Part 6

"Tyst smög Oikameonna i natten kring Wischtonnohs koja. En skepnad syntes, det var hans unga maka, som lyssnade oroligt spanande kring nejden. Hon hade icke bedragits. En krigare af svartfötternas folk, ormade sig fram genom gräset för att speja. Han såg den unga qvinnan, och spjutet var färdigt att flyga ur hans hand. Men en pil träffade honom, spjutet sjönk och rörde endast svagt den unga qvinnans fot".

"Hvadan kom pilen i ensamma natten. Det visste endast Oikameonna. Men Wischtonnohs unga qvinna sjunker ned. Var spjutet förgiftadt?"

"Vissna icke unga skogsblomma: djupt skulle Wischtonnoh sörja, djupt skulle höfdingen lida. Dö icke, fagra, Wischtonnoh skall icke lida. Oikameonna kan hjelpa".

"Men barnet, som Oikameonna födde i skogen i går, hvem vårdar den späde, om Oikameonna bleknar för giftet ur den ungas sår? Hvem skall plocka blommor åt den gossen, hvem skall se på honom med moders ögon, att han må vexa till en stor krigare?"

"Wischtonnoh skall se på honom med faders ögon, den unga qvinnan skall plocka blommor åt den moderlöse, ödemarken skall fostra den späde till krigare".

"Men Oikameonna dog icke, giftet var svagt, hon blott domnade; hon lefde länge som plantan på sanden, då ingen droppe regn faller. Dock Oikameonna var stark, hon lyfte åter sitt hufvud".

"Lilameha se, många vintrar hafva sen dess gått öfver fälten, och nu bär åter Oikameonna krans, ty nu blomstrar Oikameonnas hjerta åter. Det är åter Oikameonna, som krossar Wischtonnohs majs, det är hon, som reder hans mattor; det är hennes son, skogens späde barn, det är den stolte, sköne ynglingen, som står vid hans sida i striden; det är hon, som skall följa honom, när han går att jaga på de rika jagtmarkerna hos den store anden; det är hon, som der skall tjena honom och utvälja åt honom de saftigaste delarne af hans ståtliga byte".

"Lilameha, du unga, också på den gamlas lockar hvilar kransen vackert, blott glädjen blommar i hennes hjerta!"

Elas frågor.

Hon var ännu icke född, men hon stod vid himlens rand, nyfiket blickande ned på jorden, der hon skulle börja sin bana, och skakade på vingarne, otålig öfver hvad hon såg.

"Ela hvad skådar du på, du ser ej rätt nöjd ut", frågade hennes ledsagare, en engel, som genomgått pröfvotiden på jorden och längesedan återkommit.

Jag ser mycket som är vackert, men också mycket, som icke är så. Jag förstår det ej.

Hvad ser du?

Jag ser tvenne menniskor; båda uttala sitt innersta i ord. Hvarföre synes mig den ena så ful och den andra så vacker, då den enas mening likväl är så lik den andras?

Hvad säga de?

Den ena säger: "du är fattig, det är min skyldighet att hjelpa dig. Jag ger med glädje hvad jag kan gifva dig, fast det är ringa. Jag skall arbeta för dig, för att förtjena åt dig mera. Se jag har två klädningar, tag den ena; jag har en bit bröd, jag ger hälften åt dig; jag har en bädd, den kan ej delas, tag den hel, jag kan sofva på marken".

Den andra säger: "jag är fattig, det är din skyldighet att hjelpa mig. Du bör ge med glädje, men ringa är det du ger. Du skall arbeta för att skaffa mig mera. Tag hit din klädning, ditt bröd, din bädd. Du må vara glad, att jag vill ta emot en så ringa gåfva". Hvarföre är den ena ful och den andra vacker, båda tala ju detsamma?

Hvad ser du mera?

Jag ser en moder, hon säger åt sitt barn: "du mitt hjertas blomma, jag vill vaka för dig, jag vill lida för dig, dö för dig. Ack, hvad äro vakor och mödor, dem räknar jag ej".

Barnet säger: "moder du bör vaka för mig, lida för mig, dö för mig! Hvad äro väl vakor och mödor, dem må du ej räkna på". Hvarföre är modren vacker, hvarföre är barnet fult, de tala ju båda detsamma?

Ser du ännu mera?

Jag ser en man och en qvinna. Qvinnan säger: "du är min konung och min herre, din är jag. Du är mitt ljus, mitt lif, hvad är väl jag utan dig. Se huru god du är, att du icke försmår den ringa. Du är min kraft, min starkhet. Gif mig blott din kärlek, och jag behöfver intet annat i verlden. Dig vill jag lyda, det är min pligt; jag vill böja mig i stoftet inför dig och vara din slafvinna, det är min ära".

Mannen säger: "min är du, jag är din konung och herre, ditt ljus, ditt lif. Se huru god jag är, att jag icke försmår den ringa. Jag är din kraft, din starkhet. Hvad kan väl du utan mig? Du behöfver intet i verlden utan genom mig. Lyd, det är din pligt; böj dig i stoftet för min fot, du är min slafvinna, det är din ära".

Se, båda tala samma ord, och dock huru ful är han icke för mig och huru vacker hon! Då orden äro så lika, huru blir genom dem den ena så vacker, den andra så ful?

Vingarne föllo af hennes skuldror, och hon fick söka ett svar på jorden.

Lilla Isgumman.

Det var en gång en liten gumma, så liten att hon ej var fullt en tum lång; men hon var så fin och grann, mer än någon fröken eller prinsessa. Hennes klädning glänste som silfverskir och midt i pannan hade hon en blänkande demant, som lyste i alla färger, när vintersolen stundom kastade en stråle derpå. Hon bodde i en trädgård, en vackrare har ingen sett. Der stodo de grannaste vexter i de mest underbara och vexlande former, och stjelkar och blad och blommor sågo ut, som om de varit af det finaste silfver och öfverströdda med glimmande ädelstenar. Gumman sjelf var af is på ett yttre fönster, och hennes trädgård af isrosor på fönsterrutan.

I rummet inom fönstret bodde, långt förr än lilla isgumman kom dit, en liten flicka. Om sommarn var fönstret också hennes verld. Der utanför såg hon floden med sina många fartyg och de många arbetande och rörliga menniskorna der, och på långt afstånd syntes till och med några stora vackra träd, som stodo qvar af den rad, hvilken fordom varit planterad utefter floden. Under dem spatserade långs stengatan stadens granna fruar och herrar och tyckte, att det var så skönt att vara ute i det gröna.

Allt så mycket vackert såg den unga flickan från sitt fönster, men hon trånade ändå och längtade att få komma dit ut på ängen under björkarna, dit hon hvar sommar en gång, ja ibland till och med två gånger, fick fara med far och mor och stora syskonen, med kaffeköket i båten, för att roa sig på landet. Men hvad hjelpte det att längta!

Nog slapp hon ut på den stenlagda gården att leka, men den var endast fyra famnar i fyrkant, och dit hittade aldrig en solstråle oftare, än när den kom som återsken från handkammarfönstret, ty gården omgafs på alla fyra sidor af höga stenhus och magasiner, mest utan fönster.

Men en dag upptäckte Ina, att just vid sidan af den trappa, som ledde ned till gården, ett par stenar af stenläggningen sjunkit ned några tum lägre än de andra, och derpå hade samlat sig litet jord.

"Trädgård, trädgård", ropade Ina triumferande, och från alla springor och hörn mellan stenarne på gården skrapades nu med stickor all mull, som kunde fås lös, och bars i trädgården; och slutligen stod den färdig med tre sängar, nästan en half aln långa och ett halft qvarter breda, och i hvarje säng nedsattes tre ärter.

Och Ina glömde att längta efter ängen och björkarne, hon glömde att stå vid fönstret och se på floden och på de gamla träden på andra stranden, och hon pysslade och vattnade och förde några löskraffsade mullkorn till sin trädgård. Och tiden gick, och se, fyra ärter grodde och stego opp öfver mullen med ljusgröna toppar.

Var guldsökarn, som finner en demant, så lycklig som Ina, då hon såg sina ärtplantor?

Nästa morgon sken solen gladt öfver floden, öfver fartygen, öfver det äflande folket. Ina såg icke utåt, hon skyndade ned på gården, der då just föll ett återsken af solsken från handkammarfönstret, och hon blef så glad öfver, att ärterna skulle få sol. Men ack, alla ärterna lågo uppryckta och sönderrifna. Var det råttorna eller någon okynnig menniska som gjort det? Det vet ingen. Förstår du, att sorgen öfver fyra ärtplantor kan vara djup och bitter?

Men åter hade sommaren gått och det var vinter, och floden såg ut just som en lång, lång lärftsväf, som stora syster klippte till handdukar och Ina skulle fålla. Och de gamla träden sågo nu på afstånd ut som gråa damnät, och de granna fruarna och herrarne spatserade ej nu i det gröna, och arbetsfolket sof i sina kamrar. Men Ina fållade sina handdukar och tänkte på den vackra ängen under björkarne, dit hon visst skulle slippa en gång, när det blefve sommar, ja kanske två gånger.

"Kom hit så skall du få se en liten isgumma", sade Inas far, och när Ina sprang till fönstret, stod ismenniskan der, just som en annan liten gumma, bara mycket mera nätt och fin än andra. Nu hade Ina sällskap och trädgård. Hon tyckte att gummans trädgård var hennes egen, och den vexlade alla dar med olika blommor och vexter, och ibland när vädret var mildt, smälte hela trädgården bort, men kom åter följande morgon ännu rikare och präktigare än förut. Stundom var den som en vildmark i djupet af en skog med sammantrasslade stammar och grenar, stundom var det sträckor af kullar kransade med småskog, stundom grupper af palmer och tropiska vexter. Men lilla isgumman hon stod nederst på rutan, hon förändrades aldrig och fanns alltid qvar på sin plats.

"Det är isdrottningen", tänkte Ina.

Hvar morgon nickade Ina ett godmorgon åt sin gumma; middagstiden, då solen började kännas något varm, frågade hon henne litet oroligt, huru hon mådde, och om qvällen, när hon gick att lägga sig, sade hon: "godnatt du, ser du hur varmt och skönt jag har i min lilla säng, och du måste stå hela natten i kölden. Men se det har du för att du är drottning".

Men längre led det in på våren, och varmare blef solen, och redan hade gummans trädgård icke synts till på många dagar, men ännu qvarstod lilla gumman. Hon var fäst vid en fin rispa i glaset och smälte ej så lätt. Dock se, nu smalt en dag diademet från hennes panna och föll ned.

"Hon är väl ej drottning numera", tänkte Ina. Inom en liten stund föll lilla isgumman tillsammans, och af henne återstod endast en tår. Men en annan dylik låg äfven i Inas öga.

Vinter efter vinter såg Ina dagligen på den fina rispan i glaset, om ej isgumman skulle återkomma dit, men hon syntes der ej mera. Endast hennes trädgårdar skimrade alla år i glänsande prakt.

Hvad skall den gamla?

Skall jag sjunga? Hvad skall jag sjunga? God natt, god natt, jag skall ej sjunga mera; jag skall somna. God natt!

Hvarför skulle jag sjunga, för hvem skulle jag sjunga? Redan smyger ålderdomen ett och annat silfverstrå i mina lockar. Den gamla skall icke sjunga. Hvad är en gammal qvinna? Ett grand i ögat, en sticka för foten.

Huru skall den gamla gifva glädje? Hon skall tiga, hon skall försvinna. Då när ingen blir henne varse, ger hon den bästa fröjden. Tyst, tyst, din lock blandas redan med silfverhår, göm dig, försvinn, att ingen behöfver se dig. God natt, god natt, jag vill sofva.

Hvarför har äfven den gamla känslor, hvarför vill äfven hon lefva, hvarför vill hon titta utom sin dörr? Sof, sof, god natt, jag vill sofva. Tyst!

Der inne ljuder gladt tal, der ljuder glädtigt skratt. Det är de unga männen, som tala varmt om lifvets stora drömmar, om det vackra, om det sköna. Icke skall den gamla qvinnan gå dit, för att skrämma bort deras glädje. God natt, god natt, jag vill sofva.

Tyst, du är en gammal qvinna, sof, sof, god natt!

Det skönaste smycket

Långt borta någonstäds, jag tror nästan det var i Frankrike, bodde en fru, som var mycket, mycket rik, mer än mången Furstinna eller Drottning. Hon var mycket stolt och mäktig, och herrskade manligen öfver de sina. Hon hade en enda dotter, en flicka så fager och fin som den vackraste ros. Modren ville, att hon skulle öfverträffa alla andra flickor på jorden i prakt och fägring och prydde henne derföre alla dagar på det ståtligaste och köpte åt henne från alla verldens ändar de dyrbaraste smycken, hon kunde uppspana, och mente alltid, att nu skulle väl ingen ha något skönare. Men för hvarje nytt smycke, den unga flickan bar, kom alltid någon, som sade sig hafva sett något ännu vackrare, så att den stolta modren vredgades i sin själ och hade velat gifva hvad som helst, blott hon kunnat få åt sin dotter ett smycke, skönare än någon annans.

Slutligen fick hon höra, att långt bort i norden fanns ett land, der det alltid var natt och der famnshög snö hela sommarn låg öfver de högsta trädtopparna, och der endast vargar och björnar bodde. Detta land skulle heta Finland eller Suomiland, troddes det, och der skulle finnas många trollkunniga varelser, och der skulle hon väl få veta, hvar det skönaste smycke på jorden stod att finna.

Den stolta frun beslöt att resa till detta ödeland, ty så ifrig var hon att få sin önskan uppfylld. Rustade hon så ut sig med många tjenare och tjenarinnor, och tog mat med sig för ett år och begaf sig på väg, och syntes det henne, att trollen gillade hennes resa, eftersom hon knappt behöfde mera än en vecka, innan hon hann fram. Och så hade de förtrollat hennes ögon, att, när hon kom till det nattliga Suomilandet, syntes det henne som om solen sken varmt, och tycktes henne der växa blommor och gräs, och ingen snö kunde hon bli varse; och syntes det henne, som om hon komme till en stad, der folk bodde och allt såg ut snarlikt som hvad hon sett förr, och mente hon det vara gynnsamma förebud, att det var så vänliga synvillor trollen läto henne dåras af.

Hon frågade nu, hvar hon skulle råka den mäktigaste af alla trollqvinnorna i landet, och visades hon till en, som skulle vara den allrakunnigaste och mäktigaste.

När hon hade framställt sin begäran, svarade henne trollqvinnan, att hon väl icke sjelf kunde säga, hvar det vackraste smycke i verlden stode att finna, men att hon ville gifva henne en fogel, som skulle följa den stolta frun verlden omkring om hon det önskade, och denna skulle nog visa henne, hvar det skönaste smycket stode att finna. Och den rika frun begaf sig på väg och den lilla fogeln flög framför henne och sjöng så vackra och klara toner; men derom brydde sig frun allsintet, utan längtade hon blott efter smycket.

Kom hon så till ett land, der folket i åratal kämpat emot förtryck, men nu var kufvadt, och der satte sig fogeln och sjöng så ljuft och klart, just vid dörren till en usel koja. Men den rika frun tänkte: hvem vet, kanske gömde någon här det vackraste smycket undan krig och plundring, och hon steg in.

På en usel bädd låg i kojan en man; hans blickar brunno och häftigt sade han några förebrående ord åt en qvinna, som stod vid hans bädd och bjöd honom en dryck. Sorgligt men stilla vände sig qvinnan om och ernade gå emot dörren, då den i detsamma öppnades och ett fruntimmer inträdde, vackert och ståtligt. Denna gick till qvinnan och sade: "Rosina, för tre år sedan, då vi gingo ut att strida för vårt land, då när hvarje hjerta klappade af stolthet, att få gå och blöda med de andra, då stannade du ensam hemma och, jag måste medge det, jag var nära att förakta dig, då jag red ut vid din mans sida. Men då jag hade fallit, blödande, bland de andra fallna, då hade du räddat mina barn tillika med dina egna undan förstöringen, som öfvergick vår eröfrade stad, och fört dem hit tillika med din sårade make. Nu vet jag det och kommer för att i stället rädda dig. Våra förtryckare, som nu äro oss öfvermäktige, hafva ändtligen erbjudit nåd åt en del af sina motståndare. Också jag har nu sluppit fri, ehuru jag var anklagad. Men du, jag har skaffat bevis, att du ej burit vapen; man vet att din man nu i tre år belönat din hjertliga vård och dina tusende försakelser med det odrägligaste bemötande. Du och dina barn få återvända, j skolen återfå er egendom. Kom, Rosina, jag ville vara den, som bragte dig detta bud. Allt beror nu blott uppå att genast begagna den erbjudna nåden; jag har ställt allt färdigt för dig".

Mildt höjde Rosina blicken och sade: "Tack, Adelgunda, för din välmening; men här är mitt hem, så länge min make är här, något annat finns icke för mig".

Ett drag af hån spelade kring Adelgundas läpp, då hon sade: "Jaså, qvinnan skall vara mannen underdånig. Kära Rosina, hvad lönar det att försöka hålla tillsamman ett band, som längesedan brustit. Du måtte väl icke misstro mig? Lita på mig, Rosina, att det är sann välmening och tacksamhet som drifver mig att vilja rädda dig ur den ganska svåra belägenhet, hvari du befinner dig; hvarföre är du då omedgörlig".

"Tro mig", sade Rosina, och hennes blick var så mild och hela hennes väsende så enkelt och utan flärd, att det syntes att hon talade sanning, "tro mig, Adelgunda, jag vet att värdera denna välmening af dig; men, ser du, jag kan icke om jag än ville. Sök icke att öfvertala mig, jag kan omöjligen annorlunda".

Utan att säga ett ord fattade Adelgunda Rosinas hand och tryckte den till afsked, bugade sig hastigt för mannen i sängen och försvann.

"Ha, förtrollerska, engel, hexa", ropade mannen i sängen, "och icke ett ord åt mig, utan endast detta fördjeflade, sockerströdda nidingsprat åt dig Rosina. Ja, jag kan väl förstå, att du ställer fint till för att lemna mig här i uselheten. Det kan också vara detsamma. Ack, och ett sådant möte efter tre år! Men hon är qvinna. Tre år, hvilken evighet för en qvinna! Hvilket elände, och jag trodde dock henne vara af bättre metall än de andra! Ha, jag har lidit för mycket, min kraft bröts, då fosterlandet dog. Se, jag kan ju ej bära detta slag". Han lutade anletet i händerna och gret som ett barn.

Rosina satt tyst vid sitt barns vagga och vyssade sakta. Slutligen steg hon upp, gick fram till mannens bädd, jemkade den till ett beqvämt läger och strök med sina mjuka varma händer sakta och smekande utefter hans lockar, och det tycktes, som om han deraf känt ett omedvetet välbehag. Småningom rundades i Rosinas öga en tår, som långsamt rullade utför kinden och föll på en ros, hvilken stod i ett vattenglas vid mannens hufvudgärd. Hastigt flög den lilla fogeln till och plockade upp tåren med sin näbb och flög bort.

Och fogeln flög, och frun följde, och hon undrade hvad detta skulle bli af, men fann sig snart åter hos trollqvinnan, som gaf henne en liten dosa, sägande: "Lemna detta smycke åt er dotter, och lär henne att bära det rätt; det är det skönaste en qvinna kan bära: smycket heter ödmjukhet".

Och den stolta frun ryckte upp dosans lock, och derinne låg en enda diamant af den renaste och skönaste klarhet. Det var Rosinas tår.

Men vredgad kastade frun både dosa och smycke så, att de trillade långt bort, och vändande sig hånfullt från den dåraktiga trollqvinnan hastade hon ut för att söka ett bättre smycke åt sin dotter.

Men diamanten, Rosinas tår, den blef qvar, och den finns väl således än i Suomilandet. Suomis döttrar, låtom oss söka den!

Allt huru man tar det.

"Prata ni om sorger", sade gamla Lisa, "hvad förstån J hvad sorg vill säga. Olyckan kommer och går, allt beror på att ha hjertat friskt".

"Ser ni huru lilla Emma gråter bittert, vill ni veta hvarför? Jo i ons fick hon en liten socker mamsell, så nätt och söt, med en blomma i håret och guldprickar på klädningen. Emma dansade i glädjen, lade mamselln på den finaste, hvitaste bomull, radade små blommor omkring, ja nändes ej kyssa henne ens, för att ej fara illa med henne. Sen lade hon den yttersta kanten af sin lilla, lockiga panna på dockans bomulls bädd, för att få sofva med sin lilla, snälla sockervän".

"Kom så Hugo. Han tyckte sig vara så qvick, när han sakta tog dockan och bet sönder den, i detsamma lilla Emma öppnade sina ögon. Ser du huru bittert Emma gråter. Är då förlusten af en sockerdocka en så stor sak?"

"Tacka vill jag lilla Edvard. Samma dag han kristnades begrofs hans mamma, kort derefter hans syster och bror, och sen brann hans hem med allt, hvad deri fanns, ja så noga, att lilla Edvard ej hade en skjorta ens att ömsa på sig, och han behöfde ändå så små skjortor. Men sen J sorgen tynga på Edvard? Alls icke".

"Försök att se på honom, du skall märka huru han genast ler. Peka finger åt honom, eller tala ett ord till honom, och du skall få se att han ställer sin mun på vidgafvel för att skratta. Hvad bryr han sig om sorgen? Dertill är han för klok. Dags nog blir att gråta när man får tänder, menar Edvard".

"Ja, sen J, jag har lefvat länge, jag har sett verlden, och alltid har jag sett, att det icke är olyckorna, som plåga menniskan. Det kommer bara an på huru man tar det", sade gamla Lisa.

Kuhinanuis[1] dotter.

[1] Premierministers benämning på Owaihée eller Hawai.

En ung qvinna stod vid stranden. Hennes svarta hår föll rakt ut för hennes axlar. Hvar är blomman från Owaihée qvinnans hufvud, hvarföre är hon oprydd, hvarföre kastar hon sin blick utåt hafvet?

"Trolösa haf, Owaihées moder, hvarföre bar du hit din dotters boja, hvarföre bar du hit främlingens skepp?"

"Trolöse haf, Owaihées moder, hvarföre hatade du din dotter, den sköna, den fria; hvarföre bar du hit hennes boja, främlingens skepp".

"Trolösa haf, Owaihées moder! Owaihée oceanens perla krossas af främlingens välde, hvarföre bar du hit hans skepp".

"Trolösa haf, Owaihées moder, Owaihées dotter söker dig. Kuhinanui var min moders embete, men främlingen trängde henne undan, hennes dotter skall aldrig blifva Kuhinanui, och dock egde hon arfvets rätt dertill. Och hon kan icke skydda sin moder för främlingens boja".

"Trolösa haf, Owaihées moder, blif min graf".

Sångens sista ord ljödo mellan korallrefvets bränningar. Det var slut.

Puppan.

Det var så vackert på ängen och i lunden. Foglarne sjöngo fritt huru de kände och njöto; ängen bar ett skirt flor af gullstrålar, och lunden ett lika fagert flor af finaste skugga. Blommorna doftade, hvar efter sin art, humlorna surrade glada omkring från blomma till blomma, myggorna dansade utan rast, och barnen sprungo svärmande omkring i yr fröjd och sjöngo: nu är det vår, nu är det vår.

Men på ett blad satt en fjäril innesluten i sin puppa och tänkte allehanda. Hon kände ett stort begär att bege sig ut i vida verlden. "Visst måtte jag äga vingar", tänkte hon, "och det vore så roligt att flyga der med de andra. Eller kanske är jag bara en torndyfvel, lik den som krälar der nere. Men tänk om jag till och med vore en sådan liten fjäril, som flaxar der; om ej en bättre, så åtminstone en liten hvitgrå. Jag tycker precist, att jag känner, att jag måtte äga vingar, men jag förstår ej att veckla opp dem. Nej, längre kan jag ej stå emot frestelsen, jag försöker att spränga skalet och få fram vingarne".

"Ser du puppan der", ropade en gosse, "ser du hur den rörs? Månne det blir en kålfjäril?"

"Kanske blir det en malfjäril, eller en harkrank", sade en liten.

"Åh, hvad du är dum", sade gossen och tog med detsamma en lång spindelväf ifrån en buske och rullade in puppan helt tätt på alla sidor deri. Och fjäriln låg fängslad i sina band, de voro fina, nästan osynliga, men de voro så många, de slöto så tätt, och huru hon än ryckte på skalet och skakade på vingarne, så kunde hon ej göra sig fri ur puppan, ty den bands af spindeltrådarne.

"Se, se", ropade en liten flicka, "skalet har remnat, ser ni hur granna färger der synas? Hvilken vacker fjäril det måtte vara! Skynden, tag bort spindelnätet, att den kan veckla ut sina vingar. Ack, hvad det blir roligt att äga en så vacker fjäril!"

Spindelnätet afvecklades, men ack i fåfäng sträfvan hade fjäriln krossat sina vingar. Ett stoft blott låg inom skalet, och en ful, döende insektkropp.

Vid Insjöns strand.

Vid insjöns strand badade en ung flicka sina hvita fötter. Yrande perlor stänkte skimrande omkring henne, der hon satt skrattande och plaskade i det glittrande vattnet. Hastigt slöt hon sin glada lek och det lilla hufvudet sjönk, med ett uttryck som nästan liknade tankfullhet, ned mot den nu alldeles stilla hvilande vattenspegeln.

Åter log hennes öga, och åter framskymtade hennes perlhvita tänder då läpparne åtskildes af ett leende af välbehag, i det hon såg sin bild så nära i vattnet.

"Sjöfru du, sjöfru du", ropade hon bort öfver den blånande sjön och från fjerran svarades henne liksom med hotande röst "du, du".