Part 3

Nöso Simichidas till ju Eroterne; ty han, den arme, Älskar Myrto så högt, som våren af killingen älskas. Men Aratos, som mest af sagde mannen är omtyckt, Hyser af hjertat till gossen begär, Det känner Aristis, Redelig man och förträfflig, som icke att sjunga vid cittrans 100 Samljud Phoibos en gång vid sin trefot ville förmena; -- Vet, hur för gossen Aratos i flammande låga är upptänd. Honom, o Pan, du som Homola's fält, det sköna, besitter, Må, okallad, uti den älskandes armar du föra, Antingen späde Philinos det är, eller också en annan! 105 Huldaste Pan, om detta du gör, de Arkadiske svenner Aldrig med Skiller på axlar och länd dig någonsin mera Gissla måtte, enär af kött för litet är framsatt; Derest du annat besluter, så svide din hela lekamen, Söndersliten af naglar, uppå brännässlor du ligge; 110 Då må i vintrens strängaste köld på Edonernes fjellar Bredevid Hebros' flod och nära till björnen du dväljas; Måtte om sommarn du gå längst borta hos Aithiopeer, Under de Blemyers häll, dän Neilos mera ej skådas! J, som lemnaden Byblis' och Hyetis' ljufliga källa, 115 J, som det höga fästet bebon hos blonda Diona, O, J Eroter små, som liknen de rodnande äpplen, Skjuten med bågen åt mig den tjusningsfulle Philinos, Skjuten; -- men vännen sin den olycksfulle ej aktar. Ren är hans hull mer vekt än päronet; flickorna säga: 120 Aj, aj, käre Philinos, din fägrings blomma förvissnar! Framdeles mera vid dörrn ej skola vi vakta, Aratos, Framdeles mer ej taga ett steg, och den tidige tuppens Skrik må gifva en annan till pris åt pinande frysning; Molon ensam är unnadt, min vän, att plägas med sådant; 125 Vi må sköta vår ro, infinne sig äfven en käring, Som kan spotta och bort från oss afvärja det fula!

Så jag qvad; herdstafven åt mig, med kostelig mysning Likasom nyss, förärade han, till en Musernas' gästskänk. Mannen dervid tog af åt venster, och vägen till Pyxa 130 Vandrade hän, men jag och Eukritos till Phraidamos Ställde vår gång, med den sköne Amyntichos, der vi på djupa Bäddar af mastix' doftande blad oss sedan lade, Lade oss, hjerteligt nöjda, på nyss afplockade rankor. Popplar och almar i mängd högt öfver vårt hufvud nu hördes 135 Susa; och nära intill, en nymphrens heliga källa Ur bergsgrottan sipprade fram, och sorlade trefligt, Men i de skuggiga grenar en hop Tettiger, så solvarm, Pladdrade allt om hvaran enträget, i fjerran en steglits Bland törnhäckarnas taggiga snar ömt pittrande hördes; 140 Der toffslärkor nu sjungo och fink, der suckade turturn, Der de gyllene bin kringsurrade källornas bräddar. Rikelig sommar doftade der, der doftade frukter. Päron rullade oss vid fötterna, äpplen vid sidan Rundeligen och rikt; derhos nedstörtade ymnigt 145 Qvistar med plommon på, som bågnade neder till marken. Från vinkrukornas lock fyråriga vaxet man löste. J Kastaliska mör, som bebon Parnasiska höjden, Monne väl nånsin uti stengrottan hos Pholos en dylik Bägare ställt för Herakles å bord den åldrige Cheiron. 150 Monne väl nånsin ännu fårherden vid floden Anapos, Sjelf Polyphamos, den starke, som slungade hällar från berget, Sådan nektar förfört att skutta omkring i sitt fårstall, Sådan en herrlig dryck, som J då utblandaden; nympher, Bredevid åkergudinnan Damater' altare? -- Måtte 155 Jag i dess kornhög än få fästa min väldiga vanna, Måtte hon le dervid, med knippor i händren och vallmo!

VIII. Idyllen.

HERDEQVÄDS-SÅNGARENE.

Uppå de höga bergen en gång fårherden Menalkas Mötte -- så sägs det -- Daphnis, den fagre, som vallade korna. Hvardera var ännu gullockig, och hvardera ungsvenn, Hvardera kunnig på pipan, och hvardera kunnig att sjunga. Först, anskådande Daphnis, så hår begynte Menalkas. 5

Menalkas.

Sjunger med mig du, Daphnis, som vallar de råmande korna? Dig jag vinner i sång, så mycket mig nånsin behagar. Daphnis derpå gaf honom ett svar i följande ordlag.

Daphnis.

Syrinxblåsare du, o Menalkas, de ulliga fårens Herde, du vinner mig aldrig i sång, hvad helst dig må drabba. 10

Menalkas.

Vill du det således se, vill då ock utsätta ett sångpris?

Daphnis.

Vill det visserlig se, vill ock utsätta ett sång pris.

Menalkas.

Men hvad skole vi sitta, som är oss båda behagligt?

Daphnis.

Jag uppsätter en kalf; sätt du ett lamm, som är morlikt.

Menalkas.

Icke vill jag uppsätta ett lamm, ty kinkig är far min, 15 Äfvensom mor; om qvälln uppräkna de samtliga fåren.

Daphnis.

Nå, hvad sätter du upp? hvad pris skall segraren vinna?

Menalkas.

Syrinxpipan, den sköna, jag gjort, med stämmorna nio, Fogad med hvitt vax samman, och ofvan lika och nedan, Henne satte jag upp; af min fars uppsätter jag intet. 20

Daphnis.

Jag besitter jemväl en pipa med stämmorna nio, Fogad med hvitt vax samman, och ofvan lika och nedan. Nyss jag gjorde den, än det svider i detta mitt finger, Ty af röret, som spjelkte i tu, det sårades illa. Men ho dömmer oss? ho åhörare mände oas vara? 25

Menalkas.

Än om vi ropade hit getherden som sitter der borta, Der åt killingar små den hvita hunden så glafsar? -- -- --

Gossarne ropade; strax getherden, som hörde, sig infann. Gossarne sjungo; och strax getherden var villig att dömma. Först, af lotten bestämd, nu började piparn Menalkas. 30 Sedan i vexlande gång föll Daphnis in, ock så fortgick Herdeqvädet; och först begynte Menalkas som följer.

Menalkas.

Dalar och floder, gudomliga slägt, om nånsin Menalkas, Syringxblåsaren, qvad eder behaglig en sång, Lemnen, så sannt jag det önskar, åt lammena bete, men kommer 35 Daphnis med kalfvarna hit, vare det ymnigt jemväl!

Daphnis.

Källor och gräs, förtjusande ängd, om någonsin Daphnis, Näktergalarna lik, höjde sin drillande röst, Göden min boskapsdrift, och skulle till eder Menalkas Komma, med glädje också finne han rikligen allt! 40

Menalkas.

Vår öfverallt, och gräs öfverallt, och jufren så stinna Ses af mjölk öfverallt, lammen de vexa så fort, Hvar den tjusande flickan sig närmar, men vänder hon ryggen, Herden han tvinar sjelf, likasom blommorna, bort.

Daphnis.

Fårena der och getterna der få tvillingar, bina 45 Fylla kuporna der, ekarne högre man ser, Hvarest Milon går, den fagre, men vänder han ryggen, Boskapens vallare sjelf, boskapen magrare blir.

Menalkas.

Bock, du de hvita gettrens gemål, der skogen är djupast, -- J trubbnäsor också, killingar, släcken er törst! 50 Ty derstädes är han; gå, kullige, säg du åt Milon: Proteus äfven, en gud, vallade hvalarna sjelf.

Daphnis.

Icke mig Pelops' jord må unnas att ega, ej heller Gyllne talenter, och ej springe jag vinden förbi! Men med dig i min famn jag här vid berget vill sjunga, 55 Skåda de betande får och det Sikeliska haf.

Menalkas.

Skräckeligt ondt är vintren för träna, för bäckarna torrkan, Fällan är fåglarnas pest, nätet de vildare djurs; Dejliga mön är mannens begär. O fader, o du Zeus, Ej jag älskat allen', ock du är flickornas vän. 60

Så i vexlande skick ungsvennerne höjde sin stämma. Men den sista sången begynte Menalkas som följer.

Menalkas.

Sköna mig kiden och skona, du varg, de drägtiga getter, Och ej gör mig förnär, fast, liten, jag vallar så många! Hej, Lampuros, min hund, hur tung en sömn nu betar dig, 65 Ej bör sofva så tungt den som vallar i lag med en gosse. Och J får, J mågen ej dröja att mättas af veka Gräset! och änskönt annat igen uppvexer, ej tröttnen! Pst, nu beten och beten, och jufrerna fyllen J alla, Att sitt lammen må ha, jag mitt i korgarna gömma. 70

Dernäst åter sin sång så Daphnis begynte att qväda.

Daphnis.

Flickan, med ögonbrynen, i går ur sin grotta mig äfven Såg, då jag kalfvarna dref, och mig fager nämnde och fager; Sannerlig ej jag svarte derpå med ett endaste stickord, Utan gick min väg, nedslående ögonen blygsamt. 75 Ljuflig är qvigans stämma och ljuf är tonen i pipan; [Ljufveligt bölar kalfven också, och ljufveligt korna.] Ljuft om sommaren är, att sig sola vid rinnande vattnet. Ollonen äro åt eken en prydnad, och äpplen åt apeln, Kalfven åt kon, men sjelfvaste kon är en prydnad åt herden. 80

Gossarne sjöngo nu så; getherden han talte som följer.

Getherden.

Ljufvelig är din man, och behaglig, o Daphnis, din stämma; Bättre förnöjer att höra din sång, än att snaska af håning. Syrinxpipan då tag, ty de qvädandes pris har du vunnit. Lär da mig konsten också, allt medan jag getterna vallar, 85 Vill jag i lärarelön dig gifva den kulliga geten, Som till brädden hvar gång och deröfver fyller sitt mjölkkärl.

Så vardt pilten förnöjd, sprang upp och klappade händren, Segrande, likasom ock hjortkalfven dansar kring modren. Så den andre nu vardt förbluffad och sorgsen i sinnet, 90 Liksom en nygift tös da'n efter bröllopet ängslas.

Och alltsedan var Daphnis den förste af herdarna aktad, Och, späd gosse ännu, han fick sig najaden till maka.

IX Idyllen.

DAPHNIS OCH MENALKAS.

Sjung nu en herdsång, Daphnis, och först påbörja du qvädet, Först påbörja du qvädet, och sen uppstämme Menalkas, Medan kalfvarna di, och tjurarne slippa till korna; Må de beta tillsamman, och bland löfhängena vanka, Utan att hjorden lemna, men mig herdqvädet du sjunge 5 Först och därefter återigen genmäls Menalkas!

Daphnis.

Ljufligt är kalfvens ljud, då han bölar, och ljufveligt kons ock, Ljuflig är Syrinxpipan, och herden, och ljuflig min stämma. Jag har vid svalkande vattnet en bädd, på hvilken jag rågat Hvita qvigornas ståtliga skinn, dem samtligen sunnan 10 Störtade ned från hälln, då på mjölonriset de gnagde, Sommarns stekande glöd, den aktar jag likaså mycket, Som två älskande lyssna till fars ord eller till moders,

Så sjöng Daphnis för mig, och så genmälte Menalkas.

Menalkas.

Aitna min moder är, och en tjusande grotta min boning 15 J dess bälkade berg; hvad nånsin i drömmen sig visar, Äger jag: många får, många getter derjemte, Hvilkas skinn mig ligga vid hufvudet, ligga vid föttren. Korfvarne sjuda i brasa af ek, och den torrkade boken Tänds, då vintren är skarp; dock aktar jag icke så mycket 20 Vintren, som -- när kaka han får -- valnötter en tandlös.

Bifall klappade jag, och påstund dem skänkte en vänskänk, Daphnis en herdestaf, som alstrats i fäderneskogen, Sjelfvext; mästaren ens måhända ej skulle den klandrat. Sköna skalet jag gaf åt den andre af snäckan, som mättat 25 Mig med sitt kött, uppfiskadt ifrån de Ikariska klippor, Skuren i fem åt fem; den blåste han i så det skrällde.

Landtliga Sångmör, hell er, hell, upprepen det qväde, Som med de båda herdar i lag den gången jag afsjöng! Aldrig på tungans spets må du skaffa dig blemma för tvetal! 30

Tettix är Tettix' van, och myrorna myrornas vänner, Höken är hökens, min är sånggudinnan och sången; Vare mig deraf fullt allt huset; ty icke är sömnen, Icke den plötslige vår mer ljufvelig, icke för bina

Blomstren, än sångens gudinnor för mig? enhvar som de påse 35 Gladligen, icke Kirka en gång förgör med sia trolldryck.

X. Idyllen.

MILON OCH BATTOS.

Åkerbrukare du, hvad är det som felar dig, arme? Kan ju ej skära rakt ditt skifte, som fordom du skurit; Ej du mejar med grannen i bredd, men lemnar dig efter, Liksom ett får från valln, då det sårats af taggen i foten. Huru skall det åt aftonen bli, från midten af dagen, 5 När du i början ej ens kan göra besked för ditt skifte?

Battos.

Du senmejare Milon, en bit af hårdaste klippan, Aldrig du någon ännu bland bortavarande saknat?

Milon.

Aldrig. -- En arbetskarl hvad saknar han den som är fjerran?

Battos.

Aldrig dig händt, att du vakat, af kärleksnatten igenom? 10

Milon.

Hände det aldrig; för hunden är bäst att han lädret ej smakar.

Battos.

Snart, o Milon, är jag på elfte dagen för pickad.

Milos.

Vin du öser ur äm, ej ättika har jag tillfyllest.

Battos.

Ja, sen sådden, framför min dörr allt höljes af ogräs.

Milon.

Säg, ho pinar dig så? hvars dotter?

Battos.

Jo, Polybotas'. Hon, som vid Hippokoon för mejarne blåste på flöjten.

Milon.

Fann dock gud en syndare; du, hvad länge du åtrått, Eger: en harkrank skall om nätterna dela ditt läger.

Battos.

Gäckas du börjar med mig; ej blind är Plutos allena, Utan bekymraren Eros också. Ej prata så skrytsamt! 20

Milon.

Skrytsamt pratar jag ej. Skär du blott flitigt din åker, Börja ett kärleksqväde om flickan din! Arbetet bättre Går då; tillförne du var ju särdeles ööfvad i konsten.

Battos.

J Pieriska mör, mig hjelpen att sjunga den smärta Flickan, ty allt hvad J rört, O gudinnor, J äfven förskönen. 25 O Bombyka, så täck, en Syriska alla dig kalla, Mager och solbränd; jag dock ensam kallar dig brunlett. Ock hyacinthen är dunkel, den tecknade, dunkel violen! Men man plockar dem förut mellertid till kransarnas flätning, Geten Kytisos plär och vargen geten förfölja! 30 Tranan plogen; men dig jag jäktar just som en tokkär. Ack, om jag egde det allt, som Kroisos förr skall besutit!

Två gullbilder, oss då vi förärade åt Aphrodite, Du med flöjter i hand, och en törnros eller ett äpple, Jag i en nygjord skrud och med nya Amykler på föttren. 35 O Bombyka, så täck, din fot går lätt som en tärning, Och din stämma är ljuf, ej kan jag beskrifva ditt väsen.

Milon.

Mig ovetande gör jordbrukaren herrliga visor, Mäter han dräpligt ej ut allt efter harmoniska lagar! Ve, mitt ståtliga skägg, som så förgäfves jag putsat! 40 Hör nu då äfven den visa, som sjöng Lytierses, den bålde!

O mångfruktiga du, mångaxiga, höga Damater, Måtte mitt sädesland välodladt vara och fruktrikt!

Knyten, J bindare, kärfvarne hop, att man icke förbi går, Sägande: vräklingar, ock den arbetslönen är bortspilld! 45

Mot nordvinden i skyln må snittet vetta, J skördmän, Eller mot vestans flägt; så frodar sig kärnan i axet.

Tröskare, akten er grannt, att lura det minsta om midda'n, Vid den tiden ju bäst sig agnarna skilja från halmen.

När toffslärkorna vakna, så börjen att meja ert skifte, 50 Men då de såfva, så sluten; och rasten i starkaste hettan.

Önskligt är grodans lif, J ynglingar, inga bekymmer Har hon om munskänk alls; öfverallt står rikligen ifylldt.

Bra, gårdsfogde, du penningens vän, att du kokar oss linsen! Dock ej skär dig i handen, då kumminen sönder du delar. 55

Slikt sig egnar att qväda för män, som i solen arbeta, Men da, bonde, dig höfs, att din fattige kärleks idrotter Prata för mor din, då när hon ligger i sängen och vakar.

XI. Idyllen.

KYKLOPEN.

Aldrig nånsin en annan bot mot kärleken funnits, Nikias, hvarken att smörja (jag tror), ej heller att påströ, Än Pieridernes säng; han är båd ljuf och balsamisk Bland oss menniskor här, men icke så lätt till att finna. Dock det känner du nog, som läkare, skulle jag mena, 5 Och högt älskad derjemte af nio de vänliga sångmör. Så vår granne Kyklopen också kom lättast ur spelet, När för skön Galateia han brann, Polyphamos, den gamle, Nyss utsirad med skägg kring tinningen, sirad om haka. Ej han med rosor giljade, ej med äppel, ej lockar. 10 Utan med vildt raseri, och försummade allt för sin älskog, Mången gång af sig sjelfva om qvälln hemkommo till fållan Fåren ifrån gröngräset, men han blott sjöng Galateia, Och borttvinade der på den säfomkransade stranden Allt från morgonens stund, med det bittraste sår i sitt inre, 15 Som den väldiga Kypris med piln åbringat hans hjerta. Dock botmedel han fann och, sittande öfverstpå klippans Spets, han beskådade sjön, afsjungande orden, som följa.

O Galateia, du mjella, hvarför så en älskare gäcka? Mjellare är du än osten, och späd som ett lamm till att påse, 20 Ystrare vida än kalfven, och trind som en drufva i kartning; Nog väl kommer du hit, då den ljufliga sömnen betar mig, Men går strax härifrån, då den ljufliga sömnen förgår mig. Du mig flyr, som ett får, då det skådar den blacka vargen. Flicka, jag älskat dig städs, alltsedan en gång med min moder, 25 Du mig mötte på berget, och ville dig der hyacinthblad Flocka till kransar, ock jag dig underviste om vågen. Från den stunden jag gitter ej alls upphöra, att på dig Blicka. Vid Zeus, slikt rör dig nu ej, nej, icke det minsta. Tjusande flicka, jag vet, hvarför du sålunda mig undflyr; 50 Derför att ruggigt, ifrån det ena örat till andra, Ögonbrynet är sträckt, så långt som pannan kan rymma; Blott ett öga jag har, och på flabben den plattade näsan. Dock jag, sådan jag är, har tusende får på mitt bete, Och den läckraste mjölk jag skattar af dessa till läskdryck; 30 Ost ej nånsin mig tröt om sommarn, ej nånsin om hösten, Midt i vintren ej nånsin, och städs stå korgarna fulla. Bättre an andre kykloperne här jag blåser min Syrinx,

Sjungande dig, gulläpple, så kär, och mig sjelf med detsamma, Ofta i midnattsstund; unghjortar dig elfva jag fostrar, 40 Samtliga halsbandprydda, och fyra valpar af björnar. Ändtligen kom då till mig, och du finner att intet skall tryta. Låt det blånande haf fritt svalla mot mötande stranden. Gladare natten du då hos mig tillbringar i grottan. Finnas ju lagrar der, ock finnas de veka cypresser, 45 Finns murgröna, den dunkla, och finns ljuffruktiga rankan, Finns friskt vatten jemväl, som åt mig mångskogiga Aitna Ur mjellhvitaste snö framsänder, en gudarnes läskdryck; (Ho bland sådant valde ett haf och dess böljor till bostad?) Men om jag sjelf måhända dig syns mer luden än mången, 50 Finnes hos mig ekved, och i askan en glödande eld städs. Om du brännde mitt lif, det skulle jag sannerlig lida, Eller mitt enda öga, det kärsta af allt hvad jag eger, Ve, att icke mig modren har födt utrustad med gelar, Hur jag då skulle till dig neddyka, och kyssa på handen, 55 Om du ej ville på mun; jag bragte dig hvitaste liljor, Eller också mjuk valmo, som har de rodnande smällblad; Men de vexa om sommaren blott, och denne om vintren: Derfor gitter jag ej på en gång allt detta dig bringa. Nu då, flicka, o nu, jag vill härstäds lära mig simma, 60 Om kanske på sitt skepp hit, seglande, länder en fremling, Att jag må skåda, hvad nöje er gör, att bo der i hafsdjup. O, kom upp Galateia, och, kommen, du måtte förgäta (Liksom jag nu, sittande här), att vända till hemmet! Låt dig behaga, att valla med mig, och att hjelpa mig mjölka, 65 Samt att pressa min ost, inmängande löpe, det ampra! Mor din allena mig kränker, och henne allena jag tadlar, Aldrig om mig hon fällde ännu ett endaste godt ord, Fastan hon såg mig dag från dag alltmera förtvina. Säga jag vill, att mitt hufvud och fötterna begge jemväl starkt 70 Värka, på det hon må grämas, som jag ock grämes förskräckligt. O Kyklop, o Kyklop, hvart har ditt vett nu försvunnit? Skulle du fläta korgar påstund och, skärande gröngräs, Bara åt fåren, visade du långt mera förstånd visst. Mjölka den första du treffar, förfölj ej henne som bortflyr! 75 Du skall finna kanske en skönare arm Galateia. Flera töser än en mig bjuda till nattliga lekar, Och sen flina de alla, då jag inbjudningen mottar. Syns ju deraf, att ock i vårt land jag något betyder.

Så Polyphamos med sång förjagade kärlekens smärta, 80 Och så lefde han sällare dar, än man köper för gullmynt.

XII. Idyllen.

DEN ÄLSKADE.

Kom du då, älskade sven, med den tredje natten och dagen? Kom du? de kära, de bli gråhåriga inom en dagsrymd. Liksom vintren med våren, och plommonet täflar med äpplet Fruktlöst, liksom ett lam är aldrig så ulligt som tackan, Liksom en trenne gånger förmäld måst vika för ungmön, 5 Liksom cn råget snabbare är än kalfven, och liksom Näktergalen har skönare röst än öfriga fåglar; Så vid din syn jag gladdes, och under den skuggiga boken, Då när solen glödde, jag sprang, en vandrande man lik. O, att oss båda sin gunst tillfläktade milde Eroter, 10 Och att vi blefve i kommande dar en saga, för alla! Desse två med hvaran förtroligt plägade umgås, Han var _giljarn_ så skulle det heta på Amyklaiska --, Men deremot skull' Thessalern kalla den andra en _älskling_. Lika de älskade begge hvaran. Visst lefde tillförne 15 Gyllene männer ändock, då den älskande löntes med älskog. Måtte mig unnas, o far Kronides, och J öfrige gudar, Måtte, att, sen tvåhundrade slägten försvunnit, ett budskap Mig förtäljde vid Acherons strand, dän icke är hemväg: "Nu för tiden är din och tjusande älsklingens kärlek 20 I hvar menniskas mun, och förnämligast uti de ungas!" Dock i sanning de himmelskas makt allt detta bestämmer Efter som sjelfve dem syns, men då jag låfsjunger din fägring, Vill jag på näsans spets osanningens blåsa ej skaffa. Ty om du kränker mig smått, godtgör du det onda i blinken, 25 Skänkande dubbel fröjd, och med rågad förtjusning jag bortgår. I Megarenser ifrån Nisaia, de bäste i roddkonst, Måtte ni lycklige bo, emedan den Attiske fremling Framför andra J äraden mest, gossvännen Diokles. Städs vid hans graf, hvar gryende vår, hopsamlade gossar 30 Äflas i lag med hvaran om pris för den ljufvaste kyssen. Ho som fogar med mera behag till läpparna läppar, Vänder till mor sin hem med yfviga kransar besmyckad. Salig bland gossarna den, som eger om kyssarna domsrätt! Säkert ropar han an Ganymedes, den tjusande, träget, 35 Att hans mun må likna probersten, nyttjad af vexlarn, Att utreda om gullet är falskt, eller om det är äkta.

XIII. Idyllen.

DYLAS.

Icke åt oss allena vardt kärleken född, som vi trodde, Nikias, ho bland gudarna ock hans fader må varit, -- Ej vi äre de första, som ansett skönhet för skönhet, Vi som dödlige äro, och morgondagen ej veta. Ock Amphitryons son, den kopparhjertade kämpen, 5 Som mot vilda lejonet stred, var kär i en yngling, Den förtjusande Hylas, beprydd med lockiga håret, Och, som en far sin älskade son, så lärde han honom Hvad sjelf hade han lärt, för att tapper bli och besjungen. Aldrig skildes de åt, när midda'n glödde på fästet, 10 Aldrig, då Aos till Zeus uppförde med fålarne hvita, Aldrig då pipande kycklingar små utsågo sig hvilstad,