Part 7

Sade; och elfenstolen bakom sig skjutande, dädan Gick Teiresias, tung som han var af de samkade åren. 100 Heraklees af sin mor, en späd vinvanka i gärdet, Fostrades upp, samt son till Argeiern Amphitryon nämndes. Bokstafskonsten Linos, den åldrige, lärde nu pilten, Sjelfve Apollon's son, sömnlös omvårdare, hjelte; Åter att spänna sin båge, och träffa med pilarna fläcken, 105 Eurytos, rik på de rymliga fält, af fäderna ärfda. Men till sångare gjorde, och formade händerna båda, Boxbomcittran att slå, Philammon's son, Eumolpos, Huru på stående fot gumperidande männer från Argos Kasta hvarandra i brottlande kull; hur kämpar i näfstrid 110 Med förskräckliga handskar; och hvad, nedböjda mot jorden, Pankratiasterne funnit för stridsknep, äflande konsten. Det allt lärde han sig i skola hos sonen till Hermes, Harpalykos, Phnoteern, som ej ens skådad på afstånd Någon vågade bida; då han omkämpade priset. 115 Sådant ögonbryn låg öfver den skräckliga synen. Men att hästar och vagn framköra på banan, och vända Kringom målet med sådant besked, och att akta sitt hjulnaf; Detta sia son med innerlig lust Amphitryon lärde Sjelf; ty så många klenoder ifrån de ilande kämpspel 120 I hästnärande Argos han vunnit hade; ej sönder Voro de vagnar han åkt, men mistat af åldren sitt remtyg. Att med en framsträckt lans, och med ryggen beskyddad af skölden. Falla ut mot sin man, och ej rädas för glafvarnes påhugg; Att uppställa phalangen, och riktigt beräkna ett bakhåll 105 Af anryckande fienders här, och att ryttarne mana, Riddaren Kastor lärde, då flykting från Argos han lände. Vid den tiden, då riket och vingårdasträckorna Tydeus Egde, som fått af Adrestos det hästinkörande Argos. Sannerlig Kastor ibland halfgudarna icke en ende 130 Kämpe vår lik, förrn kraften af ålderdomen förtärdes.

Så nu den hulda modren åt sig lät fostra Herakles. Var ock sonen beredd helt nära vid fadren till sofbädd Ståtlig en lejonhud, högälskelig äfven för honom; Middagskosten var stek, och i korgen en väldelig Dorisk 135 Bulla, som kunnat minsann sjelf trägårdsmästaren mätta; Men om qvällen var ringa hans spis, ej kokad på kökseld Och okonstlad en skrud nedhängde till midten af vaden.

[Slutet saknas.]

XXV. Idyllen.

HERAKLES LEJONDRÄPAREN.

[Början saknas.]

Honom den åldrige svarte, en åkrarnes vaksame plogkarl, Hörande upp med det arbete, nu han hade för händer: Gerna, o fremling, jag vill dig säga allt hvad du spörjer,

Rädd för skräckelig näpst af vägabeskyddaren Hermes; Ty det säges, att han mest vredgas af himmelens gudar, 5 När den om väg nödlidande man man något förvägrar. Frodige hjordane här, tillhörige kong Augeias, Beta ej alla gemensamt fält, ej gemensama platser; Utan andre de vanka på stränderna invid Elisson, Andre vid helig bädd af gudomlige floden Alpheios, 10 Andre uppå drufrika Buprasios, somlige härstäds, Särskilt äro också inrrättade fällor för alla. Men åt hjorden, ehuru den är ofanteligt talrik, Städse de grönskande fält här ge tillräckelig näring. Kringom Menios' stora moras; ty ljufliga örter 15 Vexa på daggiga ängarna upp, och i dälderna äfven Rikligen, hvilka föröka hos hornade boskapen styrkan. Detta stället för dem, till högre handen från dig, Visat sig, stort som det är, bortom den rinnande floden, Der som platanerne vexa med alltid lummiga kronor, 20 Vildoliven jemväl, den grönskande, herda-Apollon's Heliga träd; o fremling, den allsannfärdige gudens. Strax bredevid i en räcka för oss, jordbrukare, kojor Byggde blifvit, som åt konungen mycken och gränslös Rikdom samle med flit, i de trefaldt plogade lindor 25

Kastande nu utsädet, och nu desslikt i det fyrfaldt. Vinplanterarne nog, mångidoge, gränserne känna, Hvilka till pressarna gå, när sommaren står i sin fägring. Samtliga detta gebit tillhör välkunnig Augeias, Hvetebärande fält, samt trädframalstrande dungar, 30 Bort till yttersta randen af åsen, den källsprångrika; Den båd sent och bittida vi med vårt arbet' besöke, Liksom det tjenade höfs, som fingo på fältet sitt dagsverk. Men du, säg nu åt mig, (för dig också det skall nyttigt Vara) af hvilket behof nödsakad du hit har kommit: 35 Om du Augeias kanske eller någon af tjenarehopen Söker, som finns hos honom. Men jag välkunnig om saken, Gerna berättar dig allt; ty jag tycker dig icke från mesar Stamma, ej heller dig sjelf af naturen mesarna likna. En så herrlig gestalt utmärker dig. Sannerlig slike 40 Sönerne af odödliga månd' bland dödlig dväljas.

Honom svarade då Zeus' stridbare ättling och sade; Visserlig, gubbe, jag nu de Eperiers förste, Augeias, Önskade täfla, för hans skull också hitförde mig värfvet. Om måhända han vistas bland borgarefolket i staden, 45 Vårdande allmänt väl, eller ock handhafvande lagen, Bjud på, gamle, att någon af tjenarne visar mig vägen; Någon på åkrarna här bland de mer välaktade fogdar, Hvilken jag sade ett ord, och af samma förnumme ett motord. Annan för andra man är behöflig, en gud så förordnat. 50

Honom svarade gubben igen, den förträfflige plöjarn: Bland odödlige, säg, på vars bud, o fremling, du kommer; Så skall hela den sak, du begär, uppfyllas nu genast. Ty Augeias, älskelig son till Helios, ankom Jemte sin egen son, den i kraft förträfflige Phyleus, 55 Hit från staden i går, i beråd att dagarna många Öfverskåda det gods, otaligt på fälten han eger. Ock för konungars sinne alltså sig månde det lika, Att då de sjelfve sitt hus omvårda, så vinner det trefnad. Låtom osa gå nu till honom; och jag vill visa dig vägen 60 Till vår koja, och der vi förmodligen konungen träffa.

Talte; och gick så förut, men i sinnet han grubblade mycket, Skådande lejonets hud och den handuppfyllande klubban, Hvadan fremlingen var, samt önskade honom bespörja. Dock till sin läpp han tryckte det ilande ordet, af fruktan, 65 Att med ett oträngdt prat tilltala den brådskande mannen Möjligtvis: det är svårt, att en annans tanke begripa.

Men de kommande genast på afstånd varsnade tvefaldt Hundarne, både af kropparnes lukt, och af dånet från föttren. Skräckeligt skällande nu, påsprungo de härfrån och derfrån 70 Hjelten Herakles, Amphitryon's son; men deremot gnbben, Under ett vänligt glafs, de smekte med viftande svansar. Dessa med stenar påstund, upptagna från marken till skrämskott, Dref han tillbaka, att vika sin kos, och med bister en stämma Tråtte han samtlige, nödgande så dem sluta med skallet, 75 Glad mellertid i sin sjel derför att de vaktade kojan, När han hemma ej var. Och han talade ordet och sade:

Hvad för ett djur, minsann, ha de herrskande gudar ej skapat, Att med menniskor vistas i lag! Hur är det ej vettigt! Ja, om det hade förstånd, motsvarande äfven uti sig, 80 Och om det visste, på hvem sig skickas att vredgas, hvem icke, Ej bland djuren ett enda med det skull' tvista om äran. Men nu är det i hög grad argt, och modigt i otid.

Talade så; och skyndande fram, herdkojan de hunno. Solen derefter mot randen af vestern hästarna vände, 85 Bringande qvällens stund, och nu kommo de frodiga småkräk Åter från betesmarkerna hem till stall och till fållor. Sen derefter af kor otaliga skaror på skaror, Viste sig, kommande an, likt regnförkunnande skyar, Hvilka på himmelen vanka, och röna sig ideligt framåt, 90

Drifne af sunnans kraft, eller ock af den Thrakiske nordans, Icke på dem finns räkning i rymderna, hvarest de sväfva, Icke besked, ty så många bakefter de flyktande vältar Vindens styrka, ock andra på nytt sig stapla på andra. Hjordar af kor här följde städs desslikes på hjordar. 95 Men allt fältet fylldes dervid, och stigarne alla Af den vandrande drift, och vid råmandet ljödo de digra Åkrar, och fållorna fyllde i hast fotsvängande kornas Hjordar, och samtliga fåren, också instängdes i stallen. Der ej en endaste man, -- oändligt var fänadens antal -- 100 Stod overksam vid komna, och saknade något att syssla; Utan den ene han der träklafvarna fäste vid föttren Med välformade remmar, och satte sig nära, att mjölka, Medan till mödrarna släppte en annan de älskliga fostren, Längtande alla att dricka utaf högst ljufliga mjölken. 105 En höll ståfvan, en arm löpe till mustiga osten, Åter en ann dref tjurarna in, från qvigorna afskildt. Men Augeias besökte de samtliga ställen, att skåda Hvad för rikedoms skatt åt honom af herdarna samlats. Sonen och kraftfall drott, mångråde Herakles derjemte 110 Följde med kongen, som mönstrade så sin stora besittning. Derstäds, hur okufveligt än ett hjerta i bröstet Egde Amphitryon's son, och i allt vällempeligt städse, Högligen dock han förväntes åt fasliga mängden af boskap, Skådande den. Ty aldrig man trott, ej heller förmodat, 115 Att en endaste mans så många de voro, ej ties, Hvilka af konungar alla de boskapsrikaste varit. Men åt sin son förärade Solen den särdeles skänken, Boskapsrik bland dödlige män att vara för alla; Ja, han förkofrade idkeligt sjelf dess samtliga hjordar 120 Helt och hållet; förty ej nånsin besökte en krämpa Boskapen; hon emellertid plär herdarnas mödor föröda. Men städs flere behornade kor, städs bättre och bättre Fostrades idkeligt år från år; ty alla de voro Afvelsama förträffligt, och hvar gång födde de kokalf. 125 Gingo med den hvitbenta också trehundrade tjurar Samt krumhornade stolt, och derhos tvåhundrade andra, Bruna, och alla de ren fortplantningsmessige voro. Sen till dessa ännu tolf andra i driften befunnos, Helgade Sonen, till skimret en hvar jämförlig med svanen, 130 Skönt mjellhvita, uti fotsvängande hjorden de skönsta. Derföre sklllda från vallen de äto det herrliga gröngräs Ute på betet, och yfdes en hvar der öfver sin fägring. När som ur skogarnas snar framkommo de ilande odjur Till slättmarken, i akt att döda de betanda korna, 135 Desse till striden först antågade, förde af lukten, Och förskräckeligt bölade; död framlyste i blicken.

Bland dem vida i kraft utmärkte sig, liksom i styrka, Samt högtrotsighet Phaeton stor, den herdarne alle Med en stjerna förliknade; så bland öfriga hjordar 140 Vandrande lyste han vida, ock var storståtelig bjesse. Blackige lejonets torrkade hud knäppt denne bemärkte, Förrn han rännde åstad mot den välvarskodde Herakles, Ämnande såra hans sida med hufvut och väldiga pannan. Den pårusande tjurn grep konungen strax i det venstra 145

Hornet med senfast hand, och till marken neder han böjde Nacken, så styf han än var; sen stötte han honom tillbaka, Tryckande på med skuldran, och han, ansträngande alla Musklernas kraft, uppreste sig rakt på yttersta basen. Kongen förvånades sjelf, och derjemte den krigiske sonen, 150 Phyleus, samt herdmännerne ock hos behornade korna, När Amphitryon's sons obändiga styrka de sågo.

Lemnande der de bördiga fält, nu desse till staden Sig förfogade båda, så hjelten Herakles, som Phyleus. Och såsnart som de tre folkhvimlande vägen beträdde, -- 155 Läggande smalare stigen; tillrygga med skyndande fötter, Hvilken från stallen gerad vingården igenom var anlaggd, Men i den grönskade skogen befanns ej särdeles märkbar, -- Der tilltalade nu kärälskelig son af Augeias Ättlingen till högthronande Zeus, som följde bakefter; 160 Lutande sakta sitt hufvud emot dess högra axel: Fremling, som hade om dig tillförne ett prat jag förnummit, Så alldeles, minsann, jag uti mitt sinne det likar. Ty en vandrande man från Argos, i ungdomens fullkraft, Lände till oss, en Achajer han var, från Helike's kustland. 165 Denne berättade då, så att flere Epejer det hörde, Hur bland Argeierna en, -- han var sjelf närvarande --, dräpit Skräckeligt lejon och vildt, vidunderlig fasa för landtbor, Hvilket i Zeus' af Nemea lund djup kula bebodde. Jag ej känner bestämdt, om han var från det heliga Argos 170 Sjelft, eller bodde i sta'n Tiryns, eller ock i Mykene. Så nu berättade denne, och sade, att hjelten till födslen (Om jag för öfrigt sanningen minns) härstammar från Perseus. Icke jag tror, att en ann bland Aigialeerna detta Vågat, än du; och lejonets hud synbarligen röjer 175 Händrens väldiga bragd; den hud som dig sidorna täcker. Säg mig derföre först, (att jag väl i mitt sinne må veta, Hjälte, om nu jag gissade rätt, eller gissade orätt) Om densamme du är, som för oss, åhörande, nämnde Sagde Achaier från Helike's stad, och om rätt jag dig känner. 180 Säg mig, huru du dräpte det olycksbringande vilddjur, Samt hur det kom till Nemea's lund, den vattenförsedda. Ty du skulle ej träffa ett slikt vidunder i Apis, Fastän önskande se; det närer ej sådana nånsin, Men blott björnar och svin, och vargarnes skadliga yngel. 185 Derför förvånades alla, som då på berättelsen hörde; Somlige mente jemväl, att han ljög, den resande mannen, Och med en tanklös tunga besvek närvarandes öron.

Så nu talte, och drog sig från midten af vägen åt sidan Phyleus, att den för båda i bredd tillräckelig blefve, 190 Och att han lättare hörde hvad nu förtäljde Herakles, Hvilken med följande ord, ledsagande, talte till honom:

O Augeiades, hvad du mig tillsport för det första, Det har du sjelf på punkten minsann helt lättligen gissat. Nu vill jag säga dig ock, vilddjuret beträffande, saken, 195 Hur som den lyktade sig, emedan du längtar att höra; Utom, hvadan det kom; förty, fast många de äro, Ingen ibland Argeierna dock förvisso det sade. Af odödliga någon, förmode vi endast, för offren, Vredgad uppå Phoroneiska män det onda dem påsändt. 200 Ty anrusande alla Piseerna, liksom en störtflod, Lejonet rastlöst ödde; och mest de Bembiniaier, Boende närmast till, olidliga härjningar kände. Aldraförst mig denna bedrift pålade att lykta Eurystheus, och mig bjöd nedgöra det skräckliga odjur. 205 Men då tog jag mitt böjliga horn, och det hålkade kogret, Fullt med pilar, och gick; och i andra handen min klubba, Barkomgifven, och väldig, och gjord af skuggigt olivträd, Lagom stor, den jag sjelf vid Helikons heliga sida Hittade, ryckande upp tättsittande röttren med stammen. 210 Men när sedan jag kom till den ort, der lejonet dvaldes, Se, då tog jag bågen, och förde till rörliga vredet Strängen, och fästade genast dervid smärthysande pilen. Förande ögonen kring, jag sökte det skadliga odjur, Om jag finge det se, förrn det mig hunnit bemärka. 215 Redan var middagstid, dock ingenstädes dess fotspår Kunde jag än bli varse, ej heller förnimma dess rytning, Ej af menniskor någon befann sig vid valln, och på åkern Sågs vid besådda fåran ej en, som fråga jag kunnat, Utan i fållorna höll blek rädsla dem samtligen stängda. 220 Föttren jag hvilade ej, kringsökande löfviga berget, Förrn jag lejonet såg, och derhos försökte min styrka. Just nu vandrade det vid aftonens stund till sin kula, Mättadt både af kött och af blod; den raggiga manen Kring nedsölad af dräp, och den dunkelblickande synen, 225

Bröstet jemväl; med tungan sitt skägg omslickade busen. Men jag gömde mig strax i de skuggiga buskarna undan, Uppå den skogiga kulln, afbidande lejonets ankomst Och då det nalkades, sköt jag emot veklifvet åt venster Fruktlöst; ty ej trängde sig piln den hvassa, igenom 230 Köttet; men, studsande åter, den föll i grönskande gräset. Men det lyfte påstund sitt blodiga hufvud från jorden, Häpet, och lopp omkring öfverallt, med ögonen båda Blickande, samt framviste de hiskliga tändren i gapet. Det jag en annan pil motsände från senan å nyo, 235 Ledsen, att så den förra mig för onyttig ur handen, Träffade ock i midten dess bröst, der lungan har säte. Men likväl i dess hud mångsmärtlige pilen ej trängde, Utan ned vid fötterna föll, fullkomligen gagnlös. Tredje gången jag ville, i själn uppbragt på det högsta, 240 Bågen spänna, men mig, med ögonen gloende, märkte Det omåttliga djuret, och kring knävecken det svängde Långa svansen, till strids sig rustande; hela dess nacke Fylldes af vrede, och manen sig högt uppreste, den gula, Hos det rasande djur; som en båge kröktes dess ryggrad, 245 Medan det drog sig hop, veklifvet inunder och ljumskem Liksom då vagnbyggmästarn, i mång värf kunnige mannen, Grenarna böjer utaf lättspjelkiga fikonträdet. Värmda i elden förut, till beslag åt stolen på axeln, Men ur händerna flyr långbarkiga fikonträdet, 250 Böjdt, och sin kos med ett endaste skutt borthoppar i fjerran: Så det förskräckliga lejon mot mig anrusade våldsamt, Sökande såra min kropp; jag pilarna då med den i ena Handen sträckte, och kappan som hängde på axlarna dubbel; Men med den andra jag höjde min torra klubba, och anföll 255 Hufvud och tinning; i tu jag slog med detsamma den torra Skogsoliven emot det högofantliga odjurs Lurfviga skalle. Så damp det omkull från höjden till marken, Innan det nalkades mig, samt stod nu på darrande fötter, Lutande hufvudet neder; ty mörker om ögonen båda 260 Kom, när hjernan med kraft vardt sönderkrossad i skålen. Men odjuret jag då, förbluffadt af smärtorna tunga, Varsnande, förrn det återigen hann samla sig krafter, Dängde emot obändige nackens muskel i förväg,

Kastande bågen bort och det månghopsömnade kogret. 265 Kraftfullt strypte jag sen med väldiga händerna bakfrån Fattande tag, att icke mitt kött det refve med klorna; Ändatill marken med makt bakhasarna tryckte jag neder Med anträngande häl, och dess sidor försvarte mig låren, Tills jag bogarna ock utspännde, och ställde det upprätt, 270 Andlöst; blef så det väldiga lif ett byte för döden. Sedan besinnade jag, på hvad sätt hårhalsiga huden Af det dödade djur jag skulle från lemmarna draga; Gräselig mycket besvär; emedan med jern det ej kunde Afflås, icke med sten eller träd, då jag gjorde försöket. 275 Men den tanken ibland odödliga någon mig ingaf, Att med egna dess klor fråndraga lejonet huden, Snart afflådde med dem jag, och svepte om lemmarna skinnet. Att det blefve mig värn i den skarpansättande striden. Detta, min vän alltså, var banen för Nemea's lejon, 280 Som mång smärtor förut tillskyndade menskor och boskap.

[Slutet saknas,]

XXVI. Idyllen.

BAKCHANTINNORNA.

Ino och Autonoa, och den äppelkindta Agaua, Sjelfva trenne till tal, tre danslag förde till berget, Men då de brutit sig lummiga löf af den mossiga eken, Lefvande murgrönsblad, och asphodelos, vexande lågländt, Tolf altaren de byggde uppå renrödjade ängen; 5 För Dionysos nio, och trenne för Semela voro, Och då med händren ur skridet de tagit de fejade offren, Lade de dem vördsamligen ned på de doftiga altar, Såsom dem sjelf det lärde, och gillade sjelf Dionysos, Pentheus skådade allt från otillgängelig berghäll. 10 Under ett hemlands träd, den åldriga mastix, förborgad. Honom varsnade först Autonoa, skriande hiskligt, Samt kringspridde, i det hon med föttren dem plötsligen påsprang, Offren åt yrande Bakchos, som oinvigde ej skåda, Sjelf hon rasade, strax de öfriga rasade alla. 15 Pentheus flydde förfärad sin kos, och dessa förföljde, Lyftande manteln upp från gördlarna till knävecken. Pentheus talte då så: hvad är det J viljen, o qvinnor? Det, Autonoa svarte, du förr skall veta än höra. Modren vrålande nu, omfattade sonen vid hufvut 20 Likasom vrålet höres ifrån lejoninnan med yngel, Ino hon återigen bröt väldiga skuldran med bladet, Trampande magen med föttren; Autonoa gjorde detsamma. Men de öfriga qvinnor fördelade resten af köttet, Och ankommo till Thebe, med blod nedsölade alla, 25 Bringande pest hem, icke mer Pentheus åter från berget, Qvittar mig lika; men ingen försöke att med Dionysos Stöta sig; kunde väl ock långt svårare lida än detta, Fyllde han nio år, eller går på det tionde redan; Vare jag sjelf oskyldig, och mig oskyldige gille! 30 Detta orakel ifrån Zeus, aigisförarn, må äras: Fromes söner ha lycka och fröjd; ofromes de ha ej. Hell Dionysos, som Zeus, den högste, på Drakanon's snöberg, Sedan han öppnat sitt väldiga lår, nedlade, ett spenbarn! Hell skön Semela äfven, och hell dess samtliga systrar, 35 Kadmosdöttrarna, högt af många hjeltinnor besjungna, Derför att detta de gjorde, på maning utaf Dionysos, Ett otadeligt värf! Man klandre ej gudarnes rådslag!

XXVII Idyllen.

DAPHNIS OCH FLICKAN.

Daphnis.

Paris, herde jemväl, den förståndiga Helena bortstal; Mera är dock min Helena värd, som herden sin kysser.

Flickan.

Pråla ej, pyssling, så bålt; det säges att kyssen är vansklig.

Daphnis

Finns dock ljufvelig fröjd i de vanskliga kyssarnas njutning.

Flickan.

Munnen sköljer jag ren, och spottar så kyssen å färde. 5

Daphnis.

Sköljer du läpparna? Godt, räck fram dem igen till att kyssas.

Flickan.

Passar för dig, att kyssa en kalf, ej lediga jungfrur.

Daphnis.

Pråla ej så; ty snart som en dröm dig ungdomen flyktar.

Flickan.

Drufvan till russin byts, och den torrkade rosen ej bortdör.

Daphnis.

Kom till oliverna der, att jag får dig en saga berätta. 10

Flickan.

Vill ej; äfven tillförne du svek mig med ljuflig en saga.

Daphnis.

Kom då till alnarna der, för att höra en stund på min syrinx.

Flickan.

Sjelf ditt sinne förnöj; mig lyster ej jämmerligt böra.

Daphnis.

Ve, ve, bäfva också, du flicka, för Paphia's vrede!

Flickan.

Paphia ger jag farväl; blott Artemis vare mig huldrik! 15

Daphnis.

Tyst! eller skjuter hon dig, och du fastnar i trassliga nätet.

Flickan.

Skjuto hon fritt, om hon vill, oss deremot Artemis bistår. -- -- -- Kom mig ej när med din hand, eller ock jag dig klöser i läppen.

Daphnis.

Icke du Kärleken flyr, ej flydd af en endaste jungfru.

Flicka.

Flyr helt säkert; vid Pan; men du sjelf bär oket beständigt. 20

Daphnis.

Akta, att guden ej gifver dig bort åt en slemare make.

Flickan.

Mången har friat, men ingen ännu mitt sinne behagat.

Daphnis.

En bland de många är jag, hit kommen som friare äfven.

Flickan.

Hvad skall jag göra, min vän? Af besvär är bröllopet uppfylldt.

Daphnis.

Ej har bröllopet qval, ej ringaste smärtor, men danslag. 25

Flickan.

Ja, man säger likväl, att hustrur för männerna rädas.

Daphnis.

Snarare herrska de städs; hvem skulle väl hustrurna rädas?

Flickan.

För barnsängen jag rädes; en pil af Eleutho är plågsam.

Daphnis.

Artemis, din herrskarinna, ju är barnföderskors drottning.

Flickan.

Men bli moder jag räds; att min dejliga hy jag ej miste. 30

Daphnis.

Föder du älskade barn, nytt ljus du i sönerna skådar.

Flickan.