Part 5
Ja, o Zeus, du herrlige fader, du höga Athana, Och du, dotter, som jemte din mor beherrskar Ephyra's Mångbegåfvade stad vid insjön Lysimeleia, Må de fiendtlige män bortsändas af trängande nödtvång 85 Öfver Sardoniska hafvet, att vännernes bane berätta Hemma för hustrur och barn, -- snart räknade, många tillförne; Må ock städren bebos af de fordne borgrarne åter, De som i grund förstördes af trotsige fienders händer; Må de åt sig fruktbärande fält uppodla, och fårens 90 Skaror, tusen till tal, språngmätta af frodiga betet, Bråka på fältet, och korna, till fållan vändande åter Troppvis, trånga uppå den i mörkret famlande vandrarn! Trädesåkrarne ock må plöjas för säde, när Tettix, Lurande middagstiden på herdarna, sjunger i trädens 95 Högsta toppar; jemväl kring vapnen må spindlarne ställa Fina väfvarnes nät, och ej krig mer finnas till namn ens, Hieron's höga beröm må bäras af skalderna bortom Skythiska hafvet, och dit, der fogande samman med jordbeck Breda muren, tillförene höll Semiramis spiran. 100 En är nu jag; mång annan derhos ock älska Kronions Döttrar. Vi lägge oss samtligen vinn, Arethoisa att prisa, Jemte de Sikelers folk, och den väldige kämpen Hieron, O, J Gudinnor, som först Eteokles dyrkade, J som älsken Orchomenos' stad, tillförene hatad af Thebe, 105 Visst objuden jag stannade hemma, men kommer till deras Gårdar, som bjuda mig, trygg, ledsagad af sångens gudinnor. Ock jag lemnar ej er; hvad vore för menniskor älskvärdt, Utan Chariterna? Städs mig vare Chariterna hulda!
XVII. Idyllen.
TILL PTOLEMAIOS.
Låtom oss börja med Zeus, och lykten med Zeus, o J sångmör, När vi den ypperste bland odödliga prise i qvädet. Hen bland dödlige män Ptolemaios den förste må nämnas, Äfvensom ytterst och medlerst; ty han af männer är ypperst, Fordne heroer jemväl, halfgudarnes ättlingar, funno 5 Visa skalder, som sjöngo de herrliga bragder, de utfört; Nu jag vill Ptolemaios, jag ock, välöfvad i sångkonst, Qväda; ett qväde ju är odödlige gudarnes ära. Till trädymniga Ida en gång vedhuggaren kommen, Spejar; -- ty mycket der fanns -- hvar han skulle sitt arbeta börja. 10 Hvad skall jag först omnämna? ty tusende ämnen för sången Finnas, med hvilka gudarne prydt den bäste af kungar. Hurdan var ej, på fäderne-led, Ptolemaios, Lagiden, Att utföra en ståtelig dat, då han fattat beslutet, Hvilket en annan man uttänka ej någonsin gittat! 15 Honom i ära också Zeus gjordo de saliga gudar Jemngod; äfven är honom ett gyllne palats på Olympen Byggdt, och honom invid Alexandros, den redlige vännen, Thronar, en skräckelig gud för de brokigturbanade Perser. Gent deremot åt Herakles, Kentaurban'mannen, ett säte 20 Står, som är gjordt af hårdaste stål, oändligen konstrikt. Der med de öfriga himmelska nu han gästar tillsamman, Fägnande sig öfvermåttan åt sönernes söners söner, Derfor att ålderdomen dem Zeus från lemmarna borttog, Och odödlige kallas de män, som stamma från honom. 25 Ty dem hvardera är stamfar Herakleidas, den tappre, Och de hvardera räkna sin stam från fordne Herakles. Derför också när han gick ur gelaget, tillräckligen mättad Med sköndoftande håning, dit hem till hulda gemålen, Denne han skänkte sin båge med axelbetungande kogret, 30 Denne han gaf sin klubba af jern, med väldiga knölar. Till det ambrosiska rum, som bebor hvitfotiga Hebe, Vapnen, och fadren sjelf, Zeus' son, ledsaga de sedan. Hur utmärkte sig ej Berenika, den vida besjungna, Bland förståndiga qvinnor, och var åt föräldrarne hjertfröjd! 35 Hennes doftande barm sjelf Kypros' gudinna, Diona's Dyrkade dotter, berörde en gång med rundade handen. Derföre sägs, att en hustru sin man så högt ej behagat, Som Ptolemaios med kärlek bemötte den hulda gemålen. Hon deremot långt mer än älskade. Derför han äfven 40 Kunde med sorgfri själ regementet åt Sönerna lemna, Hvarje gång han, en älskande, gick till den älskades läger. Ögat hos lättsinnt maka är städs på förföraren rigtadt; Barnsöl vankas väl nog, men barnen de likna ej far sin. O Aphrodita, du vördade, främst bland gudinnor i fägring, 45 Dig hon om hjertat låg, ditt beskärm har skön Berenika Frälst från färden uppå mångsuckige Acheron' vågor. Utan du röfvade henne, förrän hon kommit till flodens Dunkel neder, och skuggornas städs förfärliga färjkarl, Förde i templet, och del af din egen ära förlänte. 50 Hon, mot alla de dödliga blid, den tjusande kärlek Fläktar dem till, och åt älskaren ger blott ljufva bekymmer. O svartögda Argeiska, du födde, med Tydeus i sambädd, Den Kelydoniske man, Diomedes, kämpeförödarn. Men högbarmiga Thetis den lanserfarne Achilleus 55 Födde åt Aiakos' son; dig, modige drott, Ptolemaios, Åt Ptolemaios, den modige drott, bildskön Berenika. Och dig fostrade Kos, mottagande redan som nyssföddt Barn af modren, då först du skådade morgonens tändning? Ty Antigona's dotter, af födselsmårtor besvärad, 60 Gördellöserskan der anropade, Eileithyia. Stod så hon ock välvillig bredvid, och kring lemmarna utgjöt Lindrande kraft öfverallt: så föddes den älsklige gossen, Far sin lik. Och då jublade Kos, anskådande honom, Smekte med kärliga händer den lille, och talte, och sade: 65 "Pilt, må du lyckelig bli, och mig ära så mycket, som äfven Phoibos Apollon ärade sjelf svartbindlade Delos! Håll så i likdan heder jemväl den Triopiska kullen, Likdan ära förlänande ock åt det Doriska grannfolk, Liksom Rhenaia's ö vardt älskad af konung Apollon!" 70 Så nu ordade Kos; Zeus' örn, fröjdbringande fågeln, Molnen inunder skriade gällt tro gånger i höjden. Detta vak tecken från Zeus. Zeus Kronion ligga om hjertat Vördade konungar. Ypperlig den, som redan i födselns Stund åtnjutit hans gunst, stor sällhet följer en sådan. 75 Vida kring jorden sträckes hans makt, och vida kring hafven. Tusende länder, och tusende folk och menniskoslägten
Odla hans sädesfält, af Kronion's skurar förkofradt. Land ej alstrar så mycket ändock, som låga Egypten, När högt svimmande Niln upplöser de fuktiga kokor. 80 Intet eger så mången ort med skickliga landtmän. Trenne hundradetal af städer der täljas, dessutom Trenne tusende ån, tillaggda till trettio tusen, Tre två gånger, och dertill ännu tre nior med dessa: Öfver alla är kong Ptolemaios, den väldige drotten. 85 Äfven en del af Phoinikernas land, och de Arabers honom Tillhör, liksom af Syrers, och Libyers, samt Ethiopers. Han Pamphylerna alla, och lanserfarna Kiliker Styrer, och Lykier med, och de krigiskt sinnade Karer, Och de Kykladiska öar; emedan de yppersta skeppen 90 Segla åt honom på sjon; ja hafvet, det vida, och jorden, Dånande flodernas svall, allt kong Ptolemaios beherrskar. Många ryttare ock, mång sköldbeväpnade kämpar Larma honom omkring, med blixtrande koppar beprydde. Samtliga kongar i makt han vinner förvisso och rikdom; 95 Så hans stolta palats hvar dag sig fyller från alla Verldens kanter, och folken i ro omsköta sitt jordbruk. Ty af fiender ingen till fots kråkhvimlande Nilen Öfverstigit, och höjt i de fremmande byar ett härskri; Aldrig en väpnad i land uthoppat ur ilande skeppet, 100 Spridande ödeläggelse kring bland Egyptiska hjordar; Sådan en man har satt sig ett bo på de rymliga fälten, Van att svänga ett spjut, gullockige kong Ptolemaios. Såsom ståtelig drott, framförallt han fädernegodset Vårdar, och sjelf förvärfvar dertill mång annan besittning, 105 Dock onyttjadt ej ligger hans gull i det rika palatset, -- Liksom de fikande myrornas skatt sig hopar beständigt; -- Utan en stor del eges af gudarnes herrliga tempel, Medan han offrar dem förstlingen städse, och öfriga skänker. Mycket förärat han har åt väldiga konungar äfven, 110 Mycket åt städerna, mycket jemväl åt redliga vänner. Aldrig besökte en man Dionysos' heliga kämpspel, Väl förfaren, att höja den ljudliga sången melodiskt, Utan att honom han egnat en skänk, konstidkaren värdig. Sånggudinnornas tjenare städs Ptolemaios beprisa, 115 För hans godhet. Och finns väl ett skönare mål för den rika Mannen, än det, att ypperligt låf bland menniskor vinna? Detta ännu ha Atreiderne qvar; men de tusende skatter, Som de i Priamos' stora palats förvärfde med våldsmakt, Ligga i mörker dolda, och vända ej derifrån nånsin. 120 Denne konung allena beträder de åldrige fäders Fotspår, der helt varma ännu de sig röja i stoftet. Han grundlade åt far och åt mor sköndoftanda tempel, Och dem sjelfva deri, af gull bildsköna och elfen- Ben uppställde, för menniskors slägt mildt värnande makter. 125 Han lårstycken, till tal oräknade, bränner af gödda Oxar, vid hvälfvande månaders lopp, på blodiga altar, Sjelf, och hans stolta gemål. Ej nånsin en ädlare qvinna Kring brudgummen sin famnande arm, i palatset har slutit; Ja, hon älskar af hjerta och själ sin broder och make. 130 Bland odödliga så vardt firad en helig förmälning, Då när drottningen Rhea Olympens beherrskare födde. Blott en bädd ju bereder åt Zeus och åt Hera, till natten, Tvättande händren med oljor, den än jungfruliga Iris. Hell dig, o kong Ptolemaios! jag dig skall minnas med andra 135 Gudasöner i lag; min sång ej af kommande slägten Lärer försmås, som jag tror. Dock konsten af Zeus ju man eger.
XVIII. Idyllen.
HELENAS BRUDSÅNG.
Hot Menelaos i Sparta en gång, blondlockige drotten, Ungmör, kransande håret med blommor utaf hyacinthen, Utanför nyligen målade saln uppförde en festdans, Tolf de förnämsta i staden, Lakonakernas herrliga stolthet, Då när sin Helena stängde, Tyndareos' älskliga dotter, 5 Yngre sonen af Atreus in i den brudliga kammarn. Alla de sjöngo i en melodi, och med flätade fötter Stojade, rundtomkring brudsången i salarna genljöd:
Slumrar du redan så bittida, du kärälsklige brudgum? Säg, eller är du väl st knätung, eller är du en sömnvän? 10 Eller drack du för mycket en tår, att i sängen du neddamp? Ville du sofva en stund, du hade då bordt det allena, Låtande flickan med flickorna än hos sin älskliga moder Leka till ljusan dag; ty i öfvermorgon och morgon, Ja, från år till år, hon är din brud, o Menelaos. 15 Lycklige brudgum, du, dig nös en redelig man till, När du till Sparta kom med de öfriga drottar, att fria. Bland halfgudar du ensam skall ha Kronidas till svärfar. Dig Zeus' dotter sig smög det gemensama täcket inunder, Sådan ibland Achaiinnorna en ej jorden beträder. 20 Föder hon mor sin likt, hon föder ett verkligt under. Ty jemnåriga alla, och smorda, som männerne pläga, Täfle vi samfält på rännarebanan, vid floden Eurotas, Sextio, fyra gånger, till tal, ungdomelig flicksvärm: Tadelfri är ingen af oss, med Helena jemförd. 25
Likasom morgonens rodnad åt natten visar sitt sköna Anlet', och våren sin fröjdande glans, när vintren har flyktat, Bland oss alla också den gyllene Helena lyste. Liksom en reslig cypress står prydlig på bördiga fältet, Eller i trägåln, eller Thessaliske hästen för vagnen, 30 Rosenhyade Helena ock är en prydnad för Sparta. Ingen utur sin korg afspolar så ståteligt inslag, Ingen i konstiga stoln afklippte en tätare väfnad, Än från sin höga stock, sen flitigt hon äflats med skottspoln. Visst ej någon förstår så knäppa på cittran, ej någon, 35 Sjungande Artemis nu, nu stolta hjeltinnan Athana, Likasom Helena; alla behag i dess ögon sig lägrat. O, du sköna, förtjusande mö, ren vorden värdinna! Vi till rännarebanan i morgon, och blomstrande ängen Skole vandra, att plocka oss der ljufdoftande kransar, 40 Städs påtänkande dig, o Helena, likasom dilamm Sakna den tackas spen, som födde de späda till verlden. Först åt dig vi vår krans af den lågländt vexande Lotos Fläte, och hänge den upp i platanens skuggiga krona; Först vi ur silfverurnan åt dig den klara essensen 45
Gjutande, drype inunder platanens skuggiga krona; Skall så i barken också inristas, för vandrarn att läsa, Detta, på Doriska: "_skona mig! vet, jag är Helenas lifsträd_!" Hell dig, o brud, och hell dig, o brudgum, så säll af din svärfar! Lato åt eder förunne, den barnuppammande Lato, 50 Herrliga arfvingar! Kypris, gudomliga Kypris, att älska Lika hvarandra! Men Zeus, Kronidas Zeus, eviga skatter, Att de från ståtliga söner till ståtliga söner må fortgå! Sofven, och andens kärlekens luft ur hjerta till hjerta, Men ej glömmen likväl, att vakna, då morgonen randas! 55 Och vi vända igen helt tidigt, när tuppen på vageln Först sin fjederbesmyckade hals upplyfter, att gala. Hyman, o Hymenaios, var glad åt denna förmälning!
XIX. Idyllen.
HÅNINGSTJUFVEN.
Eros, den tjufven, en gång vardt stungen af ledaste biet, Just då han håning ur kakorna stal. Det sårade alla Fingrarnas spetsar, men han sig jemrade, blåste i händren, Stampade marken med föttren, och hoppade, visade sedan För Aphrodita sin plåga, och knotade, att ett så litet 5 Kräk var biet, och sådana sår dock gittade gifva! Modren leende svarte: hur så? du liknar ju biet? Sjelf så liten du är, och sådana sår du kan gifva!
XX. Idyllen,
UNGHERDEN.
Euneika mig belog, då jag ämnade hjärtligen kyssa, Och, mig skymfande, talte hon så: "gä fjerran ifrån mig! Herde, du vill mig kyssa, eländige? Aldrig jag lärde Kyssa en bondlurk; nej, men läppja vid herrarnes läppar, Icke du kysse min dejliga mun, nej, icke i drömmen! 5 Ve, hur du glor, hur du pratar besatt, hur bondiskt du skämtar! O, hur sätt är ditt prat, hur sladdrar du ideligt ordkram! O, hur lent är skägget, du har, hur prydeligt håret! Läpparne likna en sjuks, becksvarta ju händerna äro, Och du stinker befängdt! Gå från mig, och söla mig icke!" 10 Sade, och spottade sig tre gånger i barmen derjemte, Medan hon såg på mig grannt, från hufvudet ändatill föttren, Läpparne vridna till spe, och med ögon som glodde åt sidan. Och hon var stolt på sin fägring, som fickorna pläga, och grinigt, Och med hån mig belog. Strax bloden begynte att sjuda, 15 Och jag blef röd om kinden, af smärta, som rosen af daggtårn. Lemnande mig, hon gick; men jag bär vreden i hjertat; Derför att mig, skön gosse, belog illpariga tösen. Herdar, sägen mig sanningen, J: är icke jag fager? Har mig plötsligt en gud till annan menniska omskapt? 20 Ty ock mig tillförne beprydde en tjusande fägring, Likasom murgrön kryper om stammen, och täckte min haka. Tinningarna omkring, selleri likt, yfde sig håret, Ögonbrynen, de dunkla, en mjellhvit panna belyste; Ögonen voro mig blåare vida än blonda Athana's, 25 Munnen ljufvelig mer, än löpnad mjölk, och ur munnen Mera än håningskakorna ljuf utflödade rösten. Herrligt är ock mitt spel, antingen jag spelar på syrinx, Eller jag blåser på flöjt, skallmeja, eller på tvärflöjt, Flickorna alla i bergen också skön gosse mig kalla, 30 Och mig kyssa enhvar; mellertid stadsdockan ej kysste, Utan hon lopp mig förbi, oxherden kantänka? hon aldrig Hört, att skön Dionysos i daln sjelf vallade kalfvar; Icke hon vet, att Kypris var rasande kär i en herde, Att hon på Phrygiska bergen i vall gick; att hon Adonis 35 Kysste i ekarnes lunden, och gret i ekarnes lunder. Ho var Endymion då? ej herde? och honom Selana Kysste likväl, den herden; och, stigande ned från Olympen Kom hon till Latmiska daln, och delte sitt läger med gossen.
Ja, en herde du ock, o Rhea, begråter; och har du, 40 O Kronidas, ej sjelf för en herde irrat som fågel? Euneika är den enda, som ej gaf kyss åt en herde; Hon är bättre än Kypris, än Kybela, eller Selana. Aldrig, o Kypris, mer din käraste hvarken i staden Eller på berget kyss, sof natten igenom allena! 45
XXI. idyllen.
FISKARENE.
Armoden, o Diophantos, allena upp konsterna väcker, Sjelf lärarinna åt arbetet; ej tillstädja de slemma Näringsbekymren, att fattige män må njuta af sömnen. Ja, om en liten stund af natten oss unnas att lura, Plötsligt och oförtänkt kringstoja de trängande sorgen 5 Fiskafångare, åldrige män, två lågo tillhopa Uppå en bädd af tång, inunder det flätade hybblet, Lutande sig mot väggen af löf; men nära till begge Händernas arbetsredskap var laggdt: här korgar af vide, Krokar och metspön med, och de tångomlindade beten, 10 Refvar och katsor der, och ryssiornas säflabyrinther, Linor och åror, och gammal en öka på stöttor derjemte; Hufvut inunder en kort sofmatta och paltor och hattar. Detta för fiskrarna var allt redskap, och rikdomen denna. Hvardera egde ej kruka, ej stop; allt sådant för fångsten 15 Syntes dem okrafdt gods, och armoden var dem ett sällskap. Ingen granne i nejden; men sjön med saktare sqvalpning Simmade allestädes ifrån mot det vanskliga hybblet. Än ej Selanas vagn fullbordat halfva sin bana, Dock ren fiskrarna väckte det älskliga arbetet; sömnen 20 Jagande hän från ögonens lock, anstämde de sängen.
Asphalion.
Alla de ljögo, min vän, som sade att nättren om sommarn Blifva så korta, då Zeus medbringar oss dagarna långa. -- Ren otaliga drömmar jag haft, men ej morgonen bräcker. Vet jag ej ut eller in? Hur är det? Ha nätterna söl ock? 25
Kamraten.
Klandrar du, Asphalion, den herrliga sommarn? Ej tiden Vek från sin bana på eget bevåg, men bekymret som jagar Sömnen bort från din bädd, gör natten tillika så lång dig.
Asphalion.
Lärde du drömmar, monn' tro, uttyda? Jag kostliga hade. Och jag ej vill att du är okunnig ens om min andsyn; 30 Liksom min fångst, så dela med mig ock samtliga drömmar. Ty dig vinner ej någon i snille. Men han är den bäste Drömuttydare ju, som snillet till mästare fått sig. Eljes är och god tid; hvad hade man äfven att göra, Liggande, här vid vägen på löf, och dessutom lamplös, 35 Utan att sofva, å strand; i rådsaln lamporna brinna; Ty den säges ha jemt god fångst. -- -- --
Kamraten.
Berätta mig nattens Syn, och från början till slut låt vännen din sak förnimma.
Asphalion.
Knappt jag, utaf sjömödorna trött, inslumrat om qvällen, (Sannerlig var jag ej alls språngmätt; ty vi äto i god tid, 40 Om du det minns, och förskönte vår bok) då jag tyckte mig klättra Idkeligt uppför en häll; der sittande gaf jag på stimmen Akt, och skakade flitigt på spö't med sitt sväfvande bete. Och nu nappade en af de väldiga bussar, (i sömnen Plär ju en hund inbilla sig bröd, jag fiskar desslikes.) 45 Och han på kroken fastnade fast, och bloden omkringflöt, Men af dess sprattlande böjdes för mig metspöet, jag hade. Sträckande händerna ut, jag med bestien kampen begynte. Om med mitt svagare jern jag toge den väldiga fisken. Sen påminnte jag honom om såret med: ämnar du stingas? 50 Och du skall svära stingas; och jag den ej flyende angrep. Sedd så, och lycktad var kampen, men upp jag en gyllene fisk drog. Täckt öfverallt med ideligt gull; dock fruktan betog mig, Att Poseidaons käraste fisk måhända han vore, Eller kanske en klenod åt den hafsblå Amphitrita. 55 Sakta emellertid jag lossade honom från kroken, Att ej vid hullingen måtte bli qvar af gullet i munnen. Och jag uppå landbacken med tåg upphalade fisken, Svärjande sedan, att aldrig min fot mer sätta på hafvet, Utan stanna i land, och som kongen beherrska min gullskatt. 60 Det mig väckte. Men du, stallbroder min, vidare ansträng Tanken; förty meneden, jag svor, mig mäkta förskräcker.
Kamraten.
Ej må du rädas! Du svor ej; ty gyllene fisken ej heller Fick du, såsom du tyckte. Och drömmarna fara som strömmar. Men om du vaken, ej sofvande, här kringspanar i trakten 65 Målet för sömnens hopp, uppsök dig en vanlig, en köttfisk, Att du i hunger ej dör, fast mättad af gyllene drömmar.
XXII. Idyllen.
DIOSKURERNE.
Ledas och Aigisföraren Zeus' två söner vi prise, Kastor och, skräcklig att strida med näfvarnes kraft, Polydeukes, Sedan han händerna väl omsurrat med remmar af oxhud. Ja, två gånger och tre de manliga piltar vi prise, Thestios' dotterbarn, två bröder ifrån Lakedaimon, 5 Menskors riddare, när blott lifvet beror af en hårsmoln, Hästars jemväl, som tumla omkring i blodiga stojet, Skeppens också, när de trängas af himmelska stjernornas nedgång, Äfvensom uppgång, träffande ut för vidriga vindar. Hvilka emot bakstammarna nu uppvältra en störtvåg, 10 Eller emot framstammen också, eller höra dem lyster, Och nu drabba mot skråfvet, och nu skeppsväggarna båda Krossa, och allt tågvirket med segllena slokande hänger, Slitet i tusende kras; men från himlen en rikelig regnskur Störtar, då natten kommer; och villande hafvet det dånar, 15 Piskadt af vädrens gissel och af okufliga haglen. Men ur en afgrunds djup mellertid J galejorna rädden, Samt sjöfolket derhos, som trodde sig redan förloradt. Viindarne tystna då alla påstund, och lugn som en spegel Fjerden står, och hitåt och dithän molnena ila; 20 Björnarna tindra nu fram, och emellan Åsnorna dunkla Krubban, som vackert väder bebådar för segling och sjöfart. O, J båda, de dödliges hjelpare, älskade båda, J hästtämjare, sångare, citherspelare, kämpar! Bör jag väl Kastor förrn Polydeukes begynna att sjunga? 25 Prisande hvardera, först Polydeukes ämnar jag sjunga.