Part 4

Medan modren med vingarna slog på den sotiga vageln; -- Att den tappre till lags utbildad gossen skull' blifva, Och på en riktig stråt förvärfva sig verkelig mankraft. 15 Men då, att hämta det gyllene skinn bortseglade Iason, Aisonidas, och med honom de ypperste hjeltarne följde, Vald ur samtliga städren enhvar, som dugde till idrott; Då bragddristig också anlände till rika Iolkos Sjelfve Alkmene's son, Mideatiska heroinans. 20 Steg så Hylas om bord på det platsbeqvämliga Argo, Som ej drabbades alls af Kyanernes krossande klippor, Utan det villande haf, anlöpande Phasis, den djupa, Genomfor som en örn; men sedan klipporna qvarstått. Når Peleiades gå ur böljorna upp, och de fjermsta 25 Fält ge lammena bete, och värn sig byter till sommar, Se, då begynte sitt tåg den herrliga blomman af hjeltar, Tagande in sin plats hvar och en på det hålkade Argo. Hellesponten de hunno, den tredje dagen, med sydvind, Och i Propontis' hamn inseglade, der de Kianers 30 Oxar, nötande billn, uppdraga så vidgade fårar. Stigande ur, på stranden de redde om qvällen sin måltid Parvis; mera än en uppbäddade lägret gemensamt. Ty stor ängen der låg framför dem, för bäddar beqvämlig; Bitter Butomos dän och den yfviga säfven de skuro. 35 Blonde Hylas också utgick, för att vatten till qvällsvard Bringa Herakles sjelf, samt Telamon, väldige hjelten, (hvilka kamrater två vid ett bord spisade alltid) Kopparkannan i hand, men snart han källan bemärkte Uppå en lågländt plats, deromkring stod yfvande vassen, 40 Stod ock grön Adiant, och den dunkelskimrande svalört, Qvickrot, krypande vida omkring, och det friska selinon; Nymphren i dans som bäst kringsvängde i midten af källan, De städs vakande Nympher, för landtbor bistra gudinnor, Euneika och Malis, och Nycheia med anlet' som vårens. 45 Gossen sitt embar nu, det vattenrymliga, nedhöll, Ämnande ösa; hans hand de samtliga grepo i blinken; Ty de samtligas trånande barm så kräktats af kärlek Till den Argeiske sven, och i dunkla vattnet han störte Plötsligt, liksom då störtar en blixtrande stjerna från himlen 50 Plötsligt i sjön, men seglarn såhär kamraterna manar: "Gossar, nu allting löss, der kommer en gynnande vindpust!" Nymphren emellertid i sitt knä den gråtande ungsven Höllo, och sökte med vänliga ord uppmuntra den sorgsne. Amphitryoniades deremot, om gossen beängslad, 55 Tog på Maioters vis välkrokiga bågen, och bortgick, Tog sin klubba, som städs med den högra handen han omslöt. "Hylas!" han skrek tre gånger, hvad halsen den djupa, förmådde; Gossen hörde det ock tre gånger; ur vattnet hans stämma Sakta ljöd; fast nära han var, dock tycktes han fjerran. 60 Liksom på afstånd när starkluggiga lejonet hörer Bölande kalfvens röst, ett glupande lejon på bergen, Och ur kulan hastar i språng till det färdiga festmål; Så Herakles jemväl bland aldrig trampade törnsnar, Sörjande älsklingen, gick, och mätte de rymliga fälten. 65 Stackare, den som är kär! Hur mycket han irrande utstod Både i skog och på berg! men Iasons värf de förgätos. Skeppet med segel och tåg der bidade, medan de andre Ännu vid midnattsstund renspolade roddarnes bänkar, Väntande allt på Herakles, men han, dit fötterna förde, 70 Rasande lopp; ty hård är den gud, som qvalde hans hjerta. Så nu den fagraste Hylas är räknad bland saligas skaror. Samtlige hjeltarne häcklade nu skeppsrymmarn Herakles, Att han så öfvergaf den trettiobänkade Argo, Kolchis han nådde till fots, och den ogästvänliga Phasis. 75

XIV. Idyllen.

KYNISKAS KÄRLEK.

Aischines.

Allsköns helsa åt mannen Thyonichos!

Thyonichos.

Önskas detsamma, Aischines!

Aischines.

Hvarför så sent?

Thyonichos.

Hvi sent? Hvad gör dig bekymmer?

Aischines.

Ej står till med oss bra, o Thyonichos.

Thyonichos.

Derför så mager,

Derföre skägget st gräselig långt, och håret så sluskigt. Sådan en nyss hitlände till oss, en Pythagoreer, 5 Blek, barfotad; han sjelf påstod sig Athenare vara. Han ock hade (mig tycks) stor lust till det rostade hvetmjöl,

Aischines.

Gode, du skämtar alltjemt; men med mig den sköna Kyniska Gäckas, och, innan man vet, är jag gal'n: det brister en hårsmon.

Thyonichos.

Sådan städse du var, vän Aischines, stilla och häftig, 10 Önskande annat nu, nu annat; men såg, hvad förspörjes?

Aischines.

Vet, Argeiern och jag, och derjemte Thessaliske ryttarn Apis, samt Kleonikos, soldaten, vi sutto och drucko Ute på landet hos mig. Två kycklingar hade jag slagtat, Jemte en diende gris; sköndoftande Bibliner öppnat, 15 Sparadt på fjerde året, och dock som det kommit ur pressen. Framtogs lök derjemte, från Kolchis; och ljuflig var drycken. Men när längre det led, omängdt påfylla osa lyste, Hvar till sin kärastes skål; blott borde den käraste namnges. Nämnande hvar sin vän, vi drucko, som saken var aftald. 20 Hon ej knyste ett ord; der satt jag: hvad tror du jag tänkte? Tala! (så skämtade en) -- eller _såg du väl vargen i fabeln?_ Hon uppflammade: lätt en fackla vid henne du antändt. Vargen är Lykos, är Lykos, en son till Labas, vår nabo; Äkta räkel, och spenslig, och skön i ögat af mången. 25 Hela verlden ju vet, hur hon smäktat för kärlek till honom. Kom så en gång det pratet också helt tyst till mitt öra; Dock jag forskade ej, förgäfves smyckad med karlsskägg. Redan voro vi fyra fördjupade mäkta i dryckjom, Och om min _Varg_ Larissern igen anstämde från början 30 Just en Thessalisk stamp, den försmädlige! Plötsligt Kyniska Utgör bittrare tårar, än nånsin vid sidan af modren Liten en sexårs flicka, som längtar i famn att lyftas.

Jag, som du känner, Thyonichos, då gaf henne med näfven, Först på det ena örat, och sen på det andra. Hon bortsprang, 35 Skörtande manteln upp. "Min pest, jag behagar dig icke? Annan är dig mer ljuflig en hjertkär? Pyssla med annan Vän, ty för honom tårarne rinna så trinda som äpplen." Liksom åt ungarna små, takröstet inunder, en svala, Samlande här och der välplägning, flyger beställsamt: 40 Vida snabbare hon bortsprang, ur den pösande stolen, Gården igenom och porten gerad, som fötterna förde. Säger ett ordspråk ju: "ock tjuren rymde till skogen". Tjugu dagar, och åtta, och nio, och tio dessutom, Elfte i dag, två till: så månader tvenne förflutit, 45 Sedan vi skildes; ej ens som Thrakerna håret jag afklippt. Lykos är henne nu allt, för Lykos öppnas om natten; Vi ej gå för en fyrk, ej komma vi alls i beräkning, Olycksalige Megarer vi, blott hån är vår andeL Blefve jag kärleken qvitt, allt skulle då bringas till rätta; 50 Men likt rättan, i sagan, Thyonichos, becket vi påsmakt. Hvad det må finnas för bot mot oöfvervinnelig älskog, Känner jag icke; men Simos, min ungdomskamrat, så förpickad I Epichalkos' dotter, till sjös for; botad han hemkom. Sjelf jag vill färdas också på böljorna, hvarken den sämste, 55 Eller den bäste kanske, men en knekt af medlersta sorten.

Thyonichos.

Måtte dig fuller till lags aflöpa den önskan, du hyser, Aischines! Om du har lust att fremmande länder besöka, Är Ptolemaios den bäste, jag vet, att besolda den frie.

Aischines.

Eljes hurudan man?

Thyonichos.

Friborne ej finna en bättre: 60 Välsinnt, skaldernes vän, älskvärd, på det högsta behaglig; Vännen pröfvar han väl, ovännen pröfvar han bättre. Mången månget han ger; ombedd, han nekar ej nånsin, Liksom en kong det höfs. Dock bör man ej bedja om allting, Aischines. Derför, såframt dig lyster att häkta vid högra 65 Skuldran en krigares skrud, och du djerfves på stadiga fötter

Bida en väldig soldat, som sköldbeväpnad dig nalkas, Fort till Egypten då! Från tinningen börja vi alla Gräns, och småningom sen sig derifrån smyger till kindren Blekande tiden. Besked för dig går, då knäet är kraftfullt! 70

XV. Idyllen.

SYRAKUSANSKORNA.

Gorgo.

Träffas Praxinoe hemma?

Praxinoe.

Mia Gorgo, hur sent! -- Hok är hemma.

Under, att ändtligen dock du är här. Stol, Eunoa, genast, Lägg ock kudde derpå!

Gorgo.

Förträffeligt!

Praxinoe.

Sätt dig, jag beder.

Gorgo.

Tänk hur modig jag är! Knappt kom jag med lifvet ur leken, O Praxinoa, stojet är stort, stort talet af vagnar; 5 Stöflar ses öfverallt, öfverallt soldater i kappor; Och den förskräckliga vägen! minsann, du bor mig ej nära.

Praxinoe.

Ja, den galningen for hit ändatill verldenes ände, Tog sig ett hybble, men icke ett rum; han ej ville oss unna Grannskapets lycka; det ledaste nöt, som mig alltid förtretar! 10

Gorgo.

Käraste syster, tala ej slikt om gubben din, Deinon, Medan den lille är här. Se huru han gapar uppå dig!

Praxinoe.

Söta Zopyrion, grufva dig ej; jag menar ej pappa.

Gorgo.

Kors, hvad det barnet har vett, vid gudarna! Pappa är snäller.

Praxinoe.

Sagde pappa helt nyss (ty nyss vi pläga benämna 15 Allt) gick ut för att handla i boden smink och salpeter, Och kom dädan, med salt, den trettonalniga bängeln.

Gorgo.

Sak är samma med min Diokleidas, penningförödarn. För sju drachmer i går fem fårulltappar han köpte, Gamlaste kappsäcksragg, ren smuts, blott arbet' på arbet'. -- 20 Dock, nu skynda dig fort, tag kappan och tröjan med häktor, Låtom oss gå till konungens hof, Ptolemaios' den rikes, För att Adonis bese. Jag hört, att de grannaste saker Ordnas af drottningen sjelf.

Praxinoe.

Hos den rika är rikeligt allting. Såg du något, så såg du, som såg, åt henne som ej såg. 25

Gorgo.

Hög tid vore att gå. För de late är idelig högtid.

Praxinoe.

Eunoa, tag upp garnet, och ställ, näsperla, i föttren Än det en gång! Mjuk kattorna helst utvälja sin sofplats. Rör på dig, skynda med vatten; förut dock vatten behöfs ju. Se hur vattnet hon hämtar; nå väl, bär hit det! -- -- Ej mera! 30 Skona för vattenflod, omättlige, våt ej min tröja! Sluta! som gudarna täckts, så sannerlig tvättad jag blifvit. Nyckeln till stora kofferten, hvar är han? Gif den på stunden!

Gorgo.

Min Praxinoa, tänk hvad den veckade tröjan med häktor Kläder dig väl! Låt höra hur dyr hon kom dig ur väfstoln? 35

Praxinoe.

Gorgo, nämn ej derom! Två miner det renaste silfver Knappt förslå, och lifvet sånär jag vid arbetet tillsatt.

Gorgo.

Enligt din önskan likväl hon lyckades.

Praxinoe.

Ja, jag bekänner. Hämta min solhatt strax och min kappa: i prydelig ordning Allt! Jag tar dig ej med, gullbarn; uh, hästen har tänder! 40 Gråt, så mycket du vill; dock bör du ej blifva en krympling.

Låtom oss gå. Tag, Phrygia, pilten, och lek med den lille, Locka handen hit in, stäng till gårdsporten beskedligt! O, hvad skaror af folk! När komma vi genom och huru Detta förderf? Otaliga myror, dem ingen kan räkna. 45 Mången förträffelig bragd utfördes af dig, Ptolemaios. Sedan din far bland gudar en plats intagit, ej nånsin Smyger en bof, på Egyptiskt manér, att vandrarn plundra, Såsom förut, af argaste svek uthamrade männer Drefvo sitt skändliga spel, en lika den andra i bofstreck. 50 Sötaste Gorgo, o ve, der konungens ryttare komma! Gode soldat, jag ber dig, ej rid oss dock öfverända! Fuchsen sig steglar, den rasande se! Nå, vill du ej, galna Eunoa, packa dig bort? Sin ryttare dräper han säkert. O, hur lyckeligt var, att barnet jag lemnade hemma! 55

Gorgo.

Trösta dig, bästa Praxinoa, ren vi äre bakefter; Desse hunnit sin post.

Praxinoe.

Jag börjar mig verkligen sansa. Hästen och iskall orm jag fruktat från spädaste åren

Mest. Påskyndom vår gång! Hvad folkhop sällar sig till oss!

Gorgo.

Mor, från hofvet kanske?

Gumman.

Jo, barn!

Gorgo.

Man kommer med lätthet In?

Gumman.

Till Troia Achaiernes här ock _frestande_ inkom. Vackraste barn, med _frestande_ allt uträttas i verlden.

Gorgo.

Gick så den gamla sin kos, sen idel orakel hon uttalt.

Praxinoe.

Käringar veta ju allt: ja, hur Zeus sjelf aktade Hera.

Gorgo.

Skåda, Praxinoa, der hvad skara vid portarna skockas! 65

Praxinoe.

Faselig! -- Räck mig, Gorgo, din hand, och fatta du äfven, Eunoa, Eutychis' hand, gif akt att du henne ej lemnar. Alla gå en gång in! Håll fast dig, Eunoa, dugtigt! Jag olyckliga menska, min sommarkapott är i bitar Redan, o Gorgo! -- Vid Zeus, jag önskar dig, fremling, i allo 70 Lycka och fröjd, men akta nu grannt min kappa, det ber jag.

Den Fremmande.

Icke af mig det beror. Dock vill jag den akta.

Praxinoe.

Hvad folkhop!

O, de knuffas som svin!

Den Fremmande.

Var lugn, mor; faran är öfver.

Praxinoe.

Vike från dig all fara det nästa, och kommande åren, Du, kom oss värnade så. Hvad redelig menska och godsinnt! 75

Eunoa klämmes; -- -- välan, armbåga dig, arma igenom: Skönt! -- Ren inne hvaren, sad' han, som bruden sin inlåst.

Gorgo.

Kom, Praxinoa, kom! Först skåda de granna tapeter, Fina och sköna, minsann, som hade gudinnor dem virkat.

Praxinoe.

Höga Athanaia, hvem spann det garnet, och väfde? 80 Hvilken målares konst framställde så träffande bilder? Huru naturligt de stå, och huru naturligt de röras, Lefvande, ej inväfda! Ett djupsinnt stycke är menskan. Se, hur beundransvärdig han sjelf der hvilar i silfver- Bädd, och det första fjunet som bäst från tinningen spricker; 85 Trefaldt käre Adonis, som äfven i Acheron älskas!

En Fremling.

Olycksaliga, hören då upp, att sladdra i vädret, Turturdufvor! De drapa en hvar med vidgade käftar.

Gorgo.

Hejsann, hvadan är den? hvad rör dig om sqvallror vi äro? Egna pigor befall! Syrakosiskor vill du befalla? 90 Men, att allt du må veta, i grund vi Korinthiskor äro, Likasom Bellerophon, och vi tala vår Peloponneska: Dorier, ville jag tro, få bruka det Doriska språket.

Praxinoe.

Måtte, o milda Proserpina, ej oss födas en herre, Utom den ena! Fyskam! Du toma måttet ej stryke. 95

Gorgo.

Tyst, Praxinoa, tyst! Ren börjar hon sjnnga Adonis, Argiskans dotter, du vet, den mångerfarna skaldinnan, Som vann priset i klagande sång till Lakoniern Sperchis. Grannt hon sjunger (jag vet det helt visst); ren börjar hon drilla.

Sångarinnan.

Höga gudinna, som älskar Idalions lunder och Golgos, 100 Och den Erykiska höjd, du som leker med gull, Aphrodita, O, hur skön din Adonis från Acherons eviga vågor Hit, på den tolfte månaden bragt vekfotade Stunder, Trögsta af alla gudinnor, de älskliga Stunder; men kära Näkas de dock, medbringande städs åt de dödlige något! 105 Kypris, Diona's dotter, som till odödlig från dödlig, Efter en sägn, bland menniskor spord, upphöjt Berenika, Gjutande ljuf ambrosiadoft i drottningens hjerta, Dig mångnamniga, dig mångtempliga, tacksam att hylla, Här Berenikas dotter i dag, som Helena tjusfull, 110 Vår Arsinoa sjelf, på det skönaste smyckar Adonis. Allt slags frukt, som mognar å träd, kring honom är nedlaggd, Läckraste parker invid, som gömmas i korgar af silfver, Gyllne albasterkärl derjemte med Syriska oljor, Bakelser ock, som qvinnornas konst tillreder i pannan, 115 Mängande blommor af särskilda slag med hvetaste hvetmjöl, Allt som af ljufvelig håning och doftande olja beredes, Allt som flyger i skog, som krälar å mark är församladt, Grönskande löfhvalf ses, nedtyngda af spensliga dillen, Byggda; ock ofvanom dem kringfladdra de unga Eroter; 120 Näktergalsungarna like, de sitta i träden, och flyga, Pröfvande vingarnas kraft, från en qvist hän till en annan, O, hvad ebenosträd, hvad gull, hvad örnar af elfen- Ben, som bära till Zeus Kronion dess dejliga munskänk! Purpurtapeter der ofvanuppå, mer mjuka än sömnen, -- 125 Skulle Milesiern saga, och den som på Samos är bosatt; -- Tvenne bäddar man redt, åt sköne Adonis den ena, En åt Kypris, och en åt den rosenarmige gossen, Brudgum af aderton år, eller ock, på det högsta, af nitton. Kyssen sticker ej än; ljust är kring läpparna fjunet. 130 Nu må Kypris sig glada i älskade gossens besittning. Då när i morgon dagg slår ned, vi samtligen bära Guden till böljorna bort, der de skummiga plaska mot stranden. Sedan med fladdrande hår, och i mantlar som, fria från gördeln, Röja blottade bröst, må vi börja den ljudliga sången; 135 Hulde Adonis, till oss och till Acheron kommer du ensam Bland halfgudarna (såsom det sägs); ej ens Agamemnon Detta föruntes, och, ej vildtrasande, väldige Aias, Icke Hekabas son, bland tjugu den ypperste, Hektor, Icke Patroklos, och ej den från Troia räddade Pyrrhos, 140 Icke Lapitherna ens, än äldre, ej Deukalioner, Ej stamfolket i Argos, Pelasgerna, ej Pelopider. Var nu huld, o Adonis, och gläd oss det stundande året! Vänlig du kom, o Adonis, och vänlig du komme tillbaka!

Gorgo.

Aldrig maken jag hört, Praxinoa, Lycklig den qvinna, 145 Som så mycket förstår, allycklig, som qväder så ljufligt! Nu dock måste jag hem. Ej frukost fått Diokleidas, Idel galla i allt; men nalkas den karlen ej, hungrig! Hell dig, hulde Adonis, och kom till gladliga åter!

XVI. Idyllen.

CHARITERNA ELLER HIERON.

Städs Zeus' döttrar, och städs det skalderna ligger om hjertat, Att odödliga prisa, och prisa de dödligas dater. Muserna äro gudinnor, gudinnorna gudar besjunga; Men vi dödlige äro, må dödlige dödliga sjunga! Hvem bland alla, som bo det etheriska hvalfvet inunder, 5 Skall upplåta sin dörr för våra Chariter, och motta Vänligt, och ej bortvisa från sig, förutan en gåfva? De barfotade då hemvända med vredgade sinnen, Klagande högt mig all, att förgäfves de vandringen anträdt; Skrämda, de återigen qvarsitta på bottnen af toma 10 Kistan, och luta mot isade knän nedhukade hufvun: Torr är vistelsen der, då färden ej räntade något. Ho är i vår tid sådan, och ho vill gälda en låfsång? Det jag ej vet. Ej mera, som förr, att prisas för ädla Värf man äflas, ty allt är kufvadt af vinningsbegäret. 15 Hvar man, händren i barm, hur mest han sin kassa må öka, Kringglor; ergen ej ens han vill afskrapa och bortge, Utan han säger påstund: mig knäet är närmre än vaden; Blott jag har sjelf en fyrk, nog skalderne äras af gudar. Ho vill höra de andra, ty nog är för alla Homeros? 20 Den är den ypperste skald, som icke min kassa betungar.

Galningar, o hvad fromma väl är af tusende kistor, Fyllda med gull? Den visa ej så använder sin rikdom; Utan en del åt sig sjelf, och åt någon af skalderna unnar, Mycket åt slägtingar skänker han ock, och mycket åt andra 25 Människor; offrande städse på gudarnas heliga altar. Också han är en ypperlig värd, undfägnar vid bordet Vänligt, och låter den fremmande gå, när honom så lyster. Mest bland alla likväl högakta de heliga skalder, Att du i dödens boningar än må prisas, en kärnkarl, 30 Och vid den isiga Acherons strand ej gråta förgäten, Likasom dagakarlen, hvars hand invändigt vid spaden Hårdnade, och som af fädren bekom blott mangel till arfdel. Många slafvar sin kost månadtligen fingo sig tillmätt Fordom i konung Antiochos' hus, och konung Aleuas'; 35 Många kalfvar också kringbölade hornade mödrar, När de om qvälln hemdrefvos till fållan hos rika Skopader; Herdarne förde till skugga utöfver Kranoniska fältet Tusen de valdaste får hos fremlingkära Kreonder: Dock ej glädje de hade af detta, sen hamnen de lemnat 40 I den rymliga båt, som fördas på Acherons skräckflod; Men onämnda en hvar, med förlusten af ymniga skatter. Skulle de dvalts i ovärdelig tid bland usliga döda, Om ej den Keiske mästareskalden, som qvädde så färgrikt Till mångsträngade lyran, dem gjort bland kommande slägten 45 Ryktbara. Ära jemväl snabbfotade hästarne vunno, Som kransprydde åt dem hemlände ur heliga spelen. Ho väl någonsin kännt de Lykiers hjeltar, och dessa Priamos' lockiga söner, och Kyknos med hy af en jungfru, Om ej skaldernes sång förfädernes bragder beprisat? 50 Icke Odysseus ens, som irrade hundra och tjugu Månader kring öfverallt, som lefvande lände till dödens Boning, och flydde utur Polyphemos', den rysliges, kula, Egde evärdeligt låf; svinherden Eumaios förgätits, Liksom Philoitios äfven, som hade bestyr med den större 55 Fänaden; sjelfve Laertes man glömmt, stormodige hjelten, Hade ej Ioniern lemnat dem alla i sångerna hyllning.

Från de Pieriska mör skön ära åt menskorna kommer, Men de dödas skofvor och gull af de lefrande täras, Dock, det är samma besvär, att räkna vid stranden de vågor, 60 Hvilka af vinden drifvas i land ur blå Oceanen, Eller att tvätta i källans kristall det smutsiga teglet, -- Som att verka med ord på den vinningslystne procentarn. Sådan på båten jag ger. Må skatter på skatter han hopa, Må han fängslas alltjemt af lystnad att mera förvärfva. 65 Heder deremot jag långt hellre och menniskors vänskap Önskar besitta, än åsnor i mängd och ståtliga hästar.

Spörjs, bland dödliga hvem välkommen jag nalkas, med Sångmörs Milda beskydd? Ty vägen är svår för skalderna eljes, Om de ej gynnas af Zeus', storrådige herrskarens, döttrar. 70 Himlen ej tröttnat ännu, att år och månader hvälfva, Framdeles mången häst skall röra det surrande vagnshjul. Ock skall komma en man, som mig till sångare tarfvar. Sedan han gjort, hvad den store Achilleus, och väldige Aias Gjorde på Simoeis' slätt, der Phrygiern Ilos är jordad. 75 Ren Phoinikerne nu, tom inunder den sjunkande solen Libyens' yttersta ängder bebo, förstelna af fasa; Ren Syrakusier bära de fattade lansar i händren, Armarna tryckas också af videsköldarnes börda. Hieron sjelf bland dessa, en forntidskämpe i stridskraft, 80 Spinner sitt bälte, den vajande man skönt hjelmen beskuggar.