga.

Skärgårdslandskapet hade för honom större behag än Mälarens stränder, och de trolska minnena af Drottningholm och Vibyholm bleknade. Året förut hade han på en tiraljering med skarpskyttarne vid Tyresö kommit upp på en höjd. Der var djup granskog. De kröpo mellan blåbärsris och enbuskar, tills de kommo ut på en brant klipphäll. Der öppnade sig plötsligt en tafla, som kom honom att frysa af förtjusning. Fjärdar och holmar, fjärdar och holmar, långt, långt ut i det oändliga. Han hade, fastän stockholmare, aldrig sett skärgården förr och visste ej hvar han var. Den taflan gjorde ett sådant intryck som om han återfunnit ett land, han sett i vackra drömmar, eller i en föregående existens, som han trodde på, men ej visste något om. Jägarkedjan drog sig åt sidan in i skogen, men Johan satt qvar på branten och tillbad, det är ordet. Den fientliga kedjan hade nalkats och gaf eld; det susade om öronen; han gömde sig; han kunde icke gå derifrån. Detta var hans landskap, hans naturs sanna miliö; idyller, fattiga, knaggliga gråstensholmar med granskog, kastade ut på stora, stormiga fjärdar och med det oändliga hafvet som bakgrund, på vederbörligt afstånd. Han stannade också vid denna kärlek, som icke kunde förklaras i egenskap af den första; och hvarken Schweiz' Alper, Medelhafvets olivkullar eller Normandies falaiser kunde undantränga den rivalen.

Nu var han der i paradiset, ehuru något för långt in; stränderna vid Sotaskär voro gröna, feta betesmarker under ekars skugga, och fjärdar öppnade sig utåt Mysingen, men på långt håll. Vattnet var rent och salt; det var nytt.

Under ströftågen med bössa och hundar och pojkar kom han ner till stranden en vacker solskensdag. På andra sidan sjön låg ett slott. Ett stort, gammaldags stenslott. Han hade upptäckt att han icke bodde i annat än en gård och att hans herre var ofrälse och bara arrendator.

-- Hvem bor i det slottet? -- frågade han gossarne.

-- Der bor morbror Vilhelm, -- svarade de.

-- Hvad heter han?

-- Baron X.

-- Brukar ni aldrig vara der?

-- Jo, ibland.

Det fans ett slott ändå, med en baron i. Hm! Johans promenader togo snart sin reguliera väg neråt stranden, derifrån han såg slottet. Det var omgifvet af park och en stor trädgård. Hemma hade de ingen trädgård. Det der var annat, det!

En vacker dag underrättar friherrinnan honom att han dagen derpå skulle följa gossarne till barons, der de skulle stanna hela dan. Hon och sektern ville stanna hemma, och han skulle representera huset, tillade hon skämtsamt.

Derpå frågade han om sin toalett. Jo, han kunde åka dit i sina sommarkläder, men ta svarta rocken på armen och gå in i lilla gobelinsrummet på nedra botten och kläda sig till middan. Gobelinsrummet! Hm! Skulle han kanske ta handskar? Hon skrattade. Nej, visst inga handskar. Han drömde hela natten om baronen och slottet och gobelinsrummet. På morgonen körde ett höskak opp på gården för att hemta ungdomen. Äh! Det tyckte han inte om. Det påminte om klockargården.

Och så åkte de. Kommo upp till en stor lindallé, körde opp på gården och stannade framför slottet. Det var verkligen ett slott från Dahlbergs Suecia, och det daterade sig från unionstiden. Från en berså hördes välbekanta smällar af brädspelsbrickor. Och derifrån framträdde en medelålders herre i slankiga hamptygskläder. Hans ansigte var icke nobelt, mera borgerligt snarare, med ett grågult skepparskägg. Han hade örringar också. Johan stod med hatten i handen och presenterade sig. Baronen helsade vänligt och bad honom i stiga in i bersån. Der stod ett brädspel, vid hvilket satt en liten gubbe med frukostskärm på mössan och som var mycket tillmötesgående.

Han presenterades som rektor från en småstad. Johan fick konjak och förhördes i nyheter från Stockholm. Han var djupt inne i teatersqvaller och dylikt och åhördes med stor uppmärksamhet. Nå, se der ha vi't, tänkte han, de rigtiga förnäma äro mycket mer demokratiska än de origtiga.

-- Så, -- sade baron, -- förlåt herr ... jag mins inte namnet. -- Ja, så var det. Är ni slägt till Oskar?

-- Det är min far!

-- Åh, Herre Gud, är det så! Det är ju min gamle vän, sedan jag förde Strengnäs i verlden! -- Hva! Johan trodde ej sina öron! Hade baron fört ångbåt? Ja, det hade han. -- Men gubben gick på och ville ha reda på Oskar och hans öden.

Johan tittade på slottet och undrade om det var baron sjelf. Så kom friherrinnan ner, och hon var lika enkel och vänlig som baron. Det ringde till middan.

-- Nu ska vi ta en sup, -- sa baron, -- kom med nu.

Johan gjorde en volt i stora förstugan och ville ta på bonjouren bakom en dörr, men det fick inte bli något af. Han gjorde det ändå, ty friherrinnan hade sagt det. Så kommo de upp i stora salen. -- Jo, det var ett rigtigt slott. Stenlagdt golf; taket skuret i trä; fönsternischer, djupa som små rum; en spis, som rymde ett mått ved; ett klaver på tre fötter; en krona med glas som pepparkakor; och fullt med svarta porträtt på väggarne. Det var alldeles rigtigt.

Middagen gick, och Johan kände sig hemmastadd. På eftermiddagen spelade han bräde med baronen och drack toddy. Alla artigheter han tänkt ut instäldes, och han var väl nöjd med sin dag när den var till ända.

I stora allén vände han sig om och såg på slottet. Det såg mindre ståtligt ut nu; nästan tarfligt. Det anstod honom bättre som sådant, men det der sagoslottet från andra stranden var roligare att se upp till, bort till. Nu hade han ingenting att se upp till mer. Men han var icke längre nere. Kanske det var roligare ändå att ha någonting deruppe att koxa efter!

När han kom hem examinerades han af friherrinnan. Hvad tyckte han om baron? -- Han var snäll och nedlåtande. -- Här var Johan redan så klok att han förteg bekantskapen med fadern. De skulle nog få veta det ändå, tänkte han. Emellertid kände han sig varmare i kläderna och var icke så mjuk mera.

Han lånade en dag ridhäst af sektern, men red så vildt att nästa gång voro hästarne upptagna. Då skickade han en statpojke ut i socknen och hyrde en häst. Det var stolt att sitta högt och ränna fram med fart, och han kände sina krafter liksom skarfvade.

Illusioner hade ramlat, men det kändes lugnt att vara i nivå, utan att ha behöft rycka ner någon. Han skref hem till brodern och skröt. Men fick ett nosigt svar. Som han var ensam och icke hade någon att tala med, skref han en dagbok till vännen. Denne hade fått kondition hos en handlande vid Mälaren, der det fans flickor, musik, ungdom och goda middagar. Johan önskade ibland vara i hans ställe och han kände att han kommit in i något jolmigt. I dagboken sökte han dikta upp verkligheten och lyckades äfven eröfra vännens afund.

Historien om barons bekantskap spred sig, och friherrinnan ansåg sig skyldig tala illa om sin bror. Johan hade dock nog förstånd att inse det här låg före en detalj ur en fideikommiss-tragedi. Som den icke rörde honom brydde han sig icke om att forska i den.

* * * * *

Vid ett besök i prestgården råkade komministern få höra om Johans presterliga planer. Som kyrkoherden upphört predika för ålderssvaghet, var hans vikarius den enda tjenstgörande. Och han fann sysslan tung; derför falkade han efter unga studerande, som voro angelägna få debutera. Han frågade Johan om han ville predika. -- Men han var icke student. -- Det gjorde ingenting. -- Hm! Det var något att tänka på!

Komministern tog fast på honom. Här hade så många studenter och gymnasister predikat förut, ja, kyrkan hade fått en viss ryktbarhet för att den berömde skådespelaren Knut Almlöf predikat der i sin ungdom. -- Menelaus? I sköna Helena? -- Just han! -- Och så slogs evangeliiboken upp. Postillor lånades och Johan lofvade infinna sig på fredagen för att profpredika.

Han skulle sålunda ett år efter konfirmationen upp i predikstolen och tala på vår Herres vägnar, och de skulle sitta som andäktiga, ödmjuka åhörare, hans husbonde, baronerna och fröknarna och patronerna. Redan vid målet, så hastigt, så utan prestexamen, ja utan studentexamen, och kappa och krage skulle han få låna och vända på timglaset och säga Fader Vår och läsa upp lysningar. Det steg honom åt hufvet, och han reste hem en half aln längre, med full visshet om att han icke mera var någon pojke.

Men när han kom hem vaknade betänkligheterna. Han var fritänkare. Var det hederligt att gå fram och hyckla? Nej, nej! Men skulle han afstå derför? Det var för stort offer. Äran vinkade, och kanske han kunde så ut något frö af fria tankar, som skulle kunna gro.

Ja, men det är ohederligt! Han såg nemligen alltid med sin gamla egoistmoral på den handlandes afsigt, icke på handlingens nytta eller skada. Det var nyttigt för honom att predika, det var icke skadligt för andra att höra ett nytt, sant ord, alltså ... Men det var icke hederligt! Han kom inte ifrån det. Han lättade sitt samvete för friherrinnan.

-- Tror ni att presten tror på allt hvad han säger?

Det var prestens sak, men Johan, han kunde icke.

Slutet blef att han tog en promenad (till häst) till komministergården och bekände kort. Komministern såg misslynt ut att behöfva mottaga förtroendet.

-- Ja, men herrn tror väl på Gud, i Jessu namn!

-- Ja visst gör jag det!

Nå så tala bara inte om'et. Biskop Wallin nämnde aldrig Jesu namn i sina predikningar. Men rör inte i't bara; låt mig slippa veta't.

-- Ja, jag ska göra mitt bästa, -- sa Johan, glad att ha räddat sin heder och icke mindre sin ära!

De togo en sup och en smörgås, och saken var afgjord.

Det var något rart nu att sitta med sitt Gefle vapen och sina postillor för sig och höra sektern fråga efter magistern. -- Och så en piga, som svarade: magistern sitter och skrifver på sin predikan.

Nu hade han texten för sig att begrunda. Det var sjunde söndan i Trefaldighet, första årgången, och orden lydde i sin helhet som följer:

»Jesus sade: nu är menniskones son förklarad, och Gud är förklarad i honom. Är nu Gud förklarad i honom, så skall ock Gud förklara honom i sig sjelf; och skall snart förklara honom.»

Det var allt. Johan vände ut och in, in och ut, men han fann ingen mening. Det var »tjockt», tyckte han. Men det vidrörde den ömmaste punkten: Kristi gudom. Om han nu toge mod till sig och förklarade bort Kristi gudom, så hade han gjort en stor bragd. Den lockade honom och med Parkers hjelp diktade han en lofsång på prosa öfver Kristus såsom Guds son, samt framkom ytterst försigtigt med att vi alla voro Guds söner, men Jesus, Guds utvalde, käre son, i hvilken han hade ett godt behag, och hvars läror vi skulle höra. Men det var bara inledningen, och evangeliet lästes ju opp efter inledningen. Hvad skulle han då predika om? Nu hade han redan fredat sitt samvete genom att uttala sin öfvertygelse om Kristi gudom. Febern glödde, modet växte, och han kände att han hade en kallelse att uppfylla. Han ville draga svärd mot dogmerna, nådens ordning och läseriet. Det var en uppgift.