Part 2

Nej; men Aigon's de äro. Han gaf dem åt mig till att vallas.

Battos.

Plär du kanske dem alla om qvälln ock mjölka i tysthet?

Korydon.

Nej; ty kalfvarne di, och gubben bevakar mig noga.

Battos.

Men koherden, jag undrar, hur långt han ställde sin kosa? 5

Korydon.

Har du ej hört? han till Alpheos' strand bortföljde med Milon.

Battos.

När har med egna ögon han ens fått skåda oliven?

Korydon.

Säges ju täfla likväl med Herakles i mod och i styrka.

Battos.

Skröt så min moder om mig: du är bättre än förr Polydeukes!

Korydon.

Hädan med ett tjog får och med spaden på nacken han bortgick. 10

Battos.

Milon vor' väl i stånd att taga från himmelen månen.

Korydon.

Råmande här mellertid nu qvigorna yttra sin saknad.

Battos.

Stackare de, minsann! Hvad jemmerlig herde de funnit!

Korydon.

Stackare visst! och de vilja numer ej äta, ej dricka.

Battos.

Qvigan derborta åtminstone har ju idliga benen 15 Qvar. Eller lefver hon visligt af dagg, som Tettix i skogen?

Korydon.

Visst ej! stundom af mig hon vallas vid strida Aisaros, Och erhåller en kostlig portion af det finaste strandgräs, Stundom dansar hon kring djupskuggiga berget Latymnos.

Battos.

Spinkig är ock eldfärgade tjurn. O, måtte en sådan 20 Lampriadernas stam erhålla, hvar gång som de bringa Hera sitt offer; förty illfundig är hela den slägten.

Korydon.

Men han drifs mellertid till träskets mynning, och Physkos, Drifs till Neaithos' våg, der allt det herrliga vexer, Aigipyros och Meliss, sköndoftande, jemte Konyza. 25

Battos.

Ve, ve! skola så korna jemväl, olycklige Aigon, Vandra till dödens regent, då du söker en vanskelig seger. Syrinxpipan, du fogat ihop, nu höljes af mögel.

Korydon.

Nej, visst icke; o nej! ty när han begaf sig till Pisa, Skänkte han henne åt mig: jag är smått en pipare äfven, 30 Och framdrillar såder båd Glauka'a visor och Pyrrhos'. Kroton sjunger jag; herrlig är ock den staden Zakynthos, Samt den i öster belägna Lakinion-udden, der Aigon, Knytnäfskämpen, allen' uppslukade åttio bullor. Der han vid hofven fattade tjurn, och neder från berget 35 Förde, och gaf Amaryllis till skänk. De samtliga qvinnor Hofvo ett gällande skri; koherden skrattade bara.

Battos.

O Amaryllis, så skön, dig ensam förgäte vi aldrig, Fastän du dog. Som gettren jag älskar, så stor är min saknad. Ve, ve, särdeles plågsamma lott, som mig ödet beskärde! 40

Korydon.

Mod visst tarfvas, min Battos! kanske är det bättre i morgon. Hopp bland lefvande bor; hopplöse de äro, som hängått. Himmelen ock nu hvälfver sig klar, nu drabbar med skurar.

Battos.

Mod då! Jaga du kalfvarna hän; de ju gnaga olivens Qvistar, de olycksaliga. Pst, hvitmage, derborta! 45

Korydon.

Pst, Kymaitha, till kullen, till kulln! hörsammar du icke, Eller jag kommer, vid Pan, och jag gör slemt slut på dig genast! Skyndar du icke din kos? Se, åter hon smyger sig hitåt! Hade jag blott krumstafven tillhands, jag skulle dig klappa!

Battos.

Korydon, se då på mig! se på mig, vid Zeus; nu på stunden 50 Just af en tagg vardt stungen min häl. Hur froda sig icke Tistelbuskarna här! Den kalfven må vargen anamma! Flängande henne att nå, jag sårades. Märker du intet?

Korydon.

Jo, jo, redan jag har den i naglarna; tag du den styggan.

Battos.

O, hur litet ett styng så reselig bjesse förskräcker! 55

Korydon.

Går du till berget, så gå barfotad ej nånsin, min Battos, Ty vägtörnen invid pingstblomman på berget sig froda.

Battos.

Hör mig, Korydon, säg, är gubben väl ännu förpickad, I svartögonbrynade tös'n, som han dyrkade fordom?

Korydon.

Skam, som frågar! jag sjelf kom nyligen gubben på spåren, 60 Just då han stod bak stallet, och stod fördjupad i älskog.

Battos.

Hå, lösaktige gubbe, din ätt i det närmaste täflar Med Sutyriakers ätt, eller ock klenvadige Paners!

V. Idyllen.

KOMATAS OCH LAKON.

Komatas.

Getter, vakten er väl för Lakon den der, Sybariten, Fåraherden, som nalkas; i går bortstal han min getpels.

Lakon.

Pst, från källan er kos, små tackor! o, märken I icke Denne Komatas, som nyss mig Syrinxpipan ifrånstal?

Komatas.

Syringxpipan? ... och du, kantänka, en slaf hos Sybartas, 5 Skulle en Syrinx någonsin egt! hvi är dig ej mera Nog, att med Korydon hväsa i lag på pipan af halmstrå?

Lakon.

Den som mig Lykon gaf, friborne! jag undrar hvad getpels Lakon någonsin stal dig ifrån? säg, bäste Komatas; Ej Komatas en gång, husbonden din, egde en kudde. 10

Komatas.

Just den spräckliga, Krokylos gaf, då han nymphren till ära Offrade geten; men du, vrångsinnte, då redan af afund Tvinade bort, och slutligen nu du gjorde mig naken.

Lakon.

Icke vid Pan, strandguden, o nej, visst icke har Lakon, Son till Kalaithis, roffat din pels, eller ock må jag springa, 15 Arge sälle, i fullt raseri från klippan i Krathis!

Komatas.

Icke, vid nympherna, nej, kärrnympherna, icke, min hjertbror, -- Måtte de städs förblifva mot mig välsinnta och milda! -- Icke din Syrinxpipa Komatas å hemlighet bortstal!

Lakon.

Satte jag tro till ditt prat, jag toge mig Daphnis' bekymmer. 20 Derföre nu, om du vill uppsätta en killing, (ej hela Världen är det) nu välan, skall jag sjunga med dig, så du kiknar.

Komatas.

Suggan stridde en strid med Athene: se, här har du kidet; Men nu måste du ock uppsätta ett lam, som är välgöddt.

Lakon.

Hundsfott, säg mig, är så sångpriset för hvardera lika? 25 Ho väl klippte sig raggen för ull? ho ville väl mjölka Stinkande hyndan, då mjölka han får unggeten; som killat?

Komatas.

Den lik dig är så viss på sin sak, att täflaren vinna: Surrande fluga mot Tettix. Och derföre är nu mitt kid ej Fris mot pris; (jag sätter då opp getbocken) men börja! 30

Lakon.

Icke så brådt! ty du står ej på glöd; du skall gladare qväda Sittande der i lunden i skygd af vilda oliven. Iskallt vatten störtar sig der, ock vexer derjemte Gröngräs; bänken du ser; gräshopporne prata i runden.

Komatas..

Visst ej brådska; mig skär dock i själn, att du djerfves mig skåda 35 Midt i synen så frankt, ehuru jag lärde dig konsten, När du var glop ännu; så tack förvandlas i otack. Mata du valpar af varg och af hund, att de måga dig äta!

Lakon.

Tänk, jag ej minns hvad dugligt af dig jag förnam eller hörde Någonsin än, afundsame, du högst skamlige meser! 40

Komatas.

När jag var sta der du vet, och du qved så; men getterna alla Stodo och bräkte, förty getbocken var mäkta beställsam.

Lakon.

Djupare varde än så dig, pucklige, grafven ej heller! Kom mellertid, kom dit, och du sjunger din yttersta herdsång.

Komatas.

Icke kommer jag dit. Här ekarne vexa och säfven, 45 Här kring kuporna svimma så gladt de flitiga bina; Väller också vatten utur två källor; i träden Fåglar qvittra; der borta hos dig är icke en likdan Skugga; ifrån sin höjd ock pinien kottar omkringströr.

Lakon.

Sannerlig skall du dig sträcka hos mig på ull och på förskinn, 50 Blott du vill komma. Hvad svällande bädd! Den raggiga bockpels Hemma hos dig, han stinker än mer än egaren stinker. Jag framsätter en ymnig pokal med hvitaste fårmjölk, Nymphren till ära; jag sätter en ann med doftande olja.

Komatas.

Men om du kommer till mig, du på mjuk ormbunke dig sträcker 55 Och på poleja, som blommar, och getskinn ligga derunder; Fyrfaldt vekare äro de visst än fållar af fårskinn. Jag framsätter åt Pan mjölkståfvor, åtta till antal, Åtta skålar jemväl med kakor, fulla af håning.

Lakon.

Strax då täfla med mig, och begynn härstädes din herdsång; 60 Trampande egen jord, håll ekarna! hvem skall oss dömma, Hvem? o, måtte ändock oxherden Lykopas nu nalkas!

Komatas.

Icke jag alls den mannen vill ha, men om dig så lyster, Skole vi ropa hit vedhuggaren, som nu der borta Samlar hoa dig ljungbuskar ihop; det är ju vår Morson. 65

Lakon.

Ropom!

Komatas.

Höj du din röst!

Lakon.

God vän, oss låna ditt öra, Och kom hit för en stund! Vi täfle ehvem som en bättre Herdsångsmästare är. Du, kärlige Morson, ej röje Hvarken våld för mig, ej heller du hålle med honom!

Komatas.

Ja, vid nympherna, ja, vän Morson, hvarken Komatas 70 Mer åtnjute din gunst, ej heller denne du gynne! Den fårhjorden der fjerran, Sybartas från Thurion tillhör, Gettren du skådar, min vän Sybariten Eumaras' äro.

Lakon.

Hvem åtsporde, vid Zeus, antingen Sybartas den hjorden Tillhör, eller är min, skamlöse? hur faseligt talträngd! 75

Komatas.

Käraste du, hör hit, jag sanningen städse förtäljer, Utan att skryta, men du är särdeles fallen for stickord.

Lakon.

Hej då, så sjung, om du sjunger, och släpp dock vännen till staden Åter vid lif! O Paian, du är rätt talfor, Komatas.

Komatas.

Sånggudinnorna hafva mig kär långt mera än sångarn 80 Daphnis; åt dem två getter helt nyss jag offrade äfven,

Lakon.

Ja, och Apollon mig högt älskar; åt honom en kostlig Vädur fostrar jag opp; snart Karneafesten är inne.

Komatas.

Utom två, tar tvillingar födt hvar get som jag mjölkar, Flickan ser mig, och säger: du stackare ensam dem mjölkar! 85

Lakon.

Pytt, pytt, nära ett tjog handkorgar fyller med fårost Lakon, och stjäl sig på blomstren en kyss af fägraste svennen.

Komatas.

Ock Klearista kastar på mig, getherde, ett äppel, Går jag med gettren förbi, samt hviskar ett ljufveligt smekord.

Lakon.

När släthakige Kratidas mig, fårväktare, möter, 90 Tänds han i låga; det glänsande hår kring skuldrorna fladdrar.

Komatas.

Men jemförliga ej anemoner, ej njupon ju äro Med törnrosen, hvars hackar invid stengärdena vexa.

Lakon.

Så med ollonen ej bergäpplena heller, de förra Hafva ett saftlöst skal, likt ekens de sednare ljufligt 95

Komatas.

En ringdufva jag ämnar påstund åt min flicka förära, Som jag ifrån enbusken vill ta, der hon sitter i boet.

Lakon.

Sjelf jag åt Kratidas vill förära, till kappa, jag äfven, Finaste ull, såsnart som jag klippt svartaktiga tackan.

Komatas.

Pst, i killingar, bort från vilda oliven, och beten 100 Här vid kulln, på hvars sluttande brandt porsbuskarne vexa!

Lakon.

Går du från eken ej bort, du Konaros der, och Kynaitha? Der åt öster söken er mat, der äfven Phalaros!

Komatas.

Men jag har af cypress mjölkståfva, har äfven en drycksskål, Verk af Praxiteles' hand; åt flickan jag dessa förvarar. 105

Lakon.

Ock vi ege en hund, hjordvänlig, som vargarna dräper; Honom åt pilten jag ger, att förfölja hvartendaste vildbråd.

Komatas.

I gräshoppor, som plän städs öfverspringa mitt gärde, Skaden för mig vinrankorna ej; de äro så unga,

Lakon.

O Tettiger, I skåden hur jag getväktaren eggar; 110 Skördemännerna sannerlig så uppeggen I äfven.

Komatas.

Räfvarna hatar jag städs, tjocksvansarne, hvilka i Mikon's Vinberg lunka hvar afton omkring, och drufvorna snaska.

Lakon.

Så jag hatar jemväl tordyflarne, hvilka Philondas' Fikon glufsa uti sig, och föras af vindarnas fläktar. 115

Komatas.

Minns du, när knuff på knuff jag dig gaf, och med grinande gipor Hit du dig Svängde och dit, och höll dig vid eken derborta?

Lakon.

Sådant minnes jag ej, men då här Eumaras dig fastbandt, Och på puckelen gaf, förträffeligt känner jag detta.

Komatas.

Någon, o Morson, sticknas minsann; såg, märkte du icke? 120 Gå nu och ryck från grafven påstund förtorkade Skiller!

Lakon.

Ock jag pikar, o Morson, en viss; du saken begriper. Dig nu till Hales begif, och gräf dig der Kyklaminos!

Komatas.

Himera flyte af mjölk i stället för vatten; och Krathis, Må du glöda af vin; hvart sumpgräs alstre nu frukter! 125

Lakon.

Rinne för mig Sybaritis också af håning, och tösen Öse med embaret der bikaka hvar morgon, för vatten!

Komatas.

Kytisos alltid hos mig och Aigilos getterne tugga, Mastix trampa de på, och på mjölonris de sig vältra.

Lakon.

Ock för fåren hos mig finns alltid Meliss att förtära, 130 Rosorna lik uppblommar dervid den ymniga Kistos.

Komatas.

Icke jag älskar Alkippa, hon kysste mig ej här om dagen, Fattande öronen; fastän jag gaf åt henne en dufva.

Lakon.

Man jag älskar dessmer Eumedes, ty när jag åt honom Räckte min syrinxflöjt, han kysste mig, ack, så behagligt. 135

Komatas.

Ej, o Lakon, är rätt, att med näktergalen en skata Tvistar, och ej härfågeln med svanen; du, usling, är trätsjuk.

Morson.

Sluta bjuder jag nu fårväktarn. Åt dig, o Komatas, Morgon lammet beskär; sen du hemburit ditt offer Nymphren, åt Morson påstund affärda en kostelig stekbit! 140

Komatas.

Jag skall sända vid Pan. -- Nu, killingars samtliga skara, Hoppsan och hejsan! ty jag utbrister i flinande gapskratt Mot fårväktaren Lakon, för det jag ändtligen vunnit Lämmet åt mig; till himmelens höjd jag hoppar för eder. Varen vid godt mod nu, hornbärande getter; i morgon 145 Skall jag er samtligen tvätta i källan vår, i Sybaritis. Hej, storstängare, du hvitpels, om du näkas en enda Af små getterna här, jag piskar dig, innan jag offrar Nymphren mitt lam. Se, åter till vägs! -- Ja, måtte jag vara, Om jag ej piskar dig blöt, Melanthios, icke Komatas! 150

VI. Idyllen.

DAMOITAS OCH DAPHNIS.

Daphnis, -- så hände en gång -- oxherden, sin hjord och Damoitas Drefvo till samma ställe på bete, o Aratos! Den andre Var gullskäggig, den ene besjunad, och båda vid källan Satte sig middagstiden om sommarn, och sjöngo som följer. Daphnis började först, ty han först ock mante till täflan. 5

Daphnis.

Kastar ju, o Polyphamos, uppå din hjord Galateia Äppel, och kallar dig, getherde, en tölper i älskog; Och du på henne ej ser, du usle, du usle; men sitter Blåsande grannt på din Syrinx. Nå se, nu hon kastar på hunden, Honom som följer med fåren som väktare -- Hunden han glafsar, 10 Skådande ut åt sjön; men de små skönt plaskande vågor Återspegla hans bild, der han löper på stranden af hafvet, Akta, att ej han rusar emot förtjuserskans vador, När hon stiger ur sjön -- samt sliter det dejliga hullet, Hon på eget bevåg hit och dit far, likasom tistelns 15 Torrkade fjun kringdrifs, när herrliga sommaren steker; Hon sin älskare flyr, och hon jägtar den henne ej älskar; Hon råstenen jemväl bortvältrar från stället; ty ofta Skönt, hvad icke är skönt, för kärleken syns, Polyphamos! Efter honom begynte Damoitas att qväda så ljufligt. 20

Damoitas.

Sjelf, vid Pan, jag det såg, när hon kastade äppel på hjorden, Och hon ej undgick, nej, mitt ena, så kära, med hvilket Jag på sistone ser; men Telemos, olyckspropheten, Han hembringe förderf, och åt barnen bevare förderfvet! Men ock sjelf deremot jag henne, i barmen, ej påser, 25 Men jag säger mig älska en ann; hon, hörande detta, Mig afundas; o Pajan, och platt förtvinar; ur hafvet Far hon i fullt raseri, kringskådande grottor och hjordar. Tyst jag tussar min hund, att skälla; ty förr då jag henne Älskade, smög han sin kos till benen, och morrade vänligt. 30 Detta, kanske då hon ser mig göra, hon stundligen sänder Bud, men jag skall stänga min dörr, tills ändtlig hon svurit, Att sjelf här på vår ö mig reda ett kosteligt läger. Äfven ej är så led min gestalt, som folket berättar. Ty helt nyligen såg jag i sjön (han var blank som en spegel;) 35 Och skönt syntes mitt skägg, skön syntes min endaste ögsten (Såsom åtminstone jag det tyckte), och tändernas strålglans Sken ur kristallen fram, mer hvit än den Pariske marmorn. Att ej förtrollas, jag spottade mig tre gånger i barmen; Ty det lärde mig nyss prestgumman Kotyttaris göra, 40 [Hon som vid Hippokoon för mejarne blåste på flöjten.]

Knappt var sången förbi, då Damoitas pussade Daphnis, Gaf så sin Syrinxpipa, och han gaf kostliga flöjten. Blåste Damoitas på flöjt, så spelade Daphnis på Syrinx. Kalfvarne dansade alla påstund i det svallande gräset. 45 Ingendera nu vann, ock de obesegrade skildes.

VII.

SKÖRDEFESTEN

Hände sig så en dag, att jag och Eukritos gingo Från sta'n Kos till Halens; vår tredje man var Amyntas. Ty åt Deo beredde en skördfest nu Phrasidamos Samt Antigenes, begge Lykopeus' söner, om nånsin, Karlar af gammal stam; från Klytia ledde de ätten, 5 Och från Chalkon, hvars fot framkallade källan Burinna, Medan han stödde mot hällen sitt knä. Kring stället af almar Bildas en lund, och utaf svartpopplar, med ypperlig skugga, Hvilka i form af hvalf utbreda de grönskande löfven. Hälften af vägen ännu ej hade vi hunnit, ej heller 10 Hade vi Brasitas' värd i sigte ännu, då vi råkte En vägfarande man, god sångare, hemma från Kydon; Lykidas var han till namn, och till värf getherde; enhvar strax Kände mannen igen; ty han var getherde i allo. Så tätraggig och lurfvig han hade på ryggen en getbocks 15 Hvitgrå skinn, som stinkte besatt af nyliga löpet; Men med den snodda gördelen var fastsurrad om bröstet Åldriga kappan; i handen han höll sin krokiga herdstaf, Skuren af vild oliv; och han sade mig, grinande fryntligt, Med småleende blick (ty på läpparna fastnade skrattet): 20

Simichidas, hvart bär det nu af, så sjelfvaste midda'n, Nu, när till och med ödlan sig tager en lur på staketet, Och toffslärkorna ens ej nejderna plä kringflyga? Går du som bjuden gäst till gelag, eller trampar i vinpress Hos nån borgare? -- Så, då du har framvandrar på vägen, 25 Dånar hvarendaste sten, som träffas af pjexornas sålor. Honom svarade jag: vän Lykidas, alle berätta, Att du din Syrinx bäst bland samtliga herdarna spelar, Likasom, bland skördmännerna ock; det fägnar mitt sinne Särdeles, fast likval jag menar mig visserlig vara 30 Äfvenså god. Som du. -- Skördfesten jag går till, ty vänner Beda ett offermål åt den fagerbeslöjade Deo, Egnande förstlingens gård, ty åt dem uppfyllde gudinnan, I högst rikeligt mått, den kornförträffliga logen. Men nu, välan, (ty vår väg är gemensam och dagen gemensam, 35 Låtom oss sjunga) kanhända den ene den andre förnöjer. Ty ock jag kan drilla en ton, och af alla en utmärkt Sångare kallas jag väl; dock är lättrogen jag icke, Nej, visst icke! Ty jag, i min tanke, ej vinner i sångkonst Hvarken Sikelidas' son från Samos, ej heller Philetas, 40 Utan, en groda lik, jag med gräshopporna täflar.

Så jag på allvare sade. Getherden, leendet fryntligt, Svarte: jag skänker dig strax herdstafven, emedan en äkta Telning af Zeus du mig är, utbildad till idelig sanning. Mycket förhatelig synes han mig, byggmästarn, som äflas 45 Lika hög med Oromedon's topp uppföra en bostad: Sånggudinnornas fåglar ock så, då mot Chiiske sångarn, Kraxande, utan det ringaste gagn, de sig förarbeta. Men nu välan, fritt låtom oss snart herdqvädet begynna, Simichidas! -- Se till, du min vän, hurvida dig täckes 50 Denna min sångstump, hvilken jag nyss på berget har utkläckt.

Lycka åt Ageanax på dess sjöfärd till Mitylana, Både när sunnan jagar, vid vestliga kiden, de våta Vågor, och när på Okeanos står med föttren Orion, Blott han Lykidas, tänd i lågor utaf Aphrodita, 55 Räddar, ty brinnande är den kärlek till honom jag hyser! Ock Halkyonerna lugne så böljornas svallning, som hafvet, Äfvensom östan och vestan, som upprör tången i sjödjup!

Halkyonerne mest ju utaf de blåa Nereider Älskas bland fåglars här, som sitt rof uppfångar ur hafvet. 60 Måtte nu Ageanax på sin sjöfärd till Mitylana Finna en gynnsam vind, och till hamnen lyckligen hinna! Jag, den dagen, en krans af dill eller rosor kanhända Eller en levkojkrans kring hufvudet knyter, och öser Mitt Pteleatiske vin ur blandningspokalen, vid brasan 65 Makligen sträckt; mellertid skall man rosta mig bönor i elden, Till armbågen dessutom åt mig skall bädda ett läger Af Konyza, Asphodelos, af mångkrusigt Selinon. Tanken fästad vid Ageanax jag gladligen dricker, Läppen mot bägrarna tryckt, allt ändatill yttersta dråggen. 70 Skola så blåsa på flöjt två herdar, den ene Acharner, Och Lykopit den andre; bredvid skall Tityros qväda, Hurusom Daphnis förr, oxherden, för Xenea glödde, Hur han kring bergena smög, och hur ekarne honom begreto, Samtlige de som vexa på strändren af Himeras-floden, 75 När han trånade bort, som snön försmälter på Haimos', Athos' och Rbodopas' berg, eller Kaukasos' yttersta klinter; Qväda kan skall, hur förr getherden i rymliga asken, Efter sin herres nidingsbefäl, vardt lefvande inlaggd, Hur han med läckraste blommor utaf trobbnäsiga bina 80 Matades, medan de flögo från ängen till doftande cedern, Derför att sångmön gjutit i mun hans ljufvelig nektar. Ack, du sälle Komatas, dig sådana fröjder föruntes, Du i asken var stängd, med håningskaka dig bina Närde, och så från början till slut tillbragte du våren, 85 O att, medan jag lefver, med mig du bland lefvande vore, Hur jag då ginge på bergen i vall med din ståtliga gethjord, Glad att höra din röst, då inunder ekar och furur, Sjungande skönt, du hvilade dig; min bäste Komatas! Och när detta var sagdt, han slutade; genast derefter 90 Jag uppstämde såhär; vän Lykidas, nympherna mycket Annat kostligt mig lärde, enär på bergen med korna Vall jag gick, som måhända till Zeus' thron ryktet har burit, Ges dock skönare sång visst icke, än den som jag ärnar Nu undfägna dig med. Hör på! -- du är vän till de sångmör. 95