# Tjensteqvinnans son: En själs utvecklingshistoria

## Part 11

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/tjensteqvinnans-son-en-sjals-utvecklingshistoria-31047/index.md

Fritz, så hette vännen med pince-nez'en, var en klok verldsmenniska. Båda dessa ord, klok och verldsmenniska, hade den tiden en ful betydelse. Att vara klok under efter-romantikens tidehvarf, då alla voro litet rubbade, och det var öfverklass-tecken att vara rubbad, att vara klok ansågs då liktydigt med nästan något dåligt. Att vara verldsmenniska denna tid, då alla sökte skoja sig så godt de kunde mot himlen, var också något mindre bra. Fritz var klok. Han ville lefva sitt enda lif godt och trefligt och göra karrier med mera. Han sökte derför de förnäma. Det var klokt, ty de hade magt och pengar. Hvarför skulle han icke söka dem? Hur han kom att fästa sig vid Johan? Kanske animalisk sympati, kanske mångårig vana; några intressen kunde Johan ej befordra, på annat sätt än att han hviskade kamraten och höll honom med böcker. Fritz läste nemligen aldrig öfver och köpte punsch för de pengar, som skulle vara till böcker.

Nu, när han märkte att Johan var rengjord invändigt och att hans yttre menska var presentabel, införde han honom i sitt kotteri. Det var en liten krets af dels förmögna, dels förnäma ungherrar af samma klass som Johan. Denne var först något blyg mot de nätta herrarne, men snart var han inne med dem. En dag kommer Fritz och vid paradtimmen berättar Johan att han är bjuden på bal.

-- Jag på bal, är du galen! Inte duger jag der!

-- Du, en sådan nätt pojke, ska göra lycka hos flickorna.

Hm! Det var en ny synpunkt på sin person Johan fick. Skulle han -- hm? Tänk nu hemma, der han aldrig fick höra annat än klander!

Han gick på balen. Det var i ett borgerligt hem. Flickorna hade bleksot, somliga, andra voro röda som bär. -- Johan tyckte mest om de hvita, som voro blåa eller svarta omkring ögonen. De sågo så lidande och smägtande ut och kastade bedjande blickar, så bedjande. Det var en som var likhvit, ögonen brunno kolsvarta i djupa hålor, och läpparne voro mörka så att munnen öppnade sig nästan som ett svart streck. Den slog an på honom, men han vågade icke lägga an, ty hon hade redan sin tillbedjare. Så stannade han vid en mindre bländande, mera söt och mild. På balen kände han sig väl. Umgås borta bland främmande utan att se en enda slägtings kritiska ögon! Men han hade så svårt att tala med flickorna.

-- Hvad ska jag säga dem? -- frågade han Fritz.

-- Kan du inte prata lite lort med dem! Vackert väder, är det roligt att dansa, åker ni skridsko, har ni sett fru Hvasser? Man får svänga sig.

Johan gick på och hasplade upp repertoaren men det blef torrt i gommen och vid tredje dansen äcklade det honom. Han blef ond på sig sjelf och teg.

-- Är det inte roligt att dansa? -- frågade Fritz. Krya opp dig, gamle likkistpolerare!

-- Jo, det är nog roligt att dansa, bara man slapp tala. Jag vet inte hvad jag ska säga?

Det var också förhållandet. Han tyckte om flickorna, kände det behagligt att ta dem om lifvet, det var så manligt, men att tala med dem? Han kände att han hade göra med en annan art af homo, en högre i vissa fall, en lägre i andra. Han tillbad i stillhet den milda lilla och hade utkorat henne till hustru. Hustru var den enda form han ännu tänkte sig qvinnan. Han dansade oskyldigt, men fick höra förfärliga saker om kamraterna, som han ej förstod förr än senare. De kunde nemligen dansa vals baklänges genom rummet på ett okyskt sätt och talade vanvördigt om flickorna.

Hans reflexionssjuka, hans eviga granskande af sina tankar hade tagit bort det omedelbara hos honom. När han talade vid en flicka hörde han sin egen röst, sina ord, dömde dem, och så tyckte han hela balen fånig. Och flickorna sedan! Hvad var det som fattades dem? De hade ju uppfostran som han, kunde verldshistoria och lefvande språk, läste isländska på seminarium och voro styfva i ordrötter, räknade algebra, allt. De hade sålunda samma bildning men ändå kunde de icke talas vid!

-- Prata lort med dem, -- sa Fritz.

Men det kunde han inte. Och han tänkte för öfrigt högre om flickan än så.

Han tänkte öfverge balerna, då han icke gjorde någon lycka, men han släpades med. Det smickrade honom att vara bjuden och alltid hade det något uppryckande med sig. En dag var han i en adlig familj, der sonen var kadett. Der träffade han två aktriser från Dramatiskan.

Dem skulle han väl kunna tala vid! De dansade med honom, men de svarade honom icke. Han var för oskyldig. Så stälde han sig att lyssna på Fritz' konversation. Men Gud sådana saker han talade om i eleganta ordalag, och flickorna voro hänryckta i honom. Jaså, det var så det skulle vara! Men det kunde han inte! Det fans saker han ville begå, men att tala om det, nej! Hans asketiska religion hade dödat till och med mannen hos honom, och han fruktade qvinnan såsom fjärilen, hvilken vet att den skall dö när den befruktat.

En dag talade en resande vän i förbigående om att äldre bror varit hos flickor. Det föll en fasa öfver honom, och han vågade icke se åt brodern när denne lade sig om qvällen. Med umgänge med qvinnor ingick äfven föreställningen om nattliga slagsmål, polis och förfärliga sjukdomar. Han hade en gång gått förbi det långa, gula planket på Handtverkargatan, och en kamrat hade sagt: der är kurn! Sedan gick han i smyg dit och sökte titta in genom porten för att se något förfärligt. Det lockade och skakade honom såsom en gång en syn af en positivtafla på stång, föreställande en afrättning. Han blef af denna syn så upprifven, att han tyckte det var mulet väder om dan fastän solen sken, och hemkommen om aftonen i skymningen hade några till torkning utbredda lakan så skrämt honom genom att påminna om afrättningstaflan att han föll i gråt. En kamrat, som han sett lik, spökade för honom om natten.

När han gick förbi ett bordell på Apelbergsgatan skälfde han af fasa, icke af lusta. Hela proceduren hade för honom antagit hiskliga former. Kamraterna i skolan hade smittosamma sjukdomar, talade om hvarandra såsom förstörda. Nej, aldrig gå till sådana flickor, men gifta sig, bo tillsammans med den enda han älskade, omhulda och omhuldas, se vänner hos sig, det var hans dröm, och i hvarje qvinna han blossade för såg han en bit af en moder. Han tillbad derför endast sådana, som voro milda, och han kände sig hedrad af att se sig väl bemött. De granna, fjesade, skrattande, var han rädd för. De sågo ut som om de sökte rof och skulle vilja sluka honom.

Denna rädsla var delvis medfödd som hos alla gossar, men skulle ha borttagits om könen icke lefde afsöndrade. Ett faderns förslag långt tillbaka i ungdomen att sätta sönerna i dansskola hindrades af modern. Detta var en faute.

Men Johan var af naturen blyg. Han ville icke visa sig afklädd och vid badningar tog han gerna på simbyxor. En huspiga, som under sömnen blottat hans kropp och sedan angafs af bröderna, smorde han upp med en rotting morgonen derpå.

Med balerna följde nu serenader och med dessa punschaftnar. Johan hade stort begär efter starka drycker; det var likasom om han druckit ett koncentreradt, flytande näringsämne.

Sitt första rus fick han på en kamratsexa på Djurgårdsbrunn. Ruset gjorde honom säll, saligt glad, stark, vänlig och blid, men längre fram vansinnig. Han pratade tok, såg bilder i tallrikarne och gycklade. Detta att agera hade han momentant likasom den äldsta brodern, hvilken, ehuru djup melankoliker i ungdomen, haft ett visst rykte som komiker. Han klädde ut sig, maskerade sig och spelade en rol. De hade äfven spelat pjes på vinden, men Johan var dålig, generad och lyckades endast när han hade ett exalteradt ställe att återge. Som komiker var han omöjlig.

Nu inträder ett nytt moment i ynglingens utveckling. Det är estetiken.

Johan hade i faderns bokskåp hittat Lenströms Estetik, Boijes Målarlexikon och Oulibicheffs Mozarts Lif, förutom de redan nämnda klassiska skalderna. Genom ett sterbhus' utredning inkom i huset vid denna tid också en stor packe förlagsreturer, som bidrog till Johans tidigt förvärfvade omsigt i skönliteraturen. Der fans sålunda i flera exemplar Talis Qvalis' dikter, som befunnos onjutbara; Byrons Don Juan i Strandbergs öfversättning vann aldrig hans smak, ty den beskrifvande poesien hatade han och vers älskade han ej, utan hoppade regelbundet öfver den när den förekom ini prosa; Tassos Befriade Jerusalem i Kullbergs öfversättning var tråkig; Carl von Zeipels berättelser omöjliga; Walter Scotts romaner för långa, i synnerhet skildringarne, (derför förstod han icke Zolas storhet när han efter många år fick läsa hans öfverlastade skildringar, hvilkas oförmåga att göra totalintryck, Lessings Laokoon förut öfvertygat honom om). Dickens blåste lif i sina liflösa föremål och figurerade med dem, stämde in landskapet med personen och situationen. Det förstod han bättre. Eugène Sues Den Vandrande Juden fann han grandios och ville knappt ha räknad bland romanerna, ty roman var något från lånbibliotek och pigkammare. Detta var en verldshistorisk dikt, ville han, och socialismen i den gick galant i honom. Alexander Dumas var indianböcker, tyckte han, och nu var han icke nöjd med sådana; måste ha något innehåll. Hela Shakspeare slök han i Hagbergs öfversättning. Men han hade alltid svårt att läsa pjeser, der ögat skulle hoppa från personnamnen ner i texten. Hans öfverdrifna förväntningar om Hamlet uppfyldes ej, och komedierna tyckte han var ren smörja.

I familjen räknades slägt med Holmbergsson, hvars porträtt fans på väggen och om hvilken berättades historier. Han var visst faderns kusin. Schillers och Goethes byster stodo på bokskåpet, och öfver pianot hängde porträtt af alla stora kompositörer. Lithografiskt Allehanda hölls, och der beundrades alla samtida stora artister genom deras biografier. Fadern var äfven ledamot af Föreningen för Nordisk konst samt som förut nämnts musikälskare, spelade piano och något violoncell. Och nu exeqverade de vuxna sönerna och äldsta dottern violqvartetter, aldrig af andra än Haydn, Mozart och Beethoven. Hemmet hade sålunda en lätt anstrykning af konstälskeri efter ett tarfligt borgarehems små vilkor.

I skolan hade Johan läst Svedboms Läsebok och Bjurstens Literaturhistoria för Bjursten sjelf i Klara skola. En gosse hade reda på att Bjursten var skald. Hvad var skald? Ja, det visste ingen så noga. Senare brukade Johan berätta för sina skaldebröder hurusom han fått stut af Herman Bjursten för att han läst i en sagbok under lektionen, hvilket efter den tidens sätt att se skulle vara ett förebud för hans blifvande verksamhet eller kallelse, som man då trodde på. Ändå senare, när man lärt sig ringakta Bjursten, berättades historien såsom rolig.

Vid privatläroverket omhuldades skönliteraturen väl mycket af läraren i svenska språket, som var något vitter. I fjerde klassen hade de läst Fänrik Stål innantill. Rektorn, som var latinare, frågade en dag hvad de läste:

-- Fänrik Stål!

-- Det ska ni inte läsa; det ger dålig smak, -- sade han åt läraren, som då var en regementspastor och naturforskare. -- Realism, barbari! Dispyt!

Den senare läraren hade hög smak. Man fick läsa de tråkiga Kungarne på Salamis, som då lästes högt i alla bildade familjer. En literaturförening var bildad, och der upplästes på högtidsdagarne poem. Fritz hade skrifvit ett stort stycke, som handlade om Riddarholmskyrkan och hette Det svenska Nekropolis. Det gick på melodien: Jag stod på stranden under kungaborgen, och var nog så dåligt.

Johan tålde icke poesi. Det var tillgjordt, osant, tyckte han. Menskorna talade icke på det viset och tänkte sällan så der vackra saker. Men nu anmodades han skrifva i Fannys album en vers.

-- Det kan du väl svänga till, -- sa vännen.

Johan satt uppe om nätterna, men fick aldrig mer än de två första raderna, och för öfrigt visste han ej hvad det skulle innehålla. Sina känslor kunde man väl icke lägga fram så der till allmänt beskådande. Fritz åtog sig att fuska åt honom, och hop kommo sex, åtta rader, som rimmade, och i hvilka Snoilskys sedan så bekanta sparf på fönsterrutan ur En julafton i Rom fick släppa till fjädrarne. Egendomligt var att Fritz sedan aldrig i lifvet skref en rad vers mer.

Snille var ofta föremål för diskussion. Läraren brukade säga: snillena stå öfver all rang, liksom excellenserna. Johan funderade mycket på det der och tyckte att det var ett sätt att bli i nivå med excellenserna, utan börd, utan pengar, utan att göra karrier. Men hvad snille var, visste han ej. Han yttrade en gång i ett ömt ögonblick med väninnan att han hellre ville vara ett snille än ett Guds barn, och derför erhöll han en skarp tillrättavisning. En annan gång sade han åt Fritz, att han skulle vilja vara en lärd professor, som fick gå klädd som en buse och uppföra sig rått som han behagade, utan att förlora anseendet. Men när någon frågade hvad han ville bli, svarade han prest; det såg han alla bondpojkar kunna bli och det tyckte han anstod honom. Sedan han blef fritänkare skulle han ta graden. Och sedan? Det visste han inte. Men lärare ville han icke bli för någon del.

Läraren var naturligtvis idealist. Braun var en rakstugspoet; Sehlstedt var nätt, men saknade idealitet; Bjurstens Napoleon-Prometheus fick läsas högt; Decamerone, som då utkom i svensk öfversättning, kunde endast läsas utan fara af starka karakterer, var för öfrigt ett klassiskt arbete; Runeberg, i Elgskyttarne en stark realist i formen och öfvergick stundom till råhet, der han ville vara klassiskt enkel: (jemför den lusige Aron på spisen).

Till julen fick Johan två band dikter af Fritz: det var Topelius och Nyblom. Topelius lärde han småningom tycka om derför att han uttalade kärleksqval, och i Ynglingens drömmar formulerades tidens ideal för en yngling. Nyblom var tarflig som poet, men spelade en viss rol som målsman för estetiken, dels genom sina bref från Italien till Illustrerad Tidning, dels genom sina föreläsningar för fruntimmer på Börsen. Nyblom var icke sund realist ännu i sina föreläsningar, utan antikdyrkare eller något sådant.

Större betydelse fick teatern, som kan vara ett starkt bildningsmedel för ungdom och obildade, hvilka ännu kunna få illusioner af målad väf och okända aktörer, som de ej druckit brorskål med.

Johan hade som pojke, åttaåring, sett en pjes, som han ej förstod ett grand af. Det var visst Rika morbror, och allt han mindes var en herre, som kastade en silfversnusdosa i sjön och sjöng om Rio Janeiro. Sedan såg han Engelbrekt och hans dalkarlar och var hänryckt. Och samtidigt: Den Ondes besegrare, med Arlberg, hos Stjernström. Derpå följde operor, som under läseriperioden togos för goda såsom varande mindre syndiga. En gång var han på Dramatiskan och mindes derifrån Knut Almlöf i Svaga sidan och mamsell Hammarfeldt i En utflygt i det gröna.

Samtidens sedekomedi, som icke saknade sitt inflytande, bestod i Jolins Mjölnarfröken, Mäster Smith, Löjen och tårar och Smädeskrifvaren. I Mäster Smith bevisades, enligt kompromissen efter 1848 års misslyckade socialistrevolutioner, att vi äro alla aristokrater, men huru detta missförhållande skulle afhjelpas fick man ej nys om. Faktum qvarstod, och man var nöjd med faktum. I Mjölnarfröken preparerades 1865 års revolution, ty i den bevisades att adel icke är högre race.

Smädeskrifvaren gjorde väsen emedan den slog ner i tidningsreptilernas hyde, och författaren fick en viska inkastad på scenen. Den pjesen var emellertid så realistisk -- författaren hade bland andra tagit den lefvande Nybom upp på scenen -- att hans på äldre dagar gjorda utfall mot modern realism föreföll obefogadt. Det fans emellertid något snällt och sympatiskt hos Jolin, och hans betydelse i teatern var nästan större än Blanches, hvilken slutligen nedsjönk till en Operakällarens kotteriskald.

Hedberg, som med pamfletten Fyra år vid landsortsteatern väckte en förarglig uppmärksamhet och sedan i Sändebref till teaterdirektören Stedingk framkallade en mera skämtsam än allvarlig uppmaning att förestå teaterns elevskola, räddade sig från total solnedgång genom Bröllopet på Ulfåsa, som blef populärt och öfverglänste Vermländingarne och Engelbrekt. Bröllopet är dödt, men Södermans marsch lefver. Stycket hade för öfrigt ingen betydelse i Johans eller någon samtidas utveckling. Det var ett skuggspel, ihåligt som en operatext, och bars upp af damerna, som der fingo ett rökoffer i stor medeltidsstil. Den underkufvade mannen knotade visserligen och ville icke känna igen sig i Bengt Lagman, men det var inte så noga.

Af större vigt blef införandet af Offenbachs operett på kungliga teatern. Sedan författaren till Sköna Helena fått inträde i franska akademien är det väl icke mera lifsfarligt att vara rättvis mot honom. Halèvy och Offenbach voro israeliter och parisare under andra kejsar-dömet. Som israeliter hade de ingen pietet för den europeiska kulturens anor, greker och romare, hvilkas bildning de såsom orientaler aldrig behöft passera. Som israeliter voro de skeptiska gentemot vesterländsk civilisation, och mest mot vesterländsk kristen moral. De sågo ett kristet samhälle bekänna den strängaste askesmoral och lefva som hedningar. De upptäckte motsägelsen i lära och lefverne, en motsägelse som endast kunde lösas genom att ändra den föråldrade läran, ty lefvernet stod icke att ändra utan genom kloster eller kastrering. Menskorna voro trötta på att hyckla och de gladdes åt att få en ny moral, hvilken stod i full öfverenstämmelse med den menskliga naturens beskaffenhet och vedertaget bruk. Offenbach slog an derför att sinnena voro förberedda och ledsnaden på den obeqväma munkkåpan var allmän. Hellre då spritt naken. Offenbachs operett tog djupa tag, ty den beskrattade hela den vesterländska föråldrade kulturen, prestadömet, konungadömet, matinrättningen, äktenskapet, de civiliserade krigen, och hvad man skrattar åt är icke längre vördadt. Offenbachs operett har spelat samma rol som Aristofanes' komedi, varit ett liknande symptom vid slutet af en kulturperiod och derför har den fyllt en uppgift. Den var skämtsam, men skämt är vanligen maskeradt allvar. Efter skrattet kom det rena allvaret, och der äro vi nu.

Judarne logo vid tidehvarfvets utgång åt dessa kristna, som i två årtusenden sökt göra ett helvete af det glada jordelifvet och som nu först insågo att Kristi lära var en subjektiv, för upphofsmannens och hans under romarväldet suckande samtidas andliga behof lämpad sådan, som måste modifieras efter nya förhållanden. De som af naturen voro positivister och lefvat fram hela epoker utan delaktighet i Kristo, sågo nu de kristna vräka kristendomen, och de logo. Det var judens hämd och hans mission i Europa.

Ynglingen af 1865, ännu skälfvande af stigmatiseringen, utmärglad af kampen mot köttet och djefvulen, med öronen pinade af klockringning och psalmsång, kom in i den upplysta teatersalongen, i sällskap med djerfva ynglingar af börd och god ställning, och från första radens fond ser han nu dessa taflor från den glada hedendomen rullas upp och hör en musik, ursprunglig, med ett visst gemüth, ty Offenbach var germaniserad, sångfull, yster. Sjelfva musiken i ouvertyren kom honom att le, och sedan! Tempeltjensten bakom förlåten kom honom att minnas brödbakningen i klockarens kök; åskan befans vara en oförtent jernplåt; gudarne, som spisade offren, Carl Johan Uddman; gudinnorna, tre sköna aktriser; gudarne, osynliga regissörer. Men här strök också hela den antika verlden. Dessa gudar, gudinnor, hjeltar, som genom läroböckerna fått en anstrykning af helgd, störtades ner; Grekland och Rom, som alltid åberopades såsom urkällan till allt bildadt, afslöjades och röckos ner i nivån. I nivån! Det var demokratiskt, ty nu kände han en press mindre, och fruktan för att icke kunna höja sig dit »upp» var borttagen. Men så kom kapitlet om lifsglädjen. Menskor och gudar parade sig huller om buller utan att begära lof och gudar hjelpte unga flickor att rymma från gamla gubbar, presten stiger ner ur templet, der han ledsnat hyckla, och med vinrankan om sin fuktiga tinning dansar han cancan med hetärerna. Det var rent spel! Det gick i honom såsom Guds ord och han hade intet att invända eller anmärka; det var som det skulle vara, just så. Var det osundt? Nej! Men att vilja tillämpa det i lifvet, dertill hade han icke någon åtrå. Det var ju teaterpjes, det var overkligt, och hans synpunkt var ännu och skulle alltid bli estetisk. Hvad var det der estetiska, under hvilket så mycket kunde smuglas in, under hvars betäckning så många medgifvanden kunde göras? Ja, allvar var det ej; skämt icke heller; det var något mycket sväfvande. Decamerone förherrligade lasten, men dess estetiska värde qvarstod. Hvad var det för värde? Etiskt var den boken fördömlig, men estetiskt berömvärd. Etisk och estetisk! En ny, dubbelbottnad trollask, ur hvilken efter behag framplockades myggor eller kameler.

Men pjesen gafs med auktoritet på kungliga teatern och spelades af de mest framstående artister, sjelfva Knut Almlöf var Menelaus. Generalrepetitionerna utfördes med frukost, der konungen och gardesofficerare närvoro som värdar. Detta visste pojkarne genom kammarherrens son, som gaf dem teaterbiljetter. Det var på hög befallning nästan!

Emellertid steg skriket högt likasom förtjusningen. Man kunde icke tala utan att dra in ett uttryck om Sköna Helena. Man kunde icke läsa Virgilius mer, utan att man öfversatte Achilles med den morske Achilles. Johan som först fick se pjesen när den spelats ett halft år, blef till och med af latinläraren, då denne begagnade ett citat ur stycket, som Johan ej förstod, tillfrågad om han ej sett Sköna Helena?

-- Nej!

-- Åh, kors bevare oss, men den får han lof att se!

Man måste se den; och han såg.

Literaturläraren, som var lindrig pietist, predikade emot och varnade, men han angrep den försigtigtvis ur estetisk synpunkt; talade om dålig smak, simpel ton. Det slog an på en del, och på lärarens uppmaning gingo de estetiska snobbarne och hvisslade åt Riddar Blåskägg, naturligtvis efter att ha grundligt roat sig åt den.

Pjesen hade lättat upp ynglingens nertryckta sinne och lärt honom le åt afgudar, men på hans könslif eller uppfattning af qvinnan hade den intet inflytande.

Djupare tog deremot den tungsinte Hamlet. Hvem är denne Hamlet, som lefver än, efter att ha sett rampljuset under Johan den tredjes tidehvarf och alltid blifvit lika ung? Man har gjort honom till så mycket och begagnat honom till alla möjliga ändamål. Johan tillegnade sig honom genast för sina.

Ridån går upp; kungen och hofvet i lysande drägter, musik och glädje. Så kommer den sorgklädde, bleke ynglingen in der och gör opposition mot styffadern. Ha! Han har styffar! Det är åtminstone lika djefligt som att ha styfmor, tänker Johan. Det är min man! Och så skall han krossas, och man vill pina ur honom sympati mot tyrannerna. Ynglingens jag reser sig. Revolt! Men hans vilja är förlamad; han hytter, men kan icke slå. Han agar likväl modern! Synd att det inte var fadern bara! Men så går han med samvetsqval efteråt! Bra, bra! Han är reflexionssjuk, gräfver i sig sjelf, betänker sina handlingar tills de upplösa sig i intet. Och så älskar han en annans fästmö. Det är ju komplett likt. Johan börjar tvifla på att han är ett undantag. Jaså, det här är vanliga historier i lifvet! Skönt! Då har jag icke att ta mig så nära, men icke heller något att vara originel med. Det tillyxade slutet förfelade sitt intryck, hvilket dock upphjelptes af Horatios vackra tal. Bearbetarens ohjelpliga fel att ta bort Fortinbras märkte icke ynglingen, men Horatio, som nu blef kontrast, var icke någon kontrast; han var lika stor mes som Hamlet och sa bara ja och nej. Fortinbras, det var handlingens man, segraren, tronkräfvaren, men han kom icke med, och nu slutade alltsammans med Jammer und Elend.