# Teckningar och drömmar

## Part 9

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/teckningar-och-drommar-27875/index.md

Och det vardt sagdt Holofernes, att Israels barn rustade sig och ville värja sig, och han förgrymmades svårligen och frågade hvad folk detta var och hvarpå de hade sin lit. Och Achior steg fram och han svarade och omtalade alla Herrans stora under med Israels barn, och berättade huru han dem i alla farligheter hulpit hade, och huru de genom Herrans hjelp mäktige fiender underkufvat hade. Och han sade, att så länge de mot Herren intet syndade, skulle ingen emot dem något förmå. Och rådde han derföre Holofernes att låta befråga, om de hade sådan synd begått, ty eljest skulle han dem intet vinna kunna.

Då Achior hade talat, vordo alla Holofernes höfvidsmän vreda och ville döda honom, och Holofernes förgrymmades emot honom och han sade:[1] "Såsom dem gående varder skall dig ock gå, ty jag vill sända dig till dem, på det du må blifva straffad med dem".

[1] Judiths bok 6:te kap. 6:te vers.

"Så befallte Holofernes sina tjenare att de skulle taga fatt på Achior och föra honom bort till Bethulien uti Israels barns händer".

"Och Holofernes tjenare grepo honom och då de kommo öfver slättmarkene intill berget, drogo skyttar ut emot dem".

"Då veko de afsides om berget och bundo Achior vid ett träd, med händer och fötter och stötte'n neder och låto så hänga'n, och foro till sin herra igen".

"Men Israels barn kommo ned af Bethulien till honom och gjorde honom lös och hade honom in i Bethulien och ställde honom midt ibland folket och frågade huru det tillgånget var och hvarföre Assyrierne hade hängt honom".

"Och Achior svarade och berättade huru det allt tillgått hade, och allt folket föll på sitt ansigte och tillbad Herren".

"Och de fastade och bådo hela den dagen, och de sade åt Achior: våra fäders Gud, hvilkens makt du prisat hafver, varder dig så vedergällande, att de intet skola få se sina lust på dig, utan du skall få se huru de slagne och nederlagde varda".

Men Maheli väntade hela dagen, att han skulle hemkomma, och då han icke kom bedröfvades hon och sade: hvad har händt min herra? Och hon sände en tjenare ut att speja, och tjenaren återkom och bådade henne hvad som händt. Och Maheli vred sina händer och afklädde sig sina kosteliga kläder och låg hela natten och bad inför Herran. Men mot morgonen innan solen gått upp, kastade hon en mantel öfver sina skuldror och insvepte sin förstfödde deruti, och gömde ett bröd i sin klädnad, och sedan hon ännu bedt en bön till Herran vandrade hon bort.

Och Herrans hand omskyggade henne, så att ingen af väktarena blef henne varse, och hon vandrade allt framåt, och då krafterna öfvergåfvo henne bad hon till Herren, och hon kände sig åter styrkt, och hon nådde slutligen bergen och gömde sig der.

Men hon bad en bön och sade: Herre Israels Gud, Du som hafver beskyddat Hagar och Ismael i öknen, se i nåd till detta barn att det icke förgås. Du, som gifver fågelns ungar skjul emot ovädret, skydda ock denne som är skyddlösare än de. Och när hon hade bedit, såg hon ned på barnet och såg att det log, som barn le då de i drömmen se Herrans englar, och hon sade: "Lofvad vare Herren, Herren. Jag hade mycket bekymmer i mitt hjerta, men din tröst gladde min själ.

Herren är mitt hopp, den högste är min tillflykt.

Dig varder intet ondt vederfarandes och ingen plåga skall nalkas din hydda, ty han hafver befallt sinom änglom om dig, att de skola bevara dig på allom dinom vägom.

Herren varder icke förlåtande den tröst till honom hafver". Och hon gret.

Men när hon hvilat en stund ville hon stiga opp för att gå vidare och då förmådde hon det intet, utan måste blifva sittande vid stenen der hon sutit, och barnet vaknade och hon lutade sitt hufvud sörjande emot honom. Men se då öppnade han för första gången sin mun till att tala och sade: Abba. Och modren hörde sin förstföddes första ord, och glädje och frid vardt åter i hennes hjerta, och hon dröjde så qvar öfver den natten, och satt vakande öfver sitt barn.

Och Herren skyddade henne, så att hon ej blef upptäckt af någon, och att intet vildt djur nalkades henne. Men då morgonen begynte gry, steg hon opp och kände sig så mycket styrkt att hon förmådde gå, och så befallte hon sig Herranom och vandrade med barnet på sin arm till dess hon kom till staden, och hon trädde till stadsporten, hvilken var tillsluten.

"Hvem är du och hvad begär du?" frågade henne väktarena. "Jag är en af Israels döttrar, Maheli, Amrams dotter, och beder att j tillåten mig att uppsöka Achior, min herre, den j i går hafven fört in i eder stad".

Men de som vid porten vakt höllo gjorde somliga gäck af henne, för det hon var en ensam qvinna, och somliga sade, att de ej vågade låta någon in.

Men se, då kom der gående en hög qvinna, klädd i sorgekläder, och hon frågade hvad som å färde var, och vakten sade, att en qvinna med ett barn på armen, som sade sig vara Achiors den Ammonitens hustru, bad att hon måtte blifva insläppt, men de fruktade att det vore en list af fienden.

Då svarade den sorgklädda qvinnan: "Fören j krig emot qvinnor, att i rädens denna? Låten opp för henne eller ock gån till eder öfversta och spörjen honom, men låten icke den trötta försmägta i väntan".

Då lät vakten opp porten och vid det den uppläts föll täckelset af Mahelis hufvud, ty barnet hade fattat deruti och lekt dermed. Men Maheli inträdde, och alla undrades öfver hennes fägring och öfver barnets.

Men den höga qvinnan i sorgkläderna gick till Maheli och sade vänligt: "min syster du är trött, kom i mitt hus. Jag är enkan Judith, Merari dotter, kom jag vill låta båda din ankomst för din herre".

Maheli tackade henne, men då hon ville följa henne, såg Judith att hon darrade och hon stödde henne vid sin arm och förde henne till sin boning. Och folket som stod derinvid sade: se Libanons ceder och däldens lilja!

Och Achior kom, och han gladdes, och han tog sin son på sina armar och sade: "Mycken glädje har mig nu vederfarits: fast jag mycket lemnat, har jag nu mitt bästa här. Men större är ock derföre nu min fruktan att Konungens folk skall vinna staden. De äro talrika och mäktiga".

"Nu rädes jag intet mera", sade Maheli, "sedan jag återsett min herres ansigte. Herrans hand skall beskydda oss".

"Herren skall icke öfvergifva sitt folk. Han kan väcka upp en försvarare af sådana som detta barn, om honom så behagar", sade Judith.

Och Holofernes med sin här drog upp emot Bethulien och trängde staden allt mera och förstörde vattenrännorna, och satte vakt vid brunnarna, och när de nu i tjugu dagar hade förvarat brunnarna, blef stor jemmer i staden, och det fanns icke vatten mera än för en dag. Och folket klagade och ville gifva sig åt Holofernes.

"Men då stod Ozias, deras furste, opp och gret och sade: Käre bröder, hafver dock tålamod och låter oss ännu i fem dagar förbida hjelp af Gud".

"Om han ville bevisa oss nåd, och sitt namn härligit göra".

"Varder oss i dessa fem dagar icke hulpit, så vilja vi göra som j bedit hafven".

Och Achior gick till Maheli och förtäljde hvad öfverenskommit var, och han sade: "Inom fem dagar skall staden öfverlemnas åt fienden, om ej hjelp kommer, och hvadan skulle den komma? I östan och vestan finns ingen, som skulle våga stå emot konung Nebukadnesar".

"Herren Israels Gud", svarade Maheli, "mot honom äro jordens konungar som stoft och deras makt och herrlighet en flägt!"

Och Maheli gick in till Judith, lade barnet i hennes armar och sade: "Judith, o min syster, låt icke honom blifva gifven till spillo".

Judith smekte leende barnets lockar och frågade: "Hvad önskar du Maheli?"

"Judith, o Judith, låt icke Herrans namn komma på skam! Om icke hjelp kommer, vilja de inom fem dagar lemna staden åt fienden".

"Hvad är det de synda och fresta Herren", utbrast Judith med vrede. "Hvad berättar du mig. Skall jag sådant höra?" Och hon reste sig opp, och hennes kind blossade. Men hon nedsatte sig åter och sade: "Ack, hvad kan en svag qvinna! Hon vill höra hennes ord, om hon bestraffar deras otro och deras hjertans hårdhet".

Maheli svarade: "Gå i Herrans den store Gudens namn, och han skall vara med dig och gifva dig kraft att blifva en Debora! Ve, jag kan intet. Jag är som det svigtande röet, som vinden böjer, eller som vinrankan, som står endast så länge den stödes af trädet; men du så stolt i din höga fägring, Herren har gjort dig till ett redskap i sin hand. Der det starka redskapet brister, kan arbetaren ännu lyckas med det böjliga, och der mannens mod brister, kan Herren bereda sig ära genom en qvinna. Judith, låt icke lemna staden i fiendens hand. Låt icke hedningarne säga: "se, vi hafve förtrampat dem som förlitade sig på Herren".

Judith svarade intet, utan satt tyst, och Maheli gick åter bort med sitt barn. Men Judith stängde sig inne och bad till Herren.

Men Achior trädde till Maheli och sade: "Maheli, mitt hjerta är tungt öfver pilten. Visste jag dock huru jag skulle kunna sända dig hädan med honom".

Maheli svarade: "Icke må min herre vilja sända sin tjenarinna bort ifrån sig om han ock kunde! Underliga hafver Herren ledsagat mig hit till min herra och åter till mina fäders land, han skall icke nu förlåta mig. Skulle icke hans makt förmå att frälsa hans folk. Underliga äro hans verk. Hans makt hafver skapat fästen och himlar, och hans mildhet hafver icke aktat för ringa att göra det silkeslena hullet på barnets kind. Se, min herre, se de små fingrarne, som ligga i hvarandra, så ljufliga som bladen på den hvita rosen från Damascus, i hvars ådror sprides en enda purpurdroppe. Se hans hår, hvem har väl krusat dess mörka lockar? Han rör sina små händer; huru älskliga de äro! Så lena och så hvita som lamm nyss tvådda i bäcken, och dock äro de lika skapade som den starkastes, som din egen, hand, min herre. Och nu slår han opp sina ögon; äro de ej skönare än gazellens och mildare än den unga dufvans. Herren hafver icke skapat honom så älsklig för att gifva honom till spillo. Han hafver fört oss till sitt land, han hafver öppnat oss sin lustgård, han skall icke låta fienden härja lustgården och dem han ditfört till skada komma".

Men Achior lade sin hand på barnets hufvud och log vänligt mot Maheli, och hon lade båda armarne i kors öfver sitt bröst och bugade sig inför honom.

Huru Judith sedan bad till Herren och gick ut till de Assyriers läger, det står att läsa i Judiths bok. Men då tvenne dagar voro framgångne, och intet vatten mera hade funnits i staden, då satt Maheli i kammaren och hennes kinder voro bleka och hennes hår var beströdt med aska, och en säck var hennes klädnad. Och barnet hade klagande insomnat i hennes sköte och det qved i sömnen, och Maheli lyfte sina ögon opp och sade: "Herre, Herre, hjelp mig att jag icke misströstar, styrk mig att jag icke förtviflar. Men då kommo budskap och sade: "Assyriernas här flyr för Herren, och Judith hafver slagit Holofernes. Staden är räddad och J ären räddade. Och din herre skall bo när oss och blifva en af oss".

Då sade Maheli: "helig, helig, helig, är Herren, mäktig och stor. Med en qvinnas hand hafver han slagit den stora hären och af spenabarnens mun bereder han sig ett herrligt lof.

Jag tänkte i min ångest, Herren hafver förskjutit mig, hans öga hvilar icke på hedningarnas stad och han hafver lemnat mig i mörkret, men se då uppehöll han mig med sin högra hand och förde mig till ljus och klara källor, och då jag tänkte: stormen varder mig förstörande, se, då bjöd han stormvinden, att den tog mig på sina vingar och förde mig till ljufligare ängder. Och då jag bäfvade att jag skulle försmäkta af törst, se, då beredde han mig lefvande vatten och ljuflig svalka i sina gårdar, att jag hos Herrans folk må lefva och i mina fäders land få dö; och han hafver upptagit minom herra och min förstfödde i sino lande".

"Nå så sluta då en gång", skrek argt en hvass röst och, paff, small locket opp af den tillslutna dosan, och en underlig liten gubbe tittade opp och stod och vickade deruti.

Alla tego, endast en melodiskt susande sång den jag hört hela tiden fortfor ännu.

"Hvem galar och skriker här!" sade åter gubben, "kan man då aldrig få vara i fred? jaså, är det ni snäckor der, som hålla oväsendet. Hvad skriken j efter?"

"Vi äro sändebud från det mäktiga Söderhafvets konung", svarade den ena af snäckorna. "Han har sändt oss hit, för att få höra budskap från sina anförvandter i dessa trakter. Det är, som man vet, ej stort att lita på sjömäns berättelser, och han vill veta säkrare genom oss huru de lefva här".

"Ack", sade den hufvudlösa damen, "hvem är den potentaten? Jag mins ej att det någonsin kom sändebud från honom till vårt hof".

"Han är den mäktigaste af hafskonungarne. Ett präktigt hof, ett rikt och folkrikt vatten".

"Folkrikt land?" frågade en röst.

"Nej vatten. Försök att räkna söderhafvets vågor, då får ni veta hur talrikt hans folk är. Visserligen är vattnets folk olika jordens. Ord talas der aldrig, allt är sång. Har ni hört stormen fara öfver hafvet, ni har då hört vågornas sång. Då är stor folkförsamling, då talas kraftiga, vackra ord, med lifliga åtbörder och hög röst om kung och folk. Eller har ni sett vågorna leka och smekas en afton, vid stranden, just då de hålla på att slumra? Har ni hört hur ljuft de då sjunga, huru smekande i deras vänliga samtal. Man har talat om Sirenernas sång för att locka sjömännen i hafvets djup; nej icke för att locka ha de sjungit så; men de hafva talat vänligt till de förbifarande, och deras toner hänföra dödliga öron. Nu vilja de aldrig mer tala till jordens barn, de veta att dessa ej kunna bära det. Ljufligt att bo i hafvets krystall, skönt i dess lunder af korall, herrligt dess språk, det heter sång."

"Atlantos är konungens broder, åldrig som han, mäktig och stor. De helsa hvarandra med vänskap. Atlantos sonason är den sjö som svallar här utanföre. Han älskade Saima, den blåögda sköna, från tidernas morgon, men afundsjukt lade sig landet till hinder emot deras förening. Och Saima hon kastar längtande sina blå ögons blickar emot hafvet, men en talrik vakt af landtandar stå med sköldar och spjut af tall och gran och stänga till och med åsynen af den älskade. Och hon sjunger klagande sin sång, och hafsviken den lyssnar och kastar sina vågor med storm mot landet, men kan ej besegra det. Nu säger man att menniskorna sett deras längtan och deras kärlek, och att de skola bekriga landet för att förena de båda älskande. Så lydde sagan på söderhafvet.

Konungen sände oss hit med budskap till menniskorna för att lofva dem belöning. Lätt skola Finlands skepp bäras fram öfver böljorna, och återvända lyckligt till säkra hamnar. Hafvets konungar skola icke fordra med stränghet sin tribut, ty de åldrige älska de unga, och önska deras förening. De äro ädle och mäktige, de älska att sprida trefnad och välsignelse till menniskorna i de aflägsnaste bygder".

"Uff, sådana dumheter", sade gubben i dosan. "Finland, ja det är rätta landet att tala om. Fattigdom, dumhet, uselhet. Tacka lyckan om folket här kan skyla sitt elände med litet Lybecks glitter, och för öfrigt må det vara nöjdast att ingen vet, att det finnes här i verlden".

"Vise man, sanning talar du", utlät sig den judiske presten och upplyfte härvid sitt hufvud så högt att jag ej mera trodde det kunna nedfalla, men se, det föll och derefter började mun och skägg endast att så mycket hastigare röras.

"Finns här då ingen, som man kan tala ett förnuftigt ord med", sade åter gubben i dosan. "Hvem är väl månne den der grå herrn i glaskupan, han ser mera förståndig ut?"

"J uppmanen mig att säga hvem jag är, emedan jag är eder okänd", svarade nu en klar röst från lampan. "Nåväl, jag skall säga eder det, ty den okände är alltid ensam, om han än omgåfves af hundrade. Att jag är en lampa det sen J alla, att äfven jag någongång lyst, det tron J utan att jag behöfver säga det, och ehuru J sen, att jag endast är af simpel lera, så förmodar jag att J icke derföre ansen mig för ringare, ty J veten väl att den simplaste lerlampa kan lysa den vise, under det den slösande oduglingen bränner doftande oljor i dyrbara gyllene käril. Hvad viljen J derföre att jag skall säga eder? Hvad jag gjort? hvad stort jag uträttat. Men anstår det väl mig att omtala mina egna förtjenster? Dock, J åstunden det, jag vill öfvervinna mig sjelf, för att göra eder till viljes. Ty om än blygsamheten är en helig pligt, så finnes dock en, som är större, den nemligen, att med beredvillighet gå det allmännas önskningar till mötes.

Jag vill alltså säga eder, att det första minne jag har, är af en tid, som var mig ganska ärofull. Jag lyste då för en Romare, värdig detta namn. Han lemnade sitt hem, en liten enkel boning, för att rädda fäderneslandet. Jag följde honom i hans tält och lyste hans nattliga vakor för fosterlandet, jag lyste honom ännu då hans själ kämpande flydde ur kroppen.

Hans egendom tillföll hans son, och denne föraktade den ringa lerlampan. En slaf bar mig till sitt usla hem, men endast sällan tvangs jag att belysa hans elände, ty han ägde ej olja att gifva mig. Men en natt påtände han min veke. Han gick för att tända eld på den boning, hvilken tillhörde hans husbonde, hvilken agat honom tyranniskt för ett ringa fel. Han blef röjd och dödades. Han hade fällt mig ur handen, jag blef gömd i mullen och låg der länge, länge. Jag sörjde att mitt lif skulle förflyta utan nytta, men -- huru ofta föranleder icke en ringa tillfällighet en stor förändring i vårt öde! En dag kom en fattig enka gående, hon fällde ur handen en liten penning och började söka den, och så fann hon mig. Hon bar mig till sin boning, köpte olja för sin penning och tillbragte sin natt i bön och arbete för sina begge små sofvande barn.

Hon var Christen. Hon hade öfvergifvit vänner och anförvandter för sin tros skull och lefde nu i Pompej utan att vara bemärkt af de Christnas fiender. Men det stillaste lif förmår icke afvända förföljarens verksamhet. Jag såg en man inträda hos henne. "Offra åt gudarne i morgon, sade han, att du må få lefva; eller du dödas och dina barn bli slafvar".

Han gick, hon nedsjönk i bön. Derpå steg hon opp, tog mig i sin hand och lyste på sina begge barn, hvilka slumrade godt i hvarandras armar. "Ack, suckade hon, deras späda läppar kunna ännu knappt utsäga Hans namn, hvem skall lära dem att tro, hvem skall rädda deras kropp och själ från förderfvet. Och jag kunde dock få blifva hos dem, jag äger att välja".

Hon knäböjde åter, hennes anlete förklarades och hon utbrast: "lofvad, lofvad vare min Frälsare, prisad att du hafver funnit mig värdig att dö för din skull. Skulle väl du behöfva mig till ett verktyg för deras frälsning? Skulle ej din kärlek och din makt förslå! Med fröjd vill jag bekänna dig och dö!"

Då skalf jorden, Pompej skakades på sina grunder. Hastigt sprang hon opp, tog sina begge barn på sina armar". - - -

Ett förskräckeligt brakande afbröt berättelsen. Jag sprang opp förfärad. "Ha, ramlar Pompej?" ropade jag förvirrad.

"Åh nej, bara spiselkransen", svarade min värdinna, som hastigt inträdde skrämd af bullret. "Nå det var ledsamt nog ändå. Hvad du måtte blifvit skrämd. Jag var nyss här inne och du tycktes slumra; jag ville ej störa dig, utan gick bort. Få se huru det gått med alla småsakerne der på kransen?" I detsamma fladdrade en klar låga ett ögonblick i spisen och försvann. Jag såg det, det var pilen, som i ett ögonblick var blefven aska. Vi började leta bland marmorbitarne. Af Chinesen återstod endast nacken och det nickande hufvudet, resten var i smulor, äfvenså sockerfiguren; men den blå bandrosen var oskadd. Den hufvudlösa damen vände sig, då man drog på tråden, lika sjelfbelåtet som förut för sin spegel. Men ömkligt var att se den lilla nätta flickan med hucklet. Allt tittade hon lika förnöjdt åt sidan, men ack, hennes spegel var sönderslagen; och just då jag stod och beklagade henne, märkte jag att mitt glasöra fallit i golfvet, förmodligen då jag sprang opp i skrämseln, och det låg nu krossadt i otaliga bitar.

De vackraste händerna.

Det var engång sex systrar. De voro alla en förnäm herres barn, men nu var den förnäme herrn död, och de sex systrarne lefde ett fattigt och svårt lif i ett litet hus ett stycke utom staden. Fyra af de fem äldsta fröknarna suto dagen om vid fönstret och tittade utåt vägen, och suckade när en grann vagn for förbi; den femte satt alltid för spegeln, ty de hade endast en helt liten spegel, och derföre måste de tura om att få begagna den. Den, hvars tur det var att få sitta för spegeln, hade då också alltid rättighet att begagna alla grannlåter, som funnos qvar sedan bättre tider, för att pryda sig med och laga sig grann. Men när en annans tur kom att få sätta sig för spegeln, då måste alltid den, som sutit der förut, kläda af sig alla grannlåterna och lemna dem åt systern.

Ibland tog någon af fröknarna också en virknål i hand för att virka på ett grannt band eller spets, och det såg så förnämt ut, när hon satt så fin och stack ett stygn då och då, men det var förskräckligt, hur tråkigt det var ändå.

Men Sabina, sjette systern, hvad hade hon då för sig? Jo, hon sopade och städade och hjelpte gamla Greta, fröknarnas enda piga, stundom i köket, stundom att sköta den lilla trädgården, stundom till och med att se om kon, när Greta måste vara borta vid någon annan syssla. Och Sabina sjöng och trallade dagen om, och sprang glad som en fogel omkring, under det systrarna suto inne och hade tråkigt. Och hur Sabina arbetade och var snäll, så räckte afkastningen af det lilla landstället så till, att hon alla dagar hade åtminstone en rätt mat att ställa framför systrarna. När qvällen kom, då satt alltid Sabina inne hos dem och sydde så tätt, stygn efter stygn, som om nålen brännt hennes fingrar.

Men systrarna sade ofta emellan sig: "den Sabina, den Sabina! ack hvilken skam komma vi icke att få af henne. Det synes ju tydligt, att det aldrig blir herrskap af henne. Alla hennes anlag äro bara piganlag".

Och Sabina skrattade och menade: "bli ni alla förnäma fruar, så får jag väl tjenst hos någon af er då". Och lika flitig var alltid Sabina, och sprang aldrig till fönstret att se på de granna herrskaperna, som foro derute, utom när den unge prinsen red förbi, då gömde sig alltid Sabina vid köksfönstret för att ändå få litet se på den ståtliga och rara unga prinsen; men det talte hon ej om för systrarna, ty hon ville bara se honom, men icke tala om det.

Men årena hade allt gått fram, och ännu hade fröknarna inga friare fått; det var underligt, ty de voro rätt vackra allihopa, och hade isynnerhet alla så genomfina och vackra händer. Dem ansade de också af all förmåga och föraktade alla, som hade grofva händer, ty det syntes ju, att de voro simpelt arbetsfolk, alla som hade simpla händer; och deras egna voro så adeliga och fina, så det var makalöst. Men lilla Sabinas händer de voro nu allt sisåder litet sträfva ibland, fast de voro mjuka och goda som bomullskuddar, när hon vårdade någon sjuk, eller eljest vänligt smekte någon.

Nu fingo fröknarna en dag höra, hurusom den gamle kungen ville, att den unge prinsen skulle gifta sig, men att prinsen aldrig fick någon brud, som var honom i lag, ty han ville ingen annan ha till brud, än den, som skulle ha riktigt vackra händer; och alla prinsessor, som han hade sett på sina resor, hade så fula händer, och så hade alla hofdamerna med och alla de förnäma fruntimmerna; och det var riktigt svårt, ty kungen hade lofvat prinsen att få gifta sig med hvem han ville, bara hon vore förnäm. Men ingen oadelig, om än hon haft de allrautsöktaste händer, skulle han få ta.

Nu blefvo de fem fröknarna så utmärkt belåtna, och sågo sig ren en hvar som prinsens brud, eller åtminstone som thronföljarbrudens syster, ty bland så många vackra händer måste väl något par behaga prinsen. Nu användes de sista pengarna, som funnos i huset, att köpa oljor och skönhetsvatten, och det var ett fejande med att laga händerna i ordning, att maken ej varit sedt; och fröknarna sutto alla fem hela dagen med händerna, upplyftade i vädret, för att de skulle bli hvita.