Part 6
Hon, då hon undflytt ren de till ett hoplöpande klippor, Argo, och Pontos, det snöigas, omedlidsama mynning, Kom till de Bebrykers folk, medbringande gudarnes skötbarn. Der på en endaste stege från hvardera relingen mången 30 Kämpe klättrade neder utur lasoniska skeppet, Stigande upp på den djupare strands stormskyddade höjning, Redde de bäddar, och rörde med händerna donen för eldfångst. Men snällfålige Kastor med brunlett drott Polydeukes Vandrade båda i öknen omkring, från kamraterna skilde. 35 Sen de betraktat på berget en hop vildtvexande stammar, Funno de under den glattade hälln en porlande källa, Fylld med klaraste vatten till bräddarna; nederifrån städs Stenar i bottnen man såg, kristallen i glans eller silfret Lika, och nära intill uppskjöto så resliga tallar, 40 Plataner ock, hvitpopplar, cypresser med yfviga kronor, Samt välluktande blommor, för håriga biet en glad skörd, Hvilka såsnart som våren har flytt utspricka på ängen. Men obäklig en man sig solade, sittande derstäds, Skräcklig att se, med öronen slitna af hårdaste näfslag. 45 Högt sig hvälfde dess väldiga bröst, och den vidgade ryggen, Danad af jernhårdt kött, lik hammarsmidda kolossen. Och i de kraftiga armarna stodo vid ändan af axeln Muskler, lika med rundade block, dem, vältrande med sig, Vintriga floden uti ofantliga hvirflarna svarfvat. 50 Men på ryggen af resen och nacken der såg man hänga Lejonets hud, hopfästad med fötternas yttersta ramar. Honom då först tilltalade så Polydeukes, den bålde.
Polydeukes.
Hell dig, eho du än är! Hvad män bo härstäds i landet?
Amykos.
"Hell dig!" Hva ha? när månner jag ser, dem aldrig jag skådat. 55
Polydeukes.
Mod! Ej vrånga du mene dig skåda, ej borna af vrånga.
Amykos.
"Mod!" Ej egnar det mig, att af dig slik lexa emotta.
Polydeukes.
Vilde, vid allt snarstickne, i allt högmodige bjesse!
Amykos.
Sådan precis, som du ser, och jag trampar väl icke din jordlapp.
Polydeukes.
Kom dit till mig, mottag gästaskänker, och vänd till din hembyggd! 60
Amykos.
Bjud mig allsicke till gäst; jag har intet för dig i beredskap.
Polydeukes.
Käre, du unnte mig ej ur källan därborta att dricka?
Amykos.
Spörj det, när törsten har torrkat för dig hopskrumpnade läppar!
Polydeukes.
Silfver, säg, eller hvad för en lön dig kunde beveka?
Amykos.
En mot en, upplyfta din arm, stå kämpe mot kämpe! 65
Polydeukes.
Kanske på näfvar slåss, eller brottas derjemte, med trottsblick?
Amykos.
Fresta med näfvarna på, och försök er konst, hvad hon gäller!
Polydeukes.
Ho är då den, med hvilken jag näfvar skall pröfva och handskar?
Amykos.
Nära; du ser då ej mig? Jo, Amykos så skall han heta.
Polydeukes.
Finne ock ett pris utsatt, hvarom vi begge må täfla? 70
Amykos.
Din jag blifver; du min, såframt jag vinner i striden.
Polydeukes.
Blott rödkammiga fåglar ju plä tuppfäkta om sådant.
Amykos.
Antingen nu rödkammarne vi eller lejonen blifve Lika, så kämpe vi dock ej om annat pris, än det sagda.
Amykos sade, och tog ihåliga snäckan, och blåste. 75 Snarligen samlades då inunder de skuggiga lönnar Städs skönlockige Bebrykers folk, vid ljudet af snäckan. Sammalunda också hopkallade samtlige hjeltar, Från det Magnesiska skeppet, i strid storståtlige Kastor. Desse, såsnart de alltså med handskar befästat af oxhud 80 Händren, och armarna kring omsnurat de väldiga remmar, Trädde i drabbningen fram, samt andades död mot hvarandra. Der bland de äflande tedde sig nu en gräselig täfling, Hvilkendera som finge på ryggen det bländande solljus. Genom din skicklighet dock du på resen vann Polydeukes, 85 Och af strålarna alla blef Amykos träffad i synen. Men han i sinnet brusande upp, fort skyndade framåt, Rigtande slaget med händren; då träffade ock Tyndariden
Hakans spets för den kommande. Mer han nu vredgas än nånsin, Hugger omkring sig i striden, och skarpt påtränger, mot jorden 90 Böjd, och de Bebrykers folk anskriade. Hvaremot åter Hjeltarne sporrade an Polydeukes, den tappre drotten, Fruktande, att med sin tyngd kanske nedkrossade honom, Der på det trånga rum, sjelf Tityos liknande mannen. Sannerlig sonen af Zeus, anträngande härfrån och derfrån, 95
Vexelvis med de båda nu högg, afböjande anfall Från Poseidaons son; så väldig en bjesse han ock var. Han stod der, af slagen befängd, och spydde den dunkla Bloden; och samtlige hjeltarne strax upphöjde ett fröjdrop, När som de sågo de hiskliga sår kring mun och kring kinder. 100 Ögonen trängde sig ock i det svällande anletet samman. Honom förbryllade kongen med händernas gäckande hothugg Allsids; men då han fann, att det redan var ute med mannen, Gaf han ett knytnäfslag i dess ögbryn midtöfver näsan, Och afskalade ändatill skåln all pannan. Den slagne 105 Baklänges störtad låg, utsträckt i det grönskande gräset. Dock han reste sig upp, och en skarp strid åter begynte, Och de förstörde hvaran med de härdade handskarnas gissling. Bebrykers förste nu händerna rörde mot bröstet af drotten, Halsen förbi; men anletet vardt med nesliga näfslag 110 Krossadt för honom utaf okufvelig drott Polydeukes. Resens lekamen af svett utmärglades; fordom en stor man, Plötsligen liten han blef, och den andre, ej svikande kampen, Höjde nu städs mer fylliga lemmar och bättre i fägring. Men hur dödade sonen af Zeus glupsktätande mannen? 115 Säg mig, gudinna! Du vet det; och jag, för andra ett redskap, Sjunger allt hvad du vill, och hvad dig bäst månde behaga. Sannerlig längtande än utföra en ståtelig hjeltbragd, Han med sin venstra hand Polydeukes grep i den venstra; Fallande ut från sidan; och, sökande hugg med den andra, 120 Breda näfven han lyftade upp från ljumsken till höger, Och Amyklaiernes kong kanhända han träffat och sårat, Om Polydeukes ej hufvudet böjt, och med kraftiga handen Gifvit i venstra tinningen hugg, som träffade axeln. Men ur gapande tinningen strax flöt bloden, den svarta. 125 Mannen med venstra han slog, så att tänderna skramlade alla, Sedan med städse förnyade hugg han anletet ödde, Tills han kindernas par utrotade. Amykos, resen, Låg der nu, sanslös sträckt, samt höjde till tecken af stridens Slut än hvardera handen; hans död var mera ej fjerran. 130 Fastän segrande, dock ej gjorde du honom beskymfning, Knytnäfsdrott Polydeukes; han svor dig kraftiga eden, Kallande egen far Poseidaon ur hafvet till vittne. Att med berådt mod aldrig mot fremlingar vara förgriplig. Så låfsjungen du är mig, o kong. Dig, Kastor, jag qväder, 135 Tyndarides, snabbfålade, kopparbepansrade, lansvän.
Röfvande förde de med sig bort, Zeus' tvillinga-söner, Tvenne döttrar utaf Leukippos, och tvenne derhos ock Bröder följde dem åt, -- Aphareus var brödernas fader, -- Korade fästmän två, den väldige Idas och Lynkeus. 140 Men Aphareus', den somnades, graf när kämparne hunnit, Rusade sämtlige neder ur vagnarna strax mot hvarandra, Tryckte af lansars tyngd och utaf uthålkade sköldars. Lynkeus, ropande högt ur sin hjelm, så talte bland dessa:
Hvarför lyster er strid, olycklige? Hvarför mot andras 145 Brudar öfven J våld, med blottade svärden i händren? Har ju åt oss Leukippos förlofvat döttrarna båda Långt för detta, åt oss är bröllop med dessa besvuret. J, då det gällde en fremmande bädd, på sätt som ej höfves, Med mulåsnor och oxar, och fremmande skatters föräring 150 Ändraden mannens sinne, och stulen ett bröllop med skänker. Inför er båda också flerfaldiga gånger jag redan Sjelf har detta förmält, och likväl mångordig ej är jag: Icke, J älskade män, så egnar de yppersta drottar Skaffa hustrur åt sig, som brudgumar hafva tillförne. 155 Stort är Sparta, och stort kappåkningsfrejdade Alis, Boskapsrika Arkadia med, och Achaiernas städer, Samt Messana, och Argos, och allt det Sisyphiska kustland; Flickor der, mång tusen till tal, af hulda föräldrar Fostras, hvilka i vett och gestalt ej brister det minsta. 160 Lätt bland dessa er år, att äkta eho som J viljen. Åt förträfflige man bli svärfar önskade mången, Ären isanning ju J utmärkte bland alla hjeltar, Äfvensom fädren också, och derjemte å mödernet stämman. Låten, älskade nu, vårt bröllop komma till önskligt 165 Slut: men ett annat åt er vi samtligen skole beställa; Så har ofta jag sagt; det likväl till den svallande vågen Fördes af vädrets flägt, och gehör ej följde på orden. Ty oblida J ären och omedgörliga; än dock Lyden; J båda åt oss ju på fädernet fränder benämnes. 170 Men om ert sinne är lystet på strid, och ni måste med blod det Ömsesidiga split afgörande, slita vår tvedrägt, Då bör Idas och hans samslägting, kong Polydeukes, Ej deltaga det minsta, och hålla från striden händren; Men vi, Kastor och jag, vi skole vår lycka försöka, 175 Yngre till åren båda; ej må vi åt våra föräldrar Lemna så mycken sorg: ett lik är tillräckligt ifrån ett Hus; och de öfrige skola då samtliga vännerna glada, Brudgumar vordne i stället för lik, samt äkta de begge Flickorna; höfs ju med ringa förlust stor träta att slita, 180
Sagdt; och cn gud ej ville hans ord till toma förvandla. Ty från skuldrorna lade på marken vapnena neder Desse som äldre voro, Och Lynkeus trädde i midten, Svängande väldiga spjutet vid yttersta randen af skölden, Likaledes också lansspetsen af modige Kastor 185 Rördes, och buskarnes tagel för hvardera vajande syntes, De till en början med rigtade spjut inbördes hvarandra Frestade, om de af kroppen ett blottadt ställe förnumme, Sannerlig dock lansspetsarne, förrn de skadat någon, Sönderbrusto, uti de förskräckliga sköldarna fästa. 190 Dragande svärden ur skidorna sen, de döden å nyo Stemplade en mot annan, och hvila i striden ej spordes. Ofta mot breda skölden och tagel buskiga hjelmen Kastor stötte, och ofta hans sköld skarpögade Lynkeus Drabbade; udden träffade blott den purprade tofsen, 195 Men handlofven för honom, som rigtade eggiga svärdet Rakt mot det venstra knä't, affärdade Kastor, med venstra Foten vikande: strax han kastade glafven, och bortfly Sökte till fadrern vård, mot hvilken den väldige Idas Lutad, skådade au de befryndade männernes envig. 200 Men framrusande stötte Tyndaridas breda geväret Rakt veklifvet igenom och nafveln, och kopparn på stunden Föste tarmarna ut; så till marken dimpande sträcktes Lynkeus; ögonens lock omhöljde ett tyngande slummer. Dock ej heller den andra af sönerna Laokoosa 205 Såg vid fädernehärden, sen bröllopets glädje han firat. Ty framstående pelarn uppå Aphareiska värden Krossade sönder med brådskande fart Messeniern Idas, Ämnande dermed slunga ihjel den som dräpit hans broder; Men Zeus värjde det af, och ur händerna stötte den huggna 210 Stenen, och brände Messeniern upp med sin flammande ljungeld. Alltså är det ej lätt, att kämpa med Tyndaros' söner. Väldige, sjelfve, de föddes jemväl, af väldig en fader.
Hell er, J Leda's söner och oförgängelig ära Städs vårt qväde förlänen! Ju skalderna älskades alla 215 Af Tyndarider, af Helena med, och de andre heroer, Hvilka Ilion störte, och hämnades kong Menelaos. Eder, o drottar, rykte förskaffade Chiiske sångarn, Qvädande Priamos' stad och Achaiernes snabba galejor, De Iliadiska strider, och härnadens torn, Achilleus. 220 Derfor åt eder också jag ljudliga Musernas håfvor, Sådana sjelfve de unna, och såsom mitt hus det nu gitter, Sådana hembär. Skönst är af skänker för gudarna sången.
XXIII. Idyllen.
ÄLSKAREN.
Älskogsfånig en man höll kär ovänlig en gosse, Till utseendet god, men till lynnet ej sådan han syntes. Älskaren hatade han, och ej röjde den ringaste spakhet; Ock ej visste han, hvad för en gud var Eros, och hurdan Bågen i händren, hur bittra de skott han möt gossarna skjuter: 5 Var så i allt sitt tal och i allt umgänge en tvärvigg. Ingen släckning i lågorna gafs; ej läppens förtjusning, Ögonens strålande glans ej heller, ej kindernas rosor, Icke ett ord, och icke en kyss, att kärleken lindra. Men som ett skogens djur misstänksamt på jägrarna skådar, 10 Så han i allo bemötte den arme, och buttra hans läppar Voro, och ögonen blickade grymt; trots röjde de endast, Anletet svarade ock mot gallan; försvunnen dess färg var, Harmens förmätenhet fyllde hans själ; men äfven som sådan, Syntes han skön, och älskaren mer hänfördes af harmen. 15 Slutligt ej längre han bar Kythereia's häftiga låga, Utan begaf sig dädan, och gret vid den rysliga kammarn, Kyssande trösklen; och så upphöjande rösten han talte:
Skräcklige gosse, ock vilde, ett foster af grym lejoninna, Gosse af sten, och ej kärleken värd, dig kom jag ätt bringa 20 Denna min yttersta skänk, rännsnaran; ty icke jag mer dig, Pilt, vill plåga, du stickne; men jag mig ämnar begifva Dit du mig sjelf har dömmt, ock för alla gemensam är vägen, Såsom det sägs, der för älskande finns botmedel i glömskan. Men om jag förde det allt till läppen, ock tömde i bottnen, 25 Skulle jag ej ens så utsläcka min längtan. Jag bjuder Nu din tröskel ett evigt farväl. Nog vet jag hvad händer. Rosen är äfven skön, och hon bringas af tiden att vissna; Äfven violen om våren är skön, men hon snarligen åldras; Hvit är liljan jemväl, och förvissnar då bladena falla; 30 Hvit är snön, men smälter ändock, såsnart som han kram blir; Ock är ynglinga skönheten skön, men varar ej länge. Tid skall komma ännu, då du ock blir nödgad att älska, Då du förtärd i ditt bröst skall gråta de bittraste tårar. Men, o gosse, bevisa mig dock det yttersta vänsprof: 35 När du, gående ut, mig upphängd här vid din tröskel Skådar, så hasta då icke förbi olyckliga älskarn, Utan stanna, och grät mig en stund, och sen tåren du offrat, Lös mig ifrån hängrepet, ooh mig så i kläder från din kropp Svep, och betäck mig varligt, och kyss omsider på slutet, 40 Och åt den döde förunna din läpp; mig bör du ej frukta. Mer ej vaknar jag upp, änskönt du mig kysste försonad. Hålka mig ut derjemte en graf, som gömmer min älskog. Och när du går, tre gånger mig säg: der hvilar du, hjertkär; Ja, om du vill ock detta: en dejelig vän jag har mistat! 45 Teckna en grafskrift med, som jag dig affattar i verser: _Denne, o vandringsman, har Kärleken dräpit; ej hasta, Utan stanna, och säg: hårdhjertad var vännen, han hade!_ Han, sen detta var taldt, tog stenen, och välte mot väggen Ändatill trösklens midt den hiskliga stenen, och fastknöt 50 Genast spensliga repet, och kastade snaran om halsen, Sparkade ock bort stödet för föttren, och hängde så derstäds Död. Men den andre öppnade dörrn, och såg nu den döde Hängd på sin egen gård; mellertid han ej rördes det minsta Alls i sin sjal, ej gret han den somnade yngling, men likets 55 Ynglinga kläder han sölade ned; gick sedan till kämpa Lekarna bort; och sökte i fjerran de älskade baden. Kom så också till den gud, vanärat han hade; ty Eros På bildfoten af sten vid randen af vattnet var uppställd. Störte nu stoden omkull, och trotsige svennen ihjelslog; 60 Böljan färjades röd, och deröfver sväfvade orden:
Glädjen er, älskare, nu! Han som hatade funnit sin bane. Älsken, J älsklingar nu, ty en gud vet dömma er alla!
XXIV. Idyllen.
LITEN HERAKLES.
Tio månader gamla Herakles tillförne Alkmena, Den Mideatiska, jemte den en natt yngre Iphikles, Sedan hon tvättat båda, och mättat båda med morsmjölk, Lade i kopparskölden, det präktiga vapnet, som borttog Sjelf Amphitryon nyss från den dödade drott Pterelaos. 5 Rörande sönernas hufvuden nu, så ordade modren: Sofven, J piltar små, ett ljuft och förfriskande slummer! Sofven, J hjertan små, gullbröder, och hurtige gossar, Sömnen lycklige in, och lycklige vaknen i morgon!
Sade, och svängde den väldiga sköld; dem fängslade sömnen. 10 Nen då vid midnattstid sig Björnen vänder till nedgång, Gent mot Orion sjelf, som blottar den villiga skuldran, Då affärdade två vidunder försåtliga Here, Ormar som hvälfde sig fram i dunkelfärgade ringlar, Han till den breda trösklen, der dörrns ihåliga poster 15 Stå, samt hotande bjöd dem sluka den späde Herakles. Desse nu vecklande ut der på golfvet bukarna båda, De blodslukande välte; ur ögonen lyste en arg eld, Medan de nalkades, sprutande ut det förskräckliga giftet. Men då med spelande tungor de voro till gossarna nära, 20 Se, då vaknade ock (Zeus skådar ju allt här i verlden) Begge Alkmena's söner, och ljus kringspriddes i huset. Genast skriade till, då han märkte de elaka djuren Uppå den hålkade skölden, och såg obändiga tändren Iphiklees, samt sparkade bort ulltäcket med föttren, 25 Sökande flykta sin kos; men motstånd gjorde med händren Heraklees, och snärjde de två med tryckande fängsel, Fattande struparna, der det förödande giftet är anbragdt Hos de skadliga ormar, som äfven gudarne afsky. Men de två deremot sig med ringlarna välfde om gossen, 30 Den senborna, och diende, städs gråtlösa hos amman. Åter igen de löste sig af, när knotorna tröttnat, Sökande från det tryckande fängslet befrielse finna. Nu Alkmena försporde ett skri, först vaknad af alla, Stig, Amphitryon, upp! Mig griper en bäfvande fruktan; 35 Stig du, och bry dig ej om, att binda vid föttren sandaler! Hör du ej hur förskräckligt den yngre af gossarna skriker? Märker du ej, att väggarne här, i den mörkaste natten Samtlige skina så klart, fast morgonrodna'n ej randats? Något i huset å färde mig är, -- är, bäste af männer. 40 Sade; men han åtlydde sin maka, och steg så ur sängen, Skyndande efter sitt svärd, det prydliga, hvilket beständigt Hängde å väggen öfver hans bädd på knaggen af ceder. Sträckte handen också mot det nyutsydda bantleret, Lyftande upp med andra den väldiga baljan af Lotos. 45 Men sofkammarn igen, den rymliga, fylldes af mörker. Sen han till tjenarne ropte, som snarkade starkt i sömnen: Tagen på härden min eld, och bringen så fort som är möjligt, Tjenare mine, och skjuten från dörrn de kraftiga riglar! Uppstån, hurtige tjenare! Sjelf husbonden er ropar. 50 Genast funno sig in med brinnande facklor i händren Tjenarne. Huset af folk uppfylldes, som äflades alla. Sannerlig, när som de skådade nu dibarnet Herakles, Hvilket de vilddjur två omfattat med spädaste händren, Slogo de händerna skriande hop. För Amphitryon fadren 55 Gossen ormarna viste, och spratt af glädje i höjden Barnsligt; lade så leende ned vid föttren af fadren Dessa förfärliga djur, som voro betyngda af dödssömn.
Men Alkmena derefter i moderligt sköte emottog Halfdöd liten Iphikles, af fruktan kiknande pilten, 60 Ooh ulltäcket inunder Amphitryon lade den andra Sonen, och åter i sängen steg, och tänkte på hvilan.
Redan för tredje gång nu tupparne sjöngo om dager, Och Teiresias då, den i allt sannfördige siarn, Kallade hem Alkmena, och nyliga saken förtäljde, 65 Samt anmodade honom, att hvad allt detta betydde, Säga. Och vore det ondt, som gudarne hafva i sinnet, Dölj ej, skonande mig; ty att icke är möjligt för menskor, Att undvika hvad moiren på sländan äflande spinner, Dig, min Enereides, fast högt förståndig, jag lärer. 70
Så nu drottningen talade; han genmälte och sade: Trösta dig, herrliga konungamor, Perseiska ättling! Ty vid mitt ljufliga ljus, tillförne från ögonen gånget, Bland Achaiinnorna många på knäet den finaste spånad Skola med bävan tvinna, om qvällarna sent Alkmene's 75 Namn låfsjungande; du skall vårdas af Argeiinnor. Sådan denne din son till himlen, der stjernorna tindra, Upp sig höjer som man, bredbröstade hjälten, af hvilken Djuren alla besegras, ock samtlige männerne äfven. Sedan han tolf storverk fulländat, -- så ödet beslutit --, 80 Bor kan hos Zeus; allt dödligt Trachiniska bålet behåller. De odödliges måg skall han heta, hvilka nu dessa Skrymsliga odjur sändt, att barnet i grund föröda. Sannerlig kommer en dag, då i bo't hjortkalfven af ulfven, Den hvasstandige, sedd, ej väcker dess lystnad att mörda. 85 Men, o qvinna, du hafve tillreds eld askan inunder; Skaffen derhos torrved af aspalathos, eller af bjornbär, Eller genist, eller ock den i vind omruskade hagtorn. Sedan på stickor ur skogen de här två ormarna uppbränn, Gör det vid midnattstid, då de ämnade dräpa ditt skötbarn. 90 Samlande tidigt ihop den glödande askan, en tärna Körande med sig upp på en klippbrant; gånge så dädan Oomvänd. Nu renen ert hus med sofvande svavlet, Kasta den varligt ned allsamtlig i strömmen, för medvind, Först; och derefter med salt utblandande (såsom är öfligt) 95 Renaste vatten, stånkan omkring från drypande qvasten; Sist högtsittande Zeus ock bören J offra en hangris, Att högtsittande städs J öfver er fiende blifven.