Part 5

Och hon vexte och hon skickade ut sina fina trådar och fäste sig med dem vid trädet och slingrade sig om trädet och utvecklade sig allt rikare och smög sig allt närmare. Och äfven detta träd var skrofligt och knottrigt här och der, men i fria, mjuka vågor smög sig min ranka fram deröfver och fäste ofta just vid dessa ojemnheter sina trådar och slog ofta just der ut sina vackraste blommor. Och många skott, som först tycktes sväfva i luften några dagar, blefvo sedan just de lätta trådar hvilka fäste sig vid trädet och dess grenar, och smögo sig mellan grenarne mjukt, ja man kunde säga harmoniskt. Men dessa drag af ett den förtrycktas listigt tillkämpade välde, som den andra rankan så ofta framställde, de funnos icke här, utan skön och rik i sin vekhet och fägring blomstrade min ranka i fulla, svällande och doftande blommor.

Allt större och präktigare vexte mitt träd, allt mjukare och rikare min ranka; och se de voro min trädgårds skönaste prydnad och mitt ögas glädje.

Myggdansen.

"Sköna mygga, vågar jag anhålla om nästa galoppad?"

"Jag är uppbjuden".

"Den följande?"

"Omöjligt! Jag är uppbjuden till alla danser".

"Hvilken olycka! Jag är förtviflad öfver att ej förr ha lyckats få reda på er ibland den talrika myggsvärm, här är församlad i qväll".

* * * * *

"Söta du, såg du hur gudomligt söt han var, när han bugade så der litet gratiöst, då han bjöd upp mig? Ack hvad han är väl vext. Min gud, har du sett en så smärt taille, sådana långa och smala ben. Ack den som med honom finge dansa genom lifvet, genom evigheten, ja genom en hel dag. Hvad jag kan vara förtretad, att jag lofvade dansa med den der klumpiga ladugårdsmyggan".

"Nå söta du, nog tycker jag han kan vara lika god som den der andra. Jag försäkrar han var rätt söt, nyss när jag dansade med honom".

"Mon dieu, ser du inte hur gammalmodigt han för sitt hufvud, så der bär ingen mygga comme il faut numera sitt hufvud; så här skall man hålla det, gadden mot nacken".

"Men, söta du, det är ju bra obeqvämt. Och alla ha ju här sina hufvun på gammalt sätt".

"Mauvais genre, ma chère. De ha ingen smak. Hm, jag skulle minsann ej lemnat hufvudstan och kommit hit, om jag ej råkat glömma mig qvar ombord på en ångbåt och måste derföre följa med. De tongifvande myggorna i hufvudstan tänka nu på att införa bruket af kläder, man har enkom införskrifvit skräddare från Paris. Det blir högst elegant. Så kan man hädanefter ock få tala om myggvärde, ej allenast om menniskovärde. Värde betyder ju naturligtvis, hvad ens kläder kosta eller äro värda. Icke säljer man ju hvarken myggorna eller menniskorna sjelfva, så att de utom kläderna skulle kunna ha något värde. Men så få ju ock menniskorna värde i den mon de kläda sig väl".

* * * * *

"Kors, lilla du, hvarför håller du ditt hufvud så der vidunderligt?"

"Det är märkvärdigt, hvad vi här på landet kunna vara utan smak! Jag rigtigt skäms för att vara en af er! Ser du då inte, huru hufvudstadsmyggan der håller sitt hufvud; just som jag. Så bära _alla_ det nu".

"Jo, men du vrider ändå ditt dubbelt mer än hon. Aj hvad det blir svårt att lära sig. Är det bra nu".

"Kom, söta du, låt oss dansa bort från det här sällskapet, de äro så gammalmodiga med sina hufvuden".

* * * * *

"Hvarthän sköna mygga? Får jag ej lof att bjuda en liten droppe blod? Jag försäkrar den är delikat. Se här barnet som sofver i gräset, hur präktigt, mjukt och varmt det mjella hullet höjer sig på den runda armen. Eller kanske det behagas kindblod? Se så röd och blossande kinden är, bloden rigtigt spritter upp der, nästan utan att man behöfver sticka. Haf blott godheten att välja. En sång vid droppen, jag ber".

"Jag är så hes, det är mig omöjligt att sjunga i dag".

"Ack förlusten att icke få njuta af edra sköna toner vore alltför stor. Låt beveka er?"

"Jag försäkrar, jag får knappt ut en ton, jag kan knappt sjunga det vanliga veli kulta, veli kulta".

"Ack blott några toner".

"Hvad ni är envis! Nå för att ej vara oartig! Men då måste ni sjunga med".

Surr surr, surreri surr, O njutom gladt den flytande glöd, Mer eldig än vin, mer än rosen röd. Du läskande dryck, du ger rusande mod, Du herrliga, djupröda, svallande blod.

CHORUS.

Surr surreri surreri surr. Surr surr, surreri surr! Och stupa vi än vid din källas rand För slag af en jettelik, drabbande hand, Vi hämne oss djerft dock innan vår död Och falla som hjeltar vid källan röd.

CHORUS.

Surr surreri surreri surr.

O ve, ett slag af barnhanden! Der ligger den elegante myggungherrn med krossadt ben; ett af de beundrade långa och smala. Myggdansen sväfvar längre bort. Säkert qvarstannar väl den sköna hos sin lidande riddare och belönar hans sjelfuppoffring genom att dansa sin verld igenom med honom, ehuru han numera dansar endast med fem ben!

Miriam.

I Bagdad bodde en köpman vid namn Sindbad. Hans egodelar voro icke stora, men han var rik nog för att lefva lyckligt med sin hustru Miriam och sina barn. En dag inträdde Sindbad hos Miriam och sade: "Se, min vän Ibrahim är död, jag rädes Fatima, hans hustru, har svårt att kunna uppföda sina barn. Gerna toge jag en af dem till oss, men jag fruktar att icke ha nog för en person till. Hvad säger du härom, Miriam?"

"Min herre och min make", sade Miriam, "icke skall din önskan möta hinder der din hustru kan något förmå. Jag kan bära en slöja af simpelt tyg, i stället för en dyrbar, och likaså barnen. Vi äro så många att när hvar och en umbär litet af det goda vi eljest skulle ha, så kan det räcka för en till".

"Välan", sade Sindbad, "äfven jag kan röka med en billigare pipa. Allt skall gå bra".

Åter inträdde Sindbad efter en tid till Miriam. Han var blek och sade bekymrad: "Karavanen, som skulle hemta mina varor, har blifvit plundrad, jag äger nu nästan intet, men jag får icke låta modet falla, jag vill börja på nytt. Jag äger endast fyrahundrade penningar. Deraf lemnar jag hälften åt dig. Kan du dermed lefva med barnen, så far jag med de öfriga tvåhundrade till Bassora, och bjuder till att åter börja som småkrämare. Här kan jag det icke, der jag förlefvat mina välmaktsdagar. Om tre år kommer jag åter och vi få sen dela den onda dagen som den goda".

"Allah bevare dig, min herre. Tungt blir att lefva skild från dig! Men sörj icke för oss. Vi skola lefva som vattenbärarens der tvers öfver gatan. Icke svälta de eller lida nöd, om än de icke äta höns till daglig spis, och hustrun ser glad ut fast ingen tjenarinna lindrar hennes möda. Men att du min stolte Sindbad skall nödgas vandra som en småkrämare genom Bassoras gator, se det tynger min själ".

"Sörj icke Miriam, vi skola hoppas".

"Men", sade Miriam, "svårast blir med Fatimas flicka. Du vet huru Fatima harmats emedan vi hållit flickan för tarfligt. Men du vet ock att jag ju ingen annan skilnad gjort emellan henne och våra egna barn, än att jag hållit henne en mån bättre, för att vara fullt säker att icke eftersätta henne. Huru skall hon väl då nöja sig med vår nuvarande torftighet?"

"Miriam, min vän, hvarföre onödigtvis oroa dig. Hon måste väl finna sig i hvad vi ej kunna ändra".

"Ack, min herre, hon skall icke finna sig och jag ville dock så gerna att hon vore nöjd. Denna pröfning blir mig tung".

"När du gjort hvad du kunnat, och följt ditt samvete, så bör du vara lugn". "Jag vill försöka att så vara. Äger jag blott min herres och makes gillande och kärlek, bör dock allt annat vara mig likgilltigt, men jag är svag".

Månget bekymmer bodde i Miriams fattiga hem, men stundom kom en resande från Bassora och hemtade henne helsningar från Sindbad och då stärktes hennes mod och hon gladdes att barnen vexte och blefvo hoppgifvande. Stundom tänkte hon väl med bekymmer på den kommande dagen; men deremellan arbetade hon förtröstansfullt för sina barn och drömde om den fröjdedag då Sindbad skulle komma hem.

Men Fatima vandrade kring torg och gator och skrek och klagade: "Ve, ve den faderlösa, henne förtrampa alla" och nu utgjöt hon en flod af tårar. "Se denna Miriam, huru hon handterar min flicka. Endast dadlar ger hon henne till mats, och se hennes slöja, är det tyg för en ung flicka? Hvad lycka kan hon göra i verlden då hon brukar skor som skulle anstå en bärare? Hurudan olja bestås i hennes bad, luktar den väl som om den i all sin tid nalkats rosor?"

Och folket som hörde henne undrade och sade: "stackars moder, hvem är den onda qvinnan som så misshandlar hennes faderlösa barn. Jaså, Sindbads hustru, ja, ja, han är borta sjelf så får hon fara fram hur hon vill. Stackars Fatima".

"Ack ja", fortfor Fatima, "der stoja hennes barn hela dagen, att min späda blomma ej får en blund på sina kuddar. Der skall det stackars, klena barnet nödgas bo i samma rum, der Miriams minsta unge krällar på golfvet, och icke ens en sån der pelskoft bestås åt henne, att ha på sig i det dragiga rummet när det är kallt väder, och sådana äro dock så i bruk nu för tiden. Men så är det, den faderlösa förtrampas af alla" och åter utgjöt hon strida tårar.

Och Fatima tog sin dotter vid handen och sade: "gråt dock icke mitt arma barn! Allah skyddar de värnlösa, han skall förkrossa dem, som bedröfva enkor och faderlösa. Min största sorg är dock den, att när du skall lefva med elaka menniskor, rädes jag du sjelf blir elak. Må deras mödrars grafvar bli orenade, dessa döttrar af hyndor".

Och Fatima köpte välluktande oljor och kosteliga slöjor och prydde sin dotter och med resande som foro till Bassora, sände hon bud till Sindbad och sade: 50 penningar är du mig skyldig för hvad jag köpt åt min lilla flicka, sänd mig dem; och med en suck tog Sindbad af de pengar han skulle handla med och betalade hvad hon begärt. Och med hvarje bud sände hon till Sindbad klagomål öfver Miriam och hennes oginhet, men Sindbad svarade henne intet.

Men i Bagdad pekade alla redan finger åt Miriam, den elaka fostermodren och Miriam sade: "Fatima, ser du mina egna barn, de äta blott simpel föda och din dotter får ju dock stundom bättre spis. Se mina barn äro ju mycket sämre klädda än din lilla Fatima, hvi klagar du då. Hennes badolja är visserligen icke fin, men mina egna barn kunna icke alls få någon olja och de måste bada i de fattigas badhus".

"Hvad angå mig dina barn, det är din ensak om du ej håller dina barn bättre, det lägger jag mig icke uti. Jag brukar ej blanda mig i andras angelägenheter. Men min flicka är ingen tiggarunge, och hon skall ha det som perlan i musslan. Jag såg några små flickor leka i rike Musnuds trädgård, se så skola barn se ut. Hvad behöfver Fatima vara sämre än de?"

Men Miriam sade: "Jag vill dela alla penningar, som jag har qvar, i jemna lotter, en lott åt oss en och hvar och tvenne åt Fatima. När Sindbad kommer hem ger han dig väl mera. Tag nu då henne hem till dig och sörj för henne!"

Åter gick Fatima kring torg och gator och gret och sade: "Se nu förskjuter hon det arma barnet alldeles, och vill öfvergifva henne. Stackare den som är faderlös!"

Ändteligen hade tre år förgått och Sindbad återvände till Bagdad. Men i stadsporten var honom Fatima till mötes och utgjöt en ström af klagomål öfver Miriam och hennes ondska, och en och hvar som såg Sindbad sade vid sig sjelf: "Arme Sindbad, kommer du nu hem till din onda qvinna!"

Men Sindbad inträdde i sitt tarfliga hem och han sade: "Miriam, lofvad vare Profeten, jag har dig och barnen åter. Se, strängt har jag arbetat, mycket har jag icke vunnit, men dock nog för att icke behöfva se dig och barnen i uselhet. Låtom oss nu glömma sorgerna och vara glada".

"Sindbad, o min herre, din maka är utskämd inför hela vår stad. Kan du lefva lycklig vid hennes sida och kan jag sjelf vara lugn? Ack, jag ville ju vara verldens perla för att vara god nog åt dig, och hvad är jag nu, ett orenadt kläde".

"Miriam, Miriam, är jag dig icke nog, att du skall bry dig om en dåres prat, och dem som tro på en dåres ord. Kan du ej lefva lycklig det oaktadt, då du äger min kärlek?"

"Sindbad, du min herre och min make, min sol och mitt allt, hos dig är ljus och fröjd. Allt annat försvinner inför dig. Lofvad vare Allah och Profeten, jag har dig åter och hvarje sorg är nu som strömolnet der i fjerran".

Tre som flyttade till Sverge.

Hvem var då "stora Bremer?"

Ja, så mycket jag vet om henne, skall jag berätta. Jag såg henne, när jag var liten och följde med stora syster, som gick i pension. Gamla fröken de la Walle hade lemnat skolrummet för att emottaga en visit, och större delen af eleverna hade emellertid sprungit opp på det just invid belägna Wuoriberget. Det var nemligen i Åbo, och på den tiden ingenting ovanligt, att pensionslärarinnorna skötte sina visiter och eleverna sina nöjen, under skoltimmarna. Men denna gång utföll nöjet litet på tok; sålunda nemligen, att när den vilda skaran af små flickor skuttade utför bergets brant, föll en och stötte sin näsa. Häröfver hopsattes genast en särdeles roande visa om huru: "Gässen gingo på berget, Och syntes ända till Sverget; Men när de skulle komma ner, Stötte de näsan mot en sten" o. s. v.

Var det "stora Bremers" geni, som uppenbarade sig i den visan, det vet jag ej; men åtminstone var hon ej med på bergsfärden, ty hon satte mig ned på en pall vid sin sida och strök mina lockar. Bra liten var hon visst till att få heta stor, men "lilla Bremer" var ännu mindre. Stora Bremer flyttade sedan till Stockholm, och troligen "lilla Bremer" med.

Många år derefter kom en tid, när namnet Fredrika Bremer ljöd öfver tvenne verldsdelar. "Stora Bremer" tänkte jag.

Åter förgingo år och en annan tid kom, då Fredrika Bremers namn nämndes nästan endast för att hånas. Och "gässen gingo på berget" och plockade i hvarje liten svaghet, de lyckats upptäcka hos den ädla, och skreko sen deröfver.

Några år efter det jag såg "stora Bremer", fick jag följa med på ett caffe. I huset, der sällskapet samlades, fanns en elektricitetsmachin. Vid den stod en flicka mera ful än vacker, men lifvad och road af att experimentera.

Det var roligt, att höra henne tala, och hon var icke heller njugg om orden.

Sednare såg jag henne stundom. Ära och ryktbarhet voro i hennes ögon af ett omätligt värde, och en rik belöning för hvarje sträfvande, som kunde tillkämpa sig dem. Man skrattade åt henne, ty hon brukade författa, gissade man, ehuru få hade sett något af hennes hand. Hon blef gammal och hade slutligen förvärfvat någon förmögenhet. Hennes förmyndare hade den godheten att tillåta henne att, på hvad ort hon ville, lefva af de penningar hon sjelf med strängt arbete förtjenat; och det var bra och mera, än en gammal mamsell har rättighet till. Också hon flyttade då till Stockholm.

Mins någon numera "Hundrade minnen från Österbotten?" Goda vänner i Stockholm föranstaltade utgifvandet af dessa små stycken; men Sara Wacklin gick bort, just då hon trodde sig se ett litet sken af den ära, hon så ofta drömt om, kringstråla hennes namn; och det hoppet var ändå en fröjd för den, som väl ej så alltför mycken glädje egt i lifvet.

Stackars Sara! Till och med i ditt fädernesland blef du snart glömd, snarare än du trodde och snarare än dina små täcka "Minnen" bort berättiga dig till; men de hade dock gett dina sista dagar glädje, och de voro ju då ej bortkastade!

På samma tid lefde ännu en tredje qvinna i Åbo, om hvilken jag vill berätta något för dig. Också hon flyttade till Stockholm, och man må väl säga, att ödet styrt väl till för Finland, som bortfört härifrån så många ämnen till författarinnor. Ofta hörde jag henne omnämnas, hälft försmädligt, hälft med åtlöje. "Hon höll litterära soireer", sade man, "hon talade endast om författare, hon var vacker och hade endast af kapris afslagit flera "fördelaktiga anbud", ja hon till och med hade troligen idkat skriftställeri; "men Gud bevare mig, icke vill jag komma folk ondt rykte uppå; kanske det inte är sannt; jag påstår visst inte, att hon skrifver o. s. v."

Jag var nyfiken att se denna "lärd i stubb".

En dag såg jag i ett sällskap inträda en ung dam, omsorgsfullt, men icke väl, klädd. Husets unga dotter, känd för sin qvicka och, hvassa tunga, gick emot henne och sade: "Åh kors, se Fika, det var ju både konst och natur". Fika rodnade, men svarade ingenting på sarkasmen, som var rigtad emot hennes drägt.

Också Fika Lindqvist såg jag sedan någongång, fick också veta, att man verkligen ett par aftnar hos henne läst en roman, och att hon var nära bekant till Hammarsköld, Atterbom och några andra den tidens unge svenske författare och hade med intresse talat om dem någongång, -- hon var således lärd.

Ett sinne öppet för det vackra i lifvet låg i hennes blick och smög sig stundom fram i något ord. Äfven hon flyttade sedan till Sverge, der hon vid sin död stiftade något stipendium för studerande i Upsala.

Efter hennes död samlades och utgafs ett häfte reflexioner, dem man funnit bland hennes papper. Till hennes fädernesland kom kanske icke något exemplar deraf, men ett svenskt blad yttrade om dem: "så går mången varm och rik ande okänd genom lifvet, och först sedan den är borta, vet man att den funnits".

Hvarföre samlade man dina tankar, ditt rika, vackra inres blommor, hvarföre fingo de ej dö med dig? Ingen vänlig blick, glad öfver din tankes fägring, kunde då mera glädja ditt hjerta; hvarje hånleende, hvarje omild sträfhet var ju då i alla fall förbi!

Jag mins en saga, den liknade ditt öde.

En ung qvinna hette Dunkla. På den tiden togo ännu trollqvinnor del i menniskors öden, och, var det god eller ond vilja, det vet jag icke, men en sådan sade åt den unga qvinnan: "Månget ord förspilles, månget ord talas, som bättre vore osagdt. Må din tungas röst höras då du bannar, då du ordnar ditt hushåll, då du talar tomhetens eller till och med förtalets ord med dina grannqvinnor, men se, talar du själens ord, hjertats ord, de få icke kastas ut fåfänga, de skola ej klinga i vädret. När du talar sådana ord, då skola de icke få ljud, de skola tysta försvinna i luften".

Dunkla fasade. "Hvad har jag brutit, straffa mig icke så. Döm mig till mörker, döm mig till hvad helst annat, tag blott icke bort själens och hjertats ord".

"Dåre, qvinna, som ej begriper ditt eget väl! Hvad mer om dina ord icke nu höras, när du är död, då skola de du älskat höra dem, och de som förut kände endast qvinnan utan själ, qvinnan utan hjerta, de få då höra ditt inres ord".

Ännu ville den unga qvinnan bedja, men den gamla kastade på henne en ond blick, och hon teg.

Och bort gick Dunkla, och hon styrde sitt hus, och hon gjorde mycken nytta; men hon gick genom lifvet som en död, ty hon egde ej ljud för sitt hjerta och sin själ.

Men hon dog; och nu vaknade alla ord, som hon talat i sitt hjerta, men ej kunnat ge ljud, och ofta ljöd då i hennes fordna hem en röst som talade ord, varma, glada, innerliga. Ack men de voro nu blott underliga och fremmande, utan sammanhang med hvad som föregick. Hvem ville höra dem, ingen. De funno ej genklang i något hjerta, de dogo än en gång bort. Det var Dunklas själ, det var uttrycket af hvad hon älskat och tänkt, som dog.

Fredrika Lindqvist, hvarföre skulle man väcka dina ord, sedan du sjelf var borta? Hvem hörde dem? Och hade än ryktet tagit ditt namn på sina vingar, hvad mer?

* * * * *

Se der, hvad jag vet om de tre finska qvinnorna, som flyttade till Sverge och det var allt bra litet, men den, som vet mer, berätte mer om dem.

Rosen.

Det var en juliqväll. Insjöns vågor slogo ännu plaskande mot stranden, i det de jemkade sig mot hvarandra och icke fingo sig rätt i ordning, just som barn, då de gå att hvila tillsammans. Ännu jemkade de och pratade smått, men somnade slutligen alla stilla.

Aina satt vid insjöns strand; hennes hufvud lutade mot handen och hennes blick såg spanande kring nejden. "Min hembygds sjö du är klar, min hembygds strand du är vacker; säg mig du klara sjö, säg mig du vackra strand, hvad längtar jag, hvad söker min själ? Hvarför söker jag att i sången uttala hvad som blommar i mitt inre; det är ju ändå ett intet mot den fägring, som här blommar omkring mig".

"Ros, du fagra som jag vårdat, du som redan lutar ditt hufvud vissnande, du har lefvat, du eger ett helt lifs erfarenhet. Säg mig du, hvarföre utvecklade du den fägring som bodde i din knopp, och var du lycklig af att du utvecklade den?"

Sakta vaggade rosen för en liten fläkt, som ännu glömt sig qvar i sin lek, sedan de andra somnat. Ett vissnadt blad föll ned, en daggtår rundade sig i rosens inre.

Aina hörde rosens ord: "Unga flicka, ros i knopp. Som du längtade rosen att ge dag åt sitt inres fägring och doft, och hon vecklade mer och mer ut sina blad, och hennes doft blef allt mera rik. Och solen skymdes af moln, men rosen sörjde ej, ty hon egde sin doft, och stormen brusade ikring henne och skakade hennes blad, men hon härjades icke deraf, ty hon var frisk i sitt inre; och fjäriln gäckade hennes kärlek, men ännu lefde i hennes inre det lif som utvecklade doft och fägring.

Men kom så en mask, den kröp allt närmare och sade: Du egenkära, du fåfänga! Blott för att söka verldens pris utbreder du doft och fägring, dem du borde qväfva eller åtminstone gömma djupt i din knopp. Tukta din fåfänga, afkläd dig dessa onödiga blad. Och vid hennes hjerta satte sig masken och gnagade djupt".

En vind blåste opp; den var ej stark, den skakade sakta på rosenbusken, men rosens alla blad föllo och ett fröhus omgifvet af taggar stod qvar.

"Arma ros, jag vill samla dina blad, kanske de ännu ega qvar litet doft".

Indianens Qvinna.

"Hvarför bär Oikameonna, den gamla, kransad lock, hvarför bär det gamla hufvudet rosor? Krans anstår den unga, rosor passa den sköna, blommor bär den glada. Smyckad må den älskade, må bruden vara. Gamla! kasta bort kransen".

"Hvarför bär Lilameha, den unga, kransad lock, hvarför bär det unga hufvudet rosor? Ofta vissnar det unga hjertat af sorg, innan kransen vissnat på lockarna, ofta gråter bruden innan rosen bleknat i hennes hår. Bär kransen ödmjukt, Lilameha, bär den icke så stolt i dagen, att solen bränner den".

"Kransen må den unga bära högt; i hennes öga bor eld, på hennes kind bor löjet, i hennes hjerta glädjen".

"Försigtigt må den unga bära kransen, långt lif eger hon för sorgen; den gamlas krans hinner knappt mera att vissna, innan hennes hufvud redan sänkes i mullen. Också Oikameonna var ung, också hennes hufvud sirades af brudkransen och hon trodde, att den aldrig skulle vissna. Wischtonnoh, den mäktige höfdingen, var hennes stolte brudgum. Hon var hans öga, hon var hans wigvams ljus; han var henne mer än öga och ljus, mer än lif och luft, och stolt som Lilameha nu bar då Oikameonna sin krans.

Men se, sol skiftade med natt. Icke många gånger hade Wischtonnoh flyttat boning, icke många gånger hade buffeln tågat från skogstrakten till strömmens dal, då krossade redan en annan qvinna Wischtonnohs majs, då redde redan en annan qvinna hans mattor, och Oikameonna egde ej mera ett rum i Wischtonnohs wigwam. Se, Oikameonna egde ej ens hopp, att i den stora andens land få tjena Wischtonnoh, en annan skulle följa honom till de rika jagtmarkerna.

Men tiden nalkades då Wischtonnoh med vår stams män skulle taga hämd på Svartfötternas stam och derföre befallte han, att boning skulle tagas närmare till deras område. Och hyddorna flyttades, och krigarene tågade, och med dem vandrade Wischtonnohs nya maka; men Oikameonna måste stanna med de dåliga, med barnen, och Oikameonnas hjerta brände; Oikameonna var icke gammal, var icke rädd, var icke ett barn. Lilameha! väl var då Oikameonnas hufvud ungt, men det kunde icke bära krans, ty hennes hjerta var utan glädje.

Men genom vildmarken följde sakta en ensam qvinna stammens spår. Hon räddes icke för buffeln, som vildt uppgräfde mullen med sina horn, hon räddes icke för panthern, som lurade, men hon räddes Wischtonnohs vrede, om han sett det hon trottsat hans befallning att qvarstadna; men Oikameonna kunde icke qvarstadna. Befall rådjuret att stadna, när du bortför dess unge, bjud bladet stadna, som fallit i bergforssens hvirfvel, bjud qvinnan stadna, då hon är skild från sin make".