Part 7

"Ja, ja, du är stolt du", gycklade åter den femtonåriga "och likväl måste du smycka dig med siden och perlor och lyckas knappt ändå att fånga en yngling; men ser du, om än tio ville fånga min mörka lock, om än tjugu ville kyssa mina hvita fötter, jag skulle blott skratta åt dem; springa bort och vara fri -- fri".

De sista orden utropade hon med hög röst och ur fjerran svarades "fri, fri", från klippor och hällar, till dess de slutligen, liksom trötta att upprepa orden, småningom upphörde att svara hvarandra, och det sista "fri" bortdog helt sagta susande öfver vattnet.

Dock längst bort, der insjöns vatten smalnande intränger emellan de höga klippväggarne, på hvilka granarne fastade i branten tycktes i fyra till fem rader vexa öfver hvarandras toppar, så att solens öga endast vid middagstiden kan se ned i djupet, der, i Kattelusten-hautas botten, rörde sig en hastigt uppbrusande stormhvirfvel och i snabb fart ilande öfver sjön, medförde den ett moln af sand och afbrutna trädgrenar.

Men skrattande i glädtigt öfvermod ropade åter den unga: "Ja, susa du, susa du" och sjungande med klar röst fortsatte hon:

"Tro ej att gossen den fria skall fånga! Foglarnes sång och blommornas ånga, Dem blott, men ynglingen ej, vill jag älska..."

Men nu afbröts hon af den förbi henne ilande stormhvirfveln, hvilken spred en isande kyla öfver hela hennes varelse; i hennes bröst kändes en stickande smärta och några droppar blod föllo öfver hennes läpp, med en besynnerlig klang, ned i vattnet.

"Hu", ryste den unga flickan "hvad är detta, icke ville jag dock dö", och under det ännu i fjerran susade sista ordet af hennes sång "älska, älska", svarade i närheten, "dö, dö", ännu en stund, till dess det första ordet upphörde att ljuda och endast "dö, dö, dö," skållade kring nejden, blandadt med återljudet af stormhvirfveln, till dess begge på en gång bortdogo i fjerran och allt åter var lugnt och tyst.

Men den stickande smärtan qvardröjde i bröstet och läkarn sade: "Var lugn och allt är snart bra åter, men", tillade mannen med det hvitnade hufvudet "vakta lilla hjertat, flicka; hetsigt får ej bloden svalla i hennes ådror om hon vill lefva. Fly kärleken ännu, döden lurar bakom den".

"Tack, tack Doctor", ropade den unga och sprang skrattande bort, "får jag lefva till dess jag blir kär, så lefver jag till domedag". Snart kom hon dock tillbaka, smög sig till den gamle och sade: "icke förråder ju Doctorn mig? Söta, goda Doctor, tala ej om för någon att jag är skral. Skall jag nödgas höra allas varningar och allas försigtigheter, så försäkrar jag att jag bestämdt i pur förtret ej aktar mig alls; men får jag bara ha allt ensam för mig, så lofvar jag att vara rigtigt omsorgsfull om mig. Och Doctorn vet att jag brukar hålla ord" tillade hon, rätande på sig med en litet stolt min.

"Motsägelse andan", sade Doctorn leende: "Nå jag måste väl åter efter vanligheten låta det bortskämda barnet få sin vilja fram".

Det hade varit vinter och nu låg insjön åter klar och speglade de ljusgröna björkarne i närheten och de svarta tallarne och granarne i fjerran. Solen sänkte sig sakta ned vid horizonten och i den darrande eldstrimma den bildade långs åt sjön, framgled en liten båt med sagta rodd. Nu sjönk solen ned, eldstrimman slocknade, på fästet uppflammade lysande färger i rödt och gull. Alla blickar ur båten hvilade på den sköna skimmersynen; endast en yngling sökte ett annat mål för sina. Hans blick trängde brännande in i den unga, bredvid honom sittande flickans ögon och obemärkt omslöt hans hand hennes. Glödande jagades bloden ur hjertat opp till hennes kinder, och dock kändes hjertat så fullt, så varmt. Men i detsamma fann en blodstråle väg till hennes läppar och hastigt lutande sig mot vattnet, lät hon den försvinna deri och ingen anade hvad som händt.

Åter en gång sjönk solen ned mot den skimrande vågen, då foro i en liten båt tvenne trolofvade deröfver. Ynglingen rodde och lekande satt hans brud midt emot honom. Nu hvilade han på årorna sägande: "Nej huru långsamt jag än ror, så komma vi dock för fort hem. Jag ville så länge som möjligt äga dig så här, då du så helt och hållet beror af mig".

"Hersklystne", svarade flickan leende, men tillade sedan: "ro ändå att vi komma hem. Ser du det mörka molnet derborta. Den andra båten är redan framme. Jag har en gång på denna sjö sett en stormil som lätt kunnat vända vår lilla julle opp och ned. Säg du min egen", tillade hon efter en stunds tankfullhet, "säg, blefve det dig mycket svårt om jag skulle dö?"

"Hvartill sådana der funderingar? Du har stundom denna tid syftat på dylikt".

"Älskade, jag måste ju säga dig sanningen, för dig vill jag ingenting dölja. Man har varnat mig för kärleken, den skulle blifva min död. Men -- hur kunde jag låta bli att älska dig, och huru skulle jag velat, om jag än kunnat. Haf tack för din kärlek, för mitt lif; ty den är ju dock mitt lif om än den vållar min död. Ser du, jag var förmäten och djerf. Ljuft är att dö för dig, för min kärlek, skönare hade dock varit att lefva för dig. Men lefva utan din kärlek vore död. Älskade, du sörjer mig ju? Eljest vore det tungt att gå bort, -- -- -- men sörj icke för mycket heller, nej, nej, sorg är tung, icke vill jag göra dig någon sorg".

"Huru talar du så", utbrast ynglingen häftigt, "hvem plågar dig med sådana spådomar, hvem vågar hota med att rycka dig ifrån mig. Nej, nej, det sker ej", och liksom för att försvara henne, slöt han sin arm omkring henne och i en känsla af outsäglig ljufhet och smärta lutade flickan sitt hufvud mot hans bröst, under det båten sagta vaggades framåt af vattnet.

"Ack", hviskade hon sagta, "hvad det är ljuft så. Och dock känn huru mina pulsar slå, huru bloden forsar i mina ådror. Du har anmärkt att jag blifvit blekare denna tid, och du har uppmanat mig att vara försigtig; ack, du visste ej huru strängt varnad jag redan var. I dag, då du, första gången med tydligt uttalade ord, sade mig att du älskade mig, då du första gången slöt mig till ditt bröst och första gången kysste mig, då invigdes jag åt döden, det känner jag väl. Älskade, slut mig tätt, tätt till ditt hjerta", tillade hon ångestfullt; och nu brast en flod af klar blod öfver hennes läppar.

Brusande for vinden fram öfver sjön och förde den lilla båten till lands; men endast en förbleknad blomma bar ynglingen opp derutur, öfver de blomstrande blommorna på insjöns strand.

Fläktarnes lek.

Nere i en liten blomstrande däld höllo små fläktar sin skämtande lek. Det var ett lif! De tumlade om hvarandra, de brottades, de kastade ikring små strån, de hade tusende upptåg för sig. "Ser ni, der ligger en underlig sak", sade en fläkt. "Åh det är ju bara ett frö", sade en annan. "Vänta jag vet", sade en, som såg mycket snusförnuftig ut, "ser ni, just här stod den der präktiga blomman som var så rik på sköna dofter, att de räckte till att leka med hela dagarne om och att bära omkring. Nog är detta ett frö af den blomman". "Ack, så skönt, ack så galant", ropade alla och började maka på fröet.

Fröet hade långa fjun, och den ena fläkten lyftade på ett fjun, den andra på ett annat, somlige, de raskaste, vände till och med litet på sjelfva fröet; men se der låg det ändå, och de yra, ostadiga fläktarne ledsnade snart vid arbetet och började åter sin lek och lemnade fröet att ligga, der det låg.

Men en liten fläkt ruskade allt ännu smått på fröet och ryckte i fjunen och sade vid sig sjelf: "skall man då vara en sådan stackare att man icke skall kunna få det fröet dit opp; och det vore ju så rart, om en så der präktig blomma växte der uppe. Nå, kan man leka, så må man väl ock kunna arbeta". Och så tog han uti med ett riktigt dugtigt tag och fick hela fröet i famnen med fjun och allt. Men se det var ingen lätt sak att bära det opp på kullen. Med den tunga bördan orkade fläkten ej alls svinga sig opp öfver grästopparne, utan han måste söka sig väg mellan gräsen och rasta än här, än der på de gröfre stråna och stöda sitt frö emot något blad. Allt som han trängde sig fram tog än ett fjun emot här, än ett annat der, det var alldeles som för en menniska att gå och bära ett stort träd med grenar och rötter genom en skog, så många hinder kommo der före. Än var der en liten insekt, som fallit på rygg och låg och kraffsade af alla krafter med fötterna i vädret, men ändå icke slapp opp, och honom måste fläkten hjelpa på benen; än hade en liten blomma fastnat med hufvudet under ett grässtrå och slapp ej fram i ljuset, förr än fläkten så länge ruskade om grässtrået, att blomman fick löst sitt hufvud.

Då sprang just en långbent harkrank förbi och sade: "hvad du är dum, bry dig om din sak och låt andra sköta sin", och så trafvade han bort med ännu längre steg än han kommit. Men lilla fläkten följde ändå ej det visa rådet, utan nästa insekt eller nästa blomma hjelpte han ändå. Men nu for en väderil genom dalen och gjorde en förskräcklig jordbäfning i hela gräsriket, hundra blommor kommo ur sitt läge, och tusen små insekter blefvo alldeles förirrade ur sin kosa, och den doftande blommans frö bortfördes med förskräcklig fart.

"Usch, sådan vildbasare", sade fläkten, som höjde sig helt hufvudyr från den kullerbytta han blifvit tvungen att göra. "Hvart monne nu mitt frö tog vägen?" Derpå svingade han sig så högt han orkade, när han nu hade intet att bära och se, der låg fröet nedfallet på en sticka, just på kullen, dit han velat föra det, och hastigt var han nu der och fläktade det från stickan ned i mullen.

Men nu hade det blifvit qväll ren, och nu var han trött af lek och arbete, och en präktig sängkammare hittade han åt sig, blå med silfverfärgade sirater, och der somnade han, ännu skrattande åt sin lyckade färd.

Men andra dagen blef så het och så lugn, att alla fläktar sofvo hela dagen; och sådana dagar kommo flera och deremellan regnade det och stormade, så att inga små fläktar vågade sig ut på färd. Men en vacker dag vaknade vår lilla fläkt deraf, att solen sken på honom, och när han då såg opp, märkte han, att han var utan tak öfver hufvudet, ty blåklockan, som han somnat uti, hade vissnat. Nu begaf han sig ut i verlden, gladt ruskande på sig, och se: det första han fick se var den vackra doftande blomman som vuxit opp ur hans frö, och som just nu slog ut sina första blad och spridde sina första dofter kring nejden. Nu var ej mera tid att sofva; nu blef det brådtom att väcka alla fläktar som sofvo i nejden, för att komma och leka med de ljufva dofterna och sprida dem kring dal och berg. Och det blef en lustig lek må ni tro.

Danserskan.

Rosa var alls icke vacker. När qvällen kom och dagens arbete var slutadt, då gick den femtonåriga in i det rum, som i fordna tider varit familjens samlingsrum, och der nu hennes fader, af vana sedan gladare dagar, mest hvarje qväll infann sig. I detta rum, der tillförene en talrik ungdom samlades till dans och glada lekar, der var det nu Rosa ensam som sväfvade fram och åter, än i en luftig dans, än i vexlande ställningar fulla af uttryck och behag. Då var Rosa vacker. Den grofva drägten formade sig kring henne då mer luftigt än en danserskas gaz, och glömmande sina bekymmer drömde fadren bort mången stund, i glad beundran, blickande på den sköna dansen. Från Rosas sinne var då hvarje bekymmer utplånadt, hon kände blott att hon lefde, att hon njöt, i sorg, i glädje, i hänryckning, i stilla frid, och en tår dallrade ofta i hennes öga, då hon slöt sin dans. Då var Rosa skön.

"Rosa, mitt barn", sade fadren en afton, "min önskan är att du i morgon bevistar denna bal i staden, dit du är bjuden. De behöfva lära sig att icke se dig öfver axeln, som de så gerna göra. De tro dig sakna de behag, som de med bråk och möda förvärfvat sig. De skola se dig dansa, de skola lära sig veta, att en dotter af honom, som var sin tids prydnad, af naturen äger nog, för att icke behöfva deras fattiga, inlärda gracer".

"Min far", sade Rosa, "hvarföre skall jag synas der? Jag trifs ju så utmärkt bra hemma. Jag dansar en stund af qvällen, det gör mig nöje, säkert mer än balen, och sen sofver jag godt och är i morgon bittida flink vid arbetet åter. Men går jag på balen så är jag sömnig morgondagen igenom. Jag förstår ju heller alls icke, huru jag bör skicka mig i sällskap, jag som aldrig varit ute i verlden. Vet pappa, du får visst skämmas för din Rosa".

"Nej min flicka, det kommer jag ej att behöfva göra. Jag önskar, att du må komma på denna bal".

Rosa var på balen. Otaliga ljus strålade mellan kristaller. Unga, sköna flickor i lätta drägter sväfvade omkring vid sina riddares arm. Rosa satt stilla, obemärkt i ett hörn. Slutligen nalkades en dansande som bjöd opp den obemärkta till en potpourri, en då nyss uppkommen dans, hvars turer man skapade sig för gången. Blyg ställde sig Rosa på sin plats. Man gjorde några hvarf efter afmätta former, fram och åter öfver golfvet. Ännu tyckte icke Rosa, att hon dansade. En ny tour började. Damen flyende i otaliga vändningar, förföljdes af sin kavaljer, och lät sig slutligen fångas till en vals. Rosa ilade utåt det vidsträckta golfvet med lätta steg. Nu syntes hon blifva fångad, nej med en lätt, mjuk rörelse var hon redan långt unnan sin förföljare, än flyende i yr skalkaktighet, än närmande sig mild och blyg, än åter hastande bort skälmsk och rädd.

De dansande stadnade, man såg, man beundrade, man andades knappt. Nu tycktes den dansande flickan ej mera fly så långt undan, hon stannade ofta för några ögonblick liksom väntande, men hennes kavaljer tycktes ej ha lust att låta den sköna leken upphöra, han försummade med flit flera än ett tillfälle att fatta sin meddanserskas hand. Sjelf visste icke Rosa, att hon redan hade dansat mycket längre tid än något af de andra paren. Hon njöt i fullt mått af att utöfva sin sköna konst, och märkte ej de många blickar, som voro fästade på henne. Slutligen, rädd att uttrötta henne, fattade hennes meddansare hennes hand och förde henne, efter en kort vals, till hennes plats.

När potpourrin var slut, bortförde fadren sin dotter, oaktadt alla närvarandes böner att få se henne dansa ännu en gång. Rosa sjelf lät sig villigt föras, hennes hjerta var så fullt, hon ville bort, hon ville bli ensam med sig sjelf. Så hade hon aldrig dansat förr, det kände hon. Denna afton, då hon uppträdde i en lätt drägt, i ett haf af ljus, vid en skön musik, i en omgifning af unga, den hade gifvit hennes dans en helt annan färg, än den egt, när hon hemma dansade hvardagsklädd, ensam, utan musik. Äfven det bifall, hon rönt, lifvade och gladde henne; men högt slog hennes hjerta af fröjd, då vid hemkomsten fadren slöt henne i sina armar, sägande: "Min Rosa, haf tack; du har i dag gjort din far den största glädje, han haft på många år".

Snart kommo bjudningar från många håll. Nu var Rosas längtan, att få vara med, stor, men hvarje gång hade hennes far något hinder derföre. Än var balen tillställd af för ungt folk, man visste ej hvad anseende de kunde komma att bibehålla i lifvet, än var det fult väder, än var det ej värdt att Rosa just i dag skulle bege sig hemifrån, och så gick det gång för gång.

Stundom började Rosa tro, att hennes far ej älskade att hon dansade. Hon frågade honom derom, hon sade: "Säg mig upprigtigt, min far, jag slutar gerna att dansa, icke är det svårt blott jag vet din önskan". Men då han åter svarade: "Du dansar skönt som ingen annan; lemna icke den herrliga gåfvan", då ägde hon icke styrka att göra uppoffring af sin högsta fröjd: hon visste ju icke, om hon borde det, och för hvad hon skulle offrat den; men hon gret mången gång af ovisshet.

Ofta hände ock att fadren hemtade henne en prydnad, en vacker klädning. "Till nästa bal", sade han, och då blef Rosa åter glad och dansade åter när qvällen kom. Det var hennes vederqvickelse efter arbetet, hennes enda förströelse, hon längtade ej heller efter någon annan; ty hennes själ fylldes af konstens tjusning, och då sade åter ofta fadren: "I qväll var din dans så vacker, den skall du dansa på nästa bal". Men när nästa bjudning kom, så var det alltid hinder.

År förgingo, många till och med, ingen bjöd mera Rosa, hon var glömd. Oftast tillbragte hon qvällen på sitt rum, och hon fann ännu stundom en vemodig glädje uti att der dansa ensam. Hon föreföll sig dervid stundom som en dåre, som pryder sig med halmstrån, fullt öfvertygad att de äro de skönaste blommor. Men då uppmuntrade henne åter fadren och sade: "lemna ej din dans, Rosa, på nästa bal, dit du blir bjuden, skola vi gå".

Ännu förgingo år, och nu reste fadren bort för några dagar. Emellertid tillställdes i staden en stor och lysande bal, dit alla personer af stånd i orten voro bjudna. Då erinrade sig någon af de bjudande att i det ödsliga huset, straxt utom tullen, hvars alla fönster utåt voro tillstängda, bodde ett herrskap. Så fick ock Rosa ett kort.

"Bör jag gå då han är borta?" sade hon. "Men han har ju alltid lofvat mig, att jag skulle få dansa på nästa bal, dit jag blefve bjuden. Hvarföre skulle han så bedragit mig, om han ej menat hvad han sagt. Hvarföre skulle han uppmuntrat mig att dansa, om han ej velat, att jag skulle göra det?" Rosa tog den sednaste baldrägt, hon af sin far erhållit, och gick att deltaga i balen.

Det föreföll Rosa, som om hon ej nu vore så obemärkt, som hon var det i början af den förra balen. Månget öga fästes på henne, hon tyckte sig märka ett gycklande leende på många läppar, men snart nalkades en dansare och bjöd opp henne. Hans min föreföll henne försmädlig, hon tvekade ett ögonblick. "Nej, skall jag ge honom afslag, för att han råkar se besynnerlig ut", tänkte Rosa, och gick med i dansen.

Man började. Snart dansade Rosa åter ensam, alla stodo stilla och sågo på; men det var ej förtjusning, det var hånlöje som lekte på alla ansigten. Rosa märkte det icke. Dansens trollmakt grep henne åter, hon glömde allt, hon glömde sig sjelf. Den ande, som bodde inom henne och som hon varit ernad att beherrska, grep henne nu utan att hon ägde förmåga att emotstå, och hon dansade så som blott den stormar, som drifves af en vild inneboende kraft, den hon ej eger makt att tygla.

Hon hade dansat länge så; nu förde hennes steg henne mot en stor från golf till tak uppställd spegel. Hennes blick föll deri, och som fasttrollad stannade hon framför den. Hon såg hela sällskapet, hon såg sig sjelf. Hon såg sitt ansigte åldradt och såg sig klädd i en drägt, alldeles olika den, som bars af de henne omgifvande unga blomstrande flickorna. Hon såg, att hon lefvat af idel villor under många år, och hon sjönk tillsamman som ett fallande kläde.

När hennes far kom hem, fann han i sin dotters rum en gammal qvinna med vissnadt anlete sittande i en länstol. Han ernade draga sig tillbaka, men hon sade: "Kom min far, känner du ej din Rosa? Se nu behöfver du ej mera skona din stackars, barnsliga flicka, hon är gammal nu. Kanske hade du gjort bättre om du straxt sagt: "Rosa, lemna dansen, jag önskar det, nog hade det då gått lätt; men du nändes icke, du ville mig väl. Tack också för din välmening, min far, om än den gjorde mig illa".

"Hvem begrafves i dag!" frågade man hvarandra i staden. "Åh det är den der gamla tokiga mamsellen, som dansade ihjäl sig på sista balen" svarades; och sen mindes ingen mera Rosa. En gång stod dock en gammal man vid hennes glömda graf, kastade en blomma derpå och sade vid sig sjelf: "icke kunde jag ju låta henne bli en danserska."

Glasörat.

Ganska trefligt placerad uti en ressortstoppad länstol, satt jag en afton hos en af mina bekanta. Framför oss på bordet surrade théköket, och i den engelska marmorspiseln brann en liten brasa, hvars strålar rätt vackert återkastades af det blanka stålet, som utgjorde eldkammarens tapetsering.

På den hvita spiselkanten stodo uppställda en mängd små vackra saker. Jag betraktade med nöje de nätta pjecerna, än en elegant dame, hvilken i hemlighet endast var en eldtänderska, än en liten tvåtums lång, den alranättaste kokett med huckle på hufvudet och en liten spegel i sin hand, hvari hon blickade med det alrautsöktaste välbehag. Nära henne stod en annan docka, som, då man drog på en tråd, vände sig fram och åter för sin spegel med mycken stolt sjelfförnöjelse. Men ack, hennes hufvud var afslagit. Bredvid henne stod en chinesisk docka, med långa mustascher, och nickade högvist på hufvudet. Dessutom stod på kransen ännu, ett par stora vackra snäckor; en lerlampa från Pompej, ganska grå och simpel till utseende, men hedrad med en glaskupa; en tillsluten dosa; en judisk prest af gips, hvilken under oupphörliga nickningar rörde ifrigt på mun och skägg och tycktes läsa i den bok, han hade i handen, samt en hel hop andra figurer.

"Den som ändå visste hvad det der herrskapet alla fundera på", sade jag åt min värdinna. "Se, huru de stå och spänna sig, liksom skulle de vara i full conversation. Det vore roligt att höra dem".

"Luktvatten's, knappnålar's, synålar's, isvolti!" skrek nu i detsamma en röst från tamburen så gällt, att jag hoppade helt högt.

"Nej jag tackar, inte för mig af herrligheterna", svarade frun i huset, och gick till tamburdörren för att affärda krämaren, som då han blef henne varse sade: "ska' dä vara's? knappnålar's, luktvatten's, öra's, isvolti?"

Min värdinna började skratta och frågade, om jag ej ville köpa mig ett par nya öron. "Ja, höra bra", fortfor ryssen att orera, och då jag i detsamma äfven gick ut i tamburen, räckte han mig ett besynnerligt instrument af glas, något när i form af ett öra. "Ska' dä vara's? två rubel silfver, ah, höra mycket bra's!"

Det roade mig att taga fram en blank silfverrubel och bjuda honom den, men han bugade på hufvudet och sade stolt: "njet, njet". Jag ärnade åter gå in och stoppade rubeln hos mig, ty jag ansåg hela instrumentet för en löjlighet, men att låta den blanka rubeln gå sig ur händerna, dertill hade ej mannen mod.

"Ah! köpa, köpa, 1 rub. 50 kopek, ah! pajalusta"! och hans tänder blänkte så hvita i det han med en min af innerlig kärlek räckte sin hand efter den blanka penningen, att jag måste skratta. Det föll mig in att ändå närmare bese saken, jag tog nu instrumentet och förde det till mitt öra, under det ryssen oupphörligt slabbrade med sin gälla stämma, och vid det glaset rörde mitt öra hörde jag ett starkt ljud, men endast ett oredigt, förskräckeligt surrande. Hastigt tog jag den bullrande saken ifrån mitt öra, och ryssen som trodde att jag ärnade återge den sade: "1 rubel 5 kopek, ska' dä vara's?"

Jag skrattade, gaf honom pengarna och gick bort med mitt öra, som jag lade bredvid mig.

Sedan vi druckit thé, gick min värdinna för att se efter sitt lilla barn, som sof i ett rum i andra ändan af huset, och jag blef ensam och satt en stund betraktande brasans lifliga lek och de små figurerna på spiselkransen. Min hand vidrörde tillfälligtvis glasörat. Mekaniskt tog jag det och förde det till mitt öra, och nu hörde jag en fin, behaglig röst, som sade: "tänk hvad théet var godt i afton".

Nu uppstod en paus, men snart svarade en allvarlig röst mycket högtidligt: "vet hon väl hvad thé är, då hon berömmer detta? Kom en gång till den himmelska staden och drick doften af det renaste Kejsarthé, så kan hon få lära sig något".

"Hör man på hans vishet", svarade en liten näbbig stämma, "just som ingen ann sett något än han med sitt kala hufvud och sina långa mustascher".

Förundrad såg jag mig omkring och undrade hvad folk det var, som kommit in i rummet utan att jag märkt det, men der fanns ingen utom jag, allt var tyst. En besynnerlig tanke föll mig in, jag satte mig så att jag kunde noga betrakta figurerna på spiselkanten, förde glaset åter till mitt öra och nu hörde jag åter en hop röster samtala.

"Här är nog varmt i afton, de ha eldat strängt i spisen i dag, jag önskar det vore natt redan, att man skulle slippa och svalka sig något".

"Men, mitt herrskap, det här blir mera tråkigt," sade en annan, "ha ni då inga intressantare samtalsämnen än värmen?"